Emelie Brolin

Hej igen, ja vill kan väl konstatera att det var ett tag sen, men jag vill ha bloggen kvar och jag vill ha det som Emelies tankar, en krönika när jag verkligen har något att skriva.

Det är kämpigt idag, vi är inne på andra veckan med ridläger och vi är en man kort i köket på grund av sjukdom.

För två veckor sedan var Penny högdräktig, vi vakade och vi vakade, jag var så trött så jag såg i kors dagtid, hittade nya sätt att vaka via kameran på natten. När jag red förbi hagen på tisdags eftermiddagen ropade jag till Penny, nu får du kläcka ut en hingst med mycket vitt när vi väntat så här länge.

Så på natten kom en hingst med mycket vitt, en fux som är en liten kopia av Briman, vacker som få. Martina och jag hjälpte till och lyckligast var Penny. Benen var lite krokiga, som de alltid är när de kommer ur magen. Efter några dagar var veterinär på plats och kollade benen, vi blev rekommenderade mycket rörelse och tänkte inte så mycket mer på saken.

Min magkänsla och min hovslagare sa det är ändå något som behöver kollas upp, så vi åkte till klinik och till en expert.

Viktigt är nu att alla förstår att det här är min historia och hur jag upplever det.

Med 16 elever på gården och full verksamhet var det omöjligt att åka med till klinik idag även om det var min högsta önskan.

Samtalet idag från veterinären-

”hej vi har nu tittat på ditt föl, det är inte bra, man kan göra si, man kan göra så, men som vi förstår ändå att det är till relativt hög dressyrnivå hästen är ämnad?”

Eh, ja eller? Va svarar man? Jo det är väl tanken..

”då kan ja inte rekommendera att fortsätta, för dålig prognos”

eh okej men vad gör man då? avlivar ett föl?

”ja det kan man då göra”

Jag känner att jag får svårt att andas, jag tänker på Penny gnäggandes när hon ser sitt föl, jag ser mig och Martina gråta av lycka att det gick bra, vafan det är omöjligt, det går bara inte, i helvete heller!

Jag vill göra det som krävs även om det är oviss prognos och kostar pengar säger jag.

Bara du är medveten så hjälper vi dig, vi kan operera imorgon.

Så nu står mitt föl, som inte ens har något namn än, på en klinik för att opereras, och jag ska tänka på pengar. Fast jag egentligen bara vill gråta.

Så nu till mina grubblerier som skenat genom mitt huvud idag…

Jag gör det jag gör för jag älskar mina djur, jag älskar mina hästar så mycket!

För tre månader sedan hittade man både en senskada och ett dåligt knä på Diamond, han har också ett dåligt hjärta som vi utrett. Om du skulle titta på den ekonomiska aspekten med en redan buköppnad häst så, ja de va väl kanske dags att ge upp. Men jag kan bara inte! Älskade Diamond som kämpat järnet i alla lägen. Min veterinär sa: jag ser inte dig rida Grand Prix på den här. Jag tänkte, jag ska visa dig.

Poängen är, det här är så jävla tufft, hästarna ska va min familj, mina kollegor, mitt jobb och min hobby och i slutändan är det jag som ska fatta alla beslut.

Jag har möjligheten att ge hästarna en mindre ansträngande uppgift i form av kurshäst eller skolhäst och ja tackar gud för att vi har den chansen.

Men vi ska också ha råd att fortsätta, och någonstans ska vi också tänka både ekonomiskt och sportsligt?

Dagar som idag är aldrig lätta och jag kommer nog alltid vara en lite mer ”whatever it takes” när det gäller mina djur. Vi kanske kan hoppas att jag i slutändan sover bättre för att jag resonerar så.

Tack också till mina försäkringar genom Agria som gör att jag kan kämpa på med mina djur.

KRAM

Om du gör på samma sätt som du alltid gjort, så kommer du uppnå samma resultat som du haft tidigare. Det är något som jag levt efter senaste tiden i min ambition att bli bättre har det viktigaste varit att våga förända. Jag har som ni vet ändrat på många saker, fått bra resultat och blivit sugen på att våga analysera och förändra mer.

Att få chansen att träna för Nathalie, nej fel! Jag har jobbat för det… Tack vare vårt jobb med United Dressage har vi nu tränat tre tillfällen för Nathalie under 2022 och denna veckan hade vi vår fjärde träning. Vi har redan två datum till bokade och jag känner mig som ett barn på julafton varje gång jag packar in hästarna och rullar till Sanna. Av flera anledningar, både för att bli bättre, få tid tillsammans med hästarna, inspireras av andra och ha roligt med mina träningskompisar.

Nu börjar man bli mer trygg i systemet, Nathalie ser förbättring i min ridning och skillnad på hästarna, men bäst av allt nu vågar hon börja förändra. Det är ingen träning där man rider alla rörelser ur ett program, utan det är steg för steg i perfektion i det man vill uppnå. Min känsla är lite mer av allt, lite mer lösgjord, lite mer reaktion, lite lättare kontakt och så vidare.

Jag tror jag är väldigt tydlig med vart jag vill och vad jag kämpar för, men Nathalie är också extremt lyhörd på både mig och hästarna så de saker hon korrigerar blir verkligen en aha upplevelse. Jag känner mig ganska dålig emellanåt, när jag till exempel börjar korrigera sitsen känns det som att jag flaxar som en kråka men samtidigt får jag snabbt hjälp att hitta en bra känsla och då blir det lättare. Förändring tar emot, förändring är obekvämt men jag är så taggad på att bli bättre att jag tror faktiskt att jag nu mer än någonsin faktiskt är mottaglig.

Timingen hänger ihop med känslan och genom att jag får rätt hjälp från marken i vilket läge jag ska inverka så hittar jag lättare känslan. Som exempel så upplever jag att Tesla blir mer positiv på Nathalie träningarna som att hon litar på att jag kommer bli vägledd rätt och jag är helt övertygad om att det är för att Nathalie ser till att jag gör rätt.

En sak vi tränade på flera gånger under helgen var att släppa ena handen för att komma ner mer i sadeln och bli mjukare i kontakten, det blev sådan skillnad på både mig och hästarna. För ett par år sedan hade jag nog gjort som jag blivit tillsagd, rynkat lite på näsan tyckt att det känns konstigt och släppt det. Nu längtar jag tills att pröva hemma.

Det är klart jag också har sämre pass och det är klart jag vill att vissa saker fortfarande ska gå fortare eller vara på ett annat sätt men ja kände verkligen att jag ville förmedla känslan från de två senaste dagarnas träning för det känns verkligen som vi är i utveckling!

KRAM

Det tog mig ungefär 20 år att våga skriva om det här. Mestadels för rädslan av att det ska feltolkas eller uppmuntra till något. Men också för att folk kanske skulle se på mig på ett annat sätt. Men när jag fick veta att en nära elev till mig haft svåra problem och hur glad hon var att jag berättade om mina så bestämde jag mig att det var dags att lyfta på locket. Om jag bara kan hjälpa en enda person att må lite bättre, då är det värt det.

Jag vill poängtera att detta är min berättelse och min upplevelse, det finns inga rätt eller fel.

Jag har varit en tävlingsmänniska så länge jag kan komma ihåg och jag har alltid älskat att stå i centrum. Som liten hade jag smeknamnet ”Sparris” för att jag var lång och smal, utan former. Det här ändrades när jag blev femton som för de flesta andra tjejer i den åldern. Det här var också den åldern när jag började bli lite väl lång för mina ponnys och för första gången började jag känna mig stor. Stor är för övrigt en känsla jag haft om min kroppsbyggnad sedan dess. Med en längd på 175cm och som jag själv skulle beskriva det, en tjej med former, så känner jag mig ”stor”.

Precis som många andra testade jag dieter och började fundera på hur kläderna satt, men de var inte mer än så. På den tiden hoppade man oftast över maten för att gå ner lite i vikt och det fungerade fint för mig med.

När jag började på stor häst så växte kraven såklart prestations-mässigt både på hästryggen, privat och i skolan. Jag hade aldrig riktigt någon tid med fester och kompisar och ingen tur med killar.

Jag började också titta mer och mer på hur mina förebilder på stor häst såg ut i sadeln. Och de var smala, många var extremt smala. Mycket, mycket smalare än var jag var. Jag vet att flera av mina tränare och förebilder då gärna hoppade över lunchen och istället tog en kaffe och kanske till och med en cigg. Något som idag tack gode gud är helt annorlunda.

Mina framgångar i sadeln på ponny hade inneburit många SM guld och jag hade valt att ha en lite mer reserverad personlighet. Jag hade inte så mycket vänner i branschen och körde mitt race och det fungerade fint. I övergången på stor häst blev jag osäker på ett helt annat sätt och mitt självförtroende började svikta ordentligt. Mina förebilder var numera på samma träningar och tävlingar och ja var inne på helt ny mark.

Maten på gymnasiet var inte särskilt imponerande och jag och en kompis gick ofta på restaurang istället och delade på en pizza. Inget som var särskilt bra om du skulle sköta skolan och sedan rida runt fyra hästar på kvällen när du kom hem.

Under en träningshelg fick jag höra två förebilder diskutera hur hemskt det var att de hade bytt ridbyx-storlek från 34 – 36. Jag som då knappt kom i stolek 38 kunde inte tänka på något annat resten av dagen. Under mitt egna ridpass såg jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt för första gången. Jag var för stor för det här, jag måste göra något åt min kropp. Jag vet att det var exakt där och då i det ridhuset min ätstörning tog fart. Jag har klandrat personen ifråga i många år, som säkert själv var sjuk vid tidpunkten. Det är inte den personens fel absolut inte, men jag har lärt mig att ord till någon som inte mår bra kan falla så fel ut och det är så otroligt viktigt att man som förebild tänker på vad man säger och hur man agerar inför ungdomar.

Från den dagen tog min kropp och maten upp hela min värld och gör det till viss del fortfarande idag. Det sägs att det är som att vara en nykter alkoholist, ord, situationer och ett dåligt mående kan trigga direkt och så är man där igen…

Jag slutade äta, blev expert på att röra runt maten så att man trodde jag ätit. Jag hittade utvägar genom att bli vegetarian och välja specialkost. Det var som en drog, hungern och när det började pirra i kroppen för att man varit utan mat så länge gav mig kontroll och belöning.

En av mina starkaste minnen var att vi hade morötter i stallet, så jag bestämde mig för att en morot var det jag fick äta om dagen och detta pågick länge. Jag fattar inte hur jag kom undan, men det gjorde jag, jag var expert. Jag hatar numera morötter, jag kan inte äta morötter.

Kilona rasade och nu kom nästa kick, belöningen från folk som tyckte jag blivit fin och snygg. Bekräftelsen att det var rätt och jag blev sedd, jag fick uppmärksamhet. Så det triggade ännu mer…

På NM i Norge med Contact så hade jag hoppat över så många måltider att ja var svimfärdig före start. Jag hade till och med glömt att knoppa innan finalen och jag bröt ihop, precis innan jag satt upp. Ändå vann jag, alltså jag vann NM! dag kan jag bara inte förstå hur det gick till. Mest av allt blir jag så arg över att jag inte fick njuta av den här tiden, en av mina största framgångar och jag mådde egentligen så dåligt.

Efter ett tag går du ju inte ner mer i vikt och jag hade svårare och svårare att dölja det hela, så anorexin övergick till bulemi. Det är något så fruktansvärt och jag tror inte att jag egentligen kan förklara, jag kom knappt ihåg tillfällena på toaletten och det är så skambelagt att det gör ont när jag sitter här och skriver.

Det var Chrille som kom på mig en dag, min fina älskade bror hörde mig och kopplade ihop allting. Tack för min älskade familj som där och då drog i världens handbroms, stoppade allt och såg till att jag fick bästa hjälpen. Jag hade sånt stöd av min familj och har fortfarande idag, en lång blick om en maträtt, restaurang eller diskussion så backar de fortfarande upp mig hundra procent.

Jag blev frisk efter två år men valde att ha hjälp av samtalsterapi långt därefter. Men ni ska veta att jag kämpar fortfarande varje dag med att försöka älska min kropp. Det är fortfarande svårt i vissa stunder när jag mår dåligt men jag tar mig alltid ur det nu.

Träningen hjälper mig på många sätt men det finns såklart en liten jävel som ibland påminner mig om att jag ska ut och springa för att bli smal. Den rösten kommer också när det kommer fetare mat eller sötsaker men jag låter den ta så lite plats som möjligt. Jag är helt säker på att det här alltid kommer finnas kvar och jag har valt att acceptera att det är så. Men eftersom att jag också känner såhär, så gör det mig så observant på min omgivning och jag kan ana mig till situationer och problem.

