Stolthet i träning – Aldrig bra!

”En hund och hundförare ska in i ett ridhus för att träna skydd. Denna kväll är avsatt för just skyddsträning.
Väl framme vid ridhuset och hundföraren parkerar sin bil, öppnar bagageluckan, då hörs skyddsaktiviteter inifrån ridhuset.
Hundar skäller, kommandon ges, och till och med för hundföraren så är det solklart att det är aktivitet inne i ridhuset.
Hundförarens hund börjar stressa i bilen och hunden vill in i ridhuset så fort som möjligt.
Hunden släpps ut ur bilen och marschen in till ridhuset påbörjas.
Det är cirka 50 meter in till ridhuset, hunden stressar, föraren försöker ha sin hund vid ”fot”, och denna marsch på väg in börjar se eländig ut.
Föraren blir stressad, en kamrat till föraren säger nåt i stil med – ”Det här måste du får stil på…”
Föraren börjar rycka i sin hund i ett försök att försöka få kontroll. Dessa ryck och konflikter gör hunden mer stressad och besvärlig.
Bara på några minuter har marschen in i ridhuset förvandlas från något trevligt där både förare och hund varit motiverade, till något som kan likna ett mästerskap i att riva ner relationer.

Efter 30 minuter av rena rama konflikter kommer förare och hund in i ridhuset trots allt, och dessa 30 minuter har endast bestått av ryck, våld, konflikter.
Hunden har inte dämpats, hunden har inte ökat på sin vilja att samarbeta.

Väl inne i ridhuset ska skyddsträningen påbörjas.
Skyddsträning som med en stark hund bygger på relation, kontroll och förtroende.
Skyddsträningen går inget bra. Hunden upplevs som stressad. Hunden biter sämre än vanligt, hunden är orolig då föraren ansluter i bevakningsfaser, och hunden släpper inte alls som den brukar och kan.

Detta måste givetvis åtgärdas.

Återigen blir lösningen krav, ryck, och konflikter. Precis på samma sätt som det gjorts under trettio minuter på väg in i ridhuset………….”

Sannolikt hade hunden och föraren förlorat mindre om de tagit en skogspromenad istället för att åka till ridhuset för skyddsträning.
Sannolikt hade hundens skydd och den nivå hunden har på skyddet varit bättre om man hade hoppat över skyddsträning denna kväll.
Sannolikt hade kontroll och relation varit bättre om man suttit hemma denna kväll istället för att åka och träna.

Denna kväll som skulle bestå av skyddsträning, blev istället destruktivt och gav absolut ingenting.

Låt mig sammanfatta detta lite.

Skyddsarbetet och kontrollen på hunden är i normalfallet relativt bra.
Kvällen var till för att förbättra och träna hunden vidare i skyddsarbetet.
Men allting blev förstört och förändrades bara för att föraren och en kamrat till denna helt enkelt inte kunde acceptera och leva med att hunden inte kunde kontrolleras fullt ut de 30 meter som var sträckan in i ridhuset.

Tänk dig då följande –

Föraren parkerar på ridhusets parkering.
Förrän tar ut hunden, sätter på koppel och halsband på hunden, och faktiskt uppmuntrar hunden till hundens motivation att vilja bedriva träning denna kväll.
Hunden fick ”dra” föraren in i ridhuset under uppmuntran av föraren – ”bra Fido, är det skydd på gång…!”

Vi stoppar där – Vad hade föraren förlorat så långt?
Absolut ingenting, eftersom inga kommandon hade getts!
Vad har föraren vunnit så långt?
Ganska mycket. Relation mellan hund och förare blev starkare. Hunden känner sig trygg och självsäker inför den uppgift den ska göra!

Vi går vidare.
Väl inne i ridhuset så ”låser” hunden på figuranten och på skyddsutrustningen.
Föraren berömmer och stöttar, men börjar nu på ett sätt hunden är van med att ta kontroll över situationen.
Hunden hanteras med ett lugn och med en kontroll som hunden är van med i ett skyddspass, och skyddspasset går lika bra som vanligt.
Tänk vad en 30 meter lång transport in i ett ridhus kan förstöra.
Tänk vad en stolthet och noll tankeverksamhet från oss förare kan riva ner och förstöra träningstillfällen som istället skulle vara nåt bra.

Någon tänker nog nu – ”Meeh…. en skyddshund måste man väl kunna kontrollera även vid ett ridhus där hunden är van att träna……”

Ja, kanske måste man det.
Men om vi vänder på det istället – Varför?
Om jag kan kontrollera min hund i alla andra situationer, om min hund lyssnar och kommunicerar med mig i skyddsarbetet för övrigt, i vardagen, i arbetet…. vad gör det då om jag har lite problem just här och bara här?
Dessutom…. Visst, jag kanske känner att jag måste kontrollera min hund även här. Men då får jag ju ”bryta loss” detta och inte blanda ihop det med annan träning som måste få vara positiv för hunden…..

 

Virriga morgontankar? Eller vad tycker du?

 

11 svar på ”Stolthet i träning – Aldrig bra!”

  1. Bra skrivet!!! Jag har genom åren bevittnar liknande händelser och alltid undrat hur man tänker ! Jo ett gammalt trist tänkt ” hunden ska veta sin plats” Och förare som är små människor och ” blir större @ genom att mästra sin hund … Tyvärr finner man ofta denna typ av individer i skyddet… Jag har bevittnat bla förare ( SM ekipage) sim hade problem m transporterna för att hunden var stressa. Eft upprepade ryck, skrik, så slutade det med att vederbörande låg ner på sin hund och bet den i örat!!!! Då avek jag och ngr från platsen vi orkade inte se mer och tyvärr så fega att vi inte sa ngt! Hade vi sagt ngt hade vi fått svaret ” den här typen av hundar måste man hantera så ” . Har tränat och tävlat med både häst och hund i många år och träffat många olika individer och vet att det finns andra vägar att gå! Och att ibland får man oxå acceptera att just den här individen passar kanske inte till det jag vill!!

  2. Bland det bästa jag har läst på denna blogg !!!!!
    Så jäkla sant detta är.
    Man förstör något som skulle ha varit skitkul pga kravställning som inte hade behövts.
    Utan man skulle ha varit glad över sin hunds engagemang istället !!

    För till syvene och sist, hur agerar vi själva när förväntningarna är höga ?
    Jo, vi vill fram/dit så fort som möjligt oavsett vad andra tycker.

    Riktigt bra skrivit Fredde !!

  3. Så bra skrivet! Detta är att tänka på oavsett vilken träning vi ska på med våra hundar tycker jag. När vi ska spåra ser det ofta ut så här från att jag tar ut hunden ur bilen fram till vi selar på spårgrejorna. I och med att spårgrejorna åker på är han tokfokuserad på uppgiften och lagom taggad!

  4. ha ha ha … så där ser det ofta ut, oavsett inriktning på ”brukset”, när man sitter och kikar vid en klubb …

    – ”Om man inte kan acceptera detta, så vore det t o m bättre att sätta tillbaka hunden bak i bilen” …

  5. Så klockrent skrivet Fredrik.
    Vi bedriver ju träningen i ridhus på vintern och det ger ju signaler till hunden på vad som ska ske där inne. Men då vi ändå ”plockar isär” vissa moment under vinterträningen gör det ju ingenting om hunden är i full ”drift” och får även där ett bättre samarbete med föraren!! ”Nu tar vi figgen, du och jag”!! Klockrent!!

  6. Så himla sant, tyvärr. det är likadant på utställningar. En domare sa en gång att jag måste visa min valp vem som bestämmer, för att han hoppade och studsade mot mig. Jag visste ju mycket väl vad som var fel, han orkade inte med situationen, men ändå tog jag åt mig…. Varför ska det finnas så många som vet allt och måste komma med dumma kommentarer? Tyck vad ni vill men håll käften och sluta fördärva! Alla hundar är INTE likadana och alla situationer upplevs INTE likadant av alla individer. När jag lyfte upp valpen i famnen la han huvudet på min axel och somnade. Men det är så svårt att inte bli stressad av andras tyckanden och kommentarer…. och med en brukshund är det säkert prestige inblandat också. Idag ska jag på utställning igen med min valp och funkar det inte så tar jag honom ur ringen och åker hem, VI är viktigare än nån placering! Det är VI som ska funka tillsammans och leva ihop. Hellre ta en paus och göra nåt vi båda tycker är roligt än nåt måste.

  7. Det är inte så lätt alltid att i stunden göra det man vet är rätt. Jag mins när jag o en av mina hundar va på valpkurs o vi skulle träna inkallning. Instruktören berättade vad vi skulle göra o bad oss börja träna samtidigt som instruktören gick runt bland oss kursdeltagare. Min hund va jätteduktig, vi hade tränat mycket på detta moment. Efter en stund orkade hunden inte mer utan vi lekte, vilade, tittade o pratade med de andra. Då kom instruktören o ville se om min hund kunde någonting. Istället för att då säga emot försökte jag få min hund att utföra momentet ytterligare en gång – funkade halvdant. Instruktören gav sig inte utan ville att jag skulle kräva mer. Hunden blev stressad o började bita i mina byxben. – nu tar du tag i din hund , löd ordern o jag gjorde det SÅ in in helvete dum jag var! Usch vad jag ångrade mig, att jag inte stod på mig. Jag känner ju min hund bäst, trots att jag inte är någon utbildad instruktör.

Kommentarer inaktiverade.