Ett annorlunda inlägg om Ad/Hd.

För drygt fyrtio år sedan föddes en liten pojk strax söder om Stockholm. Han kom till världen en höst och hade då två större syskon. Han växte upp i den lilla förorten på ett sätt som han själv efteråt skulle komma att beskriva som idylliskt.
Hans pappa arbetade mest, vilket var ett måste eftersom ekonomin måste gå ihop. Mamma var hemmafru med barnen ända tills pojken passerat tioårsåldern.

Om uppväxten och miljön var idylliskt, så menar han idag att hans föräldrar var fantastiska. Även om ekonomin var ansträngd så gjorde föräldrarna insatser och eftergifter på sin egen bekostnad, för att syskonskaran bestående av två pojkar och en flicka skulle ha det så bra som möjligt.
Aldrig visade föräldrarna elaka sidor, alltid fanns föräldrarna där som stöd – Oavsett vad!

Den lilla pojken kände mer eller mindre direkt att han inte passade in. Att något var annorlunda med honom, han visste dock inte vad. Det skulle ta alltför många år innan han fick reda på varför.

Han hade vänner, men han trivdes inte alltid med dessa. Han var inte på något sätt underbegåvad, men hade ändå problem i skolan.
För varje termin i skolan blev resultaten sämre. Lärarna tröttnade och många av dessa gav antagligen helt enkelt upp. Mamma oroade sig väldigt för pojken, medan pappa tog det lite mer med ro – Det löser sig – sa han gång på gång både till pojken och hans mor.
Att pappa gång på gång sa att allt löser sig var skönt för pojken att höra eftersom han kände själv att något var fel, att han inte riktigt passade in, ändå fanns pappas lugn där, och mammas ständiga kramar.

I pojkens familj fanns alltid djur. Bland annat hundar. Han började engagera sig mer och mer i hundarna och kom senare på att hundarna inte hade några negativa synpunkter på att han var annorlunda. Tvärtom verkade hundarna vara fascinerade över hans kreativitet och annorlunda sätt att tänka.

Samtidigt som pojken växte, som skolan gick sämre och sämre, blev hundintresset större och större.
När årskurs nio började närma sig slutet oroade sig de allra flesta för hans situation, och han hörde själv att ett par lärare sa att han var ointelligent. Minnet av lärare som säger att han var ointelligent är något han aldrig kommer att glömma, något han kommer att bära med sig resten av livet. Då blev han ledsen och funderade över om det faktiskt var så. Nu är han bara kritisk till lärarna, och vet att sanningen förmodligen till och med var helt tvärtom – Lärarnas intelligens var låg, hans egen relativt hög.

Årskurs nio tog slut, och gymnasium var inte att tänka på. Hans pappa ordnade så att han fick börja arbeta, femton år gammal, som timmermanslärling/byggnadssnickare på en stor byggarbetsplats.

Redan efter första dagen fick han höra av andra vuxna människor förutom hans föräldrar att han var duktig, att han var smart.
Inom ett par veckor hade han lärt sig mer om matematik, än vad han hade lärt sig efter nio år i grundskolan.
Kort därefter, eftersom hundintresset var stort och tyskland var ett stort hundland, så ville han lära sig tyska. Tre års franska lektioner hade lärt honom säga – bonjour – men inget mer. Att lära sig hjälplig tyska, ett främmande språk, tog bara några månader.

Självförtroendet i honom växte mer och mer, i samma takt som han blev fysisk större och starkare hela tiden. Stöttning av föräldrar, framgång på arbetet, gjorde hans självförtroende starkare hela tiden. Det började helt enkelt kännas bra.

Arton år gammal kallades han in som värnpliktig i försvaret. Något som då var obligatoriskt och långt ifrån frivilligt. Han var motiverad för värnplikten och funderade över om hans framtida bana skulle bli som yrkesmilitär.
Så blev det dock inte!
Efter bara knappt ett dygn uppstod en konflikt med ett befäl, en konflikt som höll på att urarta. Den nu, unga mannen, klev då in på en högt uppsatt officers kontor och meddelade hans beslut om att säga upp sig från värnplikten. Den äldre officeren försökte berätta för den unga mannen att det inte riktigt fungerade så. Att det inte riktigt gick att bara säga upp sig, men så blev det till slut ändå.

Återigen kröp sig samma känslor som pojken hade haft i grundskolan sig på honom. Kanske var det fel på honom, kanske var det något som inte stod rätt till.
Konflikten i värnplikten började med att hans befäl uppträdde orättvist mot en kamrat till den unge mannen, och det kunde han inte låta bli att säga, och diskutera. Än idag anser han att befälet uppträdde illa, och är idag stolt över att han stod upp för kamraten trots att den enda förloraren egentligen var han själv.

Tiden gick och den unga mannen blev mer och mer vuxen. Oavsett arbetsplats och miljöer kände han sig alltid annorlunda. Inte sämre, inte bättre – bara annorlunda.

Att bli egen företagare kändes nu därför som en befrielse. Nu fick han göra saker på sitt sätt, och det visade sig fungera mycket väl.

Idag, snart fyrtiotre år gammal, och med vetskapen att allt han kan, har han lärt sig som vuxen eller i alla fall utanför skolan, har han ändå klarat sig ganska bra. Han har en fin familj, med fru och två barn, och har allt han önskar sig. Även om drivkraften att vilja mer, att göra mer, att hitta på nya vägar och nya saker fortfarande finns där.

Fyrtiotvå år gammal bestämde han sig för att ta reda på vad som varit ”fel” hela livet och tog kontakt med en läkare. Efter nästan en månads utredning fick han svaret – Diagnosen Ad/Hd.

Idag när han funderar över sitt liv, över sin ungdom, om livet idag, så kan han inte riktigt bestämma sig för om diagnosen AD/HD är ett handikapp eller en tillgång. Tittar han tillbaka på sin barn- och ungdomstid är saken helt klar – Det var ett handikapp.
Men ser han på saken idag, så är det utan tvekan en tillgång.

Många med diagnosen AD/HD hamnar på glid, och kommer helt enkelt fel i samhället även som vuxen. Andra med diagnosen AD/HD går det bra för. Han får nog trots allt ställa mig hos dessa det gått bra för. Egen företagare med flera olika bolag. Författare till ett relativt stort antal böcker. Lärare och instruktör på polishögskolan under flera år, med mera.

Vem har han då att tacka för detta?
Skolan, eller samhället då han var en liten pojk? Nej, knappast!
Det som sannolikt var en stor del av hans kommande liv, var kärleksfulla och stöttande föräldrar, förstående syskon, och i viss mån även han själv. Men också hundarna, och inte minst ett fåtal vuxna, inklusive hans fru, som inte har en bestämd uppfattning om inom vilka ramar man ska vara för att vara ”normal”.

Att vara ”normal”, att passa in, att göra som alla andra ser jag, Fredrik Steen, idag mer som ett handikapp än vad diagnosen AD/HD är.
Men med åldern har jag lärt mig att styra impulser, lärt mig att anpassa mig på ett bättre sätt. Men framför allt har jag lärt mig att trivas med mig som jag är, och lärt mig att även om tio personer säger att jag har fel, så kan jag faktiskt ha rätt.
Jag har också lärt mig att ha mentorer i livet. Personer som inte har Ad/Hd, och personer jag har ett enormt stort förtroende för. Kommer en impuls att göra något, då rådfrågar jag dessa personer, tar till mig av råden, och tar beslut därefter.

Det är okej att människor är olika. Det är okej att vara annorlunda. Det är okej att jag gillar det motsatta könet, medan du gillar personer av samma kön. Det är okej att komma från Sverige, men det är lika okej att komma från ett annat land.

Mitt liv har enligt mig varit både besvärligt i unga år, men också väldigt framgångsrikt. Den största risken för samhället är enligt mig att alla är ”normala”, att alla tänker och tycker likadant. Att man som enskild person inte vågar gå sin egen väg, och faktiskt göra saker även om andra inte skulle våga göra samma sak.

Och då det gäller barn, och kanske framförallt andras barn – Sluta att säg att dessa är ouppfostrade, eller negativt annorlunda.

Kanske är dessa barn annorlunda, men det är faktiskt okej. Kanske sliter föräldrarna med barnens uppfostran men lyckas inte helt eftersom även dessa barn kanske faller utanför ”ramarna” om vad som är normalt.

Kanske kommer dessa besvärliga och ouppfostrade barn vara de som om några år är en stor del av samhällets utveckling. Kanske till och med din egen chef.
Sätt dig ner, fundera lite över att det faktiskt är okej att inte vara som andra. Kanske skulle samhället se besvärande annorlunda ut, om det inte funnits personer som varit annorlunda.

/ Fredrik Steen, en Hundcoach och egen företagare med Ad/Hd

PS…Vill du av olika anledningar sprida denna text, så är du fri att göra det. Jag ber dig dock att i så fall göra det i sin helhet…..

65 svar på ”Ett annorlunda inlägg om Ad/Hd.”

  1. Underbart skrivet Fredrik! Lever själv med en man med adhd och han är fantastisk kanske just för att han tänker utanför boxen och inte alltid lever innanför ramarna. Samhället måste ändra sina ramar för dessa individer för tvärtom är inte bra. Kram!

  2. ❤️ ADHD är en fantastisk tillgång. Ibland älskar jag den, ibland hatar! Jag tror att vi ADHare fyller en viktig plats på jorden ❤️

  3. Hej Fredrik Steen. TUSEN tack för din fantastiska berättelse som jag o många har fått ta del av.En av mina barnbarn snart 13 år, har AD/HD diagnos efter mycket utredning o IKKE förståelse från skolan. Har hjälp honom med skolarbetet i 3 år,han har klarat sig igenom alla skrivningar då han får lugn o ro hos farmor.MED hundar som han älskar och som älskar honom. Livet kan bete sig orättvist men är fast besluten att stötta mitt kära barnbarn så mycket jag kan o orkar. Hans föräldrar är otroliga på alla sätt. Känner att jag fått en BRA läxa att förstå vad det innebär att vara lite annorlunda. Än en gång, tack för din visa lärdom till oss som lär hela livet. Fortsatt lycka till, du är fantastisk.=)

  4. Har alltid undrar hur du orkar och hinner med allt? Du har en extra växel med andra ord 😉
    En fantastisk förebild för andra som känner att de inte passar in ”ramen”
    Fortsätt med det du håller på med, jag läser det med stor inspiration!! Kram

  5. Så bra beskrivet!

    Arbetar inom skolans arena som skolsköterska och träffar ALLA barn!

    Idag tror jag eller vill tro i alla fall att synen på barnen med som behöver extra stöd
    Är förändrad än vad den var på din tid i skolan.

    Att se möjligheter omkring sin personlighet istället för ett hinder hjälper många.
    Att sedan ”lägga tillrätta” omgivningen istället för att barnet ska anpassa sig till de svårigheter den upplever sig ha är ett måste i skolan.

    Bra att du belyser på ett sånt bra konkret sätt!

    Alla barn ska vara lika värda i skolan
    O skolan ska vara lika för alla barn!

  6. Jaha.. Bra skrivet antar jag.
    Vad jag dock undrar med hela denna ADHD diagnosen-rama skriet är varför ni alla verkar så stolt över er diagnos?
    Träffar nästan dagligen folk som säger ’jag har ADHD’ ,tänker jaha..och?

    Folk med andra diagnoser går ju inte och säger ’hej,jag är bipolär’ ’jag har diabetes’ eller vad det nu kan vara.
    Det är som att folk med ADHD vill ha sympati och klapp på ryggen för sin tuffa uppväxt att ’passa in’.
    Och att ADHD ’n är en ursäkt för mindre bra uppförande.(?)

    Vad skulle min diagnos bli om jag skulle göra en utredning? Haha,törs jag inte tänka på,kanske blir inlåst 🙂

    1. kan faktiskt tänka lite lika ibland, det är ju bra att mer kända människor berättar att även med dolt handikapp så kan livet bli riktigt bra, men som sagt bland hyllningar till människor, eller skrifter där människor har lyckats är ju Ad/Hd och Autism mest synliga..

      Andra diagnoser nämns sällan och ofta då bara i negativa ord..
      Det kan ju bli lite fel.. Men jac hoppas ändå att synliggörandet av att människor med Adhd/ autism kan lyckas kan ge en positivt ljus över människor med diagnoser oavsett vilka.

    2. Hej Thea.

      Du har redan svarat på din egen frågeställning.

      Att kalla det ”ramaskriet” och ta dig själv som en jämförelse – att du skulle bli inlåst isf…med ironi…mm.

      Det är det som vi med ADHD brottas med dagligen.

      Oförståelsen för en diagnos som faktiskt försvårar vårt liv i ett samhälle där alla ska passa in i mallen.

      Finns så mycket jag skulle vilja förklara för dig och andra som inte förstår -och inte kan låta bli att dra in sig själva och göra en jämförelse…

      Det handlar inte om er.

      Alla utredningar utförs med mycket noggrannhet, speciella riktlinjer och där specialisterna inte ger människor diagnoser ”bara för att” !

      Ni fortsätter era liv.

      Många med diagnoser har redan avslutat sina pga olika anledningar. Alla är inte lika starka och har stöttning som FS har…..

      Jag talar om det att undvika konflikter som skapas pga att jag är jag.

      1. Hej Vivianne

        Du vet ingenting om mig eller hur? Jag kanske har ADHD,ADD eller kanske Asperger,vem vet. Jo,jag vet,men det är inget jag kommer skriva här.

        ’Det handlar inte om er’? ’Er’,vadå ’vi normala’?

        Jag känner mycket väl till hur dessa utredningar går till,jag har människor med olika diagnoser i min närhet.
        Jag vet också hur jobbigt det är att vara anhörig till en människa med nån diagnos.

        Står dock fast vid att det är ’inne’ att ha ADHD,som en modegrej.
        När kommer det att vara ’inne’ att vara shitzofren? Eller bipolär,eller kanske borderline?

        1. Bra där Thea! Håller med om att ADHD numera har blivit en innediagnos, folk vill liksom skriva in det som en merit i sitt CV.. Jag fattar inte heller grejen – framförallt inte varför Fredrik skriver om detta HÄR – ska inte den här bloggen handla om hundar och träning och ska inte Fredrik agera hundcoach här?
          Jag tycker inte ämnet hör hemma här och att Fredrik kanske borde dela med sig om sin stolthet över sin diagnos och sitt privatliv till familj och anhöriga istället?

  7. Känner igen dig i vår yngste son. Även han har fått diagnosen AD/HD som vuxen och hans uppväxt varit likadan som din. Han har familj med fru och två pojkar, eget företag, snart en socionomexamen och arbetar också på ett gruppboende för ungdomar som hamnat lite utanför samhället. Det är roligt när det går bra för barnen.

  8. Jag är inte längre på forumet och så ska det förbli, men här måste jag göra ett undantag. Det var verkligen fantastiskt fint skrivet!

    Sedan är jag inte helt överraskad heller. Jag har länge trott att många av dem som älskar djur och låter sina liv kretsa kring djur är ”annorlunda” i någon form. De får av djuren, t ex hästen eller hunden, vad de inte fick hos människor. Acceptans, glädje, tröst…

    Jag känner igen mig en del i beskrivningen av uppväxten, även om jag är elva år äldre. Trygg förort, trygg familj, mamma hemma länge, två syskon. Det gick visserligen bra för mig i skolan. Men däremot är jag inte särskilt social. Umgänge med folk för umgängets skull ger mig inget alls, det är bara tröttande. Jag var också pojkflicka hela uppväxten (och är nog än i dag?) och några symtom på Aspergers har jag känt igen mig i.

    Ja, det är en tillgång att vara (lagom) annorlunda! Sedan får man kanske acceptera att många räds det annorlunda eller avvikande och gärna sällar sig till drevet. Det är väl en av de fulare delarna av den mänskliga naturen. Och extra lätt sedan Internets tillkomst. Näthat har många fått känna på. Men jag tar hellre några modiga individualister än en hel grupp anonyma fegisar där alla tror och tycker likadant. Eller bäst är väl om det är balans. När alla är lika och tycker lika känns det tryggt men leder till stagnation. När någon eller några ifrågasätter så leder det till oro men också utveckling, oftast till det bättre. En ständig process!

    Fler i hela världen borde tänka att alla har något som är värt att lyssnas på och fundera över, i alla hundträningsfilosofier, alla religioner, alla politiska partier, med mera. Men nu blev det kanske lite för filosofiskt!

    Ha det gott, Fredde!

  9. Känner igen mig i mycket. Jag har dyslexi. Mina skoldagar sträckte sig från 8:30 på morgonen till 21-22 på kvällen. Hann ändå inte med läxor, helger gick åt till att plugga. Låg alltid efter. Lärarna sa till mig att du har sådant potential bara du inte var så lat. När jag ser tillbaka hade jag utmattnings depression i stort sett hela min skol tid. Nu säger jag att jag hade en sådan potential om bara inte mina lärare varit så lata.
    Även jag räddades av hundar. Faktiskt så hade jag nog inte levt idag om jag inte haft min hund. När man var 14 år och nedtryckt i skolan att då åka till brukshundsklubb och där fanns det vuxna som frågade MIG om råd eftersom jag kunde så mycket. På hundutställningar fick man beröm för att hunden är vältränad. Jag var inte lat.

  10. Jag tycker det är bra att fler berättar om sina diagnoser, det är ju en fantatsisk tillgång till att ha en diagnos. Jag är inte utredd men jag är helt säker på att jag är dyslektiker. Jag har klarat skolan + lite till för man lär sig använda sina kompetenser på ett annat vis. Det gör man oavsett diagnos:)

  11. Hej!
    Fint skrivet av dig.
    Att du markerar att det inte har med intelligens eller uppfostran att göra.
    Mitt näst äldsta barn, av sju barn, blev hela sin skoltid kallad för lat, ouppfostrad idiot.
    Valde fel väg i livet och avslutade sitt liv för 2,5 år sen då han inte orkade kämpa mer.
    Han sa ofta att han önskade att han var som sina syskon.
    Han visste hur älskad han var av sin familj men det räckte inte till.
    Denna oändliga sorg får vi leva med resten av livet.
    Det jag har gjort för att orka vidare är att utbilda mig till hundskötare, gått uppfödarutbildning och idagarna fått mitt kennelnamn och min andra valpkull.
    Är glad för din skull att du hittat rätt och att hundar ger så mycket så t o m jag nu orkar se framåt.
    Mvh
    Maria

  12. Jättebra skrivit. Fick själv adhd-diagnos för ett år sen. Jag håller med dig i att den största faran är alla andra människor som följer strömmen och inte kan tänka själva utan är rädda för att tycka och göra annorlunda. Vad är normalt egentligen? Jag är rak, ärlig och tänker och tycker själv och står för mina åsikter och handlingar och detta klarar inte många av. Denna diagnos har stärkt mig senaste åren från att ha varit deprimerad och haft mycket ångest till att acceptera att jag är som jag är och får göra det bästa av situationen. Jag ser det inte längre som ett funktionshinder utan ser mer möjligheter än hinder. Jag har raderat energitjuvar och andra människor runt mig som jag inte mår bra av att umgås med. Jag är väldigt stolt och glad att jag kan tänka utanför boxen och hitta många bra och kreativa lösningar på problem mm. Idéer bara flödar hela tiden och jag är bra på att lösa problem då jag inte ser problemen på samma sätt. Jag har mycket empati och tror att jag kan lösa världens alla problem, dock kan det bli en belastning om man tar på sig för mycket. Man går ju ofta all in, allt eller inget. Vem vill liksom hamna i ett fack eller i ett led där man som person blir hämmad och inte utvecklas som person eller inte kan leva livet fullt ut för att du ska passa in i mallen ”normal” för att behaga andra. Nä lev istället för att tänka så mycket på vad andra tycker och tänker. Har själv en liten vavva och djur är bra de dömer inte och blir alltid glad att se dig och älskar dig villkorslöst oavsett.
    Bra att du tar upp detta.

  13. Bra och insiktsfullt skrivet. Varför har vi ett behov av att skriva om det, och varför behöver vi en klapp på ryggen? Kanske för att vi kämpat i så jäkla många år utan att förstå? För att vi är smarta o logiska, men känslomässigt sårbara? Vad vet jag…
    Men nyfiken, hur fungerar ni med era hundar? Jag drar upp mina i för höga energier, de blir aldrig riktigt harmoniska, för jag är ju väldigt sällan helt lugn. O de är ju så himla signalkänsliga…

  14. Du är en fantastisk man Fredrik,jag skulle kunna fylla hela rutan,men de här räcker, du är bäst……Jane…..

  15. Tack för många kloka ord! De ger tröst till föräldrar med ad/hd här o nu – just idag, som sluter o gråter o oftast inte vet vad de ska göra. Tack!

  16. Hej ,du gamle vän .Alla har vi våra fel å brister ,nån diagnos har jag aldrig fått .Kan nog inte vara så dumt att ha AD/HD eftersom du lyckats så bra här i livet.Jag har följt dig sedan du var en lite grabb,sett dig växa med dom uppgifter du tagit åt dig.
    Hoppas vi ses snart .
    En gång din vän alltid din vän.

  17. Att gå ut och berätta är ett bra sätt att frigöra sig från att ha sett sig själv som annorlunda, handikappad fysiskt eller psykiskt, sexuellt avvikande eller vad det nu kan vara.
    Vi behöver inte analysera varför någon väljer att ”gå ut”, det vi ska göra är att ta till oss och lära oss förstå att alla inte är stöpta i samma form.
    Bra Fredrik ♥

  18. Min som har denna diagnos och har inte haft det lätt i skolan heller.
    Något som irriterar mig är att hundfolk ute på klubbarna använder dessa diagnoser som kul, min hund är så dampig eller min hund har adhd, tänk er för kanske finns det någon som har denna diagnos ute på klubben o blir sårad när ni pratar så!!!!

  19. Bra och fint skrivet!! //Mamma till en av de ”ouppfostrade”…. (nydiagnosierad 8-åring *love him*)

  20. Din pappa hade rätt!!!

    Härligt att du bjuder på din upplevelse av livet så här långt! Det finns ju massor av andra som har liknande personlighet som dig!

  21. Bra FS,

    Har själv levt i 23 år, inte själv men som far till en son som har … ja, alla bokstavskombinationer du kan tänka dig.

    Som förälder, inte alltid lätt, men ack så givande, på många olika sätt. Man behöver tänka ANNORLUNDA som förälder också.

    Sedan, till sist. VA FAN ÄR NORMAL!?!?!?

    Vad jag ”tycker är normalt”, lär inte någon annan tycka är normalt, och det värsta jag kan tänka mig, är att NÅGON sätter mig i facket ”normal”. JAG vill inte vara en ”som alla andra, normal” 😀

    1. En normal person i Sverige har 1,88 barn, är 41,23 år gammal, tjänar 276 745 kr/år och bor i Hjortkvarn (lätt fritolkat av mig)…iaf. om man ska räkna normalt som vi normalt(!?) gjort, dvs. genom att använda genomsnittet. Någon som känner sig träffad..? 😀

      Mvh,
      Johan

          1. undrar jag med …

            brukar alltid säga:

            – ”Be yourself, everyone else are already taken”

    2. ”Jag vill inte vara som alla andra,för jag vill vara mig själv” ,som Noice sjöng på sin tid 🙂

  22. Tack för att du delar med dig, så viktigt att offentliga personer träder fram just för att minska stigmat. Jag har själv en npf diagnos fick äntligen svar som vuxen på år av sökanden. Jag har 2 döttrar med Autism spectrum diagnos den en dottern har även ADHD och Dyslexi. Vi är normalbegåvade- högbegåvade men behöver lite mer tid och ibland mindre sammanhang vid inlärning.

  23. Bra och belysande skrivet.
    Har en syster som så vitt vi vet inte har någon diagnos men fick höra av en lärare på högstadiet att hon var dum och aldrig skulle lära sig något. Kommentaren sitter kvar och vid dryga 50 år känner hon fortfarande att hon aldrig kan lära sig något ur en bok. Det har gått jättebra för henne i alla fall men så onödigt och oproffsigt av läraren att säga en sån sak.
    Förhoppningsvis får lärare av idag mer utbildning i hur man hanterar mer krävande barn – och inte bara såna som är normalstörda!

    1. Håller med dig. En lärares dissande ord kan sätta sig hårt för resten av livet – och det är så DÅLIGT! Kanske av oförstånd, från gamla tider. Men än idag blir personer med diagnoser helt oförstådda, och dessutom utestängda om de inte har kraften att ändå gå på med envisa steg.
      /Victoria
      PS: ”Normalstörda – eller neurotypiska med ”NT” är nog bland det tråkigaste jag vet.. ZZZzzzZZZZz.. ;-=

  24. Vill bara skriva ett Stort innerligt Tack !!
    Fantastiskt bra skrivet!!
    Hoppas att din text sprids och att det ger många fler en insikt i detta!!
    Då kanske fler människor, små el stora kan få känna att de är bra som de är!!
    Alla är lika värdefulla och har både bra o mindre bra egenskaper..
    Ge bara en medmänniska en chans utan att stoppa dem i ”medelmallen” så skulle allt/alla fungera mkt bättre!

    Tack Fredrik!!

  25. Hej!
    Så bra skrivet!
    Har en 9-årig son som precis fått sin adhd-diagnos. Vägen hit har varit tuff, många avåkningar i diket, men nu vet vi iaf varför. Han brottas m väldigt låg självkänsla och är rädd för att inte ”duga”. Skolan vill inte lyssna varesig på oss föräldrar el bup på hur de skulle kunna göra skoltillvaron bättre…Intelligensen är det då rakt iget fel på, tvärtom, han är smartare än de flesta av oss andra.
    Jag tror att det skulle vara skönt för barn, ja även tonåringar, att få träffa vuxna m diagnos som berättar om hur deras uppväxt varit. Att det mesta löser sig!
    Tack till dig Fredrik som är så öppen!

    Hälsningar
    Anna

  26. Grattis Fredde! Som du skriver är adhd sällan en tillgång i skolmiljö. Eftersom jag gick i samma skola som dej och hade liknande problematik kan jag nästan gissa mej till vilken av lärarna som fällde kommentaren.
    Men dom visste inte bättre, alla skulle ju stöpas i samma mall och nåde den som stack ut.
    Bra att du nu fått svar på varför du känt dej annorlunda…
    Kram Lotta

  27. Alla berättar om trygg uppväxt. Ska berätta lite om min.

    Långtifrån trygg.

    Jag och min syster bodde hos mamma pappa,stor villa,eget rum,ridhus på fritid,mamma tävlade i hoppning och jag skötte häst,allt bra.

    Sen bestämmde sig att pappa skulle skilljas.jag var 10 år,2år yngre syster. Det hände från en dag till annan. Han hade träffat annan. Jobbig skilsmässa,inte normal.

    Allt gick blixtsnabbt. Från en dag till annan var vårt barnhem borta. Mamma var hemlös och fick kontakt med en annan karl som lovade henne bostad till henne och vi barn.
    Så klart hon tog det.

    Vi hamnade i Göteborg,med jättefint hus,jättefin bil,allt var jättefint.
    Trodde vi…
    När dom gifte sig,då började misshandeln. Han slog både mamma och oss. Polis ambulans varannan dag.
    Vi gick emellan bråk för att skydda mamma.

    (vad nu en ung tjej kan göra för att skydda sin mor mot nävar,knivar och armborst,undar jag nu)

    Jag och min syster såg vår mor gravt misshandlad,hon låg på lasarettet med sönderslagna revben och blå halva ansiktet.

    Så höll det på i ca 10års tid (och för den som inte levt med misshandel ska fan inte säga ’varför lämnar hon inte han’!)

    Och vad jag vill säga med allt detta är att-jag hade min älskade boxer Lisa vid min sida hela tiden,hon var min vän och lämnade aldrig min sida.

    Jag började arbeta med hundar som en ’flykt’ från allt. Var på hund skolan i Sollefteå,gick utbildning som djurskötare,jobbat på Kolmården,ja allt som har med djur att göra.

    Vem vet jag kanske har nån adha/add grej,men strunt samma.

    /) 🙂

    1. Ofattbart..man skäms över att tillhöra vuxenvärlden när man hör hur barn far illa utan att någon gör något.

      1. Ja,som vuxen fattar jag inte varför ingen myndighet kopplades in. Det var ju inte okänt för grannar och folk runt omkring precis..

        Ser jag minsta lilla tecken på att ett barn far illa så reagerar jag direkt!

        1. och ändå är det så EXTREMT svårt att få barn omplacerade, tyvärr … en stor anledning är att det finns på tok för få foster-/jour- familjer, som kan ta hand om de barn som far illa. Det är ju inte bara att ”slita upp ett barn”, med allt det medför barnet, oavsett situation den befinner sig i så blir det ett trauma för barnet … för att sedan placera i en annan familj om det nu finns några … 🙁

          1. Sant Patrik,men när vi var tvungen att ta skydd hos kvinnojouren med jämna mellanrum så kan jag tycka att vi (mamma+barn) borde fått hjälp till boende och trygghet.

            Ett jävla skitland bor vi i när det gäller sånt här!

  28. Är en förälder till en son med AD/HD. Är även syster till en psykopat. Att döpa sig själv till My eller Myzan är nog, i våran kommun hette hon Lus-Janet

    1. Tråkigt att din syster fick öknamn men det säger mer om inteligensen på de som kallar henne så än om henne!

  29. Jag har också adhd och livet innan min diagnos var tung. Känslan av att vara annorlunda fick mig att hålla tillbaka och detta blev speciellt tydligt när jag började skolan. Jag hade väldigt jobbigt upp tills jag började gymnasiet och äntligen fick min diagnos adhd. Jag hadediagnisen dyselexi sedan innan, men problemet för mig var att kunna koncentrera mig (hålla mig vaken). När jag fick min diagnos gick jag från ig/g till vg/MVG och började gilla skolan. I andra ring fick jag stipendium för att vara en bra elev, klasskamrat mm. Men trots detta har jag ändå idag problem med min självkänsla. Jag har bra självförtroende och vet att jag är fantastisk och klara av så mycket. Men de här små ärren från min barndom gör att när jag känner att jag inte passar in inom normen mår jag dåligt. Detta försöker jag arbeta på.. Varför ska vi ha en norm? Vem bestämmer normen? Hur skulle det fungera om alla var likadana. Vi med adhd är känslomässiga människor med otrolig passion för det vi gillar och med mycket fantasi och drivkraft! Idéspruta har jag blivit kallad! Sen behöver jag folk omkring mig för att ro hem alla idéer.. Ska pröva det med att rådfråga folk så min spontana sida inte tar över.. Men är lycklig för den jag är! Tack för din story! Kram

  30. Jag själv har en snart 15-årig son med diagnos. Den fick han i julas. Att han fick ett svar på varför det inte riktigt funkat i skolan gjorde att han äntligen kunde få ett intyg på att han inte är en korkad, ointelligent och ouppfostrad kille. Att jag som förälder också kunde få något slags kvitto på att det inte var mitt ”fel” att han störde och ställde till stök i skolan.
    Min son är utan tvekan min största hjälte. Att varje dag fram till 14 års ålder gå till skolan och misslyckas. Inte bara misslyckas en gång per dag, utan flera gånger varje dag. Att självkänslan sakta men säkert fallit isär. Att hela tiden höra från de vuxna att han måste skärpa sig och göra som de säger. Det enda han kämpar med på skoldagarna är just att försöka göra som man säger. Vilken vuxen skulle gå tillbaka till sitt jobb om man flera gånger varje dag fick höra att man misslyckas? Jag skulle definitivt säga upp mig. Utan tvekan. Men våra barn sliter och gör om samma tuffa dag – tusentals gånger. Så ja, såklart han ska vara stolt över sig själv. Jag är i alla fall grymt stolt över min son. Han är min hjälte här på jorden.

  31. Så bra skrivet!Så bra för alla med adhd som får läsa att man kan visst fastän man har en diagnos och är annorlunda.Tummen upp för dig!

  32. Jag blir glad när jag hör att åtminstånde endel inte behöver vänta flera år på utredning. Min sambo väntar sedan 1 1/2 år tillbaka och har precis fått ett datum nu. Vi har åkt in några ggr akut för att få hjälp men det är bara att vänta. Han var också företagare, en bra sådan rent teoretiskt men det praktiska är svårare att få ihop, tex planering och slutförande.
    Å har man byggföretag med anställda så blir det svårt på många sätt. Många konflikter uppstår då man inte sköter sina uppgifter på det sätt som ”den sociala mallen” säjer.
    Konkurs pga impulserna tar över. Han hade jordbruk när vi träffades, började med en sommarkalv och slutade med 18 djur och en ekonomisk katastrof som han var helt oförmögen att ta sig ur. De sociala följderna blir andra människors hårda ord och fördömmanden, dumförklarande osv. Man ser inte honom längre utan man ser hans misslyckande.
    Jag brukar se på lyxfällan, å inte sällan ser jag samma mönster, folk som inte har ramar och förmågan att sätta gränser.
    Men vet ni vad, det är inte lätt, men det går att vända. Det har vi gjort. Idag driver jag företaget tillsammans med honom. Han gör det han är bra på och jag hjälper till där han inte riktigt räcker till. Man känner sig som en mamma många gånger. Men har är en underbar kreativ människa och han ger mej mod i sina många gånger våghalsiga beslut. Jag har fått rådet att lämna honom många ggr och frågan hur jag står ut, men varför ska jag lämna den jag älskar för att han inte är som de som anser sig vara normala??!!
    Det är svårt att förstå för den som inte har insikt om hur det är att leva med adhd och för den delen också leva med någon som har adhd.
    Det är betydelsefullt för alla med diagnosen och för oss som lever i relation med den att du Fredrik och många med dej skriver och berättar om era situationer. Det får oss andra att inte känna oss så ensamma.

  33. Så himla bra formulerat .Du är bara bäst i rutan som hundcoach och en fin förebild att visa att man är något speciellt med AD/HD och faktiskt kan lyckas !

  34. Förstår inte varför det blivit så populärt att få diagnosen adhd. Man är ju den man är, med de karaktärsdrag man har, bra eller dåliga oavsett diagnos eller inte. Det har gått inflation i diagnosen. Jag anser att diagnosen ska ges endast till dem som inte kan leva ett ”normalt” liv, kräver särskild skolform och ett anpassat arbetsliv. Annat faller inom ramar för normaliteten, dessa ramar måste få vara vida och tillåtande. Jobbar inom skolan och skräms av hur föräldrar och skolpersonal vill stigmatisera barn genom att leta neuropsykiatriska diagnoser. Fr f allt adhd.

    1. Annika – blir orolig, faktiskt både ledsen och skrämd över att din arbetsgivare som har hand om våra barn inte verkar ha anordnat personalutbildning om dolda funktions-nedsättningar/funktionsvarianter som inte passar in i systemet!? Okunskap föder och matar fördomar som enbart drabbar redan drabbade. Du har helt rätt i att skolans ramar borde vara vidare, men i nuläget är det inte diagnossättning som stigmatiserar barn, utan deras misslyckanden och fördomar.

      Diagnossättningarna innehåller vanliga mänskliga egenskaper – men i en sådan stor extrem utsträckning med ”för lite eller för mycket” att livet ofta inte fungerar. på många plan. Dessutom mår många, även riktigt unga väldigt dåligt utan exakt behovsanpassat stöd.

      Diagnos är ju varken något man ”får hur lätt som helst” eller något man hittat på utan man kan urskilja dem som har behov av den diagnos. Det tror du väl ändå på? Orsaken till att så många diagnostiserat de senaste åren är självklart att den medicinska kunskapen ökat och verktyg utvecklats.

      Och JA – alla ska få möjligheten att utvecklas till allt de kan bli. Men kvarnarna maler för trögt. På 1 år tog 5 npf-ungdomar vars föräldrar jag känner via nätet – livet av sig och jag har själv varit nära att förlora mitt eget diagnosbarn så. Det är helt omöjligt för mig att bara drömma om en bättre värld utan man måste strida för den.
      -Med mycket vänlig hälsning Victoria

    2. Jag tror det är allt socker och skit barn föds upp på idag som gör dem sjuka. Det och det allt hårdare klimatet både i skola och samhälle.

      1. Producerat socker i sin rena form, konserveringsmedel och allt som inte tillhör människans naturliga baskost är skit.
        Vissa barn med autism, ADHD fungerar bättre med en mer genomtänkt och naturlig kost. Vissa har en större benägenhet för celiakiintolerans också. Tur att forskningen går framåt för att stötta. Men det är få som vill vara annorlunda trots att det varit svårt..

        Påpekar att ”neuropsykiatriska personligheter” inte har en sjukdom – där har du faktiskt fel! Man föds med dessa förmågor, det är inte sjukdomar. Tycker du att Fredik Steen är sjuk?
        Personer med dessa personlighetsvarianter har någonstans på vägen passat in i människosläktets utveckling. För, om dessa personligheter vore fel för människans vidare evolution så vore de redan utrotade! Det är inget nytt fenomen skapat av socker!
        Kanske gav flintastensknackarens personlighet rätt autistiskt fokus stammen en fördel för att skaffa föda? Kanske hade de modiga jägarna och de som vågade sig ut att utforska nya landområden, ADHD?

        MEN, som du också säger Sam – det är inte dessa personligheter som är fel – utan det fyrkantiga samhället, som också missar mycket av nytänkande och vidareutveckling – då man enbart får lov att passa in om man är likadan som genomsnittet..
        Mvh V

Kommentarer inaktiverade.