Jag har valt att berätta min historia av en enda anledning, att våga berätta och räcka ut en hand om det finns någon som mår dåligt och behöver stöd. Jag tror också det är viktigt att prata om problemet. Det är okej att inte vara okej, alla är inte smala av naturen och livet är inte toppen jämt.

Att gå ut med det här är ett av de absolut mest privata och svåra sakerna jag gjort, så snälla ni, be kind.

Om någon som läser detta och behöver hjälp är här ett förslag på en hjälplinje. Länk

KRAM

Ni är väl också med i Agriaritten?

Vill du ha chansen att vinna en akutväska och samtidigt hjälpa hästar som har det svårt? Var med i Agriaritten helgen den 22-23 oktober!

Allt du behöver göra är att anmäla dig  och din häst (det är gratis!) via denna länk Sedan någon gång under denna helgen den 22-23 oktober rida ut i naturen, så skänker Agria 10 kronor till Svenska Hästars Värn. Det går såklart lika bra att leda, tömköra eller köra sin häst, huvudsaken är att ni tar er ut i naturen. Glöm inte hjälm och ta gärna med dig en eller flera stallkompisar!

Hur gör jag?

När du anmält dig är allt du behöver göra att rida en tur i naturen. Kom ihåg att filma eller ta en bild som bevis. Lägg sedan upp din film eller din bild i sociala medier, skriv tydligt att du varit med i Agriaritten och tagga inlägget med #agrianaturbana. För varje deltagare skänker som sagt Agria10 kronor till Svenska Hästars Värn.

Så fint initiativ, hur bra som helst!

KRAM

Nej, jag har inte slutat blogga. Tack till alla er som hör av sig och vill ha mer. 🙂

Som ni märker har min prioritering på träningen och hästarna lönat sig. Så roligt att jag märker sådan skillnad.

Det råder just nu en oro med skenande priser för oss som driver en större verksamhet med hästar. För oss på Brolöten märks det på alla kostnader och vi försöker verkligen tänka till, här är några saker som vi tänkt på.

Resor, vi försöker minska antalet resor, planerar om så träningar är mer på hemmaplan, veterinär besök mer på hemmaplan, vi väljer att bo kvar när vi tränar eller tävlar för att spara resor.

Energin, vi har verkligen börjat tänka till med elförbrukningen. Inga lampor tända i stall eller ridhus dagtid. Vi försöker rida så mycket som möjligt på dagtid för att inte tända lamporna varje kväll. Vi leder fler hästar nu när vi har möjlighet för att komma ner i tid på skrittmaskinen. Ingen värme på i stall eller sadelkammare.

Utrustning, vi har redan allt vi behöver och lite till, det är mer eller mindre köpstopp på utrustning just nu.

Tävlingar, som ni vet så har jag redan innan dragit ner på antalet tävlingar, men ekonomin ligger självklart i bakhuvudet när jag anmäler mig och planerar just nu.

Vi är ännu mer noga med planeringen av kraffodret och tillskotten så ingen häst får det i onödan. Vad vi däremot inte snålar med är grovfoder eller strö, som tur är tar vi eget grovfoder och halm så här har vi också möjlighet att fortsätta precis som innan men detta är något som man verkligen ska va noga med så det inte går ut över hästarnas välmående.

Jag är väldigt nyfiken på era reflektioner och tankar, har ni något ni tänkt mer på?

KRAM

Det är mycket som är väldigt bra med vår gård Brolöten. Men vi har inga ridvägar att skryta med. Man kan verkligen titta trånande på filmer när folk badar med sina hästar eller gör galoppombytesserier på en galoppbana. Det gör ju i och för sig mig som ryttare ganska uppfinningsrik. Vi tränar backepå grusvägen upp till mitt hus där jag själv brukar springa backintervaller. Och vi kör iväg med hästlastbilen till närmsta grusväg för att få lite miljöombyte.

Däremot, finns det fantastiska ängar på Brolöten. Så när är fint med snö eller sommar så kan vi lätt ta några av träningspassen utomhus. Tesla har varit väldigt svår när jag byter miljö, hon är inte alls den hästen som blir motiverad och peppad när man rider ut. Hon snarare kokar över och springer hem till stallet. Jag har verkligen tränat på det här, då man självklart ska kunna hantera hästen i alla situationer speciellt om man vill att det ska gå och tävla i olika miljöer och på större arenor. Idag var en stor dag när ja fick bevis hur långt vi kommit tillsammans nu, när de inte märktes särskilt stor skillnad på att trimma på ridbanan eller ängen. Tänk vad mycket som hänger ihop med förtroende och utbildning. 

