Hjärtehästen

Lämna en kommentar till Hjärtehästen

Jag hittade Diamond genom hans uppfödare Gustaf Johansson som trodde det skulle vara en bra match för mig. Som tvååring kom en känslig och späd liten hingst till Brolöten. Vi hade våra utmaningar med inridningen och jag hade ganska mycket respekt för den här individen som va snabb känslig med mycket integritet.

Efter jag börjat rida Diamond så utvecklades vår relation, som den så ofta gör för mig med hästarna. Det är här vi börjar prata, lär känna varandra hittar varandra. Diamonds känslighet och integritet blev snabbt något jag gillade. Han tog sig runt i Falsterbo som fyraåring även om jag såhär i efterhand mest va glad över att jag satt kvar.

Som nybliven femåring fick han en tarmupphängning och det var en ryslig historia där det hängde på minuter att klara honom, han låg ner i lastbilen på vägen till Strömsholm. Efter en operation där 7-8 meter tarm togs bort så stod Diamond på benen igen, tyvärr inte så länge för när droppet togs bort kom koliken tillbaka, jag fick då ta beslut, pröva med smärtlindring igen eller avsluta. Vi fortsatte.. Jag vet inte hur många av er som buköppnat hästar och vad ni har för erfarenhet. Det var för oss i alla fall några märkliga månader med hopp och förtvivlan och oron om man gjorde rätt om det kunde bli bra eller om det var kört. Jag tackar fortfarande mina bollplank till veterinärer och kollegor som guidade mig och vägledde. För man vet ju aldrig att man gör rätt.

Magen började fungera igen och lättlärd som han är så va han snabbt ute på tävlingsbanan igen. Vi tog självklart allt i hans takt men när han fungerade kände jag att han skulle få chansen att visa upp sig.

Vid årsskiftet hittade man lösa benbitar i ett ben och skada i ett annat, dessutom hörde man ett blåsljud på hjärtat som man inte visste hur allvarligt det var. Här kan vi nog ändå konstatera att många hade kastat in handduken det var väl kanske ingen som tyckte jag skulle fortsätta, men min lilla häst med all kämparglöd och allt han gått igenom, det är klart vi ska reda ut det här, vi måste i alla fall kolla tänkte jag.

Första steget, kolla allvaret med hjärtat, och det visade sig efter utredning att det inte är något som påverkar hans träning utan det är en liten liten tråd som gått av som gör ljudet. Pewh!

Benbiten opererades och tid för läkning av den andra skadan. Nu kom ju då den kritiska perioden igen, en buköppnad konvalescent häst har ju större risk för koliker. Vi har verkligen lagt tid och energi för att hitta bästa systemet för Diamond. Det är allt från linfrö till hur varmt vatten han vill ha i hagen, hur mycket han måste röra på sig om han inte tränar och så vidare.

Varje dag jag tränar den här hästen förundras jag över hur lätt han har för allting och hur gärna han vill vara mig till lags. Alla turer har gett oss ett väldigt speciellt band och det betyder så mycket, för oss båda hoppas jag.

Idag var första besöket när Diamond var i full träning sedan flera månader tillbaka. Han är ohalt, pigg och glad och superfin. Dagens veterinär Izabella tackade mig för att hon fick vara med och följa den här resan när man kämpar för en häst mot alla odds, mitt hjärta sprack lite av både lycka och stolthet. För idag var jag bara den där lilla flickan med sin egna häst som en gång började rida för att den älskar hästar så mycket. I tider som denna tycker jag vi alla ska ta fram den personen lite oftare.

Eftersom jag lärt mig med tiden så vill jag med detta inlägg vara tydlig med att Diamond aldrig lidit under tiden, jag har alltid följt veterinärers rekommendationer även om jag ibland varit lite mer positiv än dem. Jag vet också att alla inte har samma ekonomiska chanser att göra allt jag gjort för Diamond. Jag vill helt enkelt bara berätta min historia att ibland går det faktiskt mot alla odds. Vår historia är förhoppningsvis inte slut än på ett tag och nu tänker jag bara njuta av resan och göra allt jag kan för min lilla diamant.

Tack alla ni som är delaktiga i detta, ni vet vilka ni är!

KRAM


Jag tar avstånd

Lämna en kommentar till Jag tar avstånd

Jag ville vänta tills vi sett dokumentären, men de sju minuter som visats av operation X räcker. Jag tar avstånd från den här typen av hantering av djur. Det här är fruktansvärt för djuren och för dressyren, sporten i sin helhet. Alla har vi ett ansvar för djurens bästa. Kärleken till djuret/hästen bör alltid vara det som driver oss oavsett om man är på professionell nivå eller inte.

Ja tycker vi alla ska tänka till för ridsportens skull och för vår framtid, vi måste stå på oss vad som är rätt och fel.

Jag vill som förebild att ni ska veta vart jag står i den här frågan.

Kram på er


Vinterboost!

Lämna en kommentar till Vinterboost!
20231112 Rockelstad slott Sparreholm Emelie Brolin Uhip photos Photo: Pax Engström

När sista starten va gjord i Jönköping kände jag verkligen att ja kunde andas ut. Det har varit en intensiv sommar och höst och nu har jag upp emot 5 månaders vinterträning. Jag älskar den här perioden, nu kan man börja grotta ner sig och våga förändra. Stigbyglarna ryker, pt passen bokas oftare, målen längre fram sätts upp och man vågar drömma om att bli lite bättre än man är just nu, för att man har tid. Vi som utbildar hästar behöver en sak, tid. Tid för varje individ, långsiktigt upplägg och det är så skönt tycker jag att ha lite uppehåll så att man kan slappna av lite. Visst är det är det en svårmotiverad period just nu, men jag känner verkligen lugn och trygghet i den här tiden. 

Alla kanske inte känner såhär utan behöver lite tips för att ta sig igenom den här perioden med kyla, mörker och tävlingsuppehåll. 

Här kommer några tips för att du ska göra det bästa av den här perioden. 

Regelbunden träning

För mig blir den regelbundna träningen bokad med PT för mig själv eller tränare för mig och hästarna ett sätt att hålla motivationen uppe. Det gör att man tar sig ner till ridhuset alla de gångerna man måste gå upp tidigare eller har en kaos dag för att man vet att man snart ska visa upp sig och få hjälp. De kanske också gör att man fortsätter ta igenom ett problem för att man vill va i bra form när man ska rida för sin tränare. 

Mysfaktor

Det kanske låter larvigt men för mig betyder det otroligt mycket att må bra i den miljö jag är. Jag sätter små lampor i växterna i ridhuset, tar kaffebryggaren till ridhuset. Investerar i nya underställ, laddar värme vantar och plockar fram rätt täcken till hästarna allt för att det ska va så bekvämt som möjligt när vi ska träna.

Gemenskap 

Man är aldrig stark själv, det är så mycket lättare om man gör det tillsammans. Igår stod jag och Martina i kylan vid 7 tiden och tittade när Chrille red. Allt är lättare när man gör det tillsammans så boka gärna in något i samband med din ridning. 

Planering 

Att göra både en kortsiktig och en långsiktig planering är A och O för att något ska bli av. Jag planerar alla saker i ett träningschema veckovis, om det står att en häst ska longeras, tömköras eller trimmas så är det så det blir den dagen. Vi följer våra träningsupplägg väldigt noga och det är en otrolig trygghet. Men den långsiktiga planeringen är lika viktig, sätt upp nästa  års mål, göra delmål och vad som krävs för att du ska komma dit. 

Lediga?

Hästarna behöver inte va ledig för att du är ledig. Självklart ska hästens ledighet planeras in, men den behöver inte va avhängd på att vi inte jobbar. Utnyttja tiden när du inte jobbar och lägg mer tid på din häst. Ska du resa iväg kanske du ska ställa din häst hos din tränare eller i utbildning så att det får en ännu större skjuts framåt i er utveckling tillsammans.

Inspireras 

Åk gärna till en större dressyrtävling och titta på bra ekipage, eller åk och träna hos din tränare så du kan sitta och inspireras när duktiga ryttare rider. Besök clinics eller ta del av bra ridning på nätet, det finns så bra youtube klipp med tips eller bra ritter man kan inspireras av. 

Hoppas detta motiverar er till att ut och rida eller motionera era hästar under de kommande månaderna så alla hästar får röra på sig och utvecklas som vi vet att de förtjänar.

Kram 


Whatever it takes..

5 kommentarer till Whatever it takes..

Hej igen, ja vill kan väl konstatera att det var ett tag sen, men jag vill ha bloggen kvar och jag vill ha det som Emelies tankar, en krönika när jag verkligen har något att skriva.

Det är kämpigt idag, vi är inne på andra veckan med ridläger och vi är en man kort i köket på grund av sjukdom.

För två veckor sedan var Penny högdräktig, vi vakade och vi vakade, jag var så trött så jag såg i kors dagtid, hittade nya sätt att vaka via kameran på natten. När jag red förbi hagen på tisdags eftermiddagen ropade jag till Penny, nu får du kläcka ut en hingst med mycket vitt när vi väntat så här länge.

Så på natten kom en hingst med mycket vitt, en fux som är en liten kopia av Briman, vacker som få. Martina och jag hjälpte till och lyckligast var Penny. Benen var lite krokiga, som de alltid är när de kommer ur magen. Efter några dagar var veterinär på plats och kollade benen, vi blev rekommenderade mycket rörelse och tänkte inte så mycket mer på saken.

Min magkänsla och min hovslagare sa det är ändå något som behöver kollas upp, så vi åkte till klinik och till en expert.

Viktigt är nu att alla förstår att det här är min historia och hur jag upplever det.

Med 16 elever på gården och full verksamhet var det omöjligt att åka med till klinik idag även om det var min högsta önskan.

Samtalet idag från veterinären-

”hej vi har nu tittat på ditt föl, det är inte bra, man kan göra si, man kan göra så, men som vi förstår ändå att det är till relativt hög dressyrnivå hästen är ämnad?”

Eh, ja eller? Va svarar man? Jo det är väl tanken..

”då kan ja inte rekommendera att fortsätta, för dålig prognos”

eh okej men vad gör man då? avlivar ett föl?

”ja det kan man då göra”

Jag känner att jag får svårt att andas, jag tänker på Penny gnäggandes när hon ser sitt föl, jag ser mig och Martina gråta av lycka att det gick bra, vafan det är omöjligt, det går bara inte, i helvete heller!

Jag vill göra det som krävs även om det är oviss prognos och kostar pengar säger jag.

Bara du är medveten så hjälper vi dig, vi kan operera imorgon.

Så nu står mitt föl, som inte ens har något namn än, på en klinik för att opereras, och jag ska tänka på pengar. Fast jag egentligen bara vill gråta.

Så nu till mina grubblerier som skenat genom mitt huvud idag…

Jag gör det jag gör för jag älskar mina djur, jag älskar mina hästar så mycket!

För tre månader sedan hittade man både en senskada och ett dåligt knä på Diamond, han har också ett dåligt hjärta som vi utrett. Om du skulle titta på den ekonomiska aspekten med en redan buköppnad häst så, ja de va väl kanske dags att ge upp. Men jag kan bara inte! Älskade Diamond som kämpat järnet i alla lägen. Min veterinär sa: jag ser inte dig rida Grand Prix på den här. Jag tänkte, jag ska visa dig.

Poängen är, det här är så jävla tufft, hästarna ska va min familj, mina kollegor, mitt jobb och min hobby och i slutändan är det jag som ska fatta alla beslut.

Jag har möjligheten att ge hästarna en mindre ansträngande uppgift i form av kurshäst eller skolhäst och ja tackar gud för att vi har den chansen.

Men vi ska också ha råd att fortsätta, och någonstans ska vi också tänka både ekonomiskt och sportsligt?

Dagar som idag är aldrig lätta och jag kommer nog alltid vara en lite mer ”whatever it takes” när det gäller mina djur. Vi kanske kan hoppas att jag i slutändan sover bättre för att jag resonerar så.

Tack också till mina försäkringar genom Agria som gör att jag kan kämpa på med mina djur.

KRAM


Inspirerad att förändra

Lämna en kommentar till Inspirerad att förändra

Om du gör på samma sätt som du alltid gjort, så kommer du uppnå samma resultat som du haft tidigare. Det är något som jag levt efter senaste tiden i min ambition att bli bättre har det viktigaste varit att våga förända. Jag har som ni vet ändrat på många saker, fått bra resultat och blivit sugen på att våga analysera och förändra mer.

Att få chansen att träna för Nathalie, nej fel! Jag har jobbat för det… Tack vare vårt jobb med United Dressage har vi nu tränat tre tillfällen för Nathalie under 2022 och denna veckan hade vi vår fjärde träning. Vi har redan två datum till bokade och jag känner mig som ett barn på julafton varje gång jag packar in hästarna och rullar till Sanna. Av flera anledningar, både för att bli bättre, få tid tillsammans med hästarna, inspireras av andra och ha roligt med mina träningskompisar.

Nu börjar man bli mer trygg i systemet, Nathalie ser förbättring i min ridning och skillnad på hästarna, men bäst av allt nu vågar hon börja förändra. Det är ingen träning där man rider alla rörelser ur ett program, utan det är steg för steg i perfektion i det man vill uppnå. Min känsla är lite mer av allt, lite mer lösgjord, lite mer reaktion, lite lättare kontakt och så vidare.

Jag tror jag är väldigt tydlig med vart jag vill och vad jag kämpar för, men Nathalie är också extremt lyhörd på både mig och hästarna så de saker hon korrigerar blir verkligen en aha upplevelse. Jag känner mig ganska dålig emellanåt, när jag till exempel börjar korrigera sitsen känns det som att jag flaxar som en kråka men samtidigt får jag snabbt hjälp att hitta en bra känsla och då blir det lättare. Förändring tar emot, förändring är obekvämt men jag är så taggad på att bli bättre att jag tror faktiskt att jag nu mer än någonsin faktiskt är mottaglig.

Timingen hänger ihop med känslan och genom att jag får rätt hjälp från marken i vilket läge jag ska inverka så hittar jag lättare känslan. Som exempel så upplever jag att Tesla blir mer positiv på Nathalie träningarna som att hon litar på att jag kommer bli vägledd rätt och jag är helt övertygad om att det är för att Nathalie ser till att jag gör rätt.

En sak vi tränade på flera gånger under helgen var att släppa ena handen för att komma ner mer i sadeln och bli mjukare i kontakten, det blev sådan skillnad på både mig och hästarna. För ett par år sedan hade jag nog gjort som jag blivit tillsagd, rynkat lite på näsan tyckt att det känns konstigt och släppt det. Nu längtar jag tills att pröva hemma.

Det är klart jag också har sämre pass och det är klart jag vill att vissa saker fortfarande ska gå fortare eller vara på ett annat sätt men ja kände verkligen att jag ville förmedla känslan från de två senaste dagarnas träning för det känns verkligen som vi är i utveckling!

KRAM


När jag presterade som bäst mådde jag som allra sämst

45 kommentarer till När jag presterade som bäst mådde jag som allra sämst
Emelie Brolin and Contact win the 2002 Nordic Baltic Championships in the junior division

Det tog mig ungefär 20 år att våga skriva om det här. Mestadels för rädslan av att det ska feltolkas eller uppmuntra till något. Men också för att folk kanske skulle se på mig på ett annat sätt. Men när jag fick veta att en nära elev till mig haft svåra problem och hur glad hon var att jag berättade om mina så bestämde jag mig att det var dags att lyfta på locket. Om jag bara kan hjälpa en enda person att må lite bättre, då är det värt det.

Jag vill poängtera att detta är min berättelse och min upplevelse, det finns inga rätt eller fel.

Jag har varit en tävlingsmänniska så länge jag kan komma ihåg och jag har alltid älskat att stå i centrum. Som liten hade jag smeknamnet ”Sparris” för att jag var lång och smal, utan former. Det här ändrades när jag blev femton som för de flesta andra tjejer i den åldern. Det här var också den åldern när jag började bli lite väl lång för mina ponnys och för första gången började jag känna mig stor. Stor är för övrigt en känsla jag haft om min kroppsbyggnad sedan dess. Med en längd på 175cm och som jag själv skulle beskriva det, en tjej med former, så känner jag mig ”stor”.

Precis som många andra testade jag dieter och började fundera på hur kläderna satt, men de var inte mer än så. På den tiden hoppade man oftast över maten för att gå ner lite i vikt och det fungerade fint för mig med.

När jag började på stor häst så växte kraven såklart prestations-mässigt både på hästryggen, privat och i skolan. Jag hade aldrig riktigt någon tid med fester och kompisar och ingen tur med killar.

Jag började också titta mer och mer på hur mina förebilder på stor häst såg ut i sadeln. Och de var smala, många var extremt smala. Mycket, mycket smalare än var jag var. Jag vet att flera av mina tränare och förebilder då gärna hoppade över lunchen och istället tog en kaffe och kanske till och med en cigg. Något som idag tack gode gud är helt annorlunda.

Mina framgångar i sadeln på ponny hade inneburit många SM guld och jag hade valt att ha en lite mer reserverad personlighet. Jag hade inte så mycket vänner i branschen och körde mitt race och det fungerade fint. I övergången på stor häst blev jag osäker på ett helt annat sätt och mitt självförtroende började svikta ordentligt. Mina förebilder var numera på samma träningar och tävlingar och ja var inne på helt ny mark.

Maten på gymnasiet var inte särskilt imponerande och jag och en kompis gick ofta på restaurang istället och delade på en pizza. Inget som var särskilt bra om du skulle sköta skolan och sedan rida runt fyra hästar på kvällen när du kom hem.

Under en träningshelg fick jag höra två förebilder diskutera hur hemskt det var att de hade bytt ridbyx-storlek från 34 – 36. Jag som då knappt kom i stolek 38 kunde inte tänka på något annat resten av dagen. Under mitt egna ridpass såg jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt för första gången. Jag var för stor för det här, jag måste göra något åt min kropp. Jag vet att det var exakt där och då i det ridhuset min ätstörning tog fart. Jag har klandrat personen ifråga i många år, som säkert själv var sjuk vid tidpunkten. Det är inte den personens fel absolut inte, men jag har lärt mig att ord till någon som inte mår bra kan falla så fel ut och det är så otroligt viktigt att man som förebild tänker på vad man säger och hur man agerar inför ungdomar.

Från den dagen tog min kropp och maten upp hela min värld och gör det till viss del fortfarande idag. Det sägs att det är som att vara en nykter alkoholist, ord, situationer och ett dåligt mående kan trigga direkt och så är man där igen…

Jag slutade äta, blev expert på att röra runt maten så att man trodde jag ätit. Jag hittade utvägar genom att bli vegetarian och välja specialkost. Det var som en drog, hungern och när det började pirra i kroppen för att man varit utan mat så länge gav mig kontroll och belöning.

En av mina starkaste minnen var att vi hade morötter i stallet, så jag bestämde mig för att en morot var det jag fick äta om dagen och detta pågick länge. Jag fattar inte hur jag kom undan, men det gjorde jag, jag var expert. Jag hatar numera morötter, jag kan inte äta morötter.

Kilona rasade och nu kom nästa kick, belöningen från folk som tyckte jag blivit fin och snygg. Bekräftelsen att det var rätt och jag blev sedd, jag fick uppmärksamhet. Så det triggade ännu mer…

På NM i Norge med Contact så hade jag hoppat över så många måltider att ja var svimfärdig före start. Jag hade till och med glömt att knoppa innan finalen och jag bröt ihop, precis innan jag satt upp. Ändå vann jag, alltså jag vann NM! dag kan jag bara inte förstå hur det gick till. Mest av allt blir jag så arg över att jag inte fick njuta av den här tiden, en av mina största framgångar och jag mådde egentligen så dåligt.

Efter ett tag går du ju inte ner mer i vikt och jag hade svårare och svårare att dölja det hela, så anorexin övergick till bulemi. Det är något så fruktansvärt och jag tror inte att jag egentligen kan förklara, jag kom knappt ihåg tillfällena på toaletten och det är så skambelagt att det gör ont när jag sitter här och skriver.

Det var Chrille som kom på mig en dag, min fina älskade bror hörde mig och kopplade ihop allting. Tack för min älskade familj som där och då drog i världens handbroms, stoppade allt och såg till att jag fick bästa hjälpen. Jag hade sånt stöd av min familj och har fortfarande idag, en lång blick om en maträtt, restaurang eller diskussion så backar de fortfarande upp mig hundra procent.

Jag blev frisk efter två år men valde att ha hjälp av samtalsterapi långt därefter. Men ni ska veta att jag kämpar fortfarande varje dag med att försöka älska min kropp. Det är fortfarande svårt i vissa stunder när jag mår dåligt men jag tar mig alltid ur det nu.

Träningen hjälper mig på många sätt men det finns såklart en liten jävel som ibland påminner mig om att jag ska ut och springa för att bli smal. Den rösten kommer också när det kommer fetare mat eller sötsaker men jag låter den ta så lite plats som möjligt. Jag är helt säker på att det här alltid kommer finnas kvar och jag har valt att acceptera att det är så. Men eftersom att jag också känner såhär, så gör det mig så observant på min omgivning och jag kan ana mig till situationer och problem.

Jag har valt att berätta min historia av en enda anledning, att våga berätta och räcka ut en hand om det finns någon som mår dåligt och behöver stöd. Jag tror också det är viktigt att prata om problemet. Det är okej att inte vara okej, alla är inte smala av naturen och livet är inte toppen jämt.

Att gå ut med det här är ett av de absolut mest privata och svåra sakerna jag gjort, så snälla ni, be kind.

Om någon som läser detta och behöver hjälp är här ett förslag på en hjälplinje. Länk

KRAM


Agriaritten nu till helgen

Lämna en kommentar till Agriaritten nu till helgen

Ni är väl också med i Agriaritten?

Vill du ha chansen att vinna en akutväska och samtidigt hjälpa hästar som har det svårt? Var med i Agriaritten helgen den 22-23 oktober!

Allt du behöver göra är att anmäla dig  och din häst (det är gratis!) via denna länk Sedan någon gång under denna helgen den 22-23 oktober rida ut i naturen, så skänker Agria 10 kronor till Svenska Hästars Värn. Det går såklart lika bra att leda, tömköra eller köra sin häst, huvudsaken är att ni tar er ut i naturen. Glöm inte hjälm och ta gärna med dig en eller flera stallkompisar!

Hur gör jag?

När du anmält dig är allt du behöver göra att rida en tur i naturen. Kom ihåg att filma eller ta en bild som bevis. Lägg sedan upp din film eller din bild i sociala medier, skriv tydligt att du varit med i Agriaritten och tagga inlägget med #agrianaturbana. För varje deltagare skänker som sagt Agria10 kronor till Svenska Hästars Värn.

Så fint initiativ, hur bra som helst!

KRAM


Tänk smart med energin

3 kommentarer till Tänk smart med energin

Nej, jag har inte slutat blogga. Tack till alla er som hör av sig och vill ha mer. 🙂

Som ni märker har min prioritering på träningen och hästarna lönat sig. Så roligt att jag märker sådan skillnad.

Det råder just nu en oro med skenande priser för oss som driver en större verksamhet med hästar. För oss på Brolöten märks det på alla kostnader och vi försöker verkligen tänka till, här är några saker som vi tänkt på.

Resor, vi försöker minska antalet resor, planerar om så träningar är mer på hemmaplan, veterinär besök mer på hemmaplan, vi väljer att bo kvar när vi tränar eller tävlar för att spara resor.

Energin, vi har verkligen börjat tänka till med elförbrukningen. Inga lampor tända i stall eller ridhus dagtid. Vi försöker rida så mycket som möjligt på dagtid för att inte tända lamporna varje kväll. Vi leder fler hästar nu när vi har möjlighet för att komma ner i tid på skrittmaskinen. Ingen värme på i stall eller sadelkammare.

Utrustning, vi har redan allt vi behöver och lite till, det är mer eller mindre köpstopp på utrustning just nu.

Tävlingar, som ni vet så har jag redan innan dragit ner på antalet tävlingar, men ekonomin ligger självklart i bakhuvudet när jag anmäler mig och planerar just nu.

Vi är ännu mer noga med planeringen av kraffodret och tillskotten så ingen häst får det i onödan. Vad vi däremot inte snålar med är grovfoder eller strö, som tur är tar vi eget grovfoder och halm så här har vi också möjlighet att fortsätta precis som innan men detta är något som man verkligen ska va noga med så det inte går ut över hästarnas välmående.

Jag är väldigt nyfiken på era reflektioner och tankar, har ni något ni tänkt mer på?

KRAM


Man får vara uppfinningsrik som ryttare

Lämna en kommentar till Man får vara uppfinningsrik som ryttare


Det är mycket som är väldigt bra med vår gård Brolöten. Men vi har inga ridvägar att skryta med. Man kan verkligen titta trånande på filmer när folk badar med sina hästar eller gör galoppombytesserier på en galoppbana. Det gör ju i och för sig mig som ryttare ganska uppfinningsrik. Vi tränar backepå grusvägen upp till mitt hus där jag själv brukar springa backintervaller. Och vi kör iväg med hästlastbilen till närmsta grusväg för att få lite miljöombyte.

Däremot, finns det fantastiska ängar på Brolöten. Så när är fint med snö eller sommar så kan vi lätt ta några av träningspassen utomhus. Tesla har varit väldigt svår när jag byter miljö, hon är inte alls den hästen som blir motiverad och peppad när man rider ut. Hon snarare kokar över och springer hem till stallet. Jag har verkligen tränat på det här, då man självklart ska kunna hantera hästen i alla situationer speciellt om man vill att det ska gå och tävla i olika miljöer och på större arenor. Idag var en stor dag när ja fick bevis hur långt vi kommit tillsammans nu, när de inte märktes särskilt stor skillnad på att trimma på ridbanan eller ängen. Tänk vad mycket som hänger ihop med förtroende och utbildning. 

Kram


2022 valde jag att investera annorlunda

Lämna en kommentar till 2022 valde jag att investera annorlunda

Jag har alltid älskat att tävla, spänningen när man sätter upp målen och sedan anmäler till tävlingen och får börja ladda och förbereda. Det är det jag är bäst på, att ladda och förbereda. Därför har det alltid blivit väldigt mycket tävlingar genom åren. Det har aldrig spelat någon roll, en LB i Katrineholm är lika rolig som ett mästerskap och den förtjänar samma fokus och förberedelse. Jag har tävlat många olika typer av hästar på många olika nivåer men många olika resultat, oftast bättre på tävling än hemma. För det är så jag alltid har fungerat, lite bättre när det verkligen gäller.

Saken är den att i år ville jag bli lite bättre även bättre på hemmaplan, jag ville ändra planen lite, jag ville träna ännu mer. Träning kostar pengar, och det gör tävling med. Så jag bestämde mig för att i år ska jag tävla mindre och träna mer.

Fokus har varit min egen fysträning, varje måndag har jag slaviskt infunnit mig på fel sida Stockholm cirka en och en halv timma från Brolöten för att träna upp och stärka min kropp. Nästan alla andra dagar i veckan har jag sprungit eller styrketränat. Allt för att bli den ryttare mina fina hästar förtjänar.

Jag har tränat för den stenhårda och tuffa Linda Hemmingsson från Strong Rider som också under resan blivit lite av en coach och vän tillsammans med ryttakollegan Charlotta Lundblad.

Även när det gäller hästarnas träning har jag senaste året lagt mycket mer tid och pengar för att få en regelbundenhet i träningen så att jag känner att jag får det resultat jag vill. Det är Johanna Due Boje, Mattias Jansson, Bo Jenå som regelbundet tränat mig med de olika hästarna. Samt Chrille och mamma på hemmaplan.

Med hjälp av dessa tränare och att jag också drivit projektet att få hit Nathalie Zayn Wittgenstein, en dröm att ha en tränare i världsklass i Mellansverige känner jag verkligen att jag fått lite av den uppbackningen jag verkligen vill ha.

Så då har jag också helt enkelt väntat till mitten på maj innan jag red årets första start.

Tävlingarnas resultat får tala för sig själv, jag är väldigt nöjd med min plan och mina prioriteringar, även om det känns som jag tävlat mycket senaste tiden så har ja än så länge bara ridit 2 tävlingar på bortaplan och nästa blir som det ser ut Faltsterbo, allt för att lägga rätt tid, energi och resurser på rätt saker.

Det är långt kvar, men tänk hur mycket bättre vi kan bli om vi fortsätter utvecklas som vi gjort nu jag och mina hästar.

KRAM