Brimans liv som pensionär

Jag har inte skrivit här i bloggen och berättat för er om mitt beslut att låta Briman pensioneras. Sanningen är den att jag har inte riktigt klarat av att skriva. Beslutet har var väldigt jobbigt och det är sorgset varje dag.

Att Briman blev så pass återställd att han gick att rida på efter olyckan förra sommaren är ett mirakel. Jag har själv känt att jag inte vill pressa honom mer utan att han ska få ha roligt, därav lät jag också Kristin tävla honom i våras. Eftersom Kristin fick nytt jobb blev det av naturliga själ svårt att fortsätta och jag tyckte själv att Brimans ena has blev större och större.

Jag stoppade huvudet i sanden ett par månader, visste att det förmodligen inte skulle vara ett bra besked om jag åkte till veterinären så han fick ta det lite lugnare. När vi väl kom till Axel visade det sig att hasleden blivit väldigt skadad i olyckan och inflammationerna har skapat allvarlig artros i hela leden.

Briman ska inte behöva en massa veterinärbesök mer, han har gjort det han ska med råge därför var det ett naturligt beslut att välja att inte hålla på med fler behandlingar utan låta kroppen läka. Nu får han gå i en större hage och röra på sig mer. Benet ser mycket bättre ut och Briman mår bättre.

Briman har varit min träningskamrat i femton år, jag har väldigt svårt att se en vardag utan honom och det känns lite som vår resa förtjänade ett lite bättre avslut efter alla olyckor. Men han mår okej och får vara kvar på gården, jag får pussa och hälsa på honom varje dag och det är det viktigaste.

Det är en liten egoistisk sorgsenhet och jag kan inte rå för att jag blir emotionell, det är en era som går ur tiden. Min första Grand Prix häst och en sådan resa, så mycket glädje och så mycket tårar. Han har lärt mig väldigt mycket av allt det jag kan och det kommer alltid vara ett speciellt band mellan oss.

Jag blir också emotionell när jag tänker på att tiden går och man blir påmind om att man inte är tjugo år längre. Så många drömmar och förväntningar som jag och Briman uppfyllt ihop. Nu är det dags för nästa häst att ta plats. Resan fortsätter men det kommer nog alltid vara lätt att förknippa Emelie Brolin med sin Briman.

KRAM

Delta i diskussionen

  1. Men den lilla loppan Copper? Briman och du är värda ett avslut. Tänk att han är en gammal farbror till henne

  2. Att som häst ägare endå trots skador ge sin gamla häst ett liv som lekfarbror.. Att kunna leva vidare men som pentionär min gamling har samma i sin has… Trots 20 års skillnad mellan mina hästar (gamlingen är 24 år) leker de som tokar i 5.5 hektar hage.. Blev så glad att läsa din blogg.. Du är grym

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *