Några rejäla slagsmål – Hur gör jag sedan?

I går söndag var ingen bra dag för mig.
Jag vaknade med feber, kraftig förkylning och en huvudvärk som kunde stoppa världskrig.
Trots detta var det hockey på förmiddagen med min son William, styrelsemöte och årsmöte på eftermiddagen.
Kvällen gick till att sitta i soffan och försöka överleva.

Men nu mår jag bättre, trots att det är måndag 🙂

Detta med att göra två hundar till kompisar igen efter ett par rejäla slagsmål –

Jag önskar att jag kunde säga att det är lätt, men det är det inte.
Troligtvis så skulle det vara så att om hundarna kunde, så skulle de kanske undvika varandra helt i framtiden.

Detta är en tydlig situation där hundarna på ett naturligt sätt inte kan lösa detta. En situation där hundägandet kanske på sitt sätt blir allt annat än naturligt.

I vissa fall kommer hundarna att kunna bli vänner igen, men ofta så finns något vi kan kalla ”hat” där resten av hundarnas liv.

För att lösa detta så får man som hundägare ha järnkoll, ha nolltolerans, och hela tiden ha detta ”hat” i minne, och därefter ordna så att konfrontationerna blir så få och lätta som möjligt.

 

Fråga –

Hej Fredrik.
Jag har två hanhundar som växt upp tillsammans sedan valpålder. Nu är det 4 år gamla och de söker upp varandra hela tiden för att slåss på liv och död.
Detta har kommit successivt, och nu är det helt ohållbart.
Du har sagt flera gånger att hundar bara slåss över en leksak, mat eller annat. Men mina två hundar verkar slåss enbart för att döda.
Vad ska jag göra, vad är det för fel på mina hundar?
Tacksam för svar. XXXXXXXXXX

Svar –

Hej, normalt sätt slåss bara individer i en fungerande flock över en tillgång. Men det är i en fungerande flock där djuren accepterar varandra och där alla vet sin plats.
Av olika anledningar har du inte en fungerande och harmonisk flock.
I den situation du nu är så måste du frångå det som är naturligt och faktiskt med ledarskap och krav skapa lugn i flocken.
Genom nolltolerans visar du hundarna att det från och med nu är förbjudet för båda hundarna att bry sig om varandra.
Möts hundarna i hallen så ska båda hundarna vända och gå åt var sitt håll. Tittar hundarna på varandra så är detta även fel.
Detta är lösningen även om det kan vara svårt.
Jag tror inte det är något egentligt fel på någon av dina hundar. De gillar inte varandra helt enkelt, men kan inte göra något åt det själva.
Jag sänder dig ett mejl med kontaktuppgifter till en kille som kan komma och hjälpa dig med detta.
Tills du kontaktat honom rekommenderar jag att du håller isär hundarna och även har munkorg på hundarna då du inte har full kontroll.

Lycka till / Fredrik Steen

 

God morgon alla….!

 

44 svar på ”Några rejäla slagsmål – Hur gör jag sedan?”

  1. I en fungerande flock, dvs en flock i harmoni, slåss ingen … Slåss de över en tillgång är det brist på illgången och harmoni kan inte infinna sig.

    Två hundar kan också slåss för att de helt enkelt inte gillar varandra och det enda de vill göra är att öka avståndet mellan varandra.

    Går det att få dem att fungera tillsammans?

    Ja, det går, men som du säger, det blir inte helt bra och man behöver ha ögon i nacken så man kan förekomma så det inte blir fler slagsmål, och med förekomma menas inte att man själv blir fysisk för då kommer man förvärra det hela, däremot får man kanske ”leda om dem”, lära dem att inte titta på varandra.

    Inte gjort över en natt, men har man tålamod så löser man även det, att lära hundarna att acceptera varandra för att det är en nödvändighet, ungefär som om man själv ogillar någon skarpt på arbetsplatsen, bara acceptera och göra det bästa av det …

    1. När det har kommit till den här nivån är det överkurs för den ” normala hundägaren” . Att inte vända ryggen till, ha järnkoll o nolltolerans är stentufft. De flesta har ju annat för sig under dagarna åxå o i den här sitsen måste man ha möjlighet att hålla isär hundarna på ett tryggt sätt när man jobbar etc. Det kräver oerhört mkt jobb att komma i ordning igen- o frågan är i mitt tycke på två tyngdpunkter; hur mår hundarna? Stress etc. Den andra är; orkar ägaren? Familj, barn o jobb tar en hel del energi. Ibland är det lämpligast för alla med omplacering. Tycker du svarat mkt bra på den här frågan, Fredrik!

    2. Att endast brist på tillgång skulle göra att hundar slåss över den, anser jag vara helt fel.

      Visserligen har mina hundar inte varit särskilt begivna på slagsmål, men hade de varit det (en del av dem) så skulle jag ha haft slagsmål ofta.
      Jag har haft ett flertal hundar som helt enkelt snott allt vad tillgångar som finns och bara retats med övrig flock.
      Sånt kan skapa slagsmål, här har det bara blivit en massa ljud tills jag ledsnat och plockat bort tuggen, eller vad det varit.

      1. Och vad är då ”tillgångar”?

        Även en liggplats kan vara en tillgång … Och, om en individ snor åt sig allt löst, så ignoreras det oftast av övriga flocken, just för att det inte är en hund i harmoni, och det är mot harmoni alla hundar vill gå 😉

  2. En fråga till hundägaren – varför omplaceras inte en av hundarna? Så slipper dom gå runt o stressa över varandra, för som Fredde säger så hade en av hundarna valt att lämna flocken i vilt tillstånd.. Det här är ju en ohållbar situation enbart i människans intresse, ska hundarna behöva ”lida” för människans egna intressen? :-/ bara en tanke/frågeställning…

    1. Hej Emma,

      jag hade exakt samma tankegång.

      Vår lagottovalp fick återvända till uppfödaren strax före ett års ålder. Hon hade vid sex månaders ålder (i samband med första löpet) börjat angripa de andra hundarna. Och så småningom blev attackerna så häftiga att hon bet den andra unghunden blodig. Det var hugg i halsen och på bringa, framben.

      Hon omplacerades av uppfödaren och fick ett perfekt hem som ensamhund. Hennes liv är omväxlande och roligt och hon har hundkompisar.

      Jag brukar titta in på uppfödarens hemsida ibland och kolla att hon har det bra! Och skriva några uppmuntrande rader.

      Till brevskrivaren skulle jag understryka att det är en bra mycket bättre lösning att omplacera den ena av hundarna än att leva i ett hem där du hela tiden ska övervaka dem på ett ”onaturligt” sätt. Det tror jag inte blir bra för någon av er.

      Ett gott hem ska vara harmoniskt och avslappnat och tryggt. Alla familjemedlemmar ska lita på varandra och behandla varandra med respekt och tolerans.

  3. Det är ju inget ovanligt att två jämnåriga hanhundar konfronterar varandra, speciellt om de är okastrerade

      1. Absolut! Kastrering plockar inte bort ett redan inlärt beteende. Har träffat många kastrater som varit betydligt besvärligare än intakta hundar….

    1. Det borde fokuseras mera på ägarna i inlägget, eftersom det är där problemen ligger. Vanligt att många människor låter det gå så här långt och till slut är de inne i en ond spiral som de inte vet hur man ska bryta. Får de inte rätt hjälp, så är nog tyvärr ända utvägen att omplacera eftersom det kommer eskallera om ingen hjälper dem att få balansen igen. Och en kastration kommer inte hjälpa i att de ska sluta slåss. Mvh 🙂

  4. Nu tänker jag lite högt här…

    I en flock med en för dominant (och okänslig?) ledare kan jag tänka mig en risk att det inte ges utrymme för övriga medlemmar att finna sin plats i flocken, vilket kan leda till oharmoni och eskalera med tiden. Om så, hjälper det då att bli än mer dominant?

    Mvh,
    Johan

      1. Ska försöka förtydliga lite…

        Om jag som ledare inte låter de andra i flocken hitta sin plats sinsemellan varandra ser jag en risk med att uppstår oharmoni i flocken vilken kan eskalera och leda till t.ex. allvarliga slagsmål.

        Min fundering är då om det är lämpligt att lösa det genom att än mer inte låta de andra hitta sin plats i flocken.

        Hoppas min tankegång blev lite tydligare nu. 🙂

        Mvh,
        Johan

        1. Hej Johan,

          Om ledaren för flocken – alltså människan – ska ha den makten att hindra hundarna att hitta sina inbördes positioner så kräver det att personen är med hundarna dygnet runt. Och alltså aktivt hindrar dem att kommunicera. Men hur skulle det gå till? Har du sett det ske i verkligheten?

          Jag har nästan alltid levt med två hundar samtidigt och de samspelar naturligtvis helt förutan min inblandning. Det sker med små medel. Blixtsnabbt. Där de befäster vad de anser om varandra i stunden. Och eventuella konflikter löser de helt utan blodspillan och antagligen oftast helt obemärkt för ett mänskligt öga.

          Jag tror inte att en människa kan bryta in i den här kommunikationen djur emellan på det sätt som du spekulerar över.

          En otroligt skicklig hundägare (som Fredrik eller Cesar Millan t.ex) går helt tydligt iland med att ha hundar i en flock som initialt inte tycker om varandra. Men det kräver riktigt ruskiga ledaregenskaper som vi vanliga dödliga inte besitter.

          1. Hej Sanna!

            Nej, jag har inte sett någon ingripa så pass mycket mellan hundarna som du beskriver, och jag tror inte heller att det är praktiskt möjligt.
            Men jag har sett tendenser till vad jag upplevde var onödiga ingripanden mellan hundar som enl. uppgift inte kom så bra överens.

            Jag kan tänka mig att är det stor skillnad mellan hundarna (ålder, mentalitet) så blir det sällan problem. Däremot när hundarna är mer lika (samma ålder, liknande mentalitet) så tror jag att det krävs mer för att hundarna ska kunna avgöra var de har varandra…och i de fallen kan jag tänka mig att man ofta balanserar på en knivegg mellan när man bör ingripa och när man inte bör göra det och där fel åt båda håll kan leda till problem.

            Slutligen, inte för att ta något ifrån Fredrik eller CM, men jag tror du överskattar dessa ledaregenskaper lite..alt. underskattar dig själv och oss andra. Det är sällan någon magisk egenskap som gör att vissa lyckas mycket bättre än andra…även om vissa med en naturlig fallenhet, likt Fredrik eller CM, kan lyfta spelet till ytterligare en nivå. 🙂

            Mvh,
            Johan

          2. Hej Johan,

            bra förklarat. Nu förstår jag vad du är ute efter. Särskilt om svårigheten i att veta när/om man ska ingripa eller inte.

            Vad gäller oss amatörer så tror jag inte att vi kan få svårt hundaggressiva hundar att leva i flock med andra hundar. Som man ser i Cesar Millans flock.

            Däremot kan vi absolut lösa en del svårigheter som kan uppstå i en liten flock. Men när en hund ger sig på sina forna kamrater och biter dem blodiga då är det nog som Fredrik skriver. Att den mest genomförbara lösningen är att hålla dem isär.

          3. Sanna,

            Nä, det är nog en relativt liten andel av hundägare som skulle greja det, även om jag tror att betydligt fler faktiskt skulle kunna lära sig att hantera det.

            Men som du säger, har det gått så långt är nog det säkraste för alla parter att följa ditt eller Fredriks tips…men jag är ändå lite nyfiken på hur man kan hantera balansgången i dessa fall. 🙂

            Mvh,
            Johan

        1. Tror det bottnar i lite mera problem än så i vardagen… Brukar ligga mycket i vardagen som behöver rättas tilll för harmoni.

          1. Det tror jag oxå. Jag var bara lite nyfiken på synsättet/principerna bakom lösningsförslaget.

            Ska väl nämna att jag troligtvis hade agerat på precis samma sätt som rekomenderats, men jag hade nog samtidigt försökt främja/skapa ”positiv interaktion” (om det går att förstå 🙂 ) mellan hundarna…. 🙂

            Mvh,
            Johan

        2. Ja själva lösningssättet kräver en hel konsultation med uppföljning och en ansträngning för ägarna att lära om och skapa balans igen. Och eftersom det kräver en hel konsultation så är det omöjligt att skriva om lösningen här. Man får bara hoppas de får hjälp och slipper omplacera.

