Jag ser en trend..

silver

Jag har jobbat med hästar så länge jag kan minnas, fick min första ponny vid två års ålder och vi har haft verksamhet på gården hela mitt liv. Fast jag har otroliga förutsättningar på gården med ridhus sedan åtta års ålder och massvis med material, så har min mamma aldrig curlat mig. Hon hjälper mig med ridningen men hon är snarare den som pushar mig när det tar emot istället för att ge mig en klapp på axeln. Hon är den som säger till mig att bita ihop när jag bara vill bryta ihop. Hon gör det för min skull, hon har skapat mig till den jag är idag.  Även om hon varit tuff, vet jag att hon alltid finns där för mig. Jag skulle vilja påstå att mina föräldrar har skapat tuffa självständiga individer i mig och min bror, med skinn på näsan som vågar säga vad de tycker aldrig rädda att kavla upp ärmarna men med en ödmjukhet och respekt.

Jag mockar inte boxar varje dag, men jag kommer heller inte ihåg senaste dagen jag var ledig, det är inget som stör mig alls. Det här är mitt liv, mitt val, jag är tacksam varje dag för att jag känner så mycket kärlek till mig gård, till min sport och min familj att jag bara vill fortsätta kämpa för våra gemensamma mål.

Jag är inte så säker på att min inställning hade varit likadan om min mamma hade haft mina ponnyer klara på varje tävling, om hon fodrat hästarna innan skolan. Ställt sig och mockat lastbilen efter hon kört Eurpoa runt. Eller om hon köpt de dyraste ponnyerna eller storhästarna till mig under ungdomsåren, hade intresset varit större nu? Jag vågar påstå att så hade det inte varit, tvärtom.

Jag vet att det finns de som kämpat ännu hårdare, eller inte haft lika mycket stöd från sina föräldrar, som inte har egen gård och så vidare. Ni är alla grymma och jag är inte ute efter att jämföra. Jag vill premiera kämpandet, för det är kämparglöd som krävs för att lyckas i denna sport. På alla nivåer..

Jag arbetade en sommar i Tyskland, fyra månader, det hade kunnat bli mycket längre men när bästa hästen blev halt vantrivdes jag och samtidigt behövdes jag på hemmaplan så då flyttade jag hem. Det var en av de nyttigaste somrarna i mitt liv. Jag fick lära mig klara mig själv, jag krockade min bil på autobahn, jag tappade bort mina bilnycklar, jag parkerade bilen i ett garage i Düsseldorf som stängde innan bion var slut. Där stod jag.. Många saker jag fick reda ut helt ensam som gjorde att jag fortfarande uppskattar det stöd jag har hemma idag.

Under åtta år har jag kört själv ner till Holland, första gången som 23-åring rullade jag ensam ner till Holland med tre hästar. Även om jag hade väldigt bra förutsättningar hos Anky när vi betalade för träningarna tack vare sponsorer, så lärde jag mig massor om allt runt omkring. Dessa år är ovärdeliga för mig.

Därför blir jag lite orolig när jag ser många ungdomar som inte riktigt får kämpa för sina hästar. Det blir vanligare och vanligare att någon annan leder fram deras hästar. Många av dagens unga ryttare väljer inte att åka utomlands eller jobba i stall alls efter gymnasietiden. De har en eller två hästar och jobbar istället. Jag skulle gjort allt för att  få tillbringa flera år utomlands. Jag är så avundsjuk på Johanna Due Boje som var sex år hos Anky, men som hon har kämpat.

Vi behöver drivna ryttare, som samlar intryck från alla stall och länder. Fortsätt vara hungriga, fortsätt våga testa dina vingar och som Patrik Kittel så fiffigt sa. Se hundåren som ditt studielån. Även om man bara väljer att resa bort en kortare tid inom Sverige, så våga utvecklas.

Ja ser också föräldrar inom sporten som är så rädda att barnen ska tappa intresset, att de kväver det istället för att ställa lite krav. Jag förstår att det är svårt, och jag har inte uppfostrat egna barn, de skulle säkert bli helt odrägliga och skutta runt på en rosa ponny. Om och när det är dags kanske jag borde läsa det här blogginlägget igen.. 😉

DSC_0100

Kram på er

Detta inlägg är publicerat i Hem. Skapa ett bokmärke

Ett inlägg för Jag ser en trend..

  1. Victoria skriver:

    Mycket bra skrivet! Min mamma har aldrig varit i stallet med mig pga sin allergi mot hästar och jag har fått sköta allt själv, från första ridturen vid 9 års ålder. Det är något jag har med mig till mina barn och deras ponnyer/hästar. De får faktiskt ta ansvar för det djur som de har. Oavsett det är en kanin, katt eller häst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *