Hunden behöver ha dessa stunder för att må bra och bli lycklig.

För ett tag sedan la jag in ett blogginlägg om vad man kan göra för att bli en bättre ledare.

Bland annat skrev jag då nåt i stil med – ”en promenad utan kommandon där hunden får leda oss dit den vill”

Denna text har skapat lite frågor i stil med – Hur kan denna sak förbättra mitt ledarskap över min hund?

Jag tycker frågan är berättigad, även om jag anser att det är så och att jag har ett svar på detta.
För min del är just detta – en skogspromenad utan kommandon där jag bara följer hunden – en viktigt del i mitt hundägande och för mitt goda ledarskap över hunden.

Du som följer min blogg sedan en tid vet att jag tror på ledarroller i en flock. Om en individ aldrig får leda, aldrig får bestämma, så ledsnar denna individ och ”vill flytta”.
Då anser jag att just denna övning – skogspromenad där hunden får leda – är en lysande övning för vår relation och mitt ledarskap över hunden.
Man kan säga att det är en indirekt ledarskapsövning på så sätt att övningen i sig inte ger ett bättre ledarskap. Men det ger mig och hunden en bättre relation vilket i sin tur innebär att hunden uppskattar mitt sällskap ännu mer, och kommer att ”lyssna” bättre på mig i andra sammanhang.
Dessutom behöver en hund dessa stunder för att må bra och vara lycklig.

Sen ska man ha klart för sig –
Om jag lever en vecka med min hund utan att ge den ett enda kommando – då har jag inte förlorat eller förstört någonting.

Men om jag under en vecka ger hunden 50 olika kommandon, men hunden lyssnar bara på 25 utav dom – då har jag förlorat massor!    🙂

 

God morgon!   🙂

17 svar på ”Hunden behöver ha dessa stunder för att må bra och bli lycklig.”

  1. Jag måste säga att jag tycker du har en otroligt fin inställning till hundägandet och det är så kul att läsa din blogg 🙂
    Det är väldigt sällan man behöver säga något till hundarna när man är ute i skogen och det är så mysigt, vi följer varandra helt enkelt 🙂 sen om mitt ledarskap är perfekt är det nog lite si och så med, för det mesta lyssnar dom men det finns tillfällen man kan undra, det som retar mig mest är på jobbet de är ju med mig i butiken och ibland, långt ifrån alltid så kan de skälla när det kommer in någon och där lyssnar de inte, får han gå ut och hälsa så är det lungt men vissa gånger passar det inte och jag undrar om någon har något bra tips?

  2. Det händer allt som oftast att mina hundar får vara ledare på promenaderna…ibland har jag helt enkelt inte fantasin och följer dit hundarna går
    Kan vara rätt intressant att se vart man hamnar

    Använder mig av nått liknande ibland när vi tränar oxå och jag inte har ”en plan” för hur vi kör, det går att se vad hunden vill göra…hinder, apport, rutan…

    Det bygger upp ett enormt samspel att kunna se vad hunden vill oavsett om det är hemma, skogen eller på plan

  3. De enda gångerna jag vill ha Zita att gå ”någorlunda” hyfsat är när vi går på trafikerade vägar. Okay, hon får sniffa av sig lite grann, men hon får absolut inte dra. Skulle det komma en annan hund eller en bil så behövs det inte mycket till för att hon ska dra omkull mig. Hon har visserligen blivit lugnare, men man vet ju aldrig. I skogen däremot är det däremot mindre strikta regler som gäller. När jag kan så släpper jag henne lös och hon håller för mesta kontakten med mig, går inte alltför långt bort utan att kolla var jag håller hus. Likadant är det här hemma på vår uppfartsväg och gårdsplanen. Släpper henne när vi (läs hon) hämtat posten så for hon bära hem delar av den. Hon springer inte alltför långt framför mig utan att vända sig om och kolla var jag håller hus. Och för det mesta är hon hela tiden fokuserad på att bära hem posten.

  4. Har en hund som alltid enbart vill stanna och dofta på doft-fläckar, hon står länge läänge vid varje fläck, och jag försöker lära mig att ha tålamod att ge henne den tiden.. Åtminstone mellan varven.. Just nu har hennes behov av att sniffa doftfläckar krockat med mitt behov av att få henne att röra sig framåt, bredvid cykeln, på väg till och från jobbet (ca 4 km sakta trav bredvid cykeln, sedan vara på jobbet = mestadels vila för henne, sedan 4 km bredvid cykeln, hemåt). Sakta trav är vad jag kräver, men om hon av egen vilja ökar farten så hänger jag på… 🙂

    Dock känner jag mig elak när jag tvingar henne att röra sig framåt och ignorera doftfläckarna… Hon vill ju så gärna, och tycker cykel-travandet är såå tråkigt. Är det elakt av mig som matte att tvinga henne på det viset? Eller är det ok? (Hon har genomgått en utredning hos veterinär för sin bristande energi, ingen sjukdom, smärta eller smärt-orsak hittades).

    Någon som känner för att ge sin synpunkt?

    Hon behöver ju motionen, kan man tycka..

    1. Jag tycker inte det är elakt av dig att inte låta hunden undersöka varenda doftfläck. Hunden har ju även ett motionsbehov och blir det lidande så tycker jag snarare att det är ”elakt” att låta hunden nosa på allt som luktar spännande. 🙂

      Jag ar övertygad om att det kommer finnas tillräckgt med doftfläckar att undersöka även under nästa runda. Jag brukar faktiskt, nu när jag tänker på det, dela upp det mellan nosrundor och motionsrundor beroende på vad mitt syfte är.

      Sen tycker jag inte heller att man ska glömma bort sig själv i denna ekvation. Upplever jag något som riktigt jobbigt eller irriterande i min relation till min hund så tror iaf jag att det är kontraproduktivt att ignorera det och att man egentligen gör både sig själv och hunden en björntjänst. En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk och jag upplever att negativa känslor gör mig svagare, inte starkare….om jag får tänka högt för en stund. 🙂
      Mvh,
      Johan

      1. Du är en klok man du Johan 🙂 jag håller med man måste rätta sig efter varandra helt enkelt, vissa hundar är ”slow readers” och Ken verkligen fastna vid doftfläckar men frågan är om de verkligen behöver stå flera minuter vid en och samma fläck…. Tror inte det faktiskt 🙂

      2. Min labbemix går alltid lös även i samhället. Ibland bakom och ibland framför. Om jag ber henne om det går hon klistrad vid min sida. Om vi möter på en människa, en katt eller hund tvärvänder hon och återvänder till mig för att gå fot eller bli kopplad. Jag har retriverkoppel och bara trär det på och av henne i farten så att säga. jag kopplar henne alltid då det gäller en katt för jag vill ju inte att hon får för sig at jaga den och bli påkörd (då det hände med min älskade hund som också gick lös men tyvärr glömde bort vår överenskommelse, drog efter en katt, blev påkörd och avlivad pga för allvarliga skador). När min labbetjej sysslar med doft får hon hinna ikapp mig när hon är klar, men eftersom hon inte vill att avståndet mellan oss ska bli alltför stort så blir hon antagligen klar fortare än vad hon annars skulle välja att bli.

        Jag tycker absoklut som dig Johan att negativa känslor bara gör mig svagare så jag jobbar på att vara positiv och ”sann”. Precis som dus kriver tror jag också att livet med hund blir så mycket roligare för båda om man utgår från sig själv i ekvationen och inte göra saker som man egentligen inte vill utan bara för att man ska leva upp till en föreställning.

        Sen tänker jag att det schyssta förhållandet mellan mig och labben (och förhoppningsvis mellan oss och vår nya valp så småningom) kommer sig av att vi är absolut kompatibla, alltså verkligen gillar varandra och vår frihet att vara de vi är tillsammans.

        Sen tänker jag att det är väldigt väldigt lätt att ha en bra relation med hunden då det handlar om en jaktlabrador (med lite springer spaniel i) för det är en så ”enkel” raskombination. Min absolut bästa hund någonsin var å andra sidan en rottweiler/riesenschnausermix och henne låste jag inte ens in när jag åkte hemifrån för hon låg bara på berget och spanade ut över våra stora vidsträckta ägor (vi hade egen gård då…) och hon gick lös jämt. Jag ägde typ inget koppel utan ahde ett snöre om hon måste hänga med in till Stockholms innerstad och hälsa på folk.

        1. Korrigering:

          jag är inte världens bästa på hund, om det nu låter så. Jag har bara förmånen att leva med en mycket trevlig hund just nu och hon gör mig till en bättre hundmänniska än vad jag är när jag ställs inför mer utmanande/krävande hundar.

          Och sedan hade jag inte snöre på min rottweiler/riesenmix utan ett grimskaft

          Och det var inte hon som blev påkörd, nej hon dog i cancer för snart tio år sedan, och den som jagade katten och omkom var vår ljuvliga spanska gatuhund jag adopterat via SOS…

          Ok? Nu lagar vi middag!

          1. Tack för era mycket tänkvärda svar 🙂

            Hunden får helt enkelt gå på, någon gång då och då tar vi långsammare promenader på hennes villkor, men jag släpper det dåliga samvetet jag får av att ”tvinga” henne framåt vid cykeln.

            Det handlar mycket om motivation dock, bäst går det när hon får syn på något framför oss som intresserar henne, och sätter fart av egen maskin 🙂

  5. Tycker att det var väldigt bra förklarat. Tycker det hade varit skönt om man kunde slippa alla ”ledare” som tror att de måste bestämma allt hela tiden.

    Zlatan är ju ”fotbollsspelare” utan att behöva sparka boll hela tiden, Tom Cruise är ju ”skådespelare” utan att behöva spela någon annan hela tiden och det är väl ingen, hoppas jag, som inte betraktar Nelson Mandela som en stor ledare bara för att han ligger svårt sjuk och inte leder sitt folk och sin nation för tillfället. Alltså borde man kunna vara en ledare utan att behöva leda hela tiden…eller?

    Mvh,
    Johan

    1. Tror jag också, dessutom mår ju hunden bra av att få ta initiativ och lösa problem så mer delat ledarskap överallt!

Kommentarer inaktiverade.