Jag fortsätter lite på gårdagens tema 🙂
Eftersom jag skrev i mitt inlägg igår att jag inte bestraffar/korrigerar en hund om jag säger sitt, och hunden inte sätter sig, så kräver en del en bättre förklaring 🙂
Jag vet inte om jag kan ge en bättre förklaring, men jag ska försöka.
Om jag tränar tävlingslydnad/cirkuskonster och hunden inte sätter sig på kommando, då gör jag om momentet och försöker skapa rätt förutsättningar för att momentet ska lyckas denna gång.
”Missar” hunden momentet nonchalerar jag detta och provar igen.
Dessa förutsättningar handlar mycket om kontakt och motivation, men oxå självklart att lära hunden bättre – Sitt – i en lugnare miljö.
Men om jag står på gatan och pratar med någon och bestämmer mig för att placera min hund sittandes och säger – Sitt – till hunden och hunden inte sätter sig så tänker jag annorlunda.
Först tänker jag sannolikt – ”Vad dum i huvudet jag är som säger – sitt – utan att vara säker på att hunden kan detta så jag kan belöna”.
Sen löser jag detta på flera olika sätt. Kanske hjälper jag hunden med en godis, kanske så hjälper jag hunden med fysisk kontakt och så vidare.
Men för mig är dessa två exempel väldigt olika även om det handlar om samma sak – att hunden ska sitta.
Det tydligaste exemplet på detta är nog då det gäller inkallningar.
Om jag har en hund som är lite sådär på inkallningar så anser jag att jag är ett riktigt pucko om jag provar att kalla in min hund då hunden leker med andra hundar, jagar en katt eller annat skoj.
Om jag gör detta så vet jag med säkerhet att detta kommer att misslyckas, varför då göra det.
Ett alternativ i detta läge kan istället vara att springa åt andra hållet, börja leka med en annan hund. På så sätt får jag hunden att vara intresserad av det jag gör och kommer troligtvis mot mig utan att jag ropat på den.
När jag ser att den kommer mot mig – då kan jag göra en inkallning och belöna.
Var denna förklaring lite bättre 🙂
Det är väl inge farligt att säga att man korrigerar sin hund?
När man rättar sin hund så korrigerar man den. Det är ett utryck som är negativt laddat därav ”problemet”. Fredrik Korrigera och bestraffa är inte samma sak.
Ex Varje träningspass jag har så korrigerar jag min hund.
Jag korrigerar fatkiskt hela tiden.
Alltid är det något som behöver ändras eller blir fel. I lydnadssammanhang så korrigerar jag med godis. tex sitter lite snett då korrigerar jag med en godis så att det blir rätt.
Missta inte detta för belöning, förstår ni skillnaden?
I vardagslydnad så korrigerar jag med kroppen. Om hunden inte satt sig så skulle jag troligen lagt min hand på rumpan och tryckt. Dvs korrigera hunden från stå till sitt.
.
Jag tycker inte att man korrigerar vid inlärning, möjligtvis shaping om man finlirar på utförandet!
Kan hunden momentet ställer jag krav, inte det heller kallar jag korrigering!
Korrigering för mig är uppfostran, jag korrigerar ett beteende som jag inte vill ha!
Så tänker jag 🙂
Kan tyvärr inte leka med något annat rådjur för att göra min hund intresserad av mig i stället för att jaga flocken med rådjur. Har jag tur och kan stoppa henne innan hon fått upp farten kan det fungera, dock inte alltid.
Att göra om momentet från början se till att jag är med för bra utgång. Men börjar jag rätta till saker under momentet då korrigerar man, jag föredrar det första. När det gäller vilt, då bör nej eller det man använder gå igenom utan att det har lärts in för rädsla för mig. Så ser jag på det. Men hon kan få upp farten i bland men då säger jag inget jag bara går och vi har en relation att hon vill hålla koll vad jag är.
Jag tränar detaljer när jag tränar dvs att jag delar upp ett moment i små delar och tränar varje del för sig. Inte så ofta på helheten. När jag plockat ihop alla delar till ett moment, så vill jag inte korrigera i momentet utan då gör vi om och gör rätt. Det är alltså i detaljträningen jag korrigerar.
Jag möter så många hundägare som säger en massa saker till hunden som de inte följer upp. Det är Sitt, Kom, Här, Fido… i en lång ramsa… Jag har som mål att ”Sagt ord alltid gäller” – utom förstås när det gäller inlärning/träning av cirkuskonster. Man kan se det som att man ständigt ska träna förståelsen, eller ”rätt respons”, mellan ett visst ljud/ord och en viss respons. Jag vill att hundägare, till skillnad från ”vanliga människor”, ska bli medveten om sina ord, och ha en ordlista till hunden, där man har tänkt igenom vad varje ord verkligen ska betyda. Och om man tävlar kan man ha en ordlista för vardagen och en ordlista för tävling. Man kan säga ”Sätt dig” i vardagen och ”Sitt” på tävling. Men det kanske är för strikt för de flesta hundägare…
Visst kan man få ”babbla” och säga t ex ”Ska du komma då gubben så ska vi gå hem”, men då ska man vara medveten om det själv, och veta att hunden nu går på situation, tonfall och kroppsspråk. Och det går ju bra det också.
Men vet man som hundägare med sig att man har sagt ”Sitt” så ska hunden sedan sätta sig, vare sig det är med godislockande, handgest, lägga handen på rumpan eller annat sätt. Sagt ord gäller. Och det kan väl gälla ”tävlingssittet” också? Ofta finns det något man kan ta till för att hjälpa hunden att göra rätt, det som man från början lärde in övningen med.
Jag vill helt enkelt ha en hund som lyssnar när jag öppnar munnen, och lär sig många ord. Samtidigt som jag själv lyssnar och lär oss hundens uttryck. Och där kan det ingå att jag inte öppnar munnen om chansen att hunden lyder är låg (t ex för att den är alltför uppslukad av något annat).
Det var bra beskrivet 🙂 Meeen, jag håller med Josef ,en korrigering ser jag inte som bestraffning. Att korrigera är för mej att ”hjälpa hunden att göra rätt”. Att förekomma med korrigering. Som ett barn som är på väg att göra ngt fel,då korrigerar /rättar7stoppar man barnet o hjälper den till rätt handling,man bestraffar dock inte.
Men kan var så att vi alla ,i stort, menar samma sak. men alla dessa ord som Korrigering,bestraffning,uppfostran,inlärning osv gör att vi krånglar till det 🙂
Kan helt klart vara så!