Jag är inte hästexpert, bara hundexpert – Men en sak är saker. Djur gör världen lite bättre.
I mitt sommarprat ”Sommar i P1” om för några år sedan berättade jag om vad hundar betydde för mig som ung och vilsen, jag berättade om miraklet då jag och LillaNymo besökte RonaldMcDonald barnhus, och lilla flickan som hade slutat prata helt plötsligt började prata igen efter mötet med LillaNymo.
Du har kunnat följa mig då jag lagt grunden i olika typer av utbildningar för ledarhundar, assistanshundar, psykoterapihund och så vidare.
Lägg där till alla typer av polishundar, tullhundar, VIP hundar med fler som gör enorma insatser för vårt samhälle dagligen.
I helgen hyllades Agrias hjältehundar på Friends Arena……… och när jag träffar och tänker på dessa typ av hundar blir jag alldeles varm i kroppen. Den vanliga familjehunden, hunden som håller sällskap, ger närhet, och finns där som sällskap….. vilka hjältar.
Hundarna arbetar för oss, och gör så mycket för oss…… och det enda dom kräver i utbyte är kärlek och lite belöningar.
Hundar är fantastiska helt enkelt – och det gäller verkligen alla djur.
När man tänker på hundarna på ovan beskrivit sätt kvittar alla diskussioner om träningstekniker, vilket schampo vi ska använda, vilket koppel som är bäst, vilket foder som är bäst, vilken hundtränare som är bäst, om hunden är en registrerad hund eller oregistrerad hund och så vidare…….. Hundar är bäst. Det är det enda vi behöver vara överens om.
Jag får ofta frågan – Vad är det bästa hundtipset du kan ge en hundägare?
En inte alltför enkel fråga att svara på…… men idag har jag inga problem att svara på den frågan.
Svaret är – Se till att din hund känner sig som en familjemedlem, likvärdig alla andra. Behandla din hund som en vanlig familjemedlem. Det blir det mesta bra.
För inget är mer avancerat en så – Visa respekt, kräv respekt. Visa och lär. Ge kärlek, ta emot kärlek. Njut av varandra, och ha kul tillsammans så mycket det bara går.
Det är harmoni i din familj som är viktigast, den harmonin kan bara ni i er familj avgöra hur den ska se ut. Ingen annan. Ingen hundexpert, eller annan hundägare.
Här kommer några (tycker jag) kloka visdomsord –
Din hund är och ska vara en familjemedlem med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra i familjen.
Tro inte att din hund kan saker om du inte först visat och lärt hunden
En hund är varken snäll eller elak, en hund har egenskaper
Vissa hundar är lite svårare att förstå sig på, precis som vi kan uppfatta att vissa människor är
En hund jävlas aldrig, för att jävlas måste man vara ”bakslug”, hundar är bättre än så
Övertolka aldrig det hunden gör eller visar, hunden gör eller visar bara just det den exakt gör eller visar
Glöm alla expertråd om dom inte passar dig. Klä på hunden om den fryser, bada den om den är i behov av det, ha hunden i säng eller soffa om du vill ha det så, skäm gärna bort, ”curla” gärna din hund, forskning visar bland annat att ”curlade” barn klarar sig bättre än andra i vuxenlivet (Men i och för sig måste man då först vara överens om vad curling är)
Hundar är inte på något sätt övernaturliga, men det vi kan uppfatta som övernaturligt är hundens fantastiska sinnen
Jag har blivit så gammal så jag har varit med om denna diskussion angående förbud mot vissa hundraser/typer en eller flera gånger tidigare. Jag är så gammal så jag minns då Pit Bulls och liknande hundar kom in till Sverige. Jag var med på den tiden då polisen scannade bland annat Järvafältet i Stockholm nattetid för att hitta träningsplatser för dessa kamphundar. Man fann ofta bildäck eller annan utrustning som hundarna tränades i för att höja sin kamplust ytterligare och bli kraftfullare i sina käkar och övrig muskulatur.
Då, på den tiden, då kamphundarna kom till Sverige startades tankar och diskussioner på att förbjuda skyddshundar för civil träning. Politiker och andra såg ett problem – kamphundar som tränades för kamp – och man ville agera. Det förmodligen lättaste man kunde göra var att prata om att förbjuda skyddshundssporten…..(?) (Lite som att förbjuda Svenska rallyt för att få ner olyckorna på motorvägen vid storhelger)
Schäfrar, Rottisar, Dobeman med flera skulle alltså inte få hålla på med skyddsdressyr……….. för att några skitstövlar höll på med hundkamp och utbildade sina kamphundar till farliga hundar, för personligt skydd och för annan brottslig aktivitet, och hetsade hundarna på bildäck och kamptrasor upphängda i ett träd.
Vi var i teve, polisen tillsammans med brukshundklubben satt i teve och försvarade verksamheten och sa att den civila hundsporten inte fick blandas ihop med dessa oseriösa. Polisen stöttade den civila verksamheten och ville ha den kvar eftersom många polishundar kom just från tävlingsverksamheten.
Den gången vann vi, det blev inget förbud, däremot införde vi – ”Skyddslicens”. Alltså alla vi som är seriösa och vill tävla skydd måste gå en utbildning för att få en tävlingslicens.
Helt onödigt tyckte många eftersom dom oseriösa ändå inte skulle ta någon skyddslicens. Men detta var ju en tankevurpa. Eftersom vi som var seriösa hade en licens, då kunde vi skilja ut oss mot de oseriösa. Vi vann, inget förbud kom.
Jag har stått i direktsänd teve i en debatt mot en politiker från KD som drev rasförbud inför ett valet 2006, om jag inte minns fel. Jag blev totalt överkörd i debatten och kände mig som en riktig looser, men det kom inget förbud.
Nu står vi där igen – hot om förbud av vissa raser eller hundtyper.
Och just detta – hundraser eller hundtyper – vilket är det man vill förbjuda? En gång i tiden, på tidigt 80 tal hade vår familj en blandis mellan schäfer och boxer, jag brukar skämta och säga att det var Sveriges första Pit Bull…. han såg precis ut som en Pit Bull. Skulle vår blandis ha drabbats av ett förbud… han såg ju ut som en Pit Bull?
Då gör vi det enkelt – Vi förbjuder bara raser. Vi krånglar inte till det med blandisar och hundtyper.
Tittar man på polisens statistik över ”farliga hundar” som omhändertagits och testats ser man tydligt att cirka 65 % av alla hundar är blandraser eller oregistrerade hundar. Tittar man på den övriga delen av registrerade rashundar finns där en salig blandning. Bland registrerade hundar i statistiken finns en och annan så kallad kamphund, men också ett antal ”vanliga hundar” och skulle man då med utgång av den statistiken exempelvis förbjuda registrerade Amstaff skulle det bara innebära någon procent. Skulle man införa ett blandisförbud skulle det ge cirka 65% som något teoretiskt resultat.
Detta menar jag pekar på att dessa bitningar och attacker vi har idag inte handlar om specifika raser, utan om oseriös avel och oseriösa hundägare – Inget annat!
Olyckor kan ske, en olycka kan hända oss alla, Det kan hända mig och dig, vare sig vi är en politiker eller seriös hundägare med en amstaff eller golden retriever. Men dessa olyckor kan vi till stor del minska genom en bra grundläggande utbildning för alla – Exempelvis utbildningen Hundägarcertifiering.
Men dom oseriösa som har en oregistrerad amstaffblandning, dom kommer vi varken åt med ett rasförbud eller utbildning. Dom skulle sannolikt inte ta till sig utbildningen, och skapar vi ett rasförbud mot amstaff så tror jag inte dom gråter eller blir bekymrade, då tar dom bara nästa balla och resursstarka ras dom kan hetsa och hänga upp bitandes i ett bildäck någonstans.
Jag är oroad. Jag tror vi idag är närmre någon typ av förbud än vi någonsin varit. Samhället tolererar inte längre detta problem, för det är ett problem.
Att säga att det inte är ett problem, att säga att chihuahuas biter mer än min amstaff är bara ett riktigt löjligt och dumt. Det är ett problem.
Jag har varnat för den här utvecklingen i alla fall mer än tio år, vi har inte tagit detta problem på allvar. Det är beklagligt.
Jag är emot ett rasförbud på alla sätt, jag är emot en ”hundtypsförbud” eftersom det inte ens skulle bli rättssäkert. Jag är emot alla typer av förbud mot vissa typer av hundar eftersom dom oseriösa lugnt och obekymrat ger en ny hundtyp ett dåligt rykte och så får vi förbjuda den hundtypen också.
Jag vill inte leva i ett förbudssamhälle.
Skulle politiker vilja göra skillnad på riktigt, då ska man rikta in sig på den oseriösa hundaveln, man ska rikta in sig på blandrasaveln där den som vill vara seriös inte ens ”får vara med” – Det vore något som på riktigt skulle kunna ge ett bra resultat.
Jag har själv funderat mycket på detta med rasförbud, och verkligen kommit fram till – Om det gav ett resultat, då är jag för ett förbud. Varför inte? Det finns så enormt mycket härliga hundar man kan ha istället.
Men det kommer inte ge något resultat, därför är jag starkt emot ett förbud på alla sätt.
Dom så kallade hundexperter som är för ett förbud, till er frågar jag – Dom oseriösa och ibland kriminella personer som inte alltför sällan har denna typ av hund, när den blir förbjuden – är du då inte orolig för att dessa oseriösa skaffar sig en schäfer eller en malinois istället? Förmodligen skulle då allt bli ännu värre än idag.
Den oron har i alla fall jag.
Ett förbud mot en ras eller hundtyp, det är lite som att kissa på sig. Det är varmt och skönt en stund, sen blir det kallt igen.
Jag frågade en docent i etologi, och en av världens främsta forskare inom varg –
”Hur ser vargens munhälsa ut? Med tanke på att vi inom hundvärlden rekommenderar tandborstning, och vi vet att vargar inte borstar tänder….”
Han tittade upp i taket, funderade en stund, skrattade till…. sen sa han – ”Fredrik, ingen aning. Förmodligen får dom ont i tänderna….. (tystnad igen)….. han såg mer allvarlig ut, var tyst en stund till. Sen svarade han – ”Men lite tandvärk är sannolikt vargens minsta problem. Naturen och livet för vargen är oerhört hård och brutal, den varg som blir tillräcklig gammal för att hinna få dåliga tänderär sannolikt trots allt en varg som haft tur.”
Tänk så mycket reaktioner exempelvis en strypkedja på en valp kan skapa på sociala medier. (jag vill understryka i sammanhanget att jag är emot strypande länk då det gäller hundträning) Denna bild på valpen med en strypkedja kan skapa enorma diskussioner. Långa trådar av hat och ibland hot. Man diskuterar hundens välfärd, träningsmetodiker och så vidare……..
Samtidigt kan samtliga i denna diskussion senare på kvällen äta en portion ris med kyckling och currysås, utan att fundera lite över vem som har/haft det värst – Valpen med en strypkedja på sig, eller kycklingen vi äter upp. Är en valp som dessutom kanske mår alldeles utmärkt mer värd än en stackars kyckling vi ändå ska äta upp? Men det kanske är viktigare att en hundvalp mår bättre än en kyckling…. trots att båda är levande varelser med känslor.
Jag och många med mig kan gång på gång verkligen tjata om vikten av att träna hunden med positiv förstärkning, och att just denna typ av träning är bäst för dig och din hund……..samtidigt vet vi att naturen ”dresserar” minst lika mycket med motsatsen. Att det är bäst att lära med positiv förstärkning – Det är alltså något vi själva har hittat på. Och inte något vi har stöd för i naturen.
Vi ska aldrig tvinga en hund till något hunden inte vill göra! Spontant och direkt tror jag alla kan hålla med om detta, men om vi funderar en stund inser vi att detta inte alls är möjligt. Tyvärr. Ett exempel kan vara en hund som har ont i öronen och måste få örondroppar. Varje gång husse eller matte tar fram dropparna flyr hunden. Man tvingas hålla hunden, sätta en snara runt hundens nos, och helt enkelt tvinga in dropparna i hundens öron. Vad ska alternativet vara om vi inte gjorde så? Hunden måste ju ha sin medicin?
Vi kan lära en hund med hjälp av godis att acceptera att vi droppar medicin i öronen! Ja, absolut. Du och jag kan göra detta med våra hundar. Jag kan lära min Zara och min LillaNymo detta relativt enkelt…… men om jag har en hund som inte har samma typ av ägare, samma typ av mentalitet och egenskaper – Då är detta ljug! Det går inte att lära alla hundar, speciellt inte om dom har ont.
Men det är en fin tanke.
Hundar som biter andra hundar eller biter människor är sjuka hundar som inte mår bra. Antingen har dom ont någonstans eller så har hunden dåliga ägare och har varit elaka mot hunden. En välmående hund skulle aldrig göra så.
Detta är också en stor lögn eller myt om du hellre vill kalla den så. Det finns välmående hundar som lärt sig komma ”ur situationer” genom att bita (alltså positiv förstärkning), det finns välmående hundar där deras egenskaper är så pass extrema så att bita och ruska skapar ”må bra” känslor hos hunden. Det finns en lång rad anledningar till varför en hund väljer att bita, en anledning kan så klart vara smärta eller elaka hundägare, men det är långt ifrån alltid….. långt ifrån alltid.
En hund som generation efter genereration avlats för jakt, avlats för vallning, avlats för kamp, avlats för vakt, avlats för skydd med mera…… denna hunden måste få göra just detta för att må bra är en riktig tankevurpa. En bordercollie har mycket energi och behöver stimulans för att må bra. Den stimulin kan komma via agility eller sökarbete lika gärna. Detsamma gäller jakthundar eller annan typ av hund. En hund som är avlat generation efter generation för att arbeta, den hunden har stora resurser som man måste stimulera, men schäferhunden behöver inte använda sina resurser för att vakta eller valla för att må bra. Lika lite som ”kamphunden” måste få kampa och ruska för att må bra…….. En schäferhund med mycket energi och resurser som aldrig fått bita en människa, den hunden saknar ju inte att få ”bita människor” En jakthund med mycket resurser och energi, som inte fått jaga… .den hunden saknar ju inte ”jakten”.
Detta ovan är bara några exempel jag vill belysa eftersom jag anser att detta är en utmaning och i viss mån en fara för våra hundar. Vi krånglar till det, vi använder oss av mänskliga värderingar, vi får så mycket information från både kunniga och okunniga hundexperter så att vi helt enkelt blir förvirrade.
Det finns till och med ”hundexperter” som menar att om du har problem med en hund som vill jaga efter vilt, så ska du låta den jaga efter vilt, för på så sätt ska hunden lära sig att det inte var så kul (eller något i den stilen).
Det finns ”hundexperter” som säger till hundägare med problematiska hundmöten att varje gång din hund vill engagera sig i en mötande hund, släpp fram hunden och låt den engagera sig – Då kommer hunden lära sig att det inte är så kul (eller något i den stilen).
När man pratar om hundens välmående och välfärd är det också viktigt att fundera över vilket tidsperspektiv vi tycker är viktigt. Om min hund vill bråka med en annan hund, leka med en annan hund, som vi möter på promenaden så kan jag uppleva att jag är snäll, att hunden blir glad – om jag låter den göra detta. Det känns bra där och då.
När jag väcker min son på måndagsmorgonen för att han ska hinna i tid till skolan, så kan det väl kännas bra som förälder att säga – Strunta i att gå till skolan om du vill. Stanna hemma och spela tevespel istället. Mitt barn blir glad, kanske till och med säger att jag är världens bästa pappa, och vi båda två mår bra….. Men är detta bra för barnet? Har jag varit en bra pappa i längden, när min son får ej godkända betyg osv…?
En hund som får välja själv om den vill komma när jag ropar på den… vill den inte komma när jag ropar, så behöver den inte. Detta är väl en härlig frihet för hunden vi ska sträva efter?
Det kan ju kännas så….. jag menar det…. underbart på alla sätt – Hunden får själv bestämma!
Men hur underbart är detta när hunden blivit lite äldre och jag inser att jag inte kan låta min hund vara lös något mer i sitt liv?
Det var härligt och frihet i början, men det resulterade i ett sämre liv för hunden i längden eftersom jag inte längre vågar släppa lös min hund……..
Detta är svåra ämnen, och det är en svår balansgång för oss som älskar hundar, och jag tror faktiskt inte att det finns något ”facit”. Men jag tror vi krånglar till det och gör saker svårare än vad dom är. En hund är ingen varg, och en hund har till 100% säkerhet ett bättre liv med sin familj än vad den skulle ha som ”fri”. I en familj finns det regler som alla måste förhålla sig till. Det är jättetråkigt att som förälder väcka sitt trötta barn en måndagsmorgon och mer eller mindre använda sin bestämmanderätt för att få barnet till skolan, men vi gör det ju för barnets skull. När jag ska klippa klorna på min hund, så gör jag ju det för hundens skull…. oavsett om hunden inte vill eller inte.
Detta är såklart en balansgång, ibland en svår balansgång. Men framförallt har vi som hundägare ett stort ansvar. Ett ansvar att hunden ska må så bra som möjligt och leva ett så fint liv som möjligt.
Det här inlägget är lite av mina tankar och dom utmaningar jag anser att vi brottas med. Jag hoppas att det inte blev för rörigt, men å andra sidan förstår du då hur röriga mina tankar är ibland.
England förbjuder American Bully XL från och med årskiftet. Detta beslut tog man efter en rad av flera olyckor med dessa hundar inblandade, med tragiska dödsfall som följd.
Tidigare är det förbjudet att ha – Pit Bull, Japanese Tosa, Dogo Argentinos, Fila Brazileiro……. och olika typer av blandisar/korsningar av dessa hundtyper.
Nu är alltså ännu en hundtyp på väg att förbjudas.
Det man kan konstatera är alltså att tidigare förbud mot PitBull ,med flera, alltså inte gav en tillräckligt bra resultat. Man känner alltså att man är tvungen att förbjuda ytterligare en hundtyp.
Vi får verkligen hoppas att hundattacker försvinner nu med dessa förbud, annars kan man fråga sig vilken ras som står på tur? Schäfer, Rottis, eller kanske tax……
Jag är emot alla typer av förbud, även om även jag inser att attacker av alla dess slag måste upphöra.
Man kan så klart läsa statistik som ”fan läser bibeln”, men det är ändå lite intressant, eftersom det är en utredning på gång även i Sverige för olika typer av ras/hundtyp-förbud.
Tar man del av polisens egna statistik för ”farliga hundar” står ”oregistrerade/blandraser” för cirka 70% av alla attacker. Titta man på enskilda raser, det är några få som sticker ut, rör sig dessa enskilda raser endast om några få %. ( Alltså meningslöst att förbjuda)
Ändå är det just rasförbud man tittar på (?)
Med polisens egna statistik, och ett förbud mot oregistrerade och blandraser – kan man alltså genom ett förbud mot blandraser minska incidenter med cirka 70%. Alltså långt högre än eventuella rasförbud skulle ge.
Inte ens om du förbjöd alla registrerade/raser på polisens lista skulle du komma i närheten av procenten som ett förbud mot blandisar skulle ge.
Varför är det ingen förutom jag själv som ens diskuterar om detta?
Lugn, jag är inte heller för ett förbud mot blandraser – jag vill inte ha något förbud – men det är ändå intressant.
Varför är det så många blandraser och oregistrerade hundar med i denna statistik?
Jag vet inte varför, men man kan ju spekulera och gissa.
Kanske kan det vara så att seriösa rasklubbar gör ett bra jobb genom att ställa krav på sina uppfödare och valpköpare. En rasklubb som dessutom är seriös finns inte inom blandis-aveln, i alla fall inte i samma utsträckning.
Kan det vara så att det ställs högre krav på en valpköpare, då denna ska köpa en hund från en registrerad uppfödare?
Jag vet faktiskt inte, och det som besvärar mig mest är att ingen verkar bry sig.
Det jag däremot vet är att de allra flesta blandis-ägare jag träffar – och det är många – är alldeles fantastiska hundägare, och tar hand om sin hund minst lika bra som någon annan. Dessutom är det så att de allra flesta blandisar jag träffar är minst lika trevliga och bra hundar som alla som inte är blandraser…..
Vad kan då det här bero på?
Kan det vara så att det inte har med hund och hundtyp att göra? Kan det vara så att problemet med hundattacker främst handlar om ägaren, och inte om hundtyp och ras?
Jag skulle tro att det är just så – Det är en ägarfråga, inget annat.
Dessvärre tror jag att ett rasförbud kryper närmre och närmre även i Sverige. Antalet olyckor där hundar är inblandade verkar öka även i Sverige…… och att då ta ett beslut mot några specifika byrackor, det är enklare än att ta tag i sociala problem.
Tyvärr.
Vad kan seriösa uppfödare, och vår seriösa hundorganisation göra?
Jag tror faktiskt vi kan göra rätt så mycket. Dels kanske ställa krav på uppfödare att ställa krav på valpköpare. Samt kanske ställa krav på mentaltester innan avel. Visst både MH och BPH (olika mentaltester) finns redan, men kanske måste vi tänka om litegrann. MH och BPH menar jag säger relativt lite om hur en hund agerar kring barn som springer, hur en hund agerar i stressade situationer…. MH och BPH menar jag säger väldigt lite om hundens nervkonstitution vilket kanske är det viktigaste att titta på då vi ska selektera i aveln.
Här finns en hel del att göra.
Sedan måste nog vår organisation ”styra upp lite” då det gäller information och utbildning av hundägare då det gäller ”uppfostran och inlärning”.
Jag älskar alla hundar, jag älskar blandraser, och registrerade hundar…. men jag är oroad. Jag är ordentligt oroad. Det finns krafter i Sverige som är starka och som är för olika typer av förbud.
Frågan är hur länge vi kan värja oss mot detta, och frågan är vad vi gör för att försvara oss och vår verksamhet?
LillaNymo och en ung Zara ligger och vilar i soffan, nära mig och nära varandra.
LillaNymo är en labrador och hon är avlad för att kasta sig i iskalla vatten för att apportera, och Zara är avlad för att valla får och skydda fåren från banditer.
LillaNymo är utbildad vårdhund och Zara tränar jag lydnad och spår med. Då är frågan – Skulle dessa två hundar må bättre om dom fick bada i iskalla vatten och bita ”banditer”?
En hund måste få göra det den är avlad för!
Det är något jag hör relativt ofta.
Fast…. Zara är inte avlad för att valla får och bita banditer. Det är fel. Hennes förfäders var avlade för att göra just detta, men inte Zara. Zaras förfäders förfäder var förmodligen avlade för att jaga och vakta och skydda. LillaNymo och hennes förfäders förfäder likaså, för att jaga, vakta och skydda.
Alla hundar, om vi går tillbaka en tid i historien (det är bara frågan om hur långt tillbaka vi vill gå) var sannolikt människans jaktkamrat, människans vakthund, människans sällskapshund.
Schäferhundens ”genombrott” kan man säga var under världskrigen. Då insåg man hundtypens potential i annat än att valla, även om det finns schäferhundar som vallar än idag. En schäferhund behöver givetvis inte varken valla får eller vara med i krig, eller bita banditer, för att må bra.
Jag får ofta frågor om hur exempelvis en Schäfers behov ser ut jämfört med exempelvis en Cockerpoos behov?
En hund har behov av rörelse och motion, av närhet (flock) och att känna tillhörighet. En hund behöver få leka med andra, gräva hål i marken, leta efter mat genom att använda sin nos och så vidare. En hund behöver också uppfostras i flocken så att hunden förstår vilka regler flocken har så att den på bästa sätt kan passa in och må bra.
Ungefär så…. mer märkvärdigt eller större skillnader är det inte.
Sen är det sannolikt så att en schäfer kan ha större lust/vilja att exempelvis ”vakta”, än en cockerpoo. Men att stimulera den lusten skapar bara problem och gör inte schäferhunden mer välmående för det.
Vissa hundar/hundtyper är generellt mer lämpade än andra hundar/hundtyper för att göra vissa saker…. Det handlar om att man genom generation efter generation avlat mot ett mål. Men vissa hundar / hundtyper är också generellt mindre lämpade för att göra vissa saker….. Det är också på grund av ett avelsmål under lång tid.
Ex vis en schäfer…. den kan visst jaga efter rådjur, och tycka det är kul. Men en utpräglad jakthund gör det betydligt bättre och har generellt lättare att lära sig.
Här känns det som om vi ibland har hamnat lite snett och det kan bli lite tokigt ibland.
