Jag har sagt vid något tillfälle att barn och hundar inte hör ihop. Det gör dom inte, i alla fall inte om barnets föräldrar eller hundens ägare är med.
I ett läge som detta kan olyckan vara framme.
I de fall föräldrar eller hundens ägare finns med så kan det vara en utmärkt blandning där hunden får lära sig att förstå barn samt där barn får lära sig att hantera hundar på ett korrekt sätt.
Oavsett hur underbara din hund och ditt barn är så kan du aldrig lita på någon av parterna. Inte om det vill sig illa i alla fall.
Jag tror att det finns ett antal hundar i detta avlånga land som har fått sätta livet till efter det att den underbara hunden nu blivit ”tokig” och bitit ett barn. Det som skrämmer mig lite är den skröna att en hund som biter ett barn är det fel på. Det finns det till och med sk hundexperter som säger.
Barn kan vara elaka och jobbiga i hundens ögon. Det ska petas i öron, ögon och nos. det ska dras i svansar, öron och ben. allt detta kan de trevligaste och fullkomligt normala barnet göra helt utan uppsåt att vara dum. Det handlar bara om ett nyfiket barn, vilket är fullständigt normalt.
I nästan alla fall som jag satt mig in i handlar inte heller dessa bett om just bett. Det handlar mer om det jag väljer att kalla ett fingerat angrepp.
När en hund känner sig pressad så går den normalt sett först undan. Om inte det hjälper så visar hunden med hjälp av allt kroppsspråk i världen att hunden känner olust. Hjälper inte det så morrar ofta en hund. Om inte morrandet skulle hjälpa så kommer tandvisning. Hjälper inte ens det så kommer det jag kallar ett fingerat angrepp.
Det är när hunden angriper med visade tänder men utan att egentligen bita. Det är då skador som rispor eller annat småblödande uppstår. Det handlar alltså inte om ett regelrätt angrepp där hunden vill skada, den vill bara varna.
Nästan alla vuxna, vare sig man har hund eller ej, förstår vad det innebär med en morrande hund, en tandvisande hund. Alla vuxna reagerar på det genom att dra sig tillbaka. Det behöver man inte vara hundexpert för.
Ett barn ser inte detta, läser inte hunden på detta sätt. Därför tvingas hunden till slut till ett fingerat angrepp för att få vara ifred.
Efter detta fullt naturliga beteende, efter det enda hunden kunde göra i detta läge, så slutar ofta hunden i en liksäck i något kylrum någonstans på en veterinärklinik.
Det är alltså av största vikt, för barnet men också för hundens skull, att föräldrarna tar sitt fulla ansvar.
Gör en förälder inte det kan ett barn bli skadad och en hund avlivad. Det är antagligen inte fel på barnet, men inte heller på hunden.
Vad skulle hunden ha gjort?
Måste bara i detta sammanhang berätta en skräck historia ang hundar och barn. Handlar om en familj med 5 årigt barn och världens snällaste rottis tik. Hunden hade aldrig gjort en fluga förnär och älskade dottern i familjen.
En dag hörde föräldrarna ett fasligt liv från vardagsrummet. De båda rusade in och till deras förskräckelse hade hunden bitit barnet rätt över ansiktet.
Mamman åkte med barnet till sjukhus och pappan tog omedelbart hunden till veterinär för avlivning.
I fall där hundar biter helt plötsligt så görs tydligen ofta en obduktion, detta gjordes med denna rottis.
Till veterinärens fasa hittades en penna instoppad ca 6 cm in i hundens öra!!!!
Men stackars lilla hund!!!!! Så fruktansvärt!
Och den stackars hunden får sätta livet till, för att den blivit tillfogad en smärta som man troligen inte kan föreställa sig.
Det gör riktigt ont i själen att läsa detta. Något så fruktansvärt. Och onödigt att det fick hända. Sen undrar jag varför det inte gjordes en undersökning av hunden innan det bestämdes att den skulle avlivas? Vid obduktion är det ju redan försent.
Tragiskt. Tänk om de först hade kollat hunden.
Min dotter vill gärna ha en sk egen hund som hon kan träna och rasta själv. Hon blir 10 år. Min rottweilerhane är för mycket hund för henne. Vilken ålder är barn mogna att börja ha ”egen” hund? Samt vilken ras? Hon vill träna agility och frestyle.
Som förälder kan man inte räkna med att ett barn kan ta fullständigt ansvar för ett djur, oavsett sort, så men måste vara beredd på att få ”ta över” ansvaret.
