I säkra miljöer, låt hunden vara……

En individ med bra självförtroende klarar vardagen bättre. En individ med bra självförtroende är just självsäker och behöver inte hävda sig.

För mig är det viktigt att se till att både mina barn och mina hundar har ett fint självförtroende.

Ta exemplet med den smala och mycket vingliga kanoten. Min son vill prova och frågar mig om jag tror att han klarar av att paddla. Jag svarar att det klarar han självklart, och att det inte är hela världen om han välter omkull och får bada lite. Det är så man lär sig.
Jag drar på honom en säker flytväst, hjälper honom igång, sätter mig på bryggan som stöd och för kontroll – Sedan börjar badandet.
Någon timme senare paddlar han utan problem och hela min son lyser av stolthet!

Han var osäker om han klarade det, han fick bada lite, sen överlycklig och stolt. Något “beröm” från mig behövs knappast.

Ett annat alternativ då han frågade mig om han fick prova kanoten kunde vara – Nä, vattnet är så kallt, du kommer säkert slå runt, du blir nog rädd, det är ganska svårt osv…

Lite så här måste vi tänka mot våra hundar också.

Om du har kontroll på hunden då du ska ge den mat, varför fortsätta med den kontrollen i evighet. Låt den få lite utmaningar den måste lösa vid maten istället.
Ställ ner maten med ett “varsågod” och lägg en gammal handduk över matskålen, och lämna hunden – Detta får den lösa!

Ska du gå ut i trädgården för att ta en kaffe och hunden vill med, lägg lite “otäcka saker” på golvet vid ytterdörren innan du går ut och ropar på hunden. Låt hunden lösa detta själv för att komma ut till dig.

Och så vidare…..

Vi har en tendens att styra hunden i vardagen alldeles för mycket. Detta gör vi ofta med olika kommandon och belöningar. Och just i vardagen kan belöningar av olika slag faktiskt vara en björntjänst för hunden.
Börja belöna hunden med ett stort “braaaaa” och massor av godis varje gång hunden går ut och bajsar, så har du snart en hund som inte gör ifrån sig på ett normalt sätt.

Första gången min lilla schäfervalp “Leif” skulle åka båt satte jag på honom sin flytväst redan i bilen. Väl framme vid båten lyfte jag honom direkt från bilen till båten (vill inte ha konflikter eller tvekan) och satte ner honom i båten. Startade båten och lät hunden vara. Det värsta som kan hända är att han ramlar i…… Han har flytväst så det gör väl inget.
Vi åkte i fem minuter ut till min ö. Väl där gjorde jag fast båten och gick upp på bryggan. Lilla “Leif” vågade inte hoppa ur båten och upp på bryggan. Jag satte på en kopp kaffe och satte mig på bryggan fem meter från båten. “Leif” hade det jobbigt men plötsligt kom han upp på bryggan. Jag fanns där, jag lockade inte, det där fick han komma över själv….
Sedan den dagen har jag en liten schäfervalp som både åker båt och hoppar i och ur båten helt oproblematiskt.
Var “Leif” rädd på första resan? Kanske, förmodligen, jag vet faktiskt inte. Jag lät honom vara. Inget farligt kunde hända, och istället för att jag koncentrerade mig på hans eventuella rädsla fick han istället se min njutning av resan.

En hund måste uppmuntras – eller i alla fall låtas – ta egna intiativ. Det är ur dessa intiativ hunden växer som hund och lär sig saker.

På min ö har jag en bastu sex meter ut i vattnet. För att komma ut till bastun måste man gå på en smal och vinglig spång.
Där sitter jag varje kväll och njuter. Vill hundarna vara med mig så får de väldigt gärna vara där, men jag tänker inte lära dem gå över spången.
Dag två då LillaNymo, barnen och jag satt ute vid bastun, då kom helt plötsligt “Leif” ut till oss…… inget beröm, ingen belöning.
Sedan den dagen går han obehindrat fram och tillbaka.

Alla gör givetvis som den vill med sin hund, men så här tänker exempelvis jag då jag tar hem en valp –

Jag sitter i soffan och mina hundar får inte vara i soffan. Men valpen vill upp till mig i soffan….. Jag skulle bli besviken om den inte ville det, och om valpen inte försökte komma upp….
Jag låter valpen försöka och försöka…. jag berömmer inte, jag fyar inte (den får ju inte vara i soffan) utan jag är faktiskt glad över att den försöker. Efter några försök lyckas den efter mycket slit komma upp i soffan. Då gosar jag någon sekund och tar ner valpen. Då, först då, lär jag valpen att soffan är förbjudet område.
På så sätt vinner jag två saker – 1/Valpen lär sig, kommer på, att den klarar saker den vill göra (självförtroende). 2/ Jag kan i detta läge noggrant och tydligt visa valpen att soffan från och med nu är förbjudet område.

Skulle jag hindra valpen redan från början så dämpar/tar jag bort valpens egna intiativförmåga/självförtroende, samt att det kommer ta mycket längre tid och kommer ge mer konflikter att lära valpen att den inte får vara i soffan.

En hund ska INTE vara ointresserad av maten på bordet, inte vara ointresserad av vilt, inte vilja ta egna intiativ……. Men ju mer självförtroende och intiativförmåga hunden har, desto lättare har vi att lära varandra saker.

När min son kommer hem från skolan och ser skålen med chips på bordet, då vill jag INTE att min son ska vara ointresserad av chips, eller tänka att det är omöjligt för mig att få tag i chipsen.
Då vill jag att min son agerar för att ta chipsen. Att han ringer mig – “pappa, får jag ta chips som står på bordet”
När han var väldigt liten då stoppade han allt han hittade i munnen. Men med en tids uppfostran lärde jag honom att fråga……att ta ett intiativ mot att få det han ville ha. Samma sak gäller med hunden.

När du är ute och går med hunden och kommer till ett vägskäl, du och hunden kan välja att gå till vänster eller höger. Många äldre hundar stannar där för att vänta in dig. Det är bra och tyder på samarbete. Men låt hunden ta beslutet. Säg åt hunden att “gå”, och följ istället hunden.

Tydliga övningar i att ge hunden ett bra självförtroende är svårt, och ofta är det så att en sådan övning bara fungerar en eller två gånger tills hunden lärt sig.
Därför handlar det sannolikt mer om en inställning från hundägaren totalt sätt, än någr specifika övningar.
Många gånger tycker jag nog att hundägare har ett enormt “kontrollbehov” över sin hundar, vilket hämmar hunden, hundens självförtroende.

Lite att tänka på i alla fall…… 🙂

Det är inte ett helt enkelt ämne trots allt.

 

 

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

10 Inlägg för I säkra miljöer, låt hunden vara……

  1. Susanne skriver:

    Jag har en hund med rätt gott självförtroende och självkänsla. Men om jag skulle lägga en handduk skulle hon låta bli och äta för hon är inte så triggad på mat
    Och skulle jag börja lägga “hinder” i vardagen skulle hon nog låta bli för hon skulle nog inte tycka det är värt det. Hon skulle lägga sig i soffan istället och veta att såsmåningom kommer jag nog in eller tillbaka iallafall.
    Men att låta henne välja väg är ju bra för jag har fått lärt mig att “ta andra stigen” för att få en följsam hund.
    Hon stannar nästan alltid vid vägskäl för att fråga efter vägen

  2. Inga-Lill Fjällström skriver:

    Dåligt självförtroende och rädsla, hör det ihop? Min hund Elvis, en Miniature american shepherd, är rädd för mycket, och jag tycker nästan det blir värre. Jag bor på landet och har stor tomt, och gillar att snickra och greja mycket. I början var han inte rädd för åkgräsklipparen, men när den snedtände en säsong, så blev han rädd. När jag tar fram något som låter, gräsklipparen, trimmern, borrmaskin, cirkelsåg m.m. så sticker han upp i skogen och gömmer sig. Han kommer inte fram när jag har slutat att väsnas utan ett par timmar senare, han kommer inte alls när jag lockar på honom. Han springer aldrig ifrån tomten annars, inte ens om ett rådjur eller liknande dyker upp på gräsmattan, han jagar dom bara bort från gräsmattan. Han lämnar aldrig mig ur sikte när vi går i skogen, han har stenkoll på vart jag går. Om jag väsnas inne, så går han och gömmer sig i badrummet. Han har två saker som han inte gömmer sig för, det är dammsugarmunstycket och gräsräfsan ute, båda hoppar han på och attackerar. Hur ska jag få honom att bli mindre rädd och få bättre självförtroende?

