“Kända underlag” kan fungera, men så fort man byter är rädslan ofta tillbaka.

skarmavbild-2016-11-16-kl-21-04-19

 

Om någon dag tar jag stygnen på LillaNymo. Det har läkt ihop bra, och hon är i princip helt återställd. Skönt tycker jag, och säkert även hon 🙂

 

Rädsla för underlag (golv, blanka ytor, trappor med mera)

Jag vågar påstå att 99 gånger av 100 är dessa rädslor med redan från födseln av hunden. Det är oerhört svårt att träna bort helt.
Man kan lyckas bra med “kända underlag”, men så fort man byter är rädslan ofta tillbaka. Det vill säga – Ett halt golv hemma kan komma att gå bra. Men om hunden utsätts för ett likadant golv någon annanstans, då är rädslan tillbaka.

Med rätt träning, och med hundens erfarenhet och ålder, kan detta bli bättre och bättre under hundens liv, men helt bra blir det tyvärr sällan.

Just detta med rädslor för underlag är också en vanlig orsak till varför en annars bra hund inte kan bli exempelvis polishund. Detta är alltså inte alls så ovanligt som någon kanske kan tro.
En annan rädsla som är relativt vanlig, och även den ofta medfödd, är rädsla för mörker samt för buller eller höga ljud.

Som med all typ av rädsla så anser jag att man dels verkligen ska överväga om man aktivt ska försöka träna bort detta. Trots allt är det ju så att träningen är besvärlig och jobbig för hunden, eftersom i en stor del av träningen utsätter man hunden för rädsla och också stress. Man måste också verkligen vara vaksam på om träningen går åt rätt håll. I en träning som inte kanske är helt bra för individen, så är det lätt att man faktiskt till och med förvärrar rädslan. Alltså motsatsen till vad man hade som målsättning.

Att man kan motverka att en hund blir rädd för underlag, genom att träna den unga valpen på många typer av underlag, det är inte heller alltid sant. Väldigt sällan sant till och med. Enligt min erfarenhet (och den är ganska stor då det gäller detta), så är detta många gånger helt enkelt inget du kan göra så mycket åt. Antingen tycker hunden det är besvärligt med en viss typ av underlag, eller också inte. Här är det nog snarare val av valp och ännu mer – Val av föräldradjur som kan påverka absolut mest.
Ofta visar sig inte rädslan för olika typer av underlag på den väldigt unga valpen. Nästan alltid kommer den negativa reaktionen på valpen då den kanske passerat 5 månader eller mer. Tills dess har man som hundägare kanske inte sett något alls tidigare. Det är sannolikt också därför väldigt många hundägare tror att ” det hänt något”.

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

8 Inlägg för “Kända underlag” kan fungera, men så fort man byter är rädslan ofta tillbaka.

  1. Thea skriver:

    Ang golv osv. När det gäller Collien i programmet,så kan det vara en ide´ att kolla synen.
    Collie är en av de raser som tyvärr kan drabbas av PRA (finns annan förkortning också,minns inte nu)

    Men,hoppas det bara handlade om ägarens energi/kroppsspråk.

    • Pia skriver:

      Det finns väldigt sällan PRA hos collie. Dom har ngt som heter CEA, men det förklarar inte golvrädsla hos hunden. Tyvärr går det inte att mäta synen hos en hund eller om den har brytningsfel.
      Golvrädsla inom rasen är ett fenomen och har olika teorier.
      Tyvärr så går det inte att hitta vsrgör en del collie blir golvrädda.
      Det är därför man aldrig skall avla på dessa. Dessutom så kan golvrädsla hoppa en eller flera generationer.
      Men tyvärr så är inte alltid uppfödarna ärliga.
      Golvrädsla ser man ganska fort när valparna börjar gå.
      Så länge ägaren slänger ut mattor överallt och inte berättar detta till uppfödaren, att valpen har utvecklat golvrödsla. Så fortsätter uppf avla på dessa hundar.
      Mkt tråkigt.
      Jag känner till golvrädsla då jag själv har haft en hel del collie.
      Ngr har visat golvrädda men inte rädsla att gå på golven.

  2. Suzanne skriver:

    Collie är ju kända för att lida av golvrädsla (och andra rädslor) så den behöver inte vara sjuk pga det.

    Min vackra collie är den räddaste hund jag haft och då har jag även tagit hand om misshandlade omplaceringar. Jag fick till mig att det var miljöombytet från landsbygd till tätort som skapade rädslan när min lilla valp var livrädd för asfalt och blanka golv. Idag är han en 6 år gammal stressig men väldigt snäll kille som lätt blir skrämd och tex flyr om man möter honom vid en trappa, skäller vid höga ljud eller egentligen vid alla ljud så som om jag säger något glatt, busar med barnen, kittlar dem osv.
    Blir det collie igen så kommer jag att välja extremt Noga och studera hunddata samt prata med många tidigare valpköpare för att undvika att få en lika vek och rädd hund igen. 🙁

    • Kittie skriver:

      Hej Suzanne

      Jättetråkigt att du fått en så rädd hund och detta är något som rasklubben jobbar hårt med.
      Ingen vill ha en rädd hund och exakt hur rädslor ärvs ner (i vilket locus) det sitter kan vi inte säga idag. SLU håller på med en studie och även i USA forskar man mycket på Collie så vi hoppas att vi inom kort kan ha mer kött på benen.
      Det material som finns idag bygger på statistik från hundens släkt och de MH som är gjorda på dessa individer. Tyvärr vill inte alla göra ett MH så vissa linjer haltar det innebär att vi saknar information om ca 50% av dagens collie – det blir ett felaktigt värde när man ska planera en parning.
      För att hjälpa en ras att bli av med en sjukdom eller som här rädslor måste alla även valpköpare hjälpa till genom att testa sina hundar i de tester som rasen bör genomföra. Detta är för att utvärdering av avelsresultat ska bli mer rättvisande och det hjälper oss även att välja rätt avelsdjur till kommande parningar.
      En orädd hund kan ha rädda syskon och då kan även den orädda hunden föra rädslor vidare
      Jag hoppas självklart att du vill ha en Collie till så håll utkik efter MI-INDEX (ska vara 100 eller högre) på kullarna så får du en uppfattning om hur hundens mentalitet är

  3. Filippa skriver:

    Hej Fredrik,

    Först och främst vill jag säga att jag är ett stort fan och uppskattar din blogg.

    Nu till min fråga.

    Min bästa vän har hund sen ca 3 år tillbaka, en lugn lite chiwawa som ärväldigt under given, nästan lite “harrig”. Han håller sig gärna för sig själv men har inga problem i lugnare hundgrupper.

    Nu till problemet.
    Min tjejkompis har nu träffat en kille, som hon blivit blixt förälskad i.Han har en liten valp, en bland mopps. Denna lilla tös har energi för 2 och är väldigt energisk.
    Hon kan inte lämna chiwawan i fred hon hoppar, biter i öronen och vill helt enkelt inte lämna i fred. Det slutar med att chiwawan sitter ihop krupen och vill inte röra sig.
    Hon har berättat att hon märker att chiwawan mår dåligt och det gör att även hon gör det.

    Detta skapar ett problem i relationen när ingen av dom verkar kunna tycka sig hitta en gemensam lösning på problemet.

    Jag har hoppat in och passat den lilla killen men detta är ingen långvarig lösning.
    Jag vill inte lägga migi deras val av uppfostran därför vänderjag mig till dig.

    Hur kan det lösas?

    Jag vill se min bästa vän lycklig och jag vill se hundarna må bra också.

    Önskar så att jag får svar.

  4. Du skriver att träningen är jobbig för hunden, men då tränar man nog på fel sätt.
    Vilken träning talar du om? Berätta gärna det, många vill nog veta!
    Kan det vara så illa att du bara känner till den gamla träningen där man tvingar ut hunden på t ex golvet eller i trappan? Så som t ex Barbro Börjesson gör? Med sådan träning kan nog hunden snart klara en viss trappa eller ett visst golv, eller hoppa in i bilen eller annat. MEN det är lätt att förstå att hunden då inte automatiskt klarar en ny miljö. Den blev ju tvingad!
    Det är OK att “pusha” hunden lite grann fysiskt, men måste också belöna den för konceptet att utmana sin egen rädsla och “våga”. Det är ju det som ska tränas, inte det specifika golvet…

    https://www.youtube.com/watch?v=3-CCJxF-9U4

    Man ska träna hunden att gå framåt mot det den är rädd för, om så bara ett steg med en tass. Man kan använda viss fysisk hjälp eller låta hunden göra helt själv. Sedan får den klick och så den belöning som just den hunden uppskattar mest (det kan vara mycket, inklusive att kunna retirera tillbaka till “baslägret”)

    Jag förstår att hunden aldrig kommer bli helt orädd och självsäker, men självklart ska man träna! Men berätta gärna hur DU tycker att man ska träna!

    Men man ska inte avla på hunden, där blir det fel.

    (Ren skotträdsla kan jag förstå är svår att träna bort, då det kan bero på att hunden har gjort en stark association till smärta i hörselorganen.)

  5. Anna Linnér skriver:

    Hej Fredrik,
    Jag vill först och främst säga att jag beundrar din kompetens när det gäller hundar och dess beteende!

    Jag har haft hundar i hela mitt liv – först tax och sedan har det varit westie och dobermann och nu westie igen. Vi är en familj på två vuxna och två tonåringar och en westie-hane på 2,5 år. Mina hundar har alltid sett mig som ledaren och den som är favoriten i familjen, vilket jag inte tycker är så konstigt egentligen, eftersom det är jag som ger mat och har ägnat mest tid åt djuren.
    “Problemet” med Sune, som han heter, började egentligen för ca 1,5 år sedan och sonen hade sin värsta tonårsperiod med mycket gap och skrik. Sune ansåg då att han skulle försvara mig och gav sig på sonen och bet i sonens ben. Nu är det relativt lugnt med sonen (han är 16 år) och han vill inget hellre än vara kompis med Sune, går gärna ut på promenader och leker med hunden Sune däremot morrar ofta mot 16-åringen om han närmar sig och det vill ju sonen “bota” genom att fortsätta klappa o s v. Ofta ligger Sune gömd under soffbordet när sonen kommer hem från skolan och kommer inte fram förrän jag kommer hem från jobbet! Sitter vi övriga i soffan och Sune ser att sonen kommer, då gömmer han sig vid våra ben och morrar. Han har även gjort utfall och bitit. Jag försöker med det mesta, som att avleda, ta tag i hunden, försöka få sonen att strunta i hunden. Sonen blir ju naturligtvis frustrerad och blir arg tillbaka och då blir det ju ännu värre! Jag förstår ju att Sune är rädd för Erik, som sonen heter, men hur får jag bort det här beteendet?
    mvh
    Anna Linnér