Kram

Jag har alltid älskat att tävla, spänningen när man sätter upp målen och sedan anmäler till tävlingen och får börja ladda och förbereda. Det är det jag är bäst på, att ladda och förbereda. Därför har det alltid blivit väldigt mycket tävlingar genom åren. Det har aldrig spelat någon roll, en LB i Katrineholm är lika rolig som ett mästerskap och den förtjänar samma fokus och förberedelse. Jag har tävlat många olika typer av hästar på många olika nivåer men många olika resultat, oftast bättre på tävling än hemma. För det är så jag alltid har fungerat, lite bättre när det verkligen gäller.

Saken är den att i år ville jag bli lite bättre även bättre på hemmaplan, jag ville ändra planen lite, jag ville träna ännu mer. Träning kostar pengar, och det gör tävling med. Så jag bestämde mig för att i år ska jag tävla mindre och träna mer.

Fokus har varit min egen fysträning, varje måndag har jag slaviskt infunnit mig på fel sida Stockholm cirka en och en halv timma från Brolöten för att träna upp och stärka min kropp. Nästan alla andra dagar i veckan har jag sprungit eller styrketränat. Allt för att bli den ryttare mina fina hästar förtjänar.

Jag har tränat för den stenhårda och tuffa Linda Hemmingsson från Strong Rider som också under resan blivit lite av en coach och vän tillsammans med ryttakollegan Charlotta Lundblad.

Även när det gäller hästarnas träning har jag senaste året lagt mycket mer tid och pengar för att få en regelbundenhet i träningen så att jag känner att jag får det resultat jag vill. Det är Johanna Due Boje, Mattias Jansson, Bo Jenå som regelbundet tränat mig med de olika hästarna. Samt Chrille och mamma på hemmaplan.

Med hjälp av dessa tränare och att jag också drivit projektet att få hit Nathalie Zayn Wittgenstein, en dröm att ha en tränare i världsklass i Mellansverige känner jag verkligen att jag fått lite av den uppbackningen jag verkligen vill ha.

Så då har jag också helt enkelt väntat till mitten på maj innan jag red årets första start.

Tävlingarnas resultat får tala för sig själv, jag är väldigt nöjd med min plan och mina prioriteringar, även om det känns som jag tävlat mycket senaste tiden så har ja än så länge bara ridit 2 tävlingar på bortaplan och nästa blir som det ser ut Faltsterbo, allt för att lägga rätt tid, energi och resurser på rätt saker.

Det är långt kvar, men tänk hur mycket bättre vi kan bli om vi fortsätter utvecklas som vi gjort nu jag och mina hästar.

KRAM

Alltså tänk att det är hela 3 år sedan Coppers lilla Penny tittade ut, tiden går så fort!

Nu börjar det närma sig nästa fölning, Doras första fölning och Faithfuls första fölkull, man blir nervös och lite smått exalterad på samma gång.

Dora är beräknad 17/5 hon har redan flyttat till fölboxen där hon är lite isolerad från andra hästar för att minska smittrisken. Hon har också en videquus kamera i boxen och snart är det dags att sätta på fölvakten.

Juverna har smått börjat fyllas men enligt experterna är det nog fortfarande några veckor kvar.

Vi är noga med att tvätta henne och ha boxen ren, vi har också förberett med allt man måste ha till hands vid fölning. Jag tycker om att vara förberedd och läsa på även om vi fått ca 160 connemara föl och säkert 20 storhäst föl på Brolöten så är det lika nervöst varje gång.

För er som vill läsa mer tycker jag detta dokument som Agria tagit fram är väldigt bra.

Nu är det bara att vaka och vänta…

KRAM

Jag brinner för kärleken till hästar och jag älskar resan. Resan från den yngre hästen till den äldre, resan från barnet på sitt första ridläger till ponnylandslag eller den första läromästaren. 

Jag är bortskämd med en mamma som ridit Grand Prix dressyr, en anläggning i toppklass, med resurser och hjälp. 

Däremot har jag fått jobba hårt hela livet. Det är klart jag också varit en grinig tonåring och höjt tonen för många gånger till mamma, även på senare år har hon fått ta en och annan oförtjänt känga. Men hon har varit bra på att hantera det och hon har lärt mig nästan allt jag kan. Hon har framförallt gjort mig till den working lady jag är idag. 

