Hunden måste få tid på sig att kunna göra rätt.

Jag avslutade helgen (innan hockey-vm) med ett härligt träningspass med fem poliser och deras hundar. Jag hjälper dessa med skyddsarbetet, och det är vansinnigt kul.

Nästan alla av dessa polishundar är riktigt bra hundar. Ändå har många polishundförare vissa problem med sina hundar i skyddsarbetet (dock inte alla).
Och anledningen till dessa problem är många gånger samma anledningar som “vanliga” hundägare har.

1/ Ägaren/föraren är inte tydlig mot hunden. Då menar jag INTE hård, utan bara tydlig. Alltså kommunicerar på ett sätt med hunden som hunden förstår.
Ett exempel på detta kan vara en grej som hände igår med en av polishundarna. Föraren har problem med att “släcka” hunden. Alltså, få hunden tyst och sittandes, trots att figuranten (eller människor i arbetet) hetsar och eggar hunden.
Här var problemet tydlighet, och fokusera/kommunicera rätt. När polishundföraren sa “sitt” till hunden fortsatte hunden att skälla. Men det inte polishundföraren tänkte på var att hunden faktiskt inte satt ner ordentligt och stabilt. När hunden halvsatt kommenderade polishundföraren hunden “tyst” upprepade gånger och allt blev nästan värre.
Jag bad då denna förare att göra om övningen och strunta i att hunden skäller, och BARA fokusera på att den ska sitta ordentligt. Polishundföraren fick tydliga instruktioner och stöttning, och när hunden satt sig ner stabilt och säkert – ja, då skällde ju inte heller hunden.
Alltså, bråka inte med hunden och kommunicera med hunden på rätt sätt. Varför skäller hunden? I detta fall helt enkelt för att hunden inte kunde ta åt sig av kommandot “sitt” och “tyst” och att detta istället gjorde att hunden blev frustrerad och stressad. Lösningen var alltså att strunta i ljudet, och fokusera på det verkliga problemet.

2/ Man ger inte hunden förtroende. Att ge en hund förtroende och faktiskt också möjlighet att göra fel, det är viktigt. Har hunden satt sig ner på kommando “sitt”. Slacka då kopplet och kliv en meter i sida. Lita på hunden. Att stå nära hunden med stramt koppel ger hunden fel signaler. Svart eller vitt, rätt eller fel, det är vad som gäller. Gör hunden rätt, låt då hunden få känna det.

3/ Hunden måste få tid på sig att förstå, att göra rätt. Tänk dig en hund som på promenaden får syn på en katt och vill jaga efter katten. Samtidigt som den far ut i kopplet säger du omedelbart “sitt” till hunden. Sannolikt kommer hunden inte att lyda, och all försök till kontroll är bortkastad.
Tänk dig nu istället att du tar det lugnt, håller emot hunden då den vill jaga efter, och säger lugnt – “Pluto”….. (väntar tills hunden uppmärksammar dig) och när du känner att hunden har uppmärksamhet på dig säger du – “sitt”. Då kommer övningen sannolikt att lyckas. I såna här situationer måste du skapa förutsättningar för hunden att lyckas. Och det gör du bland annat genom att ge hunden några sekunder extra innan du börjar “härja” med hunden.

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

3 Inlägg för Hunden måste få tid på sig att kunna göra rätt.

  1. Shanice Ihrén skriver:

    Hej Fredrik!

    Lite nyfiken på vad du tycker om foder.
    Kan du berätta lite om din uppfattning om vad som är “bäst” generellt för våra hundar när det gäller just foder?

  2. Niclas skriver:

    Hej Fredrik! Har en listen fråga till dig som är så kunnig, samt att du kanske kan ge något tips.

    Vi är hundvakt åt en tollare på 7 år. Härom dagen hämtade vi vår egna “Aussie” på snart 2 år. Jag befarade att det skulle bli lite morrande osv, så jag och sambon tog varsin hund och möttes på neutral plan. Då vart det lite nyfikenhet följt av utfall (ingen kom till skada) där jag sa åt hunden jag gick med på ett auktoritärt sätt, och sambon gjorde det samma.

