Besvärliga och alldeles underbara – Barn och hundar!

Att vara hundägare är absolut inte svårare än att vara förälder. Det kryllar av föräldrar därute där alla är världens bästa föräldrar. Allt föräldrarna gör är garanterat inte helt felfritt, men man behöver inte vara felfri och expert för att vara en hundägare heller.

Men jag skulle önska att det “sunda förnuft” som de allra flesta föräldrar arbetar efter med sina barn skulle finnas hos de flesta hundägare också.
För det “sunda förnuftet” en förälder använder sig av dagligen utan att ringa en barnexpert fungerar faktiskt riktigt bra. Och det är likadant för hunden och hundägaren.

Det finns så klart många skillnader mellan ett barn och en hund. Men det finns också väldigt många likheter. Jag vill fokusera på likheterna för att på så sätt försöka förenkla för alla olyckliga hundägare. Göra allt lite lättare helt enkelt.

Min hundkompis Jerry Williams sa till mig ett tillfälle – “”Jyckar och ungar fungerar på samma sätt, skillnaden är bara att ungar växer upp och blir vuxna. Det blir aldrig jyckar””

Man kan inte älska ett barn eller en hund för mycket – man kan däremot göra saker fel just därför att man älskar dem så mycket!

Man kan inte stöda sitt barn eller hund för mycket – man kan däremot överbeskydda dem från “livet” vilket gör att de inte lär sig allt de bör lära sig.

Man kan inte belöna eller motivera sitt barn eller hund för mycket – däremot får man passa sig så inte allt “kommer för lätt”.

Och så här kan man fortsätta hur länge som helst…….

När jag ska hjälpa mitt barn med läxan, eller då jag ska lära min hund att sitta på kommando – Då använder man uteslutande belöning som motivation. Men när det blir läggdags för barnet eller då hunden vill göra något den inte får – Då kanske det kommer en kravfas.

Det här och mycket annat tänker jag prata om på scen i januari nere på MyDog.

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

3 Inlägg för Besvärliga och alldeles underbara – Barn och hundar!

  1. Carolin skriver:

    Hej.

    Har ett problem med vår schäfferhane på 16 månader vi hade behövt din hjälp med.

    När det kommer till att ta på honom koppel inför tex promenader är det i dagsläget bara husse som kan koppla honom. På matte gör han utfall och biter när hon försöker närma sig med kopplet. Även andra personer i vår bekantskapskrets har försökt men backar då hunden morrar. När vi fick honom vid 6 månader var det inga problem utan det är något som eskalerat senaste månaderna. Om hunden kopplas när han sitter i sin bur i bilen är det aldrig några problem.

    Snälla vad ska vi göra?

    • Alfahonan skriver:

      Vilken jobbig sits ni har hamnat i
      Men Svaret på den frågan är enkel bry dej inte i att han morrar iomed att du har backat å visat dej rädd när hunden har morrat /huggit har han naturligt vis förtsatt han har “fått övertag” om dej inte tvärtt om
      Det du ska gör är helt enkelt ta bara å gå TYST fram till hunden VAR TYST hela Tiden (visa dej inte rädd)
      Ta halsbandet å trä lungt över det över huvudet hunden kommer säkert hålla På med “sin grej” men du bar nonchalera det
      När väl halsbandet är på beröm honom med en godis eller släng i väg en boll Sen tar du av honom halsbandet i gen å gör om proceduren tills han har slutat Med Sitt Betende fattat att det lönar sej inte att morra men under hela Manövern sejjer du ingen ting
      Du kan oxså pröva med att i Stället för att komma framifrån (han kan se det Som ett hot) ta då på han halsbandet bak i från
      Han morrade åt andra tala om för dom att INTE backa anntingen stå kvar eller Gå emot å förbi hunden / nonchalera men utan att titta på honom där ser han Oxså att det INTE lönar sej å vara kaxig Hur gammal är hunden
      Lycka Till
      Tala gärna om hur det gick

  2. Sofi Englund skriver:

    Hej! Jag skulle vilja läsa mer om vaktinstinkten hos hundar och hur man ska förhålla sig till detta. Vi har en fantastisk Lahsa apso hane som är unghund och som gärna markerar bara någon går på gatan utanför, särskilt när barnen har lagt sig och det är mörkt ute. Jag har eg inget emot detta men funderar på om vaktandet är stressande för dem och hur jag kan visa att jag faktiskt uppskattar att han vill “skydda” oss men också att få honom att förstå att läget är lugnt och att han inte behöver vakta.