Hela livet handlar om uppoffringar och kompromisser. Ibland måste man ge lite mer för att få det man vill ha. 

Jag sitter nu på flygplatsen i Luleå och och väntar på ett försenat flygplan, efter två dagars kurs. Jag har tjänat ihop de pengar jag till påskhelgen tänker spendera på träning. Det blir ingen påsk med familjen, men de har de inte blivit så många år i mitt liv så de märks inte så mycket. Vi har antingen varit på hästtävlingar, haft kurs eller jobbat på annat sätt. 

Jag ska imorgon få göra det jag älskar allra mest, få fokusera på mig och mina hästar. Jag skulle kunna jobba nonstop för att komma iväg på en sån resa och jag planerar allt i minsta detalj. 

Ändå blir ja lite irriterad när ja ser framförallt yngre ryttare klaga på sina hästar, sina mammor eller påsina resurser. Deras inställning till träning, mocka efter sig i ett ridhus skritta av sin häst eller över lag hela engagemanget. Det här kan aldrig påpekas för många gånger. Utvecklingen handlar om dig och din egen insats!

Jag har alltid vetat att mamma vill mitt bästa och hon har alltid tränat mig och varit del av min satsning. Vissa tillfällen har vi inte haft råd att åka på internationella tävlingar, då har man fått tacka nej, jobba mer och kämpa för nästa gång. Vissa gånger har man fått sälja den hästen man ville behålla för att de ska fungera. Andra gånger har man haft lyxen att kunna säga nej. Vi sliter och jobbar efter våra egna förutsättningar och en dag kanske man blir lite bättre än man vågats hoppa på. 

Alla är rörda och tagna av Jens framgångar denna veckan. Det ger mig också lite extra gnista och glöd. Fortsätt kämpa och jobba för det du tror på, ge inte upp och älska de du håller på med. Sist men inte minst, va tacksam för dina nära som alltid finns där för dig. Oavsett nivå!

Kram 

Känner att det är dags för en uppdatering för jag har ju så många fina hästar i stallet. Börjar från den äldsta ner till den yngsta..

Copper är ju still going strong och just nu håller jag faktisk på att sätta ihop en Grand Prix kür till henne. Ska bli så kul!

Floris är kvar och trimmas mot debut i Msv A, han har verkligen lätt för samling och är rolig att jobba med.

Tesla trimmar också mot sin debut i Msv A och har blivit mycket starkare och är så rolig att rida just nu.

Ozzy och jag leker med de lite svårare sakerna som piaff och passage, i år blir det förhoppningsvis Intermediere debut.

När ni läst klart detta inlägg kommer ni förstå att ja har lite många hästar just nu. Så Chrille har hjälpt mig en hel del med att rida Robban senaste tiden och de passar väldigt bra ihop.

Faithful kommer vara i avel i år med, men han är väl framme för sin ålder i femårsklasserna så ja hoppas vi hinner med några starter också.

Älskade Diamond är äntligen tillbaka i träning igen efter sin buköppning och peppar peppar verkar allting fungera som det ska. Jag vågar inte sätta upp några mål än, men om allt fungerar vore det kul att få starta honom i år som en seger i kampen mot allt som hänt…

Dora är ju dräktig med Faithful, tyvärr tog sig inte Polly så vi får ett föl i år och det är beräknat 17/5 tror ni vi är spända på att se vad som kommer ut?

Benicio har nu hunnit fylla fyra år och han utvecklas lite varje dag, jag är väldigt spänd på att se hur vårens träning kommer utveckla honom och vilka fyraårs utmaningar vi kan ta.

Goofy blir också fyra och trimmas på för fullt inför höstens fyraårschampionat.

Jag har inga uppdaterade bilder på Penny och Oberlina, men tiden går fort och fölen ska nu anmälas till treårstest… Anna hjälper mig att rida dem och jag jobbar dem från marken.

Fixation står kvar på lösdrift i Skåne, men tiden går fort och jag längtar tills han kommer till Brolöten, kanske har jag sålt någon annan tills dess… 😉

Så alltså 13 hästar.. i min satsning och en 14e på väg utöver alla andra på gården, vi har att göra nu men alla är superfina vilket angenämt problem!

KRAM