Det gäller att vara uppmärksam, ordentligt uppmärksam!

Snart, inte alls så många dagar kvar, så är det premiär för min hundpodd 🙂
Mer info inom kort!

 

För några veckor sedan fick jag ett vädjande sms från en hundägare. Deras hund, två år gammal, som de fick hem till deras bostad fyra veckor tidigare, vägrar att gå på golven hemma, och lägger sig platt och vägrar gå på promenad.
Hundägarens egna uppfattning var – ”han är livrädd för golvet och för markplattor och asfalt”
Problemet var enormt. Dels för hundägarnas skull, men inte minst för hundens egna välmående.

Jag åkte dit, tittade på hunden och problemen, och skapade mig direkt en uppfattning om hunden – Hunden är trevlig och mycket positiv, en alldeles härlig hund. Men samtidigt otroligt rädd för varierande underlag (hala golv, och förändringar i marken).
Hunden vägrade att lämna gräsmattan på tomten, och då menar jag vägrar!
Kanske då det gäller denna typ av problem, det absolut värsta jag sett. Jag var väldigt tveksam till någon typ av lösning, men såg ändå någon chans till möjlighet för att hunden var så glad och positiv för övrigt.

Ägaren berättade att man provat allt. Man har burit hunden, lockat hunden, vädjat till hunden, belönat med mat och godis, men absolut inget fungerar. Jag var deras sista hopp. (vilket inte alltid är så kul att höra när man åker till en hundägare på vinst och förlust)

Jag lånade kopplet och hunden en stund och provade lite olika tekniker… inget fungerade.
Vi gick in och satte oss och pratade lite. Ägaren förklarade återigen för mig att detta inte alls går, och att ägaren funderade på att lämna tillbaka hunden till uppfödaren. Det enda problemet var att ägaren visste att hunden skulle få ett liv i bur hemma hos uppfödaren.

Jag bestämde mig då för att gå ”all in”….. bära eller brista, det här går ju inte. Ägaren samtyckte och vi gick återigen ut till hunden i trädgården.
Vi lade ner allt vad ”belöning” heter i fråga om leksaker eller godis, nu vädjade vi inte längre, nu ”visade vi bara vägen” för hunden. Ägaren gick, hunden åkte kana i kopplet efter ägaren. Efter ett par meter insåg jag att detta inte är okej, och gick upp bakom hunden och la (inte sparkade) foten mot hunden bakdel och puttade bestämt men försiktigt. När hunden insåg att den inte kunde fly, när den insåg att den inte hade något val, så började han plötsligt gå. Osäkert, men gick ändå framåt. Ägaren och jag berömde givetvis rikligt och försökte vara roligt stöttande. Plötsligt slängde han sig ner igen, och proceduren fick börja om igen……

Idag, tre veckor efter mitt besök, berättar ägaren med glädje för mig –
”Du har räddat livet på min hund, du har räddat min familj….. Nu när jag tar fram kopplet blir hunden glad och livlig. Gladare än vad han någonsin varit. För tre veckor sedan verkade han inte ens vilja leva. Han går nu obehindrat i huset, på promenader, och när vi kommer till något nytt ställe där hunden tycker det blir läskigt, då räcker det med att jag säger hans namn lite strängt, så kommer han….. Tack snälla för din hjälp, du har gjort min hund till en lycklig hund”…

Det jag vill ha sagt med denna sanna berättelse, det är att man aldrig får fastna vid några speciella metoder. Det är att all träning måste individanpassas. Det jag menar med det här inlägget är att det aldrig är försent att hjälpa en hund. Uppfödaren gav bort hunden till den här familjen för att han var omöjligt pga hans stora rädsla, familjen med diverse hjälp från andra hade misslyckas – Nu är hunden en stark och lycklig vovve igen.

Det jag också vill ha sagt med detta inlägg, vilket jag också sagt tidigare i andra inlägg, det är att rädsla hos en hund ibland handlar om att ”visa vägen och stötta hunden bättre”, och att just ”stötta och visa vägen för en hund” faktiskt ibland kan handla om en kravställning…. hur besvärligt det än låter.

Men en sak som är otroligt viktigt då man arbetar med rädslor, det är att vara uppmärksam på att träningen går åt rätt håll. Minsta lilla kravställning man ställer på en rädd hund, och träningen går bakåt istället för framåt, då måste man lägga ner den tekniken man försöker! Tänk på detta då du försöker träna bort olika typer av rädslor – var uppmärksam på hunden!

Jag träffade hunden i fråga idag på dagen, och jag fick nästan tårar i ögonen över vilken otrolig skillnad det blivit på hunden sen jag såg honom sist. Fantastiskt härligt att se.Dessutom blev hunden överlycklig av att träffa mig med, vilket inte på något sätt gjorde mina känslor för allt mindre härliga.

6 svar på ”Det gäller att vara uppmärksam, ordentligt uppmärksam!”

  1. Vilken solskenshistoria Att ha ett mål , inte ge upp, skapa en relation till hunden , Mycket jobb , och massa kärlek ❤

  2. Helt underbart !!! Blev så lycklig över att hunden kom över sin rädsla !!!❤❤❤

  3. Har en fråga: Ska hämta en amstaff kille på 9 månader nästa vecka han är sist ut från kullen för ingen ville ha honom… men iallafall är han understimulerad för att han inte fått tillräkligt med uppmärksamhet villket gör att han biter på saker då menar jag ALLT vet du hur man kan arbeta för att få bort ett sådant beteende kanske några tips/råd? Skulle bli jätte tacksam för svar. Mvh, Tindra.

    1. Ge han det han FÅR tugga på ben leksaker
      Så fort du ser att han e på G med at ta något han INTE får tugga på ge han nå´t han FÅR släng det till honom så blir den lite MER intressantare å beröm honom när han tar det

  4. Jag blir så lycklig av att läsa en sån solskenshistoria. Fantastiskt för hund ägare och dej.
    Jag undrar vad som skapade denna rädsla
    Skönt att det ordnade sig
    //Catrine

  5. Hej!
    Jag bor i lägenhet och har tänkt att första tiden med valpen blir utan koppel. ”Vågar” man ha den lös eller finns det risk att den sticker? Nu är den ju inte så snabb i början så man hinner väl få tag i den men vill inte själv vara stressad/nervös så att valpen känner av det…

Kommentarer inaktiverade.