I övrigt är jag lite motsägelsefull i frågan. Å ena sidan så har jag en generell 15-årsgräns för att gå ut med hund öht, för även om den egna hunden är exemplariskt så vet man aldrig vad som kan hända och ett barn har svårt att hantera krissituationer.
Sen beror det ju lite på hur det ser ut där man bor iofs och hur det egna barnet fungerar. En del är ju mer mogna än andra.
Jag skulle nog kunna tänka mig att gemensamt med mitt barn skaffa en hund från ca. 10-årsåldern, men jag skull vara beredd på att intresset kanske inte blev så långvarigt. En del bibehåller intresset genom jobbiga skolperioder, pubertet och annat. Då är det bara att skatta sig lycklig att man inte behövde ta över. : )
En ras som jag tycker är ganska perfekt är Sheltie. Det finns många raser som skulle fungera men det är den jag tänker på spontant, antagligen för att jag har en själv just nu. En lagom stor hund som är mkt allround.
Självklart är det inte frågan om att hon ska få en egen hund utan ett till hund i vår familj. Men en hund som hon kan åka iväg med till brukshundsklubben, gå valpkurs, agility, lydnadskurs med. Hon vill gärna tävla och även följa med mig och ut på promenader och kunna hålla hunden själv. En rottishande på 45 kg är inte lämplig hund för ett barn.
Shelti blir det definitivt inte då jag inte tycker om rasen.
Har funderat på hundar som dansksvensk gårdshund, borderterrier, bordiecollie, tollare, med flera. Men hela tiden får jag höra att de är inga bra barn/nybörjarhundar. Tycker det är jätte svårt. Vill gärna ha en hund som fixar och leka lite med en rottis. Men innan jag har bestämt mig är väl min dotter vuxen och utflugen och nästa barn (som ligger i magen just nu) är tonåring =P
Jag kan nog tycka att 10-12 är en ganska bra ålder för ett barn att få en ”egen” hund, så länge man som förälder är inställd på att man har hunden gemensamt med barnet och att den vuxne har huvudansvaret!
Sedan vet ju ingen av oss hur stort din dotters intresse eller kunskaper är, eller hur mycket tid och kraft du själv har att lägga på hunden. Om dotterns intresse svalnar så blir ju hunden din.
De raser du funderat på, skulle jag personligen inte skaffa till ett så pass ungt barn, då även det är raser som är Väldigt Mycket Hund!
Jag skulle själv ha tipsat om Shelti eller Mitzel Spitz som verkar vara en kul och trevlig allroundhund!
Det är raser som jag funderat på till min 16-åriga dotter.
Min shelti blev fostrad av min gamla rottishane och har sedan själv fostrat en rottishane och nu en blandistik rottis/schäfer. Hon var dock 7 månader när jag tog henne så Elvis del i fostran var inte lika självklar.
Nu är inte Elvis mkt för att leka med hundar öht, men om han gör det så är det gärna med rottisar för de känner han sig hemma med.
Så där tog jag död på lite fördomar, även om du uppenbarligen inte är så förtjust i rasen. ; )
Jag har träffat fler shelties och tycker inte om deras veka mentalitet. I vilket fall var de som jag träffat. De var rädda, försiktiga hundar.
Samt så tycker jag inte om hundar med längre päls =P
Sökte på Mitzel Spitz, men får bara upp annonser på blandisar, men ingen hemsida för rasen. Vet någon om det finns?
Sorry Sol, jag stavade fel, i mitt huvud heter dom Mitzelspits, men det ska egentligen vara MITTELSPITZ.
Men det är också en liten långhårig hund, tysk spets tror jag också dem kallas.
Jeg er også helt enig at ”hund og barn hører ikke sammen”. Jeg har en datter på 4år, og en schäfertispe på 5år, etter å hatt schäfer i 20 år, vil jeg påstå at den jeg har nå må vere verdens snilleste;) Barn og hund skal ALDRI vere uten tilsyn et eneste sekund, og det kan vere ganske slitsomt og krevende. Kun for meget spesielt interesserte. Leit å høre om rottweiler tispen, hva tenkte foreldrene på??
håller fullständigt med!
det är så många exempel jag sett där barnet får krypa och kräla över hunden när den ligger ner, precis som att hunden skulle vara ett gosedjur i större storlek bara…
och ok om just den hunden dom har, nu då accepterat att ha barn krypandes och krälandes över den,
det ger inte barnen nån vidare bra syn, eller nåt bra sätt att i framtiden träffa på andra hundar, som kanske inte är vana vid barn?
