Herregud jag har så många hästar i stallet och trots det red jag bara två hästar idag. Alla andra vilar av flera olika anledningar och jag får bara blicka framåt och vara tacksam att jag har mer än en häst. Jag hör ofta kommentaren, direkt eller indirekt riktad mot mig. Ha färre hästar, fokusera bara på två eller tre. Med dagens statistik hade det nog inneburit att jag inte hade fått rida alls på flera månader.
Vi gör väldigt noggranna tränings och tävlingsplaneringar för hela året, känns som ett helt meningslöst arbete när jag tittar tillbaka på de senaste två åren. Det blir helt enkelt aldrig riktigt som man tänkt sig eller planerat. Så är det såklart med djur, men på senaste tiden har det ena avlöst det andra.
Copper går i alla fall som tåget just nu och för första gången sedan jag red in henne så har jag haft en bra känsla mer än två dagar i rad. Hon brukar vara hästen där tränaren säger bra och det känns som armarna ska gå av och att hästen inte går på tygeln, nej det har hon nog inte gjort alla gånger heller.
Hon är också hästen jag är ganska säker på att vi inte kommer sälja så när det gäller henne kan jag uttrycka mig med ”no filter”. Hennes magsår som spökat verkar vara i fas mycket tack vare våra strikta rutiner och hennes måltider som går på en närmare förmögenhet varje dag. Kroppen hålls i trim med laser, spiktäcke och massage. Ja hon får mycket hjälp och äntligen har alla bitar börjat falla på plats, hon har hittat vart hon ska ha huvudet, det är enklare för henne att arbeta och det är så mycket lättare att rida henne nu. Så många som sagt att jag inte ska fortsätta med den här hästen. Så många gånger jag ifrågasatt det själv.
Jag tror vissa hästar behöver mer hjälp än andra, men det handlar också om att bygga upp en atlet. Jag tror inte att det finns ett visst antal pass på gymmet för att få en viss storlek på en muskel på en människa, vi behöver alla träna på olika sätt, äta olika mängd vila olika intervaller. När man är en mer färdigbyggd atlet går allt lättare och det är faktiskt så det känns med Copper. Det tog sex år och jag har i alla fall ställt mig frågan en gång i veckan om jag någon gång kommer få känslan jag letar efter och idag har jag den.
Hon har inte exteriören eller grundgångarterna där, men hon har ett hjärta av guld och en arbetsmoral som jag aldrig tidigare varit med om och det är värt så mycket. Dessutom gillar hon mig och det känns faktiskt just nu att jag kan be henne om nästan vad som helst och så gör hon det.
Vi får se vart det leder, hur länge det känns såhär, hon kanske inte går de högsta klasserna men just nu är hon väldigt rolig att rida och bara det gör alla års slit värt det. Hur bra är det inte för mig att ha en till häst att träna piaff och byten i varje och vartannat på? Det utvecklar mig och håller mig i trim.
Som mamma alltid sagt hon är en keeper och det börjar hon verkligen visa nu. <3
KRAM