En utpräglad vallhund är förmodligen en bättre och INTENSIVARE vallare än en sällskapshund. Men en vallhund vars ägare som inte vallar med hunden är ingen djurplågare. Vallhunden som inte vallar kommer inte ha ett sämre liv för det. Så länge man stimulerar hunden på andra sätt.
En hunds grundläggande behov handlar kanske inte så mycket om vad vi gjort med hundarna dom senaste generationerna, utan mer om det behov en hund alltid har haft (ej ras/typ – en hund – Canis Lupus Familiaris), oavsett ras/typ.
En hund måste få göra det den tycker är kul!
Här måste vi nog passa oss för att lägga in mänskliga värderingar och begrepp.
”I tio år har jag gått ut med samma boll till samma gräsplan, kastat samma boll tiotusentals gånger på exakt samma sätt. Hunden tycker detta är så kul”
Njae, handlar detta om att det är kul eller handlar det om något annat?
Vi kan släppa den tanken och diskussionen en stund och bara konstatera att det skulle bli enormt problematiskt om vi lät hundarna göra allt dom ville göra.
-Så fort en tik löper i området springer min hanhund dit och parar tiken – Han vill det så gärna!
-Så fort det kommer in ett rådjur i området samlar alla hundar i området ihop sig för att inleda en timmeslång jakt där dom till slut fäller råddjuret – Dom vill det så gärna”
-Så fort det går ett barn förbi på vägen med en fotboll springer min hund ut och biter sönder fotbollen – Han tycker det är så kul!
Uppe på all problematik exemplen ovan skulle bli, så har vi ett annat problem med hundar. Eller egentligen inte problem, men……
Det är så (du får avgöra om det är ett problem eller något som är positivt) att –
Ju mer du stimulerar hundens lust att göra något som den vill göra – exempelvis jaga efter en boll – desto mer kommer hunden att vilja göra just detta. Och inte nog med det – Ju mer du gör just detta, desto lägre ”retningar” behöver hunden för att göra.
Ex –
Hunden får en fin ny boll av dig i present. Du ger hunden bollen lugnt och försiktigt. Hunden nosar på bollen, men tycker den är ganska ointressant. Du tar nu bollen och kastar i väg den. Hunden jagar nu efter bollen och nosar på bollen igen. Du kastar bollen igen, och hunden springer nu efter bollen något snabbare. Nu tar hunden bollen i sina käkar.
Du fortsätter denna lek, och snart har du en hund som ”älskar sin boll”. Du behöver inte längre kasta bollen för att hunden ska börja skälla och vilja jaga efter.
Detta kallas vetenskapligt för – Sensitisering. ( Vid sensitisering utsätts djuret för ett stimulus som gör att djuret lättare svarar på andra stimuli, Forkman 2002)
Detta svarar alla hundar på, även om vissa individer gör det ”mer” än andra.
Det är också så att alla hundar har en ”maxnivå” på hur engagerade dom kan bli.
Om vi tar boll-kastandet som ett exempel även här –
Det är sannolikt så att efter en tids kastande av bollen så skulle man kanske se att en Chihuahuas ”maxnivå” på engagemang är relativt hanterbart. Medan andra hundtyper som ex vis schäfer, border collie, eller amstaff skulle bli besvärligt engagerade i bollen redan innan individen nått sin ”maxnivå”.
Chihuahuan skulle sannolikt inte ställa till med några problem, men det är inte alls otroligt att schäferhunden, border collien, eller amstaffen (finns andra raser) helt plötsligt ställer till problem då två barn står på andra sidan vägen och kastar en boll till varandra. Lusten att jaga en boll har jag stimulerat och ökat. Retningströskeln att vilja jaga efter bollen har jag sänkt genom min lek och upprepning.
Titta och lyssna gärna på mitt ”Samtal med Per Jensen” på Fredrik Steen Play. Per Jensen är professor i etologi och vi har ett härligt samtal om mycket, men bland annat om detta ovan.
Så vad vill jag ha sagt med denna text?
Framförallt vill jag minska skillnader mellan raser i diskussioner gällande Canis Lupus Familiaris – hund, då det gäller behov. Men också tydliggöra att hundar har olika mentala egenskaper och förutsättningar vi kan dra nytta av och använda oss av i positiv riktning, likväl egenskaper som kan skapa problem för oss och hunden.
Jag har motionerat och är alldeles svettig och andfådd. Zara är inte påverkad alls.
En 50 årig gubbe som jag har blivit förälskad på nytt………… men mer om just det senare i texten.
Det har varit en intensiv period ett tag, och det kommer vara ett par månader till med mycket att göra.
Jag är mitt uppe i en utbildning jag har tagit fram åt ArkenZoo. Jag utbildar instruktörer till deras valpskolor som kommer framöver…. en valpinstruktörsutbildning helt enkelt. Kommer bli riktigt bra att kunna gå valpskola på ArkenZoo butiker och deras lokaler. Ett härligt och bra intiativ av Zoo – kedjan.
Det är också dags och gå vidare med min show ”Stökiga hundar och Bökiga barn” som jag hade premiär på i höstas. Nu i maj kör vi showen i Östersund och i Göteborg….. Spännande och kul, men mycket jobb. Biljetter till showen kan du hitta på www.fredriksteen.se
Det rullar på fint med min playkanal jag är så glad över – Fredrik Steen Play Jag kunder inte drömma om att den skulle bli så populär och omtyckt, och vi publicerar nytt och fräscht material mest hela tiden och spelar parallellt in ännu mer material. Just nu släpper vi en serie på 9 avsnitt (ett avsnitt i veckan) angående Aktivering och Berikning som du kan göra hemma i bostaden. Sen kör vi ett Ring och snacka hund – special nu i maj, med Prof i Etologi Per Jensen…. då kan du ringa och snacka hund med oss båda 🙂
Titta gärna in på www.fredriksteenplay.se
Jag kommer också döma en hel del nu under vår och sommar, både utställning och IGP prov och avelskorning…. ska bli väldigt kul.
Sen har vi ju Agrias hundpromenad… en promenad vi alla kan vara med på, helt kostnadsfritt. Men för varje ekipage som är med skänker Agria en slant till hundvälgörenhet. Anmäl dig till hundpromenaden du oxå, mer info finns på agria.se
Träningen med Zara går fantastiskt, och just nu är vi inne i en period där vi tränar spår rätt så intensivt.