nej på samma sätt som att barnen och vi vuxna ska visas respekt,
så är det viktigt att hunden i familjen får samma respekt.
det finns ingen anledning för ett barn att ligga på hunden,
inte heller att Inte ge barnet regler, dvs när hunden sover/ ligger i sin korg så är det hundens viloplats och får inte bli störd.
att ge sin hund en ”fristad” i en barnfamilj är ett måste.
jag har koll på mina även om det ibland är jobbigt, när ungarna vill vara med ansiktet i hunden,
ännu värre med andras barn som ”bara äälskar hundar”…
att ge barn och hund tid tillsammans,
leka/ träna en sväng, gör att både hunden och barnet får hitta en form där dom trivs med varandra, och lär sig läsa av osv.
jag älskar mina små ”tofflor” till hundar,och såklart även mina barn.
att hålla koll på att barnen ger hundarna respekt och tvärtom,
är nog det ”problemet” som är jobbigast.
sen verkar ju tack-och-lov dom flesta hundar och djur överlag, ha ”överseende” när det är barn som gör något,
vet inte hur många gånger som ungarna kommer undan med något, som jag aldrig hade gjort,
hunden vet att det är en ”nybyggd liten människa” som klantar sig och att man kan få ett nyp här och var.
men som vuxen är det ens yttersta ansvar, att barnen förstår skillnaden på ett ”gosedjur” och en verkligt djur…
jag kan ju ex bli helt stollig när andras barn kommer hit och ska gå och ”bära” på min hund,
han är inte så stor, och går lyfta så klart,
men jag är ju lite emot det där ”bärandet” av hundar överlag, när de nu har fyra ben att gå med, finns liksom ingen anledning.
ja viktigt ämne, barn och hundar,
det finns ju ingen vackrare relation heller, när den funkar, då kan barn och hund vara magiskt:)
Personligen tycker jag att barn och djur, definitivt, hör ihop.
Främst för att barnen lär sig att visa hänsyn på ett sätt som barn utan djur oftast inte gör.
Sen när det gäller att barnen klänger på hundarna, så är det naturligt för hundar att ligga ihop. Så varför skulle de inte göra det med barnen.
Men… hundarna ska inte behandlas som leksaker och om de VILL vara ifred ska de få vara det och det måste barnen lära sig att respektera.
Så, precis som FS säger, är det ett stort ansvar som ligger på föräldrarna.
Själv är jag uppvuxen med utställningar på den tiden som man använde sig av boxar på utställningarna. Jag låg ofta uppkrupen i någon av boxarna och sov med våra hundar. Utställningsdagarna blev långa och hundarna och jag var lika trötta. ; )
När det gäller att bära, så fick jag lära mig som barn att man kunde sätta sig på golvet och lyfta upp i knät, högre fick man aldrig lyfta för att det inte skulle kunna hända olyckor. Och då blev ju förutsättningen att hunden kom fram också, gjorde den inte det så blev den inte tvingad. Nu handlade ju detta iofs oftast om valpar, men det är en god grundregel.
Tyvärr så finns en vanlig fördom, att en sund hund ALDRIG biter ett barn. Många anser att oavsett vad barnet gör mot hunden, så ska hunden aldrig bita. Och OM hunden en gång bitit ett barn, så ”har den fått smak på det”. Det är nog en av de dummaste kommentarer jag vet!!
Om föräldrar har inställningen/tron… att en sund hund aldrig biter ett barn, så är det ju inte underligt om man lämnar barn och hund ensam.
Nu ska vi komma ihåg, att detta gäller inte bara ovana hundägare, utan även många inom hundvärlden har denna inställning.
Det var väl i höstas jag läste om en incident på en hundklubb där ett barn blev hundbiten.
Hunden stod uppbunden, barnet gick fram och jag minns inte nu vad som hände men något skrämde hnden tror jag.
Fallet gick till domstol om jag minns rätt, men det som sitter kvar i mitt minne, är att tydligen ansåg alla på klubben att en hund som biter ett barn är sjuk och ska avlivas, oavsett vad som hänt innan.
Ingen verkade reagera över att föräldern lämnat barnet utan tillsyn på en hundklubb med massor av hundar!!!!!!!!!!
Jag tror du tänker på fallet där en rottis stod uppbunden och barnet gick fram och föll över hunden, vilket ledde till att den bet.
Helt naturligt, enligt mig.
Bristande ansvar från framför allt föräldern, men kanske även hundägaren.
Hunden blev senare ”kidnappad” av sin ägare och placerad på hemlig ort i en barnfamilj.
Ägaren blev anmäld för egenmäktigt förfarande, tror jag.
Hur det gick sen vet jag inte, media rapporterar ju sällan vad som händer sen. Det är inte lika spännande, som när en hund bitit.
Hela historien är ett typexempel på hur illa det kan gå, även för en snäll hund.
: (
Precis… Tack Marie! 🙂
Det sjuka i historien tycker jag är att alla dessa hundmänniskor ansåg att hunden under inga som helst omständigheter får bita… och Inget ansvar lades på amman som inte hade koll på ungen bland alla dessa hundar!!!!!
Mitt barnbarn vill också ha hund. Flicka på 11 år. Såklart de ska ha en hund att arbeta med, det är nyttigt. Men det är ju föräldrarnas ansvar, i 14år. Ibland tröttnar barn i tonåren. Min dotter jobbar med sin stora hund, och såklart blir barnet sugen på en mindre egen hund. Jag skulle ALDRIG köpa en hund till mitt barn om inte jag själv ville ha den. Stackars, stackars rottis och barn.
Er man på en hundeklubb, bør en passe ekstra godt på barna, samme med hundeutstilling.. Enkelte hunder liker ikke barn, jeg har hatt en sånn i 14 år og det er stort ansvar, hadde ikke barn selv da. Hun sa tydelig ifra at barn ikke fikk komme nær henne.
Angående barn och hund så tycker jag ni ska titta på det här klippet:
https://www.youtube.com/watch?v=vrgHcyqw80o&feature=player_embedded
Duktiga båda två 🙂
Åh vilket underbart klipp!!
man blir ju helt tårögd!!!
Tack Cicci!!
Ja det där var härligt att se och det passade ju temat. 🙂 Det blev lite fokus här på de negativa sidorna och detta klippet var ju motsatsen.
Min mormor hade en hund när jag var ca 13 år. Den hunden var den vildaste av syskonen och vi andra (min mamma hade tiken och valparna) försökte avråda mormor från att ta sig an just den hunden för vi förstod att den skulle kräva extra mycket. Men mormor lyssnade inte på det. Jag älskade den hunden och hälsade ofta på mormor för att leka, träna och promenera med den. Sen kom en tid när jag inte var dit (p.g.a. skolan antagligen, de bodde en bit bort)
Fick veta att hunden började visa aggresiva tendenser; vakta och morra mot mormor och hennes inneboende t.ex. framför kylskåpet. Det blev bara värre och värre och så till slut högg den min bror (oprovocerat sas det) så han fick sys. Då var hunden kring året och den avlivades. Har för mig att någon expert tillfrågats som tyckt att det var så pass allvarligt att avlivning rekommenderades. Då det är så länge sedan, och jag bara var 13/14 år minns jag inte mer kring avlivningen, om någon undersökning eller utredning gjordes.
Men jag minns hur mycket jag älskade den hunden och vilken saknad den lämnade efter sig. Många ggr har jag undrat om den hade blivit en bra hund i andra händer än mormors (om hon helt enkelt inte kunde uppfostra den, så den spårade ur) eller om det var något fysikt fel på hunden.
Trots att det gått över 20 år, gråter jag när jag skriver detta.
Jag håller med om att det är en mycket konstig inställning en del har om att en hund aldrig har anledning att bitas. Det är väl ganska självklart att en hund likväl som en människa måste få säga/bita ifrån i vissa lägen.
Särskilt om den först på alla andra sätt försökt kommunicera eller om den blir överrumplad och av ren reflex biter. T.ex. om någon sätter sig på svansen, faller mot den eller på annat sätt råkar skada eller skrämma den. Om jag plötsligt blir skrämd, kan jag slå ut med en arm eller skrika till.
Sen är det ju skillnad på om en hund biter till en gång eller blir helt tokig. Hur hårt/aggressivt den biter och hur omständigheterna är i övrigt.
Självklart ska barn och hund inte lämnas ensamma hur som helst och barn ska lära sig respekt för djur, likväl som för andra människor. Små barn kan vara oberäkneliga och dumma utan att förstå det, som vuxen har man därför stort ansvar.