Kanske ett tråkigt svar, men det är mitt ärliga svar.

I går var min säsongsavslutning på Radio1 och Hundradio.
Jag körde ett tvåtimmarsprogram istället för entimmesprogram, och jag tycker det kändes härligt med två timmar.

Eftersom det var avslutning hade jag bjudit in Kjell Ström som Sidekick/hundexpert.

Vi hade förbaskat kul i två timmar och jag hoppas att det märktes på programmet.

Till slutet av sommaren hoppas jag att jag är tillbaka med Hundradio 🙂

 

Fråga –

Hejsan!

Nu är det så att jag har en treårig Border collie-tik, hon vallar inte (Ingen glöd på varken får eller nöt) utan tränar istället allmänlydnad, rallylydnad, freestyle, agility och så har hon fått testa på att springa rundbana.

Iallfall, hon har en grej som gör att jag drar mig för att ta med henne till folk, på t.ex. kalas och familjeträffar. Om någon klappar händerna, gör höga ljud, hoppar/dansar/viftar så hoppar hon upp och nafsar mot armar eller i knän. Folk blir rädda för henne och tycker att hon är agressiv, och jag blir så ledsen och stressad för jag vill ju självklart inte att hon ska bita, men jag vet inte hur jag ska få henne att sluta!

Sitter jag själv och klappar händerna så kan jag vara beredd och säga ifrån, butta till henne och säga Nej så avbryter hon. MEN om någon annan gör det så hinner jag inte alltid avbryta då hon är mycket snabbare än vad jag är. 

Jag är så rädd att hon någon gång kommer göra det för hårt och faktiskt göra hål. Det här har hon gjort sedan ca. 1½-2 års ålder och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Skulle vara så jäkla tacksam för svar!!

MVH XXXXXXX

 

Svar  –

Hej och tack för din fråga.
Det du beskriver är besvärligt och kan bli allvarligt. Men samtidigt tycker jag inte du ska oroa dig för mycket.

Att ta bort detta beteende är enligt mig prio 2.
Prio 1 är att alltid se till att det inte händer igen. Dessutom är detta en stor del av att just ta bort beteendet.

Du beskriver väldigt detaljerat NÄR det händer vilket är bra. Vet man inte riktigt när det sker är det betydligt svårare.

Det jag skulle göra är följande –

Dels arbeta förebyggande genom att undvika dessa situationer i den mån det går. Det vill säga, strunta att ha med hunden på dessa olika tillställningar. Och om du ändå måste ha med hunden så kan du placera hunden i ett utrymme eller annat så att hunden inte direkt är närvarande.

Sen skulle jag aldrig vänta på att det händer!
I dessa situationer (för du kan omöjligt undvika alla dessa) så måste du ha järnkoll på din hund.
Alltid förekomma, alltid vara vaksam.

Alltså, så gäller det i första hand att förändra dig själv, inte hunden.

När hunden får begränsad möjlighet att göra dessa saker, samt att du förekommer så att dessa beteenden omöjligt kan uppstå – då kommer det att successivt försvinna.

Denna typ av hund du beskriver, som jag uppfattar det, måste man lära sig ”leva med” och hantera hunden därefter.

Kanske ett tråkigt svar, men det är mitt ärliga svar.
// Fredrik Steen

 

God morgon på dig, denna helt värdelösa tisdag!   🙂

(Du som följt mig på bloggen en längre tid vet att jag anser tisdagar är veckans tråkigaste och värdelösaste dag)    🙂

 

23 svar på ”Kanske ett tråkigt svar, men det är mitt ärliga svar.”

  1. Känner precis igen detta beteende. Framförallt händer det när barn är med på kalaset/tillställningen. Så länge alla går runt o tar det ganska lugnt (och givetvis inte klappar hunden) så är det frid i fröjd. Sen är det någon som plötsligt hoppar o springer o far och genast är min hund framme och skäller, klart störd över beteendet. Jag tar därmed aldrig med henne på kalas/middag. Hemma är det svårare men det är minutiös passning som gäller. Alt eget rum men det är inte populärt…

  2. Det här är väl ingen kommentar till själva inlägget men det finns ju så många duktiga hundmänniskor här så jag måste bara få ställa en fråga till er 🙂
    Jag har en whippethane på 5 år. Han är lättsam och behändig på alla sätt och vis och han hänger med mig på resor och annat utan problem.
    Dock har han ett problem och det är att han kan inte ”släppa” händelser som sker. För att ge ett exempel. Min bästa kompis bor på landet med en ENORM tomt. På andra sidan en grusväg finns ett fårstängsel. För typ 1.5 månad sen så hoppade min hund in i hagen och fick en rejäl stöt av stängslet. Jag gjorde ingen big deal av det i stunden eftersom jag fattar att det är obehaglig men det är ju inte dödligt på nått sätt.
    Han blev dock jätterädd och skakig och otroligt stressad. Sen dess har jag promenerat på grusvägen med honom med jämna mellanrum för att avdramatisera. Haft godis och tränat lite sitt, ligg osv och det funkar väl rätt bra när jag är med. Dock så har det blivit som så att så fort vi åker till min kompis så följer hunden med mig vart jag än går. Går jag in i ett rum och stänger dörren så står han utanför helt stilla och bara väntar även om jag skulle vara där i en halvtimme. Sitter jag på golvet så vill han sitta i mitt knä osv. Han är inte stressad så att han springer runt men har är som en skugga så fort vi är där.
    Det här är bara ett exempel men det känns som att så fort det händer nått ”avvikande” i hans liv så sitter det fast i hans huvud jättelänge och han blir så extremt fast vid mig. Jag skulle vilja hjälpa honom, om det går att liksom skaka av sig saker som händer och fortsätta vara självständig om ni förstår hur jag tänker. Dock fattar jag inte hur jag ska göra detta. Har ni nått tips ??

    1. Hej Ellie! Några snabba tankar: Så fort något obehagligt händer bör du ignorera din hund totalt och bete dig exakt som om ingenting har hänt. Inte en blick på hunden!

      Och så ska du inte lämna honom, särskilt inte på en främmande plats. Det kan bli motsatt effekt. Var med honom, men var tråkig. Det är han som ska lämna dig, som ska känna sig trygg i din närhet och sedan sakta bli nyfiken på omgivningen, därför att du inte ger honom någon aktivitet eller kontakt, enbart trygghet genom din blotta närvaro. Tänk valpträning…

      Och jag tror inte att godis skapar trygghet, det avleder bara uppmärksamheten bort från det riktiga ”jobbet” han ska göra. Sätt dig i närheten vänd från stängslet, kanske 5 meter ifrån, tills han har avreagerat ordentligt och lagt sig ner i solen och värmen. Om du samtidigt har en lina på honom som bara är 4 meter lång kan du känna dig trygg med att han inte – mot förmodan – går dit igen.

      1. Hej Gunilla !

        Tack för svaret !! 🙂 Jag ska absolut testa det du skriver om att sätta mig i närheten av stängslet och invänta avslappning.

        Till saken hör att hunden är helt trygg i omgivningen. Vi är där flera gånger i veckan och dom som bor där har han känt sen han var valp. Som igår t ex satt vi verandan i kanske 2 timmar och drack kaffe och då ligger han bara nedanför mina fötter och går jag in i köket och hämtar kaffe så står han utanför dörren och väntar trots att mina/hans vänner sitter kvar vid bordet. Även om dom lockar på honom så står han bara där och stirrar på dörren tills jag kommer.

        Det som egentligen oroar mig är väl det att för varje gång det händer nått ”oväntat” så blir han mer och mer introvert och riktad mot just mig och det tar längre och längre tid för honom att ”bli som vanligt”.
        Jag tycker att dom flesta gånger som det händer saker så försöker jag vara precis som vanligt och lägga noll energi på vad som hänt men det känns som att det sätter sig i hans huvud i alla fall….Jag antar att jag gör en massa småfel i vardan som påverkar honom men jag fattar bara inte vad…. eller hur jag ska jobba för att få honom att snabbare ska ”bli sig själv”

        1. Jag har aldrig stött på det här själv men Gunilla ger några tips som verkar väldigt bra. Spontant känns det också som att du själv har en mycket fin och lugn och tålmodig relation till din hund.
          Du skriver att han är helt trygg i miljön för övrigt, att han inte är stressig eller visar ångest efter det som hänt så (och kanske är jag ute och cyklar nu) vad är egentligen problemet med att han behöver få vara i din närhet när ni är där nu för tiden…tror du inte att du bara kan låta det vara som det är? Eller missförstår jag något?

          1. Vad fina ni är !! Tack för att ni tar er tid och svarar det gör mig så himla glad. :)Kan ligga mycket i det flera av er skriver, att jag själv ska inte ska lägga så stor vikt vid hans tillfälliga förändring utan bara låta han vara som han är och mig vara som jag är utan att göra nån överanalys av ”problemet”… TACK !!

        2. Kanske du tänker för mycket på problemet? Alltså att du hela tiden är medveten om hur hunden beter sej och försöker lägga in små övningar med honom. Det kan påverka en hund mer än man tror, hunden märker att du är intresserad eller orolig för honom. I hans värld så tror han att DU har ett behov av honom hela tiden, alltså passar han på dej…

          1. Det ligger nog mycket i det, hur är han i övrigt om du lämnar honom?
            Vissa hundar är på det sättet och inte så mycket att bry sig om, jag förstår att det kan vara jobbigt för man känner att hunden inte får någon ro, men var som vanligt och fokusera som sagt inte på hunden så kommer han säkert lära sig att han inte behöver följa varje steg du tar 🙂

          2. Tänker som du,P. Tror du,Ellie,bara ska låta hunden vara. Träna på din egen oro, var lugn och va dej själv. Din hund verkar vara den lite mer känsliga typen, som har svårt att släppa det obehagliga,som du skriver. Träna inte mer än du normalt brukar göra, gör inte så stor sak av det hela 😉

          3. Ja jag har tänkt på det själv faktiskt, att han kanske tror att han ska se efter mig…. så det kan ligga mycket i det du säger 🙂 Tack !

          4. Vad fina ni är !! Tack för att ni tar er tid och svarar det gör mig så himla glad. Kan ligga mycket i det flera av er skriver, att jag själv ska inte ska lägga så stor vikt vid hans tillfälliga förändring utan bara låta han vara som han är och mig vara som jag är utan att göra nån överanalys av “problemet”… TACK !!

          5. Ellie, jag har gjort samma misstag själv och det löste sej när jag förstod hur det hängde ihop. Hm, hundar är underbara….

  3. Kanske är svaret tråkigt, men det är effektivt.
    Min vuxna tik hade väldigt svårt för barn, å ena sidan fick dom inte komma för nära mig, å andra sidan ville hon leka, och då lite för hårdhänt. Hopp och spring togs direkt som en lekinvit.
    Jag höll henne borta helt och hållet från barn i nästan två år.
    I år testade vi, och döm om min lycka när vi kunde gå ut och gå tillsammans. Barnbarnet höll min hand och tiken sprang lös.
    Däremot kommer hon troligtvis aldrig att få vara med på kalas m.m.

  4. Jag kanske eventuellt missbedömer allvaret, men min spontana tanke är: Är det inte så att säga ”bara” att träna + intensivt belöna (dvs ofta + gott godis) för ”sitt kvar”, medan folk sakta sakta ”provocerar” allt mer, men så att hunden nästan alltid lyckas motstå frestelsen? När hunden sitter kvar så är det ”Bra” eller ”Duktig” eller klick, och godbit, sedan upprepat kommando ”Sitt” eller ”Stanna”. (Ligga ner går säkert också bra)

    Så fort hunden reser sig så ”fryser” personen och står blickstilla, tills hunden utan sitt-kommando självhar satt ner rumpan igen. Stojet ska alltså börja bli kommando för att sitta kvar.

    Utan ny inlärning lär hunden aldrig ändra sig, utan man får hålla på med ”management” hela tiden.

    ”Butta” inte till hunden! Sådan fysisk kontakt riskerar att förstärka beteendet, särskilt om man gör på fel sätt och med fel känsla. Jag tycker att ett skarpt ”A-A!” funkar bra, sagt helst redan vid hundens intention/tanke.

    Jag har stött på flera hundar som har blivit enormt intensiva och förstört mycket kläder och gjort ägarna rädda, men då har alltid ägarna haft en STOR del i hundens beteende genom att de har försökt värja sig och samtidigt känt sig frustrerade, rädda, maktlösa.

    En sista tanke är att den som känner sig trygg och anser sig klara av det kanske kan träna hundens självkontroll och intensitetsnivå även under kamplek med en dragtrasa. Hunden får då utlopp för sin lust att använda mun och tänder på ett mer konstruktivt sätt. Leken slutar så fort hunden bryter mot reglerna, t ex nafsar mot hud. Man kan då t ex släppa trasan och gå därifrån.

    1. Tror det beror mycket på vad hunden känner när den beter sig. Om det handlar om att den blir uppeggad och glad-stressad och vill vara med o hoppa o bitas så är det en sak. Så är det inte med min hund. Hon blir klart störd och mycket negativt stressad av hopp o spring. Om den som hoppar o låter o springer sträcker sig efter hunden i det läget så markerar hon tydligt. Nej, jag tror på att undvika situationerna och med tiden få en lugnare o mindre stressad hund

      1. Är det enbart stress en hund känner om den vill lugna ner flocken som ”bär sej åt”?
        När vi ser en hund skutta och hälsa så förknippar vi det med glädje men oftast är den hunden stressad. Kollar man på hur en hund hälsar på en annan hund så gör den aldrig så, ofta kan man se en hund fara runt och hälsa medans den andre blir irriterad och försöker dämpa den.
        I det fallet så ser jag hunden som far runt som stressad och den andra som stabil.
        Varför skulle inte en hund som är trygg och stabil och som ser det som sin uppgift att hålla ordning och reda på alla, även kunna försöka dämpa oss människor? Den tror sej göra sitt jobb som ”mr ordning och reda”.

        Det hunden gör är för honom sunt hundbeteende, det är vi som ser det som ett problem…

          1. Det var bara en fundering. Ofta ser vi ju det som hundar gör som problem, alltså problem som dom lider av typ stress eller rädslor mm. men det kanske inte alls är så.

            Det är självklart att man inte kan ha en hund som nyper folk men funderar man lite på varför hunden gör så kanske man kan hitta andra lösningar än man tänkt från början.

          2. Men jag tror att det är så i många fall ”glada” hundar som vill hälsa på allt och alla känns mer stressade än en hund som är lugn och sansad, min hund funkar med nästan alla hundar men är någon för ivrig och på så visar han det tydligt med kroposspråk och dovt morr, funkar inte det så kan han trycka ner den andra hunden. Han har aldrig bitit någon men är väldigt tydlig med att han inte uppskattar för ivrigt hälsande, efter det så brukar den andra hunden fatta galoppen och smörar som sjutton, oftast är det unga hundar eller hundar som är ovana med att kommunicera med andra hundar som inte förstår de första signalerna.

          3. Haha, Jeanette. Då tycker jag att du har en fullständigt normal hund som är trygg med sej själv!

          4. Skönt att höra 🙂 många tycker han är tråkig som inte leker med andra hundar, förutom de han känner väl eller tikar i löp, han är kastrerad men har inte förstått det haha men jag tycker det är skönt faktiskt 🙂

  5. Jag känner verkligen igen den där typen av problematik!

    Jag har en BC/labbe-korsning som jag haft liknande ”problem” med (då ser jag ”problemet” som en dålig impulskontroll + bitlust = ”problem”)

    Jag håller med Gunilla om att INTE ge fysiska korrigeringar – om problemet är impulskontroll så tror jag starkt på att lösningen är att träna impulskontroll, inte korrigera. Jag gjorde det misstaget och min blev bara värre och värre av den typen av korrigeringar 🙁

    Det som hjälpte mig och min hund var att träna MASSVIS med valp-övningar i impulskontroll – i kombination med att totalignorera honom så fort han käkar började härja. Det var koppe på och stå på kopplet och titta upp i himlen varje gång – om och om och om igen – och ha enormt med tålamod.

    Det var mitt recept – men det är ju jätteindividuellt!

    Ujuj. Dessa hundar och deras orala fixeringar. Allt ska det bitas och tuggas på. Att man ska behöva sitta med en vuxen hund och göra valp-övningar. För det gör vi än idag! 🙂

  6. Tråkigt när ett bra program tar slut. Ser fram mot fortsättningen.

    Har tänkt på det som diskuterades om olika slags koppel. Har testat olika stryphalsband, nosgrimma och har nu en vgw-sele. För mig är det selen som fungerar bäst. Hon drar inte hälften så mycket nu och stannar jag upp, stannar hon upp, tittar på mig och kommer tillbaka. Ibland får hon en godsibit som belöning ibland bara en klapp eller lite bus. Kontakten har blivit mycket bättre sedan vi började på detta sättet. Likadant när jag har henne lös här hemma på gårdsplanen, på vår uppfartsväg eller uppe i skogen. Är hon före mig och jag stannar, stannar också hon, tittar på mig och kommer tillbaka. Hur det fungerar ute på vägen vid ett eventuellt hundmöte har jag inte kunnat testa, annars går hon likadant där, nosar vid vägkanten och kollar upp var jag finns någonstans. Känns just nu som om jag kommit några steg framåt i alla fall.

Kommentarer inaktiverade.