Är det rätt så är det lätt..

Ni vet hur man ofta säger ”är det rätt så är det lätt” för mig har det aldrig varit så med hästarna som betytt mest för mig.

Vi börjar med Farabella, henne fick jag när jag var fem år gammal och hon var tre. Hon var inte så mycket hanterad och en väldigt bestämd dam. Hon vände alltid rumpan till när man kom in i boxen och hon vägrade bli fångad i hagen. När man väl hade fångat henne så stack hon med mig. Hon drog mig genom lera nästan varje dag så jag fick byta om, och de där hundra avramlingarna löste hon från början. Efter flera år drog vi mer lika, det byggdes upp en ömsesidig respekt och kärlek och vi fick många fina minnen tillsammans. Jag tror att det var väldigt bra för mitt hästliv att jag fick börja med Farabella.

King Co är ju den hästen som jag fått häftigaste upplevelser med på dressyrbanan. När han kom till mig var han hopponny och galoppör, gjorde man halt så hade han lärt sig stå på bakbenen som konst. Det var ju kul men uppskattas ju inte på dressyrbanan. Han var väldigt het, så att skritta lugnt var inte hans starkaste sida. När man samlade skritten taktade han och det krävdes många timmars skritt innan jag till slut lärde honom att vänta på mig.

Historien med Briman har ni ju alla redan hört det har ju verkligen varit en bergochdalbana, men jag har ju lärt mig så mycket.

Resan är ju den som är rolig och att skaffa sig så mycket erfarenhet som möjligt. De bästa hästarna tar mycket tid och det är många gånger man vill slita sitt hår men när man får framgången tillsammans så stärks bandet till hästen så mycket. Det är de hästarna man kämpat mest med som man får starkast band till och kommer ihåg mest.

KRAM

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *