Att ta ridningen för givet..

13324314_1190738774291376_631175349_o

Jag insåg idag att jag är väldigt bortskämd. Senaste året har jag haft ett grymt team runt omkring mig, som gör att jag mer eller mindre kan ta ridningen för givet. Det vill säga, det ska väldigt mycket till för att jag inte ska komma upp på hästryggen. Så har det varit tidigare också, men det har mestadels berott på min tjurskalliga envishet. Jag har kommit upp på hästryggen i alla lägen mot alla odds.

Senaste året har jag dock inte behövt kämpa lika mycket. Mellan 8-12 får jag träna och det är alla andra runt omkring som backat upp så det blir möjligt. Det här är en förutsättning för en elitsatsning, men inte alls alltid självklart. Det finns så mycket saker som kan sätta käppar i hjulet och förstöra så att man inte hinner med alla hästar, plus saker som gör att man tappar fokus och då är det knappt värt att sitta upp sen.
I morse var en sådan morgon så jag blev påmind om hur tacksam jag var att jag hann rida fyra av mina fina hästar. På grund av massa olika anledningar var det inte självklart och jag var så tacksam att jag fick rida i lugn och ro. Faktum var att det va så roligt och skönt. Att bara släppa allt och va glad för att jag faktiskt fick rida.
Så jag förstår verkligen alla med heltidsjobb och familjer, varför det alltid är värt att kämpa för att få den där halvtimmen på hästryggen. Ibland när man har det som sitt yrke, kan man glömma bort hur mycket man har fått kämpa för att få rida varje dag. Men idag blev jag påmind och den drivkraften är precis lika stark som innan.
Kram

Delta i diskussionen

  1. Hej Emelie!

    Det är ödmjukt av dig att stanna upp och tänka på att du är tacksam. Sedan menar jag inte att det behöver vara den övergripande känslan, man ska inte behöva vara ständigt tacksam över att man faktiskt har jobbat sig till en livssituation som man är nöjd med, men visst är det lätt att bli hemmablind och bara ”köra på” i det som är ens vardag, varesig man jobbar på kontor, får rida fina hästar eller är typ… kungen? Det är därför jag blir så glad över att du stannar upp och i det här inlägget beskriver att ditt liv (som enligt många, bl.a. mig själv, är ett drömliv) inte är självklart och att du inte tar det för givet.

    Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg på min blogg, från den helt motsatta sidan: hur det är att inte ha haft möjlighet att välja hästar, hur mycket man än har varit beredd att jobba för det (jag nämnde visst dig i inlägget också, men det var enbart som positivt exempel):

    http://nouw.com/carolinesh%C3%A4stdr%C3%B6m/att-valja-hastar-och-vara-i-behov-av-sto-24575965

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *