
Hej igen, ja vill kan väl konstatera att det var ett tag sen, men jag vill ha bloggen kvar och jag vill ha det som Emelies tankar, en krönika när jag verkligen har något att skriva.
Det är kämpigt idag, vi är inne på andra veckan med ridläger och vi är en man kort i köket på grund av sjukdom.
För två veckor sedan var Penny högdräktig, vi vakade och vi vakade, jag var så trött så jag såg i kors dagtid, hittade nya sätt att vaka via kameran på natten. När jag red förbi hagen på tisdags eftermiddagen ropade jag till Penny, nu får du kläcka ut en hingst med mycket vitt när vi väntat så här länge.
Så på natten kom en hingst med mycket vitt, en fux som är en liten kopia av Briman, vacker som få. Martina och jag hjälpte till och lyckligast var Penny. Benen var lite krokiga, som de alltid är när de kommer ur magen. Efter några dagar var veterinär på plats och kollade benen, vi blev rekommenderade mycket rörelse och tänkte inte så mycket mer på saken.
Min magkänsla och min hovslagare sa det är ändå något som behöver kollas upp, så vi åkte till klinik och till en expert.
Viktigt är nu att alla förstår att det här är min historia och hur jag upplever det.
Med 16 elever på gården och full verksamhet var det omöjligt att åka med till klinik idag även om det var min högsta önskan.
Samtalet idag från veterinären-
”hej vi har nu tittat på ditt föl, det är inte bra, man kan göra si, man kan göra så, men som vi förstår ändå att det är till relativt hög dressyrnivå hästen är ämnad?”
Eh, ja eller? Va svarar man? Jo det är väl tanken..
”då kan ja inte rekommendera att fortsätta, för dålig prognos”
eh okej men vad gör man då? avlivar ett föl?
”ja det kan man då göra”
Jag känner att jag får svårt att andas, jag tänker på Penny gnäggandes när hon ser sitt föl, jag ser mig och Martina gråta av lycka att det gick bra, vafan det är omöjligt, det går bara inte, i helvete heller!
Jag vill göra det som krävs även om det är oviss prognos och kostar pengar säger jag.
Bara du är medveten så hjälper vi dig, vi kan operera imorgon.
Så nu står mitt föl, som inte ens har något namn än, på en klinik för att opereras, och jag ska tänka på pengar. Fast jag egentligen bara vill gråta.
Så nu till mina grubblerier som skenat genom mitt huvud idag…
Jag gör det jag gör för jag älskar mina djur, jag älskar mina hästar så mycket!
För tre månader sedan hittade man både en senskada och ett dåligt knä på Diamond, han har också ett dåligt hjärta som vi utrett. Om du skulle titta på den ekonomiska aspekten med en redan buköppnad häst så, ja de va väl kanske dags att ge upp. Men jag kan bara inte! Älskade Diamond som kämpat järnet i alla lägen. Min veterinär sa: jag ser inte dig rida Grand Prix på den här. Jag tänkte, jag ska visa dig.
Poängen är, det här är så jävla tufft, hästarna ska va min familj, mina kollegor, mitt jobb och min hobby och i slutändan är det jag som ska fatta alla beslut.
Jag har möjligheten att ge hästarna en mindre ansträngande uppgift i form av kurshäst eller skolhäst och ja tackar gud för att vi har den chansen.
Men vi ska också ha råd att fortsätta, och någonstans ska vi också tänka både ekonomiskt och sportsligt?
Dagar som idag är aldrig lätta och jag kommer nog alltid vara en lite mer ”whatever it takes” när det gäller mina djur. Vi kanske kan hoppas att jag i slutändan sover bättre för att jag resonerar så.
Tack också till mina försäkringar genom Agria som gör att jag kan kämpa på med mina djur.
KRAM