Nu är det dags att avliva hunden.

Skärmavbild 2015-06-24 kl. 13.42.02

Den här lilla krabaten på 15 veckor arbetade jag med hela dagen igår inför kameror.
En verkligt trevlig hund med duktiga ägare.

Det blev en lång dag. Lämnade bostaden vid 06 00 och var inte hemma förrän 22 30….
Dessa inspelningsdagar är lika jobbiga som de är roliga, tur att det inte är varenda dag 🙂

Jag har fått några mejl, negativa mejl, om att jag använder mig av väldigt dålig svenska på bloggen, att jag inte borde skriva inlägg om jag inte kan bättre svenska och så vidare….

Kritiken är säkert befogad eftersom min svenska säkert är sämre än bra. Men ni får leva med det. Jag hoppas att du får med dig en del av det jag skriver i alla fall.

När är det dags att avliva hunden?

Frågeställningen gäller inte sjukdom och fysisk hälsa, utan snarare problem som rädsla och aggressiva beteenden.

Det här är en svår fråga att ge ett bra svar på, eftersom det till stor del bygger på dig och din kunskap och känsla.

En hund som biter människor kategoriskt – Ska den få leva vidare?
En hund som är rädd för allt så fort den lämnar bostaden – Ska den få leva?

Dessa hundar, går det alltid att rehabilitera dessa?

En hund som vi ofta kallar aggressiv och en hund som faktiskt biter människor gång på gång, kan man arbeta med och få det bättre. Men den enda riktigt säkra lösningen är att ändra om hundhavandet och på så sätt garantera att den inte kan bita någon.
Att träna en sådan hund till att ändra om sitt beteende till att bli enbart positivt är enligt mig teoretiskt möjligt, men dock inte praktiskt.

Samma sak gäller med extremt stora rädslor. Det går att förbättra genom bra träning till viss mån, men att nå ända fram kan vara oerhört svårt om inte säga omöjligt.

Om du ska avliva hunden eller inte beror på om du trots detta kan tillgodose hunden hälsa och behov, och om du som hundägare kan garantera att hunden inte kommer åt att skada andra personer.
Är svaret – nej – på dessa frågor, då kanske avlivning är det enda som återstår.

Men man måste ändå komma ihåg att man faktiskt kan ha en tiger hemma i bostaden. Det går, frågan är bara hur jag löser säkerheten för andra, och inte minst löser välmåendet för tigern.

Och här någonstans växer nog svaret fram. Har jag tigern dygnet runt i en bur, då kan den inte skada andra, men hur mår den?
Om jag har tigern lös så att den mår bra, har jag då garanterat säkerheten för andra?

Det är inga lätta frågor och jag skulle gärna vilja höra ditt resonemang omkring detta……..   🙂

 

16 svar på ”Nu är det dags att avliva hunden.”

  1. Intressant att du tar upp det då vi i familjen just brottas med detta problem. En stressad omplaceringshund (bullhundsblandning såklart) som har bott i fyra olika familjer och suttit på shelter minst två vändor. När vi tog över honom för 1,5 år sedan saknade han all slags trygghet och var mer eller mindre ett vrak. Idag mår han bättre men är väldigt stressad, antagligen pga dålig genetik. Om fler än en familjemedlem klär på sig ytterkläder stressar han upp såpass att han knappt kan följa med ut, en promenad blir ett helvete i det läget.

    För några helger sedan var vi på skogsvandring. Han drog så mycket pga stressen att han förstörde sina trampdynor. Enda gången han inte drog var om han fick gå först hela tiden.

    Det går alltså inte att trötta ut honom fysiskt (ingen överraskning där) men knappt heller psykiskt då han är för stressad för att vara intresserad av saker. Hur gör man när det inte går att få kontakt med hunden? Och hur bedömer man hundens livskvalitet? När han kom till oss konstaterade vi att han aldrig verkade vara glad. Nu är han ibland glad och kelig och busar till och med då och då, men det slår fort över i stressbeteenden.

    Jag vill inte ge upp och ta ett oåterkalleligt beslut, men jag inser även att jag kanske inte vill se det oundvikliga.

    1. Usch, jobbigt läge!
      Jag inbillar mig generellt att utöver gott om lugn och ro och bara få vara hund så kan lite disciplin hjälpa stressade individer. Med det menar jag typ att man har några regler (om möjligt gällande de problemområden man har) där man lugnt, extremt konsekvent och väldigt tydligt ställer krav på visst beteende.

      Kan kanske vara värt ett försök…!?

      Mvh,
      Johan

  2. Tråkigt att människor alltid ska behöva leta fel. Det rör mig inte i ryggen om du skriver bra svenska eller inte, huvudsaken att budskapet går fram. Man kan ju faktiskt välja att inte läsa det du skriver om man nu ska haka upp sig, du är väl för sjutton inte svenskalärare i första hand utan jäkligt duktig på hund! Jag uppskattar det du skriver! *Lyfter på hatten* 🙂

  3. Vi har lite av detta dilemmat just nu.. Våran hanhund har bitit flera personer i familjen pga att han vaktat mat osv. Efter kastrering så har det blivit bättre & vi har lärt oss att undvika självklara situationer där beteendet kan komma tillbaka. Han får exempelvis inte ha tuggben eftersom det är en typisk sak som han vaktat tidigare. Det är 2 år sen han kastrerades och vi har efter det skaffat en hund till. Dom har rykt ihop ett fåtal gånger & hanen har markerat mot mig en gång, dock inte bitit någon eller visat aggressivitet på samma sätt som tidigare.

    Nu väntar vi barn & frågan är om vi vågar ha kvar hanen hos oss.. Jag tycker att förändringen är så bra i positiv riktning att jag gärna ger honom en chans, vi borde ju ganska fort se hur han beter sig mot bebisen. Min sambo litar inte alls på honom och vill inte riskera att något ska hända.. Hur tänker du/ni?

  4. Ursäkta, men nu bröt jag ihop i ett asgarv. Är det ditt språk man ska ge sig på nu? Folk är ju helt galna. Jag tycker för övrigt att det är lite gulligt när du ibland drar till med ett ”Stavas det så?” när du inte riktigt vet. Då kan man vara ordpolis utan att känna sig taskig. 😉 🙂 Och så himla dålig är inte din svenska heller för den delen. Lite fel kan det allt få bli emellanåt.

    Nu kom jag att tänka på det där du berättade när du strulade till det med engelskan när du var och klippte dig. Real men only… 😀

  5. Vad då dålig svenska? Har visserligen varit korrekturläsare på en tidning – på den tiden det fanns sådana – och är väl lite av en ordpolis, men… Det som jag kanske hakar upp mig på mest är alla fula ord, men det är jag det. Fortsätt du och skriv som du gör, inga oklarheter där i alla fall.

  6. Jag har flera gånger upplevt folk som envisats med att ha kvar hund som varit otroligt rädd, kämpat år efter år med den stackars hunden och visst har det gått på rätt håll men alltför sakta för att det ska vara ok i min värld. När hunden rädd i princip hela dygnet och aldrig kan varva ner, jag har upplevt det lite dom att dom kan klappa sig på axeln och visa ”titta vad jag kämpat och vad duktigt.. jag.. är”, inte en tanke på hur galet dåligt hundstackaren mår :/

  7. Det är alltid en balansgång med om hunden ska avlivas eller ej. Har själv 2 omplaceringar av rasen boxer. Den senaste är så stressad att han blir okontaktbar ibland och det är svårt som bara den. Har tänkt på avlivning flera ggr, pga att han nästan blöder i ögonen när han går upp i den statusen Han får gå lugna promenader där jag inte snackar alls med honom, det har gjort saken bättre.
    Men en sak är säkert…..hade han varit aggressiv och bitit människor så hade han inte fått leva! Att isolera mig och hunden för att inget skulle hända finns inte i min värld

  8. vi valde att ta bort vår förra hund för ca fyra år sedan. Ett av de tuffaste beslut jag någonsin tagit. Han var 7år då och hade börjat bli aggressiv och vid ett par tillfällen attackerat mig och min man. Vi hade två små barn hemma och kände oss inte säkra på att han inte skulle ge sig på dem någon dag när de sa ifrån till honom. Han hade fram till dess varit hur go som helst så det vi kunde komma på var antingen tumör eller att han helt enkelt blivit för dominant. Hur som helst så kände vi att han inte skulle må bra av att vi inte litade på honom längre. Att vi skulle vaka över varje steg han tog och inte lämna honom i närheten av barnen. Tror själv i alla fall att han skulle ha känt på sig att tilliten var borta och det skulle gå honom att må dåligt. Rätt eller fel är svårt att säga. Men jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv om något hänt barnen eller någon besökare! Nu har han det bra i hundhimlen och det sitter ett stort fotografi av honom i vardagsrummet. Tänker på honom med tillgivenhet och saknar honom fortfarande!

  9. Frågan går ju egentligen inte att besvara generellt. Det varierar från fall till fall och det är många delar som spelar in. För lite drygt ett år sen fattade jag beslutet att avliva min älskade schäfer. Han är oerhört saknad. Det tog 8 månader innan jag kunde fatta beslutet. Det började med att han morrade åt min make och senare mig men jag tog inte detta på allvar utan försökte ignorera honom och få han uppmärksam på annat. efter några veckor högg han mig i ett omriktat beteende då min valp fick godis istället för att flyga på valpen högg han mig i handen. Glad att det hände mig i stället för min valp. Då tog jag kontakt med veterinär och gjorde en undersökning då hundar kan bete sig lite märkligt då de är sjuka. Han var enligt henne frisk och jag köpte något lugnande hormon som man kunde testa för att se om det hjälpte. Det gick någon månad. Han uppförde sig knepigt varje gång han morrade tog han kontakt med mig tryckte sig intill mig som om han inte riktigt förstod varför han gjorde som han gjorde. Han älskade att klippa klor då det brukade vankas leverpastej efteråt, gladeligen slängde han upp framtassarna sen brukade han lägga sig för att ta baktassarna då small det helt plötsligt igen och han högg mig. Efteråt tryckte han sig emot mig igen med min tolkning ledsna ögon. Sen inträffade det som gjorde att jag fattade det jobbiga beslutet. Jag skulle sätta fast mitt lilla barnbarn i bilstolen efter att vi varit i skogen med hundarna, en glipa mellan baksätet och där hundarna satt där kom han emellan och högg mig. Jag kände att jag kunde inte riskera att det skulle hända mina barnbarn något. Det tog ytterligare några veckor av sömnlösa nätter men sen kom beslutet. Den veterinären jag kom till sa att hon varit med om samma sak. Kändes lite tröstande, men en väninna tog bort mig på facebook där hon tydligt tog ställning till mitt beslut. Jag har aldrig känt mig så dålig som hundägare, detta var en hund som hade problem från starten mycket intensiv och uppvisade tidigt stress redan som valp. Folk sa att den hunden klarar hon aldrig av men det gjorde jag tills han blev tre år. Han var fantastisk att jobba med både i spår och sök och lydnad mycket mattebunden. Veterinären sa att en del hundar kan vara stressade redan från valpstadiet och när de blir vuxna så slår det över. Hon hade en teori om att även hundar kan drabbas av psykisk sjukdom. Jag vet inte, men jag vet en sak döm inte alla som avlivar sina hundar. Usch det gör ont i hjärtat när jag skriver sörjer fortfarande. En jobbig del är de som tror att jag inte gjorde vad jag kunde.

    1. Vet hur det känns. Har haft fem hundar före den schäfer jag har nu. De äldsta blev 16 och 17 år (två strävhårstaxar). Den förra schäfern jag hade blev 12 år och mina föräldrars 14 år. Har alltid varit lika svårt, när den stunden kommit. Schäfern jag har nu är snart nio år och förutom att hon är pollenallergiker så har veterinären har konstaterat att hon har ett blåsljud på hjärtat. Känns lite tungt, men, men… Så länge hon är pigg och glad får hon vara med, hoppas det håller i sig bara.

  10. Vet också hur det känns :(. Tog beslutet att avliva min fina 7-åriga hund eftersom hans rädslor och nervositet tillslut slog över till att han började nafsa efter människor han inte kände. Nafsandet var en del av problematiken men det som gjorde det allvarligt var att hunden var en rymningsexpert och han tog varje chans att överlista oss och hitta kryphål i stängslet runt tomten. Väl ute på gatan blev han superstressad och gick till anfall för att skydda sig. Vi levde i ständig skräck att dörrar eller grindar inte var stängda och vi hade ständigt ögon i nacken. Tillslut hände en incident som fick oss att inse att vi hade två val. Ha honom ständigt kopplad eller inomhus eller ta bort honom. Eftersom hunden behövde massor av motion och aktivering för att må bra kändes det helt omöjligt att tänka ett liv där han blev så begränsad. Och vi kunde omöjligt garantera att han aldrig skulle rymma…Beslutet var fruktansvärt men vi fick allt stöd av både veterinär och hundtränare. Jag fick inse att hans problem inte skulle kunna tränas bort och att rädslorna troligen skulle förvärras med åren. Beslutet var rätt men sorgen och skuldkänslorna går nog aldrig över.

  11. Fredde!

    Först – jag kan ibland hicka till då jag läser dålig svenska. Men det är väldigt sällan jag har anledning att få hicka när jag läser dina texter! Låt den kritiken rinna av dig!

    Sedan – gillar Ditt resonemang ovan! Det är inga enkla frågor. Två viktiga regler ändå (och Du berör båda):
    1 Hunden ska inte vara farlig i samhället
    2 Hunden ska må bra

    ”Tigern”, som måste hållas i bur (eller näst intill) har inget värdigt liv. Det har heller inte den hund, som är verkligt rädd för allt och alla. Kan man träna dessa extremer till att bli bra hundar i samhället? Nja, devete17…

Kommentarer inaktiverade.