Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about..

Jag lyssnade på Carina Berg och Carolina Gynnings podd häromdagen och insåg själv hur mycket av mina upplevelser har präglat den jag är idag. Vissa saker som hände när jag var yngre har jag valt att inte prata så mycket om men jag inser att allt som hänt påverkar så mycket den man är och vilka val man gjort.

Det är ett väldigt tufft klimat för ungdomar i skolan idag och det sägs att det var bättre förr. Så var det säkert men ja gråter fortfarande när ja tänker på de saker jag blev utsatt för som mindre.

Jag var en jäkligt tuff tjej, pappa hade uppfostrat mig att inte stå med mössan i handen utan våga stå upp för mig själv och ja det gjorde jag tveklöst. Den här tuffheten var inte alltid så populär varken bland andra barn eller vuxna, jag stack ut, jag provocerade säkerligen en hel del. Självklart var jag en jobbig jäkla unge som i vissa lägen borde hållit tyst men i andra lägen stod jag faktiskt upp för vad som var rätt och vad som var fel.

När jag gick i femman sa jag till en kille att det räckte, jag hade ingen lust att vara med och leka längre, men grejen var att killen tyckte inte det var slut. Han ville puttas mer, när jag sa ifrån på skarpen slutade det med misshandel och över 30 blåmärken.

Allt skulle bli bättre när jag började sjuan, hästarna gick bra jag hade många vänner och det var häftigt att man äntligen gick i högstadiet.  Hästarna gick bara bättre och bättre, jag fick mycket uppmärksamhet i skolan, tidningsurklipp över mina framgångar hängdes på väggarna. Tyvärr var urklippen kluddade på och mina ögon på bilden utstuckna redan efter några dagar. Jag fick hotbrev i skåpet och när jag väl valdes till lucia så ropades det elakheter efter mig på vägen in i gymnastiksalen där jag gick och försökte hålla tårarna tillbaka under min luciakrona.

Jag misshandlades även i högstadiet, det var ett gäng tjejer som låg bakom breven och de fula orden som också slog in mig i ett skåp så jag fick blåmärken i ansiktet, blödde näsblod och blödde ur munnen. Vid det här laget hade jag tonat ner min personlighet något men det hjälpte inte, jag stack ut och det fick man helt enkelt inte göra.

I början var sporten min enda räddning, jag hade mina vänner där och i skolan fokuserade jag på att få bra betyg för att få fortsätta lägga så mycket tid på hästarna. Men efter ett tag var inte mina kompisar i hästvärlden lika sjyssta heller, det gick bra för mig och det skapade klyftor mellan mig och mina tidigare närmsta vänner. En gång gick det så långt att någon slängde in en sopsäck på en av mina hästar och la ett elakt brev utanför boxen. Då var jag femton år gammal..

Ett par gånger under den här perioden när jag vann SM på flera ponnyer och fortsatte prestera trots ett hemskt klimat i skolan och bland andra ungdomar, så tänkte jag faktiskt på att sluta. Men min familj fortsatte bara att påpeka att vi skulle visa dem, kom igen nu Emelie, du ska visa dem.

Drivkraften till att jag har valt att hålla på med hästar är kärleken till djuren, men en stor drivkraft till den jag blivit som person är att faktiskt fortsätta stå upp för mig själv. Bevisa att de där tjejerna som var sådär fruktansvärt elaka hade fel, att de faktiskt inte kunde knäcka mig. Det hade ju egentligen helt motsatt effekt, jag blev bara ännu tuffare och ännu mer driven än vad jag var innan.

Jag är känslosam, jag är väldigt ärlig och jag tycker att rätt ska vara rätt. Det var först när jag hörde en historia på en podd från en stark kvinna som jag förstod hur vissa händelser har präglat mig till den jag är idag.

Det gör ont i mig när jag tänker att någon annan, och ännu värre ett barn som inte är lika starkt som jag var ska behöva gå igenom endast en av de händelser som jag gick igenom. Till alla ni som känner igen er, våga stå upp för er själva, våga vara er själva och om det så krävs hitta lite drivkraft i ilskan som för er framåt.

KRAM <3