Rädsla!

Rädslor fascinerar mig!  🙂

De fascinerar mig av flera olika orsaker.
Dels så är det väldigt lätt att ”skylla” på rädslor.
Sen så är det så att rädslor kanske en gång i tiden var orsaken till ett ”problembeteende”, men att det sedan längre fram inte alls handlar om rädslor längre.
Dessutom finns det minst två varianter av rädslor – Rädsla på grund av att det hänt något, rädsla på grund av arv, genetik.
Dessutom så är – rädsla – en samlingsbegrepp. Inom begreppet rädsla finns en skala från Något osäker till paniskt rädd.

Om en hund är rädd för något, ex vis buller eller skott, och har varit det hela sitt liv utan att det har hänt något – då är det svårt att få bort rädslan. Många gånger handlar det då bara om att ”lindra” rädslan.

Men om det hänt något otäckt som gjort att hunden blivit rädd för något – då kan man till stor del få bort rädslan med rätt hantering och träning.

Uppe på detta så kan jag tycka att hundägare ibland oxå gör för stor sak omkring detta med rädslor.
Och just detta – gör för stor sak – gör hunden ofta mer rädd.

Tänk efter – Är du rädd för något?
Kan du leva med det?
Eller är det ett enormt problem?

Jag själv är livrädd för getingar. Jag tycker dom är vidriga och jag blir panisk då en geting är nära mig.

Går denna getingfobi då att få bort?  Ja, med all säkerhet!
Kan jag leva med denna rädsla?   Ja, jag upplever det inte alls som ett bekymmer!
Är detta ett enormt problem?  Nej, det vill jag inte påstå. Kommer en geting då vi äter ute så springer jag en runda i panik vilket ofta gläder mina kamrater.

Men….. så fort en hund visar rädsla för någonting så tycker vi synd om hunden, och vi måste träna bort detta.

Hunden som redan från födseln är rädd för buller och skott (eller något annat för den delen) kan vi som sagt inte göra så mycket åt mer än att lindra.

Frågan är då hur man gör detta?

Dels genom att försöka i den mån det går undvika saker som gör hunden rädd. Men oxå genom ett starkt och stabilt ledarskap.
Genom ett starkt och stabilt ledarskap ger man hunden stöttning, man sänder ut signaler till hunden som är trygga.

Hunden som av en otäck händelse är rädd för buller och skott (eller något annat för den delen), den kan vi hjälpa och träna bort rädslan på.

Frågan är då hur man gör detta?

Egentligen på samma sätt som ovan då man ”lindrar” rädsla.
Precis på samma sätt, genom ett starkt och stabilt ledarskap. Du ger hunden stöttning och sänder ut signaler till hunden som är trygga.

 

Tänk dig en valp som är trygg men som aldrig hört ett skott.
Plötsligt på en promenad slänger ett barn en smällare bakom er.
Valpen reagerar (vilket alla hundar gör), du reagerar.
Det som nu händer är att valpen försöker fly, försöker komma undan, försöker klänga på dig.
Samtidigt som valpen gör detta så ”frågar” valpen dig – Är detta farligt, för jag är rädd?

Då valpen försöker fly, komma undan, klättra på dig – och oavsett vad du då gör, så svarar du valpen!

Blir du arg på barnet som slängde smällaren så kommer valpen förstå att detta var en händelse som gör dig emotionell.
Blir du rädd själv så kommer valpen få sin rädsla bekräftad.
Låter du valpen fly, så känner valpen inget stöd av dig och lär sig fort att flykt är bra och säkert. Dessutom lär sig valpen att du inte är ett fint stöd, snarare tvärtom.
Låter du valpen klättra på dig, så bekräftar du valpens rädsla……..

Hur ska man göra då?

Jag anser att du ska göra exakt som andra hundar gör mot varandra då någon i flocken bli rädd, och far utanför flockens ”ramar” – Nonchalera, ställ krav!

Nu ska ni inte gå igång på detta med – ställ krav – alldeles för mycket.
Att ställa krav på en liten valp kan innebära att man säger – ”Gå nu”. Det kan innebära att man tar hunden till sig och säger ”sitt” och belönar med en godis….. och så vidare.

 

Denna text i detta inlägg var ett sammanställt svar på många frågor om rädslor jag fått de senaste dagarna.

Nu vill jag att du hjälper till med dina tankar och ideer omkring detta med rädsla 🙂
 

18 svar på ”Rädsla!”

  1. Tyvärr är det vanligt med att folk börjar ömka och noja i situationer valpen/hunden visar rädsla.
    Själv har jag grava fobier för ballonger och jag ser inte det som ett problem förutom att alla barn på MC-Donalds med ballonger på plastpinnar är mina fiender ;D

  2. De är ju som du säger att många bygger på en rädsla hos hunden. Var sak har sin tid. Så även för en rädd hund. Sen är många bra att säga: de är genetiskt.
    Men de är ytterst sällan de är genetiskt. Vet inte hur många hundar med rädslor jag jobbat med där dom sagt. De är genetiskt. Fick till mig de nu på min ena tik jag hämta i december att hon var genetiskt rädd. A hon har rädslor för människor och annat men är defentivt inte genetiskt. Går framåt hela tiden och utvecklas hela tiden. Men de tar tid. Så genetiskt och bedöma de kan vara mycket farligt utan kunskap.
    Sjukt läskig bild Fredrik 😉 :p
    Trevlig tisdag. 🙂 mvh

  3. Det här med att rädslor är genetiska, tycker jag många oxå skyller på men hur vet man om rädslan är genetisk? Min voffe är rätt högt upp på skalan över rädslor när det gäller trappor och främst hala golv…har aldrig hänt något vad vi vet. Kan det vara genetiskt?

    I alla fall försöker vi att undvika trappor och hala golv i största möjliga mån men är det något vi måste t.ex. passera så gäller det bara ”att göra det” och sedan låtsas som att det regnar. Han har lärt sig vissa trappor och golv men ibland så vägrar han på ett golv som han precis har gått på. Han liksom rycker till å får ”panik” å då åker ju tassarna åt alla håll å så är man tillbaka på ruta ett igen…

        1. Sådär spontant känns det som om jaktlabbarna inte visar några rädslor i hög grad men det är alltid skoj att kolla. Det finns ju inget ”gå på halt underlag” i MHt men det kan ju finnas rädslor för annat.

          Det är faktiskt riktigt skoj att bli lite ”nördig” och hålla koll på alla hundens släktingar även om det inte hjälper dej med just din nuvarande hunds rädslor.

        1. Håll klorna välklippta på en hund med golvrädslor, det kan underlätta i vardagen.
          Sen skulle inte jag undvika golv och trappor, man kan ju inte hålla på och undvika golv och trappor hela livet. Hur gammal är vovven? Är han ung så kan du ju sätta honom mitt i trapporna och själv bara gå så får han lösa problemet om han ska med dig.
          Golvrädslor är svårt att se på resultat från MH, en hund kan ha utmärkta rädslereaktioner på ett MH men ändå inte klara av golv.

          1. Han är 4 år och tro mig, att sätta honm mitt i en trappa och bara gå är inget som jag skulle göra! Det är som om jag vet inte vad…skulle sätta ut honom o skogen själv och sedan åka hem å vill han med får han hitta hem själv. Kanske var att ta i men för oss är det inte direkt längre ett problem, bara intressant att höra om folk tror att liknande saker kan vara genetiska 🙂

            Tycker att det med MHt var intressant, hade faktiskt inte ens tänkt tanken!

    1. Jag tycker spontant att ni inte borde undvika hala golv och trappor, jag kanske har fel men jag tror att om ni gör det ofta så han får lära sig att det inte är farligt så kan det ju gå över till slut. Det blir ju jätte jobbigt att undvika det hela tiden, dessutom så kan det stärka hans självförtroende, ni kan ju prova på korta sträckor, köp ett par meter golv som han brukar vara rädd för och gå upprepade gånger över, varje gång han gjort det, beröm glatt och lek lite. Vissa saker behöver man klara i vardagen 🙂

      1. Tro mig, vi har provat det mesta 🙂 men till slut får man ju fundera på hur mycket det är värt? Man snöar lätt in i ett ”problem” och sen undrar man hur stort problemet egentligen är 😉

        1. Collien har haft många individer med golvrädsla.
          Som andra skriver kan man inte se om en hund är eller kommer visa golvrädsla på ett MH eller MT.
          Jag känner även till flera korade collies som är golvrädda. Detta med golvrädsla är ett fenomen som är svår att anaylisera varför dem är golvrädda.
          En del säger att det helt och hållet beror på hundens mentalitet, jahopp varför finns det collie som har bra mentalitet förutan golvrädslan att gå på vissa golv. De sades även att dem ser dåligt och därför inte går på vissa golv. Ja det är ett fenomen det där med golvrädsla. Man bör inte avla på hundar som visar golvrädsla för det är ärftligt. Men det kan i bland vara svårt att se om en valp blir golvrädd om dessa är tex uppväxta i ett hundhus eller hundrum. Alla valpar visar heller inte golvrädsla som valpar.
          Mitt råd till dig är att göra som du skriver, undvik golven och ta hunden över golv om du måste.
          Jag har haft collie som har visat en viss golvrädsla. Det som är mest konstigt är att de kunde gå på exakt samma golv inne i hundhuset men inte inne i ett annat hus. Jätte skumt. Tyvärr är det svårt att få bort om hunden visar en tendens till golvrädsla. Många som har haft collie med golvrädsla har lagt ut mattor så att hundarna skall kunna gå, vist är det hemskt. De hundar som jag har sett visa golvrädsla beter sig precis som att ett golv vore ett stort hål.
          Jag har sett collie som inte ville gå på ett speciellt golv inomhus på en hundutställning. Hunden vägrade gå inne i ringen men gick alldeles utmärkt utanför ringen, men det var ju samma golv, hmm ! Ja det är ett fenomen som är väldigt svårt att förstå VARFÖR.
          P.s. det är mer vanligt att Lh collie visar golvrädsla än Kh collie oxå skumt, det är i stort sett samma ras. Tjing

  4. Hej!
    Jag har en dalmatiner på cirka året. Bland mycket annat så tränar vi viltspår och även jakt & apportering (med dummies, hon får ju ändå inte tävla). Är det dumt av mig att tro att jag ska kunna träna dessa grenar och att hon ändå inte ska sticka på vilt? Hon har inte haft intresse av det innan men jag har ju märkt att jaktlusten har ökat.
    ”Räcker” det med att göra mig själv till jaktledare med t ex dina superbra jaktledarlekar?

    Det är ju en del dirigeringsträning i apporteringen, liknande din ”jag bestämmer vilken boll du får ta”-övning.

    Är det korkat av mig att tro att jag ska kunna träna hunden till att självständigt spåra rådjur-/div. viltklövar/ och söka dummies samtidigt som att jag ska bestämma att hon inte får jaga ”the real d(m)eal”??

    Jag tycker ju att det borde gå att skilja på spår/sök och jakt även om det ursprungligen för hunden går hand i hand.
    Eller tänker jag tokigt?

    MVH
    Ida

    1. Nej, du tänker helt rätt. Det är snarare så att hon får sin jaktlust tillgodosedd samtidigt som det är du som styr det roliga. När du tränar apportering så tränar du även jaktlydnad och det är jättebra.
      Nu menar jag om du tränar som man gör med en retriever? Alltså inte att du bara kastar dummisarna som hon får hämta utan kontroll från dej.
      Skaffa dej en visselpipa och en bra bok om jaktapportering(om du inte redan tränar med retrieverfolk?) och gå ut i skogen och ha skoj!

      1. Skönt att höra!
        Tränar som retrivers med visselpipa och dirigering och allt! Gick grundkursen med massa härliga retrivers och min prick gjorde verkligen inte bort sig. Det är väldigt roligt att träna över ”rasgränserna” om ni förstår vad jag menar.

        1. Jätteroligt!! Jag tror många icke retrievers skulle ha det jätteroligt med att jakttränas. Och det är en bra träning där hundarna får använda näsan, ha koll på markeringar i luften och springa över stock och sten. Man tränar på att samarbeta, koncentrera sej, sitta tyst och titta på andra hundar osv.
          Den mest udda ras jag tränat med var en amstaff och jäklar vad hon var duktig!

  5. Dessa ”härliga rädslor” och alla sätt att jobba med dom är enligt mig fascinerande även väldigt intressant och kul att se hur olika hundar reagerar på precis samma händelse.

    Under midsommarhelgen var jag och en vän på landet och gick vid en kohage då hundarna fick syn på vattenkaret i hagen, först gick min på staket, skällde, gnydde och kom till mig.
    Sekunden efter gjorde kompisens hund precis samma, in i staketet, skällde, gnydde och till och sprang till sin husse.

    Vi båda sa något i stil med ”Det är okej” och var neutrala
    Hans hund vart genast glad igen när han märkt att vi inte reagerat och vifta på svansen och såg helt ärligt allmänt korkat glad ut 😛 medans min gärna ville fly platsen.

    Löste detta med att vi satte oss där mitt på grusvägen och pratade en stund medans min hund kom och la sig intill mig. När han var lugn gick vi igen.
    Dagen efter ville han inte gå förbi platsen förns jag kom och gav stöd och ställde mig mellan han och staketet och kompis och hans hund fortsatte framåt, efter ett tag kom han med efter och problemet var löst sen på kvällen.

    Jag tycker verkligen det är intressant hur en hund bara behövde ett det är okej, medans en annan behöver stöd, stoppas från att fly och efterträning.
    Sen är hans hund en orädd sate som inte bryr sig om mycket här i världen medans min egen är en känslig krabat som ser riktigt självmordsbenägen bara om han hör ett nej eller inte vet vad man vill ^^’ Så inte konstigt att de reagera så olika, men det är första gången jag fått bevittna exakt samma händelse mellan två olika hundar

Kommentarer inaktiverade.