Din hund är inte ointelligent på något sätt.

Skärmavbild 2016-08-07 kl. 09.03.52

Sista dagen på min semester är här. 4 veckor har det blivit. Visserligen inte helt ledigt, men ändå mer ledigt än arbete. Det har varit fantastiskt skönt att ladda batterierna och njuta av sommarvärmen.

Mina små schäfervalpar växer och mår bra. De är nu inne på sin andra levnadsvecka. Är du intresserad av en schäfervalp efter Ziegerkamp Heidi och Margman Yan, kontakta då mig via mejl. Märk brevet ”Valp”.

Senare idag ska jag njuta av den sista ledigheten genom att träna lite polishundar i skydd. Det är alltid kul och givande. Varje träningspass, varje liten diskussion, gör att kunskapsbanken jag har växer ännu mer. Och jag älskar att lära mig mer, jag älskar att lyssna till andras erfarenheter och synpunkter då det gäller hund.

 

Den största utmaningen då man hjälper en hundägare med sin hund, det är att försöka få hundägaren att förstå, att göra rätt.
Hunden är mycket sällan ett problem att lära, det är hundägaren som är ett problem.
Sannolikt beror det mycket på att ”hunden lever i nuet” medan hundägaren gör allt annat än att leva här och nu. Allt hundägaren ska göra, all information hundägaren får, analyseras mot gamla erfarenheter, tankar, och inställningar.

Ett exempel kan vara – Jag arbetar med en hund i kanske trettio minuter. Under dessa trettio minuterna rör jag kanske vid hunden ett tiotal gånger. Denna fysiska kontakt sker kanske i hunden mungipa, hundens sida, svansen, bog med mera. Och den fysiska kontakten handlar om både belöningar och tillrättavisningar.
Hundägaren är med och noterar allt och säger att denne förstår och är redo att arbeta själv med hunden.
Något sker och hundägaren ska påkalla hundens uppmärksamhet genom att röra vid hunden. Inget sker, och när jag frågar varför kan svaret bli – ”Jag kom inte åt hundens nacke!”

Ingenstans under vårt samtal eller under vårt arbete har jag sagt att hundägaren måste ta tag i hundens nackskinn (det har jag aldrig sagt), ändå så finns denna inställning djupt in i hundägarens undermedvetna…….

Det här är svårt tycker jag!

Samma sak gäller en sådan enkel sak som uttrycket – Fysisk kontakt!

När jag nämner eller skriver – fysisk kontakt – då tänker kanske några omedelbart på en kram eller en smekning. Men många tänker omedelbart på någon typ av bestraffning.

Det är lite märkligt och det blir framförallt lite problematiskt. Säger jag – fysisk kontakt – i ett annat forum eller ämne, kanske då det gäller en kärleksrelation, då tänker man genast på andra mysiga saker när man hör ordet fysisk kontakt 🙂

Vi hundägare har en mängd saker med i ”bagaget” som inte alltid är så bra för våra hundar, och inte minst ställer till problem i mitt arbete.

Kanske är det bara jag, men fysisk kontakt är i huvudsak positivt för mig. Älskar att krama om hundar, mina barn, och de personer jag gillar. Älskar att röra vid en axel, vid en arm, för att förstärka något positivt jag vill förmedla.

När jag ber en hundägare belöna sin hund, då tar nio av tio fram en godisbit.
Man kan givetvis belöna en hund med en godis, men en godisbit är inte så ”alround” som belöning som många tror.
Mitt klassiska exempel då det gäller godis som belöning är exempelvis hunden som morrar.
Ge en hund som morrar en godisbit. Denna godisbit kommer INTE att göra att hunden morrar mer, och här har vi genast ett exempel på ett tillfälle där en godisbit har en motsatt effekt än vad en belöning har.
En ”belöning” har till syfte att förstärka ett beteende, och därför gäller det att vara noga med belöningar och hur hunden uppfattar din ”belöning”.

Jag tycker i mycket man ska ”uppfostra” sin hund ungefär som man uppfostrar sina älskade barn.
Inte krångla till det, inte överanalysera.
I barnuppfostran använder man sig givetvis mycket av olika typer av belöningar, men också tillrättavisningar där man visar barnet vägen.
Det lilla barnet som gärna slänger sin spaghetti på golvet eller väggen. Den tillrättavisar man mjukt, visar vägen, och successivt lär sig barnet att spaghettikastande inte är acceptabelt vid matbordet. Det förekommer inga bestraffningar, och belöningen blir många gånger lugnet vid matbordet, inget annat.
Men det äldre barnet pluggar inför ett matteprov. Här kanske föräldrarna kan locka barnet med någon typ av belöning… ”skriver du godkänt på matteprovet, då gör vi X efteråt”…

osv….

 

Det finns en tendens att krångla till det då det gäller hund. Det finns en tendens att tillskriva hunden ett större intellekt än vad hunden har, det finns en tendens att underskatta hundens intelligens… Krångla inte till det!

 

Det klassiska exemplet på detta kanske är –

Du och hunden återkommer till ett ställe med bil, där ni endast varit en gång förut. Hunden blir ivrig i bilen för att den känner igen sig – ”Det är otroligt, hur kan hunden känna igen sig här…” – är då en vanlig kommentar.
Varför inte?
Om du har varit på ett ställe så känner du sannolikt igen dig om du åker dit igen. Varför skulle en hund inte göra det?
Din hund är inte ointelligent på något sätt!!!!

 

Ha en fin söndag 🙂

 

 

3 svar på ”Din hund är inte ointelligent på något sätt.”

  1. Hej! Vi har en lite hund, som ”ryker ihop” med en annan hund, när hon, som jag uppfattar, blir avundsjuk. T ex om den andra hunden får en godisbit. Fast vår hund också får en. Vad gör vi!

    1. Det korta och ”enkla” svaret är – Ge inte godis när båda hundarna är närvarande.

      Visst det kan vara svårt, men det är samma sak där som att slänga en pinne eller en boll när det är mer än en hund närvarande. Det kan bli slagsmål om pinnen. Det är inget konstigt alls. De försvarar det de vill ha och vill jag ha det du har så försöker jag ta det. Lika dant som med barn – fast barn kan vi TALA med och förklara.

      Med hund så måste vi VISA och på så sätt tala om att det är förbjudet att göra si eller så. Tala om att vi inte accepterar sådant beteende. Kan vi inte komma så långt får vi avstå från att sätta hunden i en sådan situation att den vill försvara något eller ta från den andre.

      Att komma med en generell lösning till alla hundar – det går inte. Varje hund är en individ och utöver det så är rasens egenskaper också viktiga. En terrier, en pudel och en mops reagerar inte på samma sätt. Inte alltid.

  2. ”Äg” godiset ungefär som du äger maten på din tallrik. Ge bort det endast efter att hundarna har lytt ett kommando som du har sagt, t ex ”Sitt”. Be inte med glad eller gullig röst, utan låt bestämd.
    DU bestämmer hur och när och om du delar med dig av DITT godis!
    Låt hundarna sitta flera meter ifrån varandra. Snegla på ”attackhunden”. Om den ser ut som den ska flyga på, bryt dess intention direkt med sträng blick och bestämda ord, t ex ”NEJJ du – du ska VÄNTA!”
    Ge sedan alltid den ANDRA hunden först! När denne har fått så är det ”attackhundens” tur. Och sedan inget mer godis för den gången.
    Dessa åtgärder minskar risken för avundsjukeattacker.

Kommentarer inaktiverade.