    Det funkar att gå med båda, kommer dom för nära varandra så morrar den nya killen (Aussien på 2 år) åt Tollaren. Igår så möttes det i dörr öppningen och jag såg direkt att u blir det fajt, så Aussien flög på Tollareb och han försvarade sig så klart. Var snabb med att sära på dem men vart tyvärr biten av den nya killen i armen (tror inte det var mig han ville bita men jag var närmast).

    Så här kommer frågan. Den nya killen morrar i princip varje gång Tollaren är i närheten, men att gå promenader funkar utan problem, det bryr sig inte om varandra. Har du något bra knep eller tips på hur man kan få dem att bli sams eller i alla fall acceptera varandra i hemmet?

    Ibland kan det även vara att han morrar åt oss, men det tror jag har med osäkerhet att göra, att han inte känner oss än.

    Tacksam för svar 🙂

    Niclas

  3. Tilde skriver:

    Hej Fredrik! Jag är en 13 årig tjej som rastar tre små hundar till vardags. Tre gånger i veckan brukar det bli. Dom är av rasen pomchi. Den första hunden heter Lovis. Hon är 4 år. Hon har stor integritet. Man får bara klappa henne om man känner henne och absolut inte gå omkring och bära runt henne. Då kan hon morra eller nafsa till. När man känner henne så är hon världens snällaste. När jag kommer så brukar hon krypa upp i mitt knä och lägga sig på rygg med tassarna i vädret. Så gulligt! På promenaderna är hon lite skälig. Inte så farligt ändå. Men problemet är att när vi kommer tillbaks från promenaden så är hon helt annorlunda. Hon kryper ihop om man vill klappa henne och går ofta in och sätter sig under en stol och morrar om man kommer nära. Jag vill så gärna nå fram till henne. I dom lägena så brukar jag låta henne vara i fred och leka med dom andra hundarna. Men det känns som hon blir argare då. Ibland så kan hon även komma upp i mitt knä och slicka mina händer men när jag rör henne så morrar hon. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Har pratat med ägaren om det och hon tror det beror på att Lovis är ledsen att jag ska gå. Men om jag tar av mig jackan och går in i vardagsrummet och sitter där i en halvtimme så ska jag ju inte gå när jag kommer tillbaks från promenaden. Lovis är ändå sur och sitter under någon möbel och morrar om man kommer nära. Hon är ju absolut inte såhär när man kommer. Hon är en helt annan då. Och jag har rastat hundarna i ungefär ett år nu. Har jobbat med att lära känna Lovis sedan dess. Jag vet inte hur jag ska hantera situationerna när hon blir såhär. Vad ska jag göra?

    Den andra hunden heter Molly. Hon är också 4 år ungefär. Lugn och social. Supermysig inomhus. Men utomhus är hon absolut inte lugn. Om man är på tomten så skäller hon på alla förbipasserande och på grannarna. När jag märker att hon börjar morra och kolla ut hela tiden så tar jag tag i henne. Inte hårt men bestämt och säger nej. Hon lyssnar inte. När grannen passerar tomten så skäller hon hysteriskt. Man får ingen kontakt med henne. Värre är det på promenaden. På alla människor och djur skäller hon på. Jag har prövat att säga åt henne och sitta och ge henne en godis när hon sitter. Det här funkar absolut inte. Hon bara skäller och drar. Jag försöker få ögonkontakt men hon är jättesvår att nå i den här sitautionen. Jag har prövat att bara gå vidare. Fokusera på en stolpe där framme och bara gå på. Detta funkar inte heller. Jag har också prövat att säga ifrån. När jag märker att hon börjar bli stressad så tar jag tag i henne och säger nej. Hon kollar inte ens på mig. Jag vet att ägaren också har stora problem med det här. Hur ska jag göra när hon skäller?