  3. Annica Olsson skriver:

    Hej Fredrik!
    Du och jag har grymt liknande filosofi när det gäller hund och jag har under ett par års tid arbetat på ett manus till en lite speciell hundbok. Vore toppen om du har lust att läsa och eventuellt skriva ett förord till boken. Hoppas du är intresserad – min mejladress finns här hos Agria.

  4. Erika skriver:

    Tack för ett bra inlägg! Missade dig på Nyhetsmorgon.

    Jag har många gånger tänkt på detta i relation till alla osäkra och rädda småhundar. I valpålder kanske en mindre hund lättare blir omhuldad. Upplyft vid hundmöten, folksamlingar, får fysisk hjälp att klara av små hinder i vardagen. När hunden blir större finns där en invand osäkerhet som skapar stora problem. Du som även är småhundsägare kanske kan ge tips på hur man på samma sätt skapar förutsättningarna att bli en trygg och självsäker hund, även för en liten Chihuahua som kanske inte fysiskt kan ta sig upp eller ner för trappor och övriga hinder. Som riskerar att skadas vid ansträngande fysisk aktivitet (mycket hoppande och mer burdusa lekar) osv.

  5. Alice skriver:

    jA så sant.TÄNK om hundägare speciellt brukshundfolk kunde låta bli att analysera sönder sina valpar. låt dom få vara barn,valpar med just SINA egenheter.

  6. Gunilla skriver:

    Har en treårig hane som har relativt gott självförtroende. Han “frågar” mig ofta men bara i vissa situationer som ex att gå ut genom dörren, grinden mm.
    Menar du att jag där ska sluta att låta honom fråga mig? I dagsläget frågar han (genom att titta på mig) och jag säger Varsågod och då går han. Men jag säger eller berömmer honom inte.

  7. Lina skriver:

    Hej Fredrik! Jag vet inte alls om du uppskattar om man skriver frågor här i kommentarsfältet, jag förstår att du lär ha fullt upp med ditt, men jag skriver min fråga så får vi se!:)

    Jag har en underbar blandraskille på 1,5 år som kom för ca.1 vecka sedan. Han är en f.d gatuhund från Spanien, och behöver gå upp ca.2-3 kg till, så han har gått upp här i Sverige redan och ätit sitt foder.

    Men ibland äter han inte alls, jag antar att han kanske ‘sparar sin mat’ tills vidare, men han är ganska stor och behöver såklart sin energi. Han har svårt för när folk står bakom honom när han äter, så jag brukar sätta mig vid bordet bredvid och då går det för det mesta, men ibland inte. Tycker du att man i det fallet ska ta bort hans mat och vänta in nästa måltid, eller ska man låta maten vara framme? Jag vill ju att han får rutiner i sin vardag men det är inte så lätt när han ibland matvägrar. Samtidigt antar jag att det kanske är naturligt med tanke på att han fortfarande är ny här?
    Vänligen
    Lina

  8. Nelly skriver:

    Hej! Jag har följt dig under många år och tycker alltid att du har så kloka och bra tankar! Jag har en fundering som jag inte har hittat svaret på i någon av dina böcker som jag har här hemma: Att ha valp i stan.

    Jag är uppvuxen på landet och är van vid att kunna ha valparna lösa utan att behöva vara rädd för att de ska springa bort eller vara orolig för bilar. Numera bor jag i stan och börjar bli sugen på att skaffa valp, men hur funkar det? Ska jag alltid ha valpen i koppel när jag tar ut den för att kissa under dagen/natten? De är ju inte riktigt bekväma i koppel/halsband innan de har vant sig tänker jag.. och hur lär man dem lättast att åka med på buss/spårvagn utan att behöva stressa upp valpen? Förstår såklart om du inte hinner svara!

    Ha det så bra!

  9. Mikael skriver:

    En mycket intressant text. Gillade exemplet med Leif. Hundar och soffan. Min hund får jättegärna vara i soffan. Problemet är att han inte kan ta sig upp. Av någon anledning hoppar han inte upp i soffan, men ute hoppar han upp på saker obehindrat som även är högre än vår soffa. Får väl se hur det går framöver.