Livet är kul och fantastiskt just nu…… och vet du vad, det blir bara bättre för varje dag som går 🙂
En djup förälskelse har också vuxit fram…… jag har blivit förälskad på nytt.
Den jag är förälskad i är en individ som tycker jag är rolig och trygg. Hon och jag verkar kunna läsa varandras tankar. Hon är intelligent och full av fart. Jag tycker dessutom att hon är väldigt vacker.
Hennes namn är Zara och hon är en ung schäfertik.
Jag älskar ju alla hundar, men det finns några hundar som går extra djupt in i ett ”husse-hjärta”. Jag har haft några såna hundar i mitt liv. Den första jag var djupt förälskad i var en blandistik vi hade. Hon heter Gissa. Sen har jag haft en kärlek som hette Arwen, Gucci, Andanthe, LillaNymo…….. och nu Zara.
Det är svårt att säga exakt vad det handlar om, men det är något alldeles extra. Zara älskar att vara med mig, jag älskar att vara med henne. Hon gör mig glad, och jag verkar göra henne glad. Zara förstår eller vill i alla fall förstå allt jag försöker förmedla, och det är ömsesidigt. Jag blir mer och mer förälskad varje dag, mer och mer förälskad varje gång hon sätts på prov….. Zara är en fantastisk ung tjej, och jag försöker vara en fantastisk husse för henne.
Jag önskar dig en fin helg och en härlig Valborg / Fredrik Steen
På en stor hundmässa för några månader sedan kom en hundägare fram till mig med hennes hund, en hund av urhundtyp.
Jag tittade på hunden och noterade snabbt – Vilken välmående, välskött, och fin hund.
Hundägaren berättade för mig att hon hade ett problem. Hon berättade att hennes hund är underbar, men när någon okänd kommer för nära hunden och rör vid hunden kan hunden morra och göra ett lättare fingerat angrepp mot personen.
Hon berättade kort därefter att hon alldeles nyss varit i en annan monter för att prata med en annan hundexpert/hundpsykolog som besökte mässan. Denna hade då snabbt och enkelt förklarat orsaken till beteendet, och också vad hundägaren skulle göra för att ändra hundens inställning till främmande personer – ”Aktivera hunden mer”
Hundägaren var förtvivlad, hon motionerar hunden rikligt (vilket jag själv kunde se på muskelmassan och hundens välmående), och hon stimulerar hunden varje dag med sökarbete, lydnadsträning med mera.
Hennes kommentar till mig var – ”Jag har inte möjlighet att aktivera hunden mer”
”Ditt ledarskap måste bli bättre, du måste aktivera och berika hunden mer”
Ordet Ledarskap har jag själv börjat byta ut – inte för att ledarskap är dåligt – utan mer för att ordet i sig för många har fått fel betydelse. Jag pratar mycket hellre om ”föräldraskap” idag, eftersom ledarskap i hundsammanhang tyvärr endast för många handlar om – JAG SKA BESTÄMMA ALLT, HELA TIDEN. Vilket i sig är rena vansinnet. Kanske lika vansinnigt som att vi alltid ska aktivera hunden mer.
I Sverige vill jag påstå att väldigt få hundägare med problemhundar – som trots allt är så engagerade i sin hund, så att dom söker hjälp av en expert – Har problem med att dom aktiverar hunden för lite.
Då det gäller ledarskap kan det så klart vara så att hunden ”inte är imponerad av dig, ”inte ser dig som en tillgång eller resurs”, men många gånger handlar det också om att jag som ägare vill bestämma precis allt. Jag pratar ofta om respekt och bestämmanderätt – Att det ska vara ömsesidigt och gälla alla parter.
Som hundägare (och förälder) måste jag såklart bestämma vissa saker i vissa situationer, så är det. Men desto viktigare är det då i en relation att finna stunder där min hund/barn får känna att dom har bestämmanderätt även dom. En individ i en flock/familj som känner att dom aldrig får bestämma – Den individen vill flytta, vill byta flock och familj. Det är inte så konstigt om man tänker efter.
För mycket aktivitet kan få en hund att alltid ”vilja vara på tå”, kan få en hund att aldrig riktigt kunna slappna av och återhämta sig.För mycket aktivitet och engagemang i det mesta föder förväntningar och skapar ofta en stressnivå hos hunden som kan vara besvärande och faktiskt inte hälsosamt för hunden.
Hur mycket upplevelser behöver en hund? Hur mycket spänning behöver en hund? Hur mycket aktivitet behöver en hund?
”Men hunden tycker det är så kul”
Att något är kul, är faktiskt inte alltid bra….. tyvärr. Inte för oss själva och inte alltid heller för en hund. En hund som av någon hemsk anledning har dödat en katt, den hunden kan nog upplevas – som att den hade kul – och sannolikt har den hunden erfarenhet av mycket ”må-bra-känslor” i den för oss fruktansvärda situationen. (ovan, pga av instinkter och genetik)
Den stora utmaningen för en hund (och för hundägaren), det är att en hund aldrig ledsnar på något den gillar, tvärtom ökar bara hundens lust i styrka.
En hund som tycker en boll är kul, då kommer hundens intresse för just den här bollen öka i styrka ju mer du och hunden leker med bollen. Det vet alla som har engagerat sig i en hund på någon nivå. En hund som inte är intresserad av bollen, och tycker inte alls den är rolig…… den kan du inte leka med, tillsammans med en boll.
Man kan liksom inte ”tömma hundens intresse” för något. Visst, hunden kan bli trött där och då och sänka sitt engagemang. Men så fort den får vila igen som kommer engagemanget i det som var kul vara ännu större.
Det är precis så vi tränar och utbildar hundar – jakthundar, lydnadshundar, vallhundar, skyddshundar, med fler.
Här kan man hamna i en riktigt ond cirkel… jag sparkar kottar till min hund vilket hunden tycker är kul – När hunden jagar kottar ”dränks hunden i må-bra-känslor”. Och hunden vill jaga kottar ännu mer. Då aktiverar jag hunden ännu mer med kottar i tron att hundens lust ska ”tömmas”, och när jag gör det ”får hunden må-bra-känslor” igen och lusten bli ännu större…… snart har jag en hund som man kan kalla manisk på kottar. (manisk på kottar kan man kanske leva med, men en hund som blir manisk på att kampa, eller spåra efter vilt, eller döda katter, kanske inte är lika kul)
Besvärlig för både dig och hunden – Även om hunden tyckte det var kul.
