Lite ödmjukhet mot hästen..

Jag fick lära mig något väldigt tidigt i min ryttarkarriär, det är aldrig hästens fel. När jag var runt tio år gammal så red jag en lektion för min mamma på ponnyn Farabella, vi skulle göra skänkelvikning och det gick inte så bra. Jag stannade röck ponnyn i munnen och skrek: hon gör inte som jag säger!! Mamma gick fram, slet av mig från ponnyn och slängde ut mig från ridhuset. Hon sa, ponnyn gör precis som du säger, det är du som inte kan rida och om du blir arg på en häst igen får du aldrig mer rida sa mamma. Jag försökte gå tillbaka och ta hand om min ponny eftersom jag redan fått dåligt samvete men det fick jag inte för mamma, hon vill inte vara med dig nu när du varit så dum, gå härifrån sa mamma. Jag blev så ledsen att jag sprang genom skogen och satte mig på grannens äng på några hösilagebalar och grät i flera timmar. Sedan gick jag hem och bad om ursäkt både till ponnyn och till mamma.

Såklart har jag tappar humöret flera gånger sedan dess men då har det kanske gått ut över mamma istället, luttrad som hon är har hon då lämnat ridhuset och jag har fått kämpa tillbaka henne för att få hennes hjälp. Men att hästen har gjort fel eller låta det gå ut över hästen, det lärde jag mig faktiskt den dagen. Jag tycker det är väldigt viktigt hur vi pratar om våra hästar och det är något jag tycker är jätteviktigt att lära våra elever och undgomar. Jag tilltalar till exempel aldrig min häst som ”den”, mina hästar har starka personligheter och jag älskar att personifiera dem och dela med mig av deras egenskaper.

I helgen var jag på tävling och råkade ”överhöra” två yngre ganska duktiga ryttare som stod och pratade om sina ritter. De berättade att den ena hästen alltid tappade ett ben i en viss rörelse och den andra pratade om att dennes häst alltid gick så dåligt inne på banan men var så fin på framridningen, hon var så besviken på sin häst. I båda fallen har hästarna dessutom tävlat framgångsrikt med tidigare ryttare.

Jag hade god lust att sticka ut huvudet och säga: men tjejer det är inte ni som ger fel signaler eller rider sämre inne på banan? Nu gjorde jag inte det men jag tycker det är en viktig och intressant dialog att ta upp hur vi uttrycker oss när vi pratar om våra hästar och våra ritter. Vi som tränare har ett enormt ansvar att lära våra elever att respektera djuren och tala väl om dem.

Samma dag pratade jag med en kollega vars häst stod på två ben i en rörelse istället för fyra, hon sa att han blir stressad för att han inte tävlat så mycket och han rår inte för det. Imorgon ska jag försöka sänka kraven och ge honom ännu bättre förutsättningar. Så talar en sann hästvän! De andra har ju säkert bara lite att lära men jag tycker det är en viktig diskussion.

KRAM

Delta i diskussionen

  1. HELT rätt! Men det smög sig in ett ”inte” i meningen om vad du hade tänkt säga till tjejerna tror jag?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *