Samarbetsvilja – Är det alltid så bra?

Skärmavbild 2015-12-02 kl. 21.31.14

Glöm inte detta på bilden ovan….. Och information om vad som är farligt för en hund (lök, vindruvor, russin, choklad med mera) finns på agria.se och på en massa andra ställen 🙂

 

Samarbetsvilja – Något som måste bli bättre hos hundar eller inte?

Det diskuteras ju en del om detta, inte minst inom brukshundsraserna. Och följaktligen då inom de raser som i huvudsak arbetar som tjänstehundar inom försvar, polis, bevakningsbranschen.

En bra hund med ”sämre” samarbetsvilja, vad innebär detta?
Förmodligen innebär det att lydnaden ser lite ”tråkigare” ut. Kanske kan man säga lite gammeldags ut. Förmodligen kan det krävas mer av den som tränar hunden i övningar där hund och förare måste samarbete mer än ex vis vid spårarbetet.

För övrigt, och exempelvis då det gäller effektiviteten i skyddsarbete, i sökarbete av olika slag, spårarbete, där påverkar troligtvis inte en ”sämre” samarbetsvilja något till det negativa. Jag med min erfarenhet och rutin kanske till och med skulle säga att hundar med det man kan kalla lite sämre förighet, eller samarbetsvilja, gör dessa specialmoment bättre än hunden med väldigt god förighet, och väldigt god samarbetsvilja.

Tänker man sig hundar som exempelvis testas in som – lämpliga att prövas för polisiärt bruk – så anser jag det betydligt mer förekommande att hundar inte klarar av att bli polishund på grund av just specialarbeten, än på grund av förigheten. Det sistnämnda finns kanske, men det är inget jag hört talas om.

Varför vill man då att exempelvis en Schäfer eller Rottweiler ska ha samarbetsvilja och förighet som en ”cirkushund” (exempel på ras får du välja själv)?

Den är lättare att träna i lydnaden, det är lättare att få till en lydnad som är mer imponerande och ger högre poäng på tävling och prov. Den är mindre problematiskt i vardagen och mer lättkontrollerad.

Men……. Av tre saker blir jag lite fundersam.

1/ Ska man rädda bruksraserna, och behålla bruksraserna och använda dessa som tjänstehundar, då är det minsta problemet i kråksången en ”7” istället för en ”10” på lydnaden. Problemet är väl uthållighet i arbete, förmågan att arbeta länge utan retning och belöning i de mest ”trubbiga” miljöer och verklighet, inte en ”10” på tävling eller prov.
De problemen man bör fokusera på är nerver och dådkraft, det är kamplust och aggressioner. Återigen – Det är sällan samarbetsförmågan hos en tjänstehund är det som görs att den slås ut som tjänstehund. Det är i vilket fall inte lika vanligt som anledningar som – dålig i miljöer, dåliga nerver, för dålig kamplust (uthållighet).

2/ Mer föriga, och mer samarbetsvilliga hundar än ex vis Schäfer, Rottis och Dobermann som tre exempel finns ju redan. Då kan man tänka sig Pudel, kanske Labrador, som två exempel.
Min uppfattning är faktiskt att egenskaperna hänger ihop. Man kan inte välja egenskaper ungefär som man väljer tillval vid ett bilköp.
Vill man ha en förighet och samarbetsvilja som en Labrador, fast i en Rottis, och avlar mot detta. Då har man snart en Labrador fast den ser ut som en Rottis.

3/ Sedan kommer man i på lite mer allvarliga saker. När man pratar förighet, samarbetsvilja, då vill jag gärna göra kopplingen till signalkänslighet.
En hund reagerar snabbare och lättare på ex vis min mimik om den är samarbetsvillig och förig. Men man ska ha klart för sig att denna hund reagerar även lättare på andras mimik. Har man då en hund som har kamplust och aggressioner, och till det en väldigt signalkänslig hund, då kan det bli farligt. Riktigt farligt. För vi kan ju inte bara avla fram signalkänsliga hundar som bara reagerar lätt och bra på signaler vi tycker är positiva.

I denna diskussion så anser jag nog att man bör tänka ett varv till, och tänka lite längre.

5 svar på ”Samarbetsvilja – Är det alltid så bra?”

  1. Shit, ännu en gång så håller jag med dig. Börjar nästan bli en vana 😛

    Idag, inom många brukshundsraser, så bedriver man en avel där det ska se ”snabbt & flashigt” ut, där BC är måttet på snabbhet i bedömningarna, bedömningar utgörs inte längre utifrån rasens anatomi … en hovawart tar lite längre tid att lägga sig än en BC, detsamma gäller jämförelse Schäfer/Rottis och BC, de har så att säga lite längre ned till backen.

    Aveln bedrivs så ”vem som helst” ska klara av en brukshund, de är som du säger, det går mer mot en ”will to please” a la retriverhundarna, och på vägen tappar man viktiga egenskaper, som du är inne på.

    Nerver
    Kamplust
    Förmågan att jobba självständigt
    Mod (Dådkraft, vilket egentligen är en kombination av flera egenskaper, eller kanske beroende av andra egenskaper)

    Sedan är jag rätt övertygad att just samarbetsbiten GÅR att få fram i hundar som från början INTE är speciellt samarbetsvilliga, beroende på HUR man tränar/bygger upp valpen … och, här är det en balansgång för att behålla självständigheten i arbete (sök, spår, uppletande, skydd etc.)

  2. Jag kollade nyss på en film på fb där Fredrik lekbrottas med Lilla Nymo och har en fråga på det!
    Jag leker med mina hundar på samma sätt och hundarna älskar det. Jag startar leken och jag avslutar den men annars är regeln att ”den som in i leken ger den får leken tåla” så hundarna leker med mej som dom gör med varandra.

    Frågan alltså. Jag lekte med en av mina hundar då en person tittade på och hon frågade om jag inte var rädd att hunden skulle få för sej en massa av leken. Hon påstod att den typen av lek kan göra en hund farlig eftersom den får ”ge sej på sin ägare” så leken kommer urarta i en maktstrid till slut.
    Jag är inte det minsta orolig för min egen del, jag tror tvärtom att jag stärks som ledare genom att leka med dom.
    Men, finns det något fog för hennes fråga(påstående)? Finns det hundar som ser leken som en kamp och tillslut blir farlig?

    1. Personligen skulle jag säga att det är nonsens. Även om det skulle uppstå en situation där känslorna blir mer allvarliga så blir det ingen ”maktstrid” om inte båda parterna gör det till en.

      Jag leker själv på liknande sätt med min hund och är inte dugg orolig och ser ingen som helst anledning att börja bli det heller. 🙂

      Mvh,
      Johan

    2. har också alltid lekt med alla hundar jag haft på det viset, just för att den typen av lek stärker relationen, tilliten, och en massa annat mellan mig och hunden …

      Det med ”maktstrid” är helt fel, just för att det itne finns någon ”strid om makten” mellan hund och människor … dvs, en hund försöker ”aldrig klättra i rang” som många säger 😀

      1. Det behöver ju inte handla om maktstrid men den här personen ”visste” om flera hundar som svarat upp mot ägaren när dom lekte. Det hade börjat med rolig lek och så pang blev det allvar och hunden anföll med kraft.
        Jag tror ju att det är något annat som hänt men hon hävdade bestämt att det var så.

Kommentarer inaktiverade.