Självklart ska vi aktivera våra hundar – och där vill jag verkligen i första hand rekommendera motion och rörelse…… Detta är utan tvekan den bästa aktivitet och berikningsformen som finns. Men, glöm inte bort hundens – för oss enorma – behov att vila och ta det lugnt. (läs länken nedan). Och glöm inte bort att saker som respekt och ”bestämmanderätt” också är något hunden måste få ha rätt till.
Mitt råd till kvinnan med urhunden – ”Du har en väldigt välmående hund. Om jag vore dig skulle jag bara se till att hunden slipper att främlingar kladdar på honom”.
Klicka gärna på länken nedan och läs, väldigt intressant
Fredrik Steen i samtal – Per Jensen på FredrikSteenPlay
När man exempelvis utbildar en ledarhund så kan det vara väldigt bra för hunden att man undviker att kasta saker i lek med den hunden. Genom att man lär hunden att det är roligt med saker som far efter marken så ökar hundens motivation att ”jaga saker” på marken vilket kan ställa till problem längre fram för den som är i behov av en ledarhund.
Man kan tänka sig själv…. jag går där med min hund, jag ser ingenting, och plötsligt sparkar några barn en boll framför min hund….. Då vill jag inte ha en ledarhund som älskar att springa efter bollar.
Då kan man tänka sig att detta får man sen som dressör träna bort eller ”släcka”. Men det är inte bara svårt när man ”väckt” intresset, det är också en oerhörd besvärlig träning både för hunden och dressören.
Därför – Vi skapar inte det intresset hos en ledarhund.
Har jag en hund som enbart ska spåra efter människor, så tränar jag på spår efter människa. Genom träning höjer jag hundens motivation att spåra efter människa och ju mer träning jag gör, desto bättre blir hunden på att spåra efter människa.
Ska jag träna upp en jakthund i spår, då tränar jag viltspår och hundens intresse för viltspår ökar.
Ska jag träna en vallhund att valla får, då tränar jag vallning och hundens intresse för att valla ökar i styrka.
Vill jag öka hundens kamplust, då kampar jag med hunden – Då ökar hundens intresse och vilja att kampa.
Detta är fakta och det är inget ”jag tycker”, det är just så vi har utbildat hundar i alla år.
Retningströsklar.
När man tränar en hund att jaga efter en boll, när man kampar med sin hund, när man ska viltspåra med sin hund så krävs det till en början större retningar för att hunden ska utföra. Ju mer vi gör detta mer vår hund sänks behovet av retning, alltså – Retningströskeln sänks.
Ex –
Jag tar min 6 månaders valp som aldrig har sett en fotboll. Valpen tittar intressant på mig och bollen, och jag sparkar iväg bollen. Valpen springer nyfiket efter bollen och visar ett visst intresse för bollen. Varje dag gör jag om detta och snart har jag en valp som får ett enormt intresse för bollen. Valpen skäller så fort jag håller bollen i handen, valpen uppmanar mig att slänga bollen, och när jag slänger bollen rusar valpen i hög fart efter bollen.
Jag har genom upprepning sänkt valpens retningströskel för att engagera sig i bollen.
Detta ovan är inte heller någonting jag ”tycker”, men det är så. Professor i etologi Per Jensen nämner i vårt samtal att detta kallas sensitisering.
Detta ovan, det vågar jag påstå att alla som tränat en hund vet om (utan att ha intervjuat en professor), men förvånande verkar det som en ny generation hundexperter menar att det inte är på detta sättet. Detta oroar mig en del.
Är detta med att ”höja motivation för att göra” och ”att sänka hundens retningströsklar” farligt?
Det måste varje hundägare avgöra själv, men det som är viktigt för mig – Det är att man förstår detta.
Men tänk dig en hund som är intresserad av ”rörelse, intresserad av att kampa”. (jaktlust, kamplust)
Om jag inte stimulerar detta hos den här individen, då har jag det naturliga intresset hos hunden (det kan vara problematiskt nog för många).
Men om jag då dessutom stimulerar detta kan det för många bli svårkontrollerat. På många individer kan det dessutom bli så att retningströskeln för att hunden vilja jaga/bita blir så låg, så att det blir farligt.
Jag vill avsluta med två saker –
Titta gärna på min intervju med Per Jensen. Ju mer du stimulerar hundens kamplust, desto större blir hundens lust att kampa. Desto mer du stimulerar hundens kamplust, ju mindre ”trösklar” får hunden.
”Hur kommer det sig att min hund viftar på svansen och vill hälsa, och när hon får hälsa biter hon?”
”Varför morrar min hund åt mig när jag ska ta tuggbenet?”
”Min hanhund började bråka med en tik idag, hur är det möjligt?”
Förmodligen är hunden som biter trots viftande svans en hund som har fått fördel i att göra detta. Helt enkelt, hunden tycker detta är rätt så ”kul”
Den morrar hyfsat säkert åt dig för att hunden vill ha benet ifred.
Din hanhund blev väl arg på tiken över något…
Det finns så otroligt många felaktiga tankar och myter omkring detta med hundar. Jag stöter på dessa felaktigheter mer eller mindre varje dag.
”Varför är hunden jobbig när vi möter andra hundar?”……..
Ett vanligt svar är ofta – ”Den kan ha ont någonstans”.… eller ……… ”du måste aktivera hunden mer..”
Det är troligt att om hunden har ont någonstans, att den då blir mer känslig på alla sätt. En hund som är understimulerad kan visa jobbiga beteenden….
Men med absolut största säkerhet handlar det bara om att din hund har egna ”strategier” vid hundmöten…..och du har inte lyckas lära den några bättre strategier.
Det diskuteras då och då, nämns då och då – Titta (stirra) aldrig en hund i ögonen!
Vad är det för trams?
Man kan lika gärna säga – Stirra aldrig en människa i ögonen!
För känner jag inte individen kan detta uppfattas som en utmaning.
Men känner jag individen kan det uppfattas som nyfikenhet, som kommunikation, som ”bus” osv.
Tjejer och killar, män och kvinnor kan bli osams över saker. Det händer dessutom ibland att män och kvinnor slår varandra ……… Av den enkla anledningen att du är osams och arga på varandra. Varför skulle inte en hanhund kunna bli arg på en tik som uppträder illa?
Rycker man hårt i halsband kan man skada hunden…… ja, absolut. Rycker jag hårt i en hund med sele….. jag lovar, jag kan skada även den hunden.
Var kommer detta ifrån att halsband skulle skada hunden? (kom inte med någon forskning, för den finns inte) Det behöves dessutom ingen forskning – Rycker man hårt i en individs hals, då kan den skadas. Ni vet… hängning som avrättningsmetod. Det behöver vi inte forska på.
Hunden som biter en person illa, och det skrivs om det i media/press……. väldigt många kommentarer är då – ”Stackars hund… en hund man behandlar väl bits inte”.
En hund/människa man behandlar illa, kommer så klart uppträda illa. Men det kryllar av individer som behandlats på bästa sätt, men på grund av personligheten hos individen ändå gör tokiga/elaka saker.
”Min hund är rädd för ljud, rädd för hala golv…….. det måste ha hänt något”
Det som har hänt är sannolikt genetik. Så klart händer det saker i mitt, i ditt, och i hundens liv. Vissa saker skrämmer oss, men vi lär oss. HundX råkar ut för samma händelse som HundY…… båda blir rädda. Men HundX kommer över sin rädsla på grund av sin medfödda mentalitet. HundY kommer inte över sin rädsla och bär med sig rädslan, och bygger på sin rädsla på grund av hundens medfödda egenskaper.
Hundar föds med egenskaper och en mentalitet som dom nedärvt från sina föräldrar.
”Min hund vill bita människor som kommer nära, jag har försökt att avleda men inget blir bättre”
Jag – FredrikSteen- är för det jag kallar ”avleda”, jag testar många gånger själv att ”avleda” när det plötsligt dyker upp ett problem……. Men att ”avleda” skulle vara en långsiktig lösning på problemet att min hund vill bita människor………. Den inställningen gör mig förtvivlad. (för hundens skull)
En hundägares största problem när den försöker forma sin hund, det är att man hela tiden försöker krångla till allt. – Gör inte det!
Om jag går in i vardagsrummet och börjar prata med min sambo….. min sambo, säger tyst och håller upp en hand i en avvärjande gest mot mig…….. på ett ganska otrevligt sätt……. då oroar jag mig inte för att hon inte älskar mig längre, då förstår jag att hon vill höra det som sägs på teve…
När hunden morrar över sitt ben, då fattar jag att hunden är orolig över att jag ska ta benet – Enkelt, inget annat.
Vill jag lära min hund att inte göra något den gör, då är det väl jättebra om jag lärt hunden ett ”nej”…. När jag säger ”nej” så slutar hunden. Alla i min familj kan ”nej”….. när jag busar med barnen och barnen säger ”nej” pappa, då slutar jag. När barnen busar med mig, och jag säger ”nej ungar”, då slutar ungarna…
Hur skulle detta fina sätt att kommunicera vara fel eller elakt?
Så, tror på dig själv, krångla inte till det, kommunicera med hunden.
Jag har hållt på med hundar hela livet. Proffessionellt i mer eller mindre i 30 år. Jag har sett metoder och tekniker komma och gå. Jag har sett gamla metoder få nya moderna namn, och ingen teknik eller metod jag har sett de senaste tio-tjugo åren är nya för mig. Det känns som om cirkeln har slutit sig på något sätt.
När jag började göra teve för drygt 15 år sedan fick jag frågan – Vilken metod arbetar du efter? Jag förstod inte frågan och kunde inte svara. Vilken metod? Det beror väl på vilken individ och i vilket syfte jag arbetar med hunden….. vilken metod?……..
Det har varit perioder eller kluster i att man inte får säga ”nej” till en hund. Det har varit perioder och kluster i om vilken hand du ska belöna med eftersom den andra handen är till för bestraffning. Det har varit prat om rangordning och prat om ”att bara nonchalera felbeteenden och belöna rätt beteenden”. ”Hårda och mjuka metoder” – debatten har jag aldrig blivit klok på. Vad är vad? Att spruta vatten på sin hund, är det en mjuk eller hård metod? Om hunden tycker det är kul, och hugger efter vattnet – Då tycker hunden det är kul. Om hunden visar undvikande och blir ”passiv” – Då tycker hunden vattenstrålen är obehaglig. Det båda alternativen har gemensamt – Det är att ingen hund förstår vad en vattenstråle betyder.
Jag har aldrig under alla dessa år känt mig hemma. Jag har aldrig förstått allt detta.
Just nu upplever jag äntligen lite balans i allt detta. Just nu upplever i alla fall jag att hundsverige har sansat sig något när det gäller ”metod-tänk”.
Jag upplever att hundsverige hamnat lite mer där jag önskar att vi ska vara. Att vi ska se hunden som en fin och härlig familjemedlem som vi ibland måste bestämma över, men framför allt lära i livet. När vi idag pratar ledarskap känns det mer som vi pratar ledarskap som en förälder, alltså mer föräldraskap än ”alfa”. Det känns som att hundsverige börjar landa i att det inte behöver vara värre för en individ att höra ”nej” från mig, än vad det är för mig att få ett ”nej” från mina barn. Ingen ifrågasätter längre att positiv förstärkning är det bästa för inlärning och välmående. Vi börjar inse skillnaden på tillfälliga och nödvändiga lösningar ”där och då”, och på långsiktiga lösningar på ett problem. Vi börjar förstå att när man pratar om problem eller felbeteenden, så handlar det ofta om fullt naturliga beteenden….. osv.
Det känns äntligen som att metoder eller tekniker är hyfsat ointressanta och vi alla börjar förstå att det mer handlar om relation och kommunikation. Vi börjar inse att det mer handlar om individ än något annat.
Hundsverige – Fortsätt i den här riktningen, krångla inte till det hela tiden.
Ser vi våra hundar som jämlika familjemedlemmar, som egna individer, med egen bestämmanderätt, så kommer det här att bli bra. Se dig själv som en ”förälder”…. du är tryggheten, du ger närhet och ömhet, du visar och lär, ibland måste du bestämma, men det är så klart aldrig något man missbrukar mot en individ man älskar.