          1. Vet inte om det nödvändigtvis behöver kräva konsultation. Tror de flesta kan komma rätt långt med att testa lite olika saker och se vad som fungerar. 🙂

            Tror största risken/felet är att man fortsätter i samma spår trots att resultatet inte är det önskvärda. Blir faktiskt lika förvånad varje gång jag hör folk förklara för mig att det är verkligheten det är fel på, inte modellen eller teorin. 🙂

            Mvh,
            Johan

        3. Ja jag blir lika förvånad varje gång.. att människor prövar alla möjliga råd och sen är förvånade att de inte får sina problem lösta,

          1. Jo, jag har förstått att du anser dig ha funnit den sanna vägen.

            Jag vet att det finns fler vägar till samma mål så jag uppmuntrar gärna folk att testa sig fram vid behov. Det har fungerat bra här hemma iaf… 🙂

            Mvh,
            Johan

        4. Och där kom det igen.. det sa jag inte Johan att jag funnit den ”sanna vägen”
          Det viktiga är vell i just denna situationen att ägarna fått sina problem lösta. Och inte får miljarder råd som inte hjälper dem.
          Funkat hos dig. Du har en hund Johan som du jämt utgår ifrån en hund du inte har ngr problem med.
          Sen vad jag anser och hur jag jobbar vet du inte något om.
          Jag har sagt det är bara svänga hit på en kopp istället för att gömma dig på en blogg..

          Det rimma 😉

          Nä men efter det kan du yppa dig om mig som person och mitt jobb 🙂
          Inte annars. 🙂

          1. Men stämmer inte det då? Så länge det funkar för dig så är väl det jättebra…. 🙂

            Håller med om att det viktiga är att ägarna får hjälp, men eftersom vi sällan har hela historien är det väl jättebra med flera olika tips att testa?

            Visst utgår jag oftast från min egen hund, men även på det jag sett och läst och funderat över. Sen att jag inte har några större problem med min hund, gör det mig mer eller mindre lämpad att försöka hjälpa till?

            Sant att jag inte vet exakt hur du jobbar med dina hundar, men du skriver ju en del här och det är det jag baserat mitt omdöme på…och med handen på hjärtat, det följer i stort sett samma spår hela tiden eller hur… 😉

            Mvh,
            Johan

          2. Är inte bara mina egna hundar jag jobbar med.
            Och vilket spår det följer ska vi nog inte skriva en bok om här. Det du läst om vad jag skriver är en liten pytte del i allt jag gör.
            Käre tid om man tror man känner någon bara genom
            Denna blogg :p…
            Långt ifrån,

            Och för mig är det inte viktigt att jag får resultat för mig är det viktigt att ägarna får resultat.
            Att jag kan hantera hunden är egentligen helt oväsentligt. Det är ägarna
            Jag ska lära och hjälpa de är de som ska kunna leva i vardagen med sina hundar.
            Inte jag. 🙂

          3. Den ända person som egentligen lärt känna mig någorlunda är Patrik och jens.
            Men det är för att dem har jag på FB och har pratat i telefon med.

            Dig vet jag inte ens vem du är.
            Bara vet du har en hund bor utanför Göteborg 🙂
            All i know 🙂

            Och älskar att vrida på allt till mikrodetalj 😉

          4. Jag har väl aldrig påstått att jag känner dig!? Jag skrev ju t.o.m. precis att jag bara baserar mitt omdöme baserat på det du skriver här.

            Jag känner ingen här inne irl, men grejen är att det behövs ju inte heller då vi (oftast) diskuterar vad som skrivits, inte <b<vem som skrivit det.

            Sen kan det kanske vara att vi representerar varsin extrem när det kommer till att vrida och vända på saker och att det är därför vi oftast hamnar i dessa diskussioner…vad tror du?

            Mvh,
            Johan

  5. Kan ju vara värt att göra en hälsokoll på dessa hundar. En av dom kan vara sjuk och ha ont nånstans.

    Och Fredrik,i en harmonisk fungerande flock behöver det inte ens bli bråk om tillgång/föda.

    1. Nej, precis. Ingen av mina hundar bråkar med varandra eller med mig om ben och mat. När den ena snor den andres ben så händer ingenting. Den hund som blev av med benet lommar iväg och gör något annat. Lägger sig en bit bort och låtsas som om hon inte bryr sig. Men när jag återvänder till där hundarna är igen så har benet ofta bytt plats. Inte alltid. Hundarna verkar roade av den här ”leken”. Jag ahr också sett det med valpkullen jag ahde i somras. De ”kampade” om foppatoffeln, tjurmuskeln, handdukstrasan, utan att bry sig om att de blev av med den till den av syskonen som til slut la rabarber på grunkan. Och den ”vinnande” valpen var alltid lite olika.

      Filmtips: http://www.youtube.com/watch?v=f2hvr1TWP9c

Kommentarer inaktiverade.