
Det tog mig ungefär 20 år att våga skriva om det här. Mestadels för rädslan av att det ska feltolkas eller uppmuntra till något. Men också för att folk kanske skulle se på mig på ett annat sätt. Men när jag fick veta att en nära elev till mig haft svåra problem och hur glad hon var att jag berättade om mina så bestämde jag mig att det var dags att lyfta på locket. Om jag bara kan hjälpa en enda person att må lite bättre, då är det värt det.
Jag vill poängtera att detta är min berättelse och min upplevelse, det finns inga rätt eller fel.
Jag har varit en tävlingsmänniska så länge jag kan komma ihåg och jag har alltid älskat att stå i centrum. Som liten hade jag smeknamnet ”Sparris” för att jag var lång och smal, utan former. Det här ändrades när jag blev femton som för de flesta andra tjejer i den åldern. Det här var också den åldern när jag började bli lite väl lång för mina ponnys och för första gången började jag känna mig stor. Stor är för övrigt en känsla jag haft om min kroppsbyggnad sedan dess. Med en längd på 175cm och som jag själv skulle beskriva det, en tjej med former, så känner jag mig ”stor”.
Precis som många andra testade jag dieter och började fundera på hur kläderna satt, men de var inte mer än så. På den tiden hoppade man oftast över maten för att gå ner lite i vikt och det fungerade fint för mig med.
När jag började på stor häst så växte kraven såklart prestations-mässigt både på hästryggen, privat och i skolan. Jag hade aldrig riktigt någon tid med fester och kompisar och ingen tur med killar.
Jag började också titta mer och mer på hur mina förebilder på stor häst såg ut i sadeln. Och de var smala, många var extremt smala. Mycket, mycket smalare än var jag var. Jag vet att flera av mina tränare och förebilder då gärna hoppade över lunchen och istället tog en kaffe och kanske till och med en cigg. Något som idag tack gode gud är helt annorlunda.
Mina framgångar i sadeln på ponny hade inneburit många SM guld och jag hade valt att ha en lite mer reserverad personlighet. Jag hade inte så mycket vänner i branschen och körde mitt race och det fungerade fint. I övergången på stor häst blev jag osäker på ett helt annat sätt och mitt självförtroende började svikta ordentligt. Mina förebilder var numera på samma träningar och tävlingar och ja var inne på helt ny mark.
Maten på gymnasiet var inte särskilt imponerande och jag och en kompis gick ofta på restaurang istället och delade på en pizza. Inget som var särskilt bra om du skulle sköta skolan och sedan rida runt fyra hästar på kvällen när du kom hem.
Under en träningshelg fick jag höra två förebilder diskutera hur hemskt det var att de hade bytt ridbyx-storlek från 34 – 36. Jag som då knappt kom i stolek 38 kunde inte tänka på något annat resten av dagen. Under mitt egna ridpass såg jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt för första gången. Jag var för stor för det här, jag måste göra något åt min kropp. Jag vet att det var exakt där och då i det ridhuset min ätstörning tog fart. Jag har klandrat personen ifråga i många år, som säkert själv var sjuk vid tidpunkten. Det är inte den personens fel absolut inte, men jag har lärt mig att ord till någon som inte mår bra kan falla så fel ut och det är så otroligt viktigt att man som förebild tänker på vad man säger och hur man agerar inför ungdomar.
Från den dagen tog min kropp och maten upp hela min värld och gör det till viss del fortfarande idag. Det sägs att det är som att vara en nykter alkoholist, ord, situationer och ett dåligt mående kan trigga direkt och så är man där igen…
Jag slutade äta, blev expert på att röra runt maten så att man trodde jag ätit. Jag hittade utvägar genom att bli vegetarian och välja specialkost. Det var som en drog, hungern och när det började pirra i kroppen för att man varit utan mat så länge gav mig kontroll och belöning.
En av mina starkaste minnen var att vi hade morötter i stallet, så jag bestämde mig för att en morot var det jag fick äta om dagen och detta pågick länge. Jag fattar inte hur jag kom undan, men det gjorde jag, jag var expert. Jag hatar numera morötter, jag kan inte äta morötter.
Kilona rasade och nu kom nästa kick, belöningen från folk som tyckte jag blivit fin och snygg. Bekräftelsen att det var rätt och jag blev sedd, jag fick uppmärksamhet. Så det triggade ännu mer…
På NM i Norge med Contact så hade jag hoppat över så många måltider att ja var svimfärdig före start. Jag hade till och med glömt att knoppa innan finalen och jag bröt ihop, precis innan jag satt upp. Ändå vann jag, alltså jag vann NM! dag kan jag bara inte förstå hur det gick till. Mest av allt blir jag så arg över att jag inte fick njuta av den här tiden, en av mina största framgångar och jag mådde egentligen så dåligt.
Efter ett tag går du ju inte ner mer i vikt och jag hade svårare och svårare att dölja det hela, så anorexin övergick till bulemi. Det är något så fruktansvärt och jag tror inte att jag egentligen kan förklara, jag kom knappt ihåg tillfällena på toaletten och det är så skambelagt att det gör ont när jag sitter här och skriver.
Det var Chrille som kom på mig en dag, min fina älskade bror hörde mig och kopplade ihop allting. Tack för min älskade familj som där och då drog i världens handbroms, stoppade allt och såg till att jag fick bästa hjälpen. Jag hade sånt stöd av min familj och har fortfarande idag, en lång blick om en maträtt, restaurang eller diskussion så backar de fortfarande upp mig hundra procent.
Jag blev frisk efter två år men valde att ha hjälp av samtalsterapi långt därefter. Men ni ska veta att jag kämpar fortfarande varje dag med att försöka älska min kropp. Det är fortfarande svårt i vissa stunder när jag mår dåligt men jag tar mig alltid ur det nu.
Träningen hjälper mig på många sätt men det finns såklart en liten jävel som ibland påminner mig om att jag ska ut och springa för att bli smal. Den rösten kommer också när det kommer fetare mat eller sötsaker men jag låter den ta så lite plats som möjligt. Jag är helt säker på att det här alltid kommer finnas kvar och jag har valt att acceptera att det är så. Men eftersom att jag också känner såhär, så gör det mig så observant på min omgivning och jag kan ana mig till situationer och problem.
Jag har valt att berätta min historia av en enda anledning, att våga berätta och räcka ut en hand om det finns någon som mår dåligt och behöver stöd. Jag tror också det är viktigt att prata om problemet. Det är okej att inte vara okej, alla är inte smala av naturen och livet är inte toppen jämt.
Att gå ut med det här är ett av de absolut mest privata och svåra sakerna jag gjort, så snälla ni, be kind.
Om någon som läser detta och behöver hjälp är här ett förslag på en hjälplinje. Länk
KRAM