Ett långt inlägg om hundmöten.

20140224-102829.jpg
Klassikern – fötterna mot paradiset!

Varje dag kommer en mängd frågor om besvärliga hundmöten. Och jag tänkte passa på idag eftersom jag ändå bara sitter och slappar vid poolen, att gå igenom lite om det än en gång 🙂

Ett besvärligt hundmöte handlar om att min hund engagerar sig i andra hundar. Engagemanget handlar om leklust, om aggressivitet och i vissa fall rädsla eller osäkerhet.

Väldigt ofta tror hundägaren det handlar om osäkerhet/rädsla, men väldigt ofta är det inte alls så.

Om vi börjar med en liten valp och det första hundmötet så ser man ofta osäkerhet. Valpen vet inte riktigt hur den ska hantera et möte av en stor och främmande hund. Snart lär sig valpen att detta inte är farligt utan snarare intressant och det positiva engagemanget ökar.
Ibland tycker hundägaren att detta är okej – ”det är ju bra att valpen gillar andra hundar” – och gör inget åt intresset och engagemanget. Men ju äldre valpen blir desto mer engagemang får valpen och till slut är det besvärligt.
Först då försöker man på olika sätt att passera hundar utan att hunden ska få engagera sig, och då skapas en frustration hos hunden – ”(hunden) jag vill, jag vill, jag vill….”

Detta uppfattar vi som aggressivitet och det kan också på ett sätt kallas aggressivitet. Aggressivitet som kommer ur aggression.
Släpper man hunden lös, så försvinner aggressionen och hundens lust att engagera sig få hunden utlopp för.

Att släppa fram hunden bara för den vill är dock ingen lösning på problemet efter som man då lär hunden – Var besvärlig, så får du gå att hälsa!

Ofta gör man också hunden en björntjänst vid hundmöten eftersom man ”är nöjd” med ett litet engagemang, istället för ett stort.
Dvs, om man möter en annan hund och min hund ”bara går på tå”, men skäller inte – Så är jag nöjd!
Det är dock fel och orättvist mot hunden.
Hunden har ingen gradering på engagemang och är det okej att ”gå på tå”, då är det för hunden också okej att engagera sig ännu mer.

Tänk – kan du lära din hund att det är okej att tigga lite vid matbordet?

Eftersom det var okej ”att gå på tå” i går kommer därför hunden kanske att leva rövare i morgon, och då blir du arg på hunden.
Tänk dig vilket dubbelt budskap du ger hunden när du är så inkonsekvent.

När mindre rutinerade ”hundexperter” försöker hjälpa hundägare med problem tycker jag att dessa många gånger glömmer bort individen och att alla hundar är olika individer.

Det finns hundar som kan engagera sig i andra hundar år ut och år in, men som aldrig visar aggressivitet. Men det finns också hundar som ganska snart visar aggressivitet.
Därför tycker jag att man ibland ”lurar” (på grund av okunskap) hundägare genom att låsa dom fast vid en metod.

När man tränar besvärliga hundmöten och hittar en metod som passar dig och din hund, då är problemet ofta nästan borta bara på några timmar.

Jag tycker ofta man lägger för stor fokus på saker som inte har betydelse för hunden och liksom fastnar där.
Ex på detta kan vara – den andra hunden är mörk, den andra hunden har ingen svans, den andra hunden är en schäfer, den andra hunden är en liten hund, den andra hunden skäller som tusan, den andra hunden är hotfull, den andra hunden är vek, den andra hunden är dominant, den andra hunden gjorde utfall… osv

Andra ex, kan vara – Min hund är rädd, min hund har svårt med andra hundar, min hund har blivit biten, min hund är osäker, min hund har ingen social kompetens…. osv.

Allt detta ovan och mycket mer har bara betydelse, och även då väldigt liten betydelse, om vi ska umgås med den andra hunden.
Nu ska vi ju bara mötas, inget annat!

Det enda man ska ha i huvudet tycker jag är – Vi struntar i andra hundar!

Lär hunden genom konsekvens, belöningar, tillrättavisningar att andra hundar är helt ointressanta för oss, dom struntar vi i.

Man gör det dels genom att vara konsekvent. Hunden ska lära sig genom konsekvens att aldrig förvänta sig att på något sätt få engagera sig, leka med, andra hundar på en promenad. Aldrig aldrig aldrig!

Visa hunden vad som är rätt och fel genom kroppsspråk, fysisk kontakt.
När hunden ens börjar engagera sig i andra hundar så måste du ”berätta” för din hund att man inte gör så i din flock. Det gör du genom att ta i hunden, putta på hunden, samt genom att med ditt kroppsspråk visa att du är sur.

När hunden tar åt sig av detta, och förstår att en gjort fel, då ska du med hjälp av kroppsspråk och fysisk kontakt visa hunden att den gör rätt.

Kroppsspråk och fysisk kontakt är inte så svårt som många verkar tro, och därmed gör det för svårt.
Detta är inte svårare mot en hund än vad det är mot din partner.
Om du är glad över något din partner gjort, hur visar du då det?
Genom leende, genom att du tar på din partner, genom ett tydligt kroppsspråk – jag tycker om dig!

Om du är sur på din partner, hur visar du det?
Genom att vara sur i ”ansiktet”, genom att vara ”stel”, och om du tar i din partner så är det mer en putt än en kram.

Exakt samma sak gör du mot en hund. Och hunden förstår exakt samma sak som din partner.

När detta med fysisk kontakt eller/och kroppsspråk inte fungerar som tillrättavisning eller belöning så beror det på tre olika anledningar.

1/Din hund/partner värdesätter inte dig tillräckligt. Du måste bli en större resurs.
2/ Dålig tajmning. Det du gör kommer för sent eller vid fel tillfälle så att fokus på något annat(en mötande hund, os final i hockey). Då är man chanslös.
3/ Du är inte tillräckligt tydlig. Din hund/partner kan inte läsa dig och förstår inte att du är glad eller sur.

Då det gäller tajmning och hundmöten (o en mängd andra problem) så vill jag återigen nämna det jag kallar ”skalan”.

Tänk dig en skala från 1 till 10. På 1 är hunden/partnern lugn och harmonisk, på 10 är hunden/partnern hysterisk engagerad i något.
Ju längre upp på skalan du väntar med att försöka kommunicera, desto svårare och faktiskt omöjligt blir det.

10 minuter innan nedsläpp i os finalen kan du prata med din parner (1 på skalan). Efter nedsläpp blir det svårare (3 på skalan). I slutet av matchen är det omöjligt och du får bara tillbaka dumma ord (10 på skalan).

Detta innebär många gånger att man ska kommunicera med sin hund långt innan själva hundmötet är ett faktum – ”nu kommer en hund, glöm inte bort våra regler i flocken”.

Här kommer du att nå hunden!

Då du når hunden, då kan du göra saker som gör hundmötet smidigare. Kanske leka med hunden, kampa med hunden , slänga en boll i diket med mera.

Kravställning – Så här gör vi!
Belöning – Nu har vi kul/mysigt.

Jag har en hund som är besvärlig vid hundmöten, så här kan en träning se ut –

Vi är ute och går. Långt där borta ser vi en hund som är på väg mot oss. Jag ser att man hund släpper fokus på det den gjorde innan och börjar bygga upp fokus mot hunden där borta (2-3 på skalan).
Jag blir då ”sur” på hunden och visar det genom kroppsspråk och mimik, och puttar dessutom till hunden på ett sätt som inte kan missförstås.
Hunden släpper fokus på hunden och öppnar upp för kommunikation med mig. Detta belönar jag genom att vara glad och leker kort.
Jag kan sedan ge hunden en boll som belöning (om jag vill) och tar en sväng runt den mötande hunden.

Om det skulle vara så att min ”putt/kroppsspråk” inte skulle få hunden att reagera som jag önskar som beror det sannolikt på nån av de tre punkter jag tog upp längre upp i texten.
1/ inte bra/resurs/värdefull nog för hunden
2/jag har väntat för länge, engagemanget är för stort på den andra hunden
3/du har inte varit tydlig nog

Om du inte talar om för din hund att det är fel att engagera sig i andra hundar på en promenad, då kan du heller inte förvänta dig att din hund inte ska göra det.
För mig är det lite klart som att solen går upp varje morgon!

Det finns många sätt att lösa ett besvärligt hundmöte på. Bland annat genom att arbeta med ”byteshandel” (det finns många namn för denna byteshandel).

Oavsett namn så handlar det just om byteshandel – strunta i den hunden, det här är roligare!

På många hundar fungerar detta, men på väldigt många hundar fungerar det inte alls. För mig är detta lite som att runda problemet, eller i alla fall försöka runda problemet.

Oavsett om det fungerar eller ej, så har du i vilket fall inte, genom byteshandel, berättat för din hund vilka regler som gäller.

Kanske vore det något att bygga barnuppfostran på – Om barnet snattar godis i affären så nonchalerar jag det. Men varje gång inte barnet snattar så får den en godis av mig (??????)

Tyvärr så håller inte denna jämförelse eftersom du då måste byteshandla med en annan hund. Alltså, om din hund inte engagerar sig i den mötande hunden, då får hunden en annan hund att leka med.

Att göra jämförelsen med barn och snatteri skulle snarare vara – Om barnet snattar godis så nonchalerar jag, om barnet inte snattar godis belönar jag med lite strösocker!

I all byteshandel måste varorna vara lika mycket värda, eller till och med mer värd – Annars vill man väl inte byta?

Att då tro att en hund som har ett stort engagemang i en annan hund går att lösa genom att erbjuda en leksak eller godisbit istället är för mig en märklig tanke.

Så, det var lite om hundmöten igen 🙂

Nu ska jag gå en sväng längs med indiska oceanen och bada lite längs vägen. Kanske simmar jag ut till ett korallrev och snorklar lite oxå 🙂

Följ mig på Instagram @hundcoachen   , där lägger jag ut bilder hela tiden 🙂

Hej då från mig på Zanzibar idag!

9 svar på ”Ett långt inlägg om hundmöten.”

  1. Hej!
    Många bra tankar och tips, tack! Jag har en social och glad hund som inte har någon aggressivitet alls utan bara vill fram och hälsa och helst leka med den andra hunden. Först lite snabbnosande och sedan ner för lek-invit. Det är en svår balansgång i början när man får rådet att socialisera valpen och se till att den träffar andra hundar; var gör man det när det inte finns någon hund i bekantskapskretsen och lek inte hinns med på valpkursen? Man får ha spontana möten på promenader och ta kontakt och kanske blir det lek om husse och matte tycker att det passar. Nu tränar vi att jag ska säga att det är ok att hälsa, men inte annars. Vi övar på att gå förbi utan engagemang, men det är svårt med en social hund! Ofta kommer just tips för aggressiva hundmöten, och det är klart att man kan öva samma för den super-sociala hunden – eller hur tänker du?

    1. Helena, var glad för att du har socialiserat din hund. Det har en rad fördelar att ha en hund som är van vid andra hundar och positivt inställd – inte misstänksam, rädd eller aggressiv. Livet blir mycket bekvämare och enklare.

      Mitt förslag är att du först tränar honom ”du får titta, men du får inte gå framåt”. Bromsa med kopplet, få honom på något sätt att stanna och/eller sätta sig. Det finns lite olika tekniker. Du kommer behöva ställa krav och det är bättre att du är fysisk än att du upprepar kommandot många gånger. Ni är alltid på avstånd från den andra hunden.

      Vänta på ögonblicket att han har ”tittat sig mätt” och vänder sig mot dig, dvs i praktiken väljer bort den andra hunden. Då får han godis. (Du kommer INTE behöva belöna med att han får hälsa på den andra hunden eller någon annan hund!)

      Efter sådan här passivitetsträning går det plötsligt betydligt lättare att träna på att hunden ska gå förbi andra hundar utan att bry sig.

      Perfekt om du kan ragga några av de hundägare vars hundar han tidigare har mött och kanske även lekt med, och låta dem stå stilla tills han klarar att titta bort från dem och vända sig mot dig i stället.

      1. Hej Gunilla och alla andra hundbloggare!

        Jag har en fråga:

        Igår morse när jag var på väg ut i skogen med valpen så gick hon lös. I sista huset innan skogen, som vi emellanåt passerar, bor tre stora vallhundsblandningar. De var i trädgården igår och den största tiken är en riktigt opålitlig hund. Så jag är noga med att våra hundar inte kommer i närheten av henne. Men valpen brukar hälsa på de andra två hundarna som är mycket trevliga och också alltid är lösa när vi går i skogen.

        I vilket fall var jag oförberedd när vi närmade oss och räknade inte med att valpen skulle vilja springa fram och hälsa även då hundarna var i trädgården. Så valpen stormar fram och kastar sig sedan snabbt ner på marken – i en undergivenhetsposition – utanför staketet för att åtnjuta en hälsningsceremoni. Tiken blev förstås skitförbannad, körde ut huvudet mellan plankorna och började högljutt hugga mot valpen.

        Jag tjurrusade fram med ett vrål, lyckades med detta få tiken att sluta attackera valpen, och sedan gjorde jag omedelbart exakt det som hennes mamma brukar göra när valpen ibland inte följer oss på stigen utan försvinner en bit in i skogen på egen hand. Jag tryckte ner valpen i backen med ett fingerat bettgrepp runt halsen och muttrade att ”det där lägger du av med”. Medans hon låg på backen så passade jag också på att checka så hon inte hade några skador av betten från tiken. Efter en stund släppte jag greppet och gick vidare och valpen skuttade vidare glad och obekymrad som vanligt (hon är en riktigt glad, supersocial och kavat hund utan några rädslor alls).

        Min förhoppning är att hon inte tar skada av utfallet som tiken gjorde utan istället direkt associerar hela händelsen med att hon inte får springa hit och dit som hon vill utan måste följa flocken, annars får hon en utskällning av flockledaren.

        Det här var ett impulsivt beslut. Annars brukar jag aldrig hålla på med dominansövningar och lägga omkull hundar som vi gjorde ”förr i tiden”. Och jag har aldrig gjort så här mot valpen tidigare. Men valpens mamma gör det som sagt var alltid när valpen ”rymmer” så jag tänker att det måste väl vara ett bra besked i en situation som denna? Eller tänker jag fel?

        1. Jag brukar försöka avgöra det baserat på resultatet. Om valpen hädanefter inte försöker springa in till grannen igen och fortfarande är en glad och sprallig hund som inte försöker undvika dig så har jag svårt att se något fel i det.

          Fortsätter valpen att dra till grannen så var det ju ett meningslöst ingripande. Har valpen blivit rädd/osäker för dig var det troligtvis för hårt och/eller otydligt vad du ville.

          Så brukar jag försöka resonera iaf… 🙂

          Mvh,
          Johan

        2. Hej Sanna!

          Mest troligt är att hon förknippar korrigeringen med det som hände direkt före, dvs att du kommer framstormande. Det hann nog däremot gå för många sekunder mellan att valpen sprang fram för att få kontakt tills du reagerade. Och om tiken bara bet i luften så kanske valpen inte fattade att hon var farlig…

          Men valpen tog säkert ingen skada, och ibland är det bättre att reagera instinktivt än att ”krångla till det”.

          Däremot tveksamt om hon förstod att hon inte skulle ha sprungit fram! Nästa gång ni passerar och hundarna är i trädgården så kunde du ha valpen i koppel och bara hålla i och vänta ut att intresset sjunker för det hon inte når, och vänder sig till dig i stället och få köttbulle för det. Och sedan går ni vidare.

      2. Hej Gunilla! Tack för tipsen – jag ska prova med detta! Hälsningar från sportlovet i fjällstugan. // Helena

  2. Min hund är inte stans mest sociala hund.. Andra hundar – framför allt hanhundar skall ätas som mellanmål. Men med åren har han blivit rejält mycket lättare att bryta, då han blåser upp sig likt en blåsfisk, börjar gå på tårna och drar igång V8:an långt nere från magen. Han kan gå från 0-100 på en gång, så det är inte alltid jag hinner med att se signalerna – framför allt om jag inte upptäckt den andra hunden än. Men att han blivit rejält mycket enklare att bryta, har du varit med att hjälpt till med. Bara för att jag hittat din blogg. TACK !

    Ser bilderna från er semester – Som sagt… Nästan så även jag får lust att bada 🙂

  3. Mycket intressant… Har en bekant som går bet på sin treåriga schäfer hane som är kastrerad. Redan ute i trapphuset sätter han i gång och dummar sig. Hon får honom lugn öppnar dörren tittar ut och ser om kusten är klar då det är en trottoar precis utanför. Direkt när de kommer ut flyger han runt och börjar skälla. Vid syn på en annan hund blir han som en snurrande krokodil. Hon tillrättavisar helt korrekt och belöning, går fint i koppel men är hysteriskt uppstressad av omgivningen över lag. Bor i centrum, men oftast vill hon inte gå med hunden där pga hans beteende.

    Hur kan man egentligen få ordning på detta? Om man vill utesluta att hunden har psykiska besvär, hur går man till väga för att få rättbedömning?
    Ska man medicinera vissa hundar för att sänka deras stress för att lyckad nå dem?
    Vill gärna hjälpa min bekant eftersom hon verkligen känner sig maktlös i just detta fall.
    Hon har haft andra hundar med problem som hon lyckats jätte bra med, men här går hon bet känner hon. Hunden är röntgad och undersökts kroppsligt då den växte för snabbt och inte skelletet hängde med. Men de visade sig att det inte finns några problem med det längre, vad jag har förstått.

    Har du några ideér och goda råd? Hur kan man få komma i kontakt med dig för att få ett utlåtande på denna annars helt underbara schäfer…

Kommentarer inaktiverade.