Min historia – Vilken hundresa!

Min träningskompis – Bagge och jag signerar autografer i Agrias monter – En fin vovve – en fin vovve till – jag och en fin vovve – en gammal hundkompis 🙂

 

Jag blir både rörd och lycklig över min hundresa.

Ett av mina absolut tidigaste minnen är familjens blandrashund “Gissa”. Jag minns precis, jag var 4 år, när mamma bar fram mig till valplådan hos uppfödaren och när vi tog valpen med oss hem. Vi hade redan då en äldre schäfertik i familjen.
Min uppväxt minns jag som extremt lycklig, och med “Gissa” bredvid mig mer eller mindre jämnt. Hon var min bästa vän.
En dag då jag kom hem från skolan, årskurs 8a om jag inte minns fel, så var hon inte ute på tomten. Jag klev in i bostaden och de enda hundarna som mötte mig då var min systers schäferhund Tazzo, och sedan något år tidigare mammas hund… Jag blev iskall i magen och sprang in till mamma. Mamma förklarade lugnt och sakligt att “Gissa” inte lever längre. “Gissa” var gammal, och på morgonen då jag lämnade bostaden blev hon akut sjuk och mamma tog henne till veterinären där hon togs bort direkt.
Jag blev helt förstörd och grät i dagar. Hela mitt liv (kändes det som) hade jag haft “Gissa” vid min sida. Hon var min bästa vän och jag minns henne än idag som den finaste hunden i världen.

Efter årskurs 9 började jag att arbeta. Jag hade alldeles för dåliga betyg för att studera vidare. Vid min första eller andra lön köpte jag min egna första hund. En schäferhane vid namn “Iwan”. Han var inget bra exemplar av rasen schäfer men jag kämpade på så gott jag kunde nere på brukshundsklubben. Jag lyckades få honom uppflyttad till lägre klass, samt gjorde lydnadsklass 1 med honom.
På en hundutställning uppe i Östhammar fick jag prata med “schäferlegendaren” Bo Nyman för första gången. Bosse var inte bara polishundförare och utbildningsledare för Sthlmspolisens hundförare, han var också kanske genom tiderna Sveriges främsta schäferuppfödare och domare. Kanske till och med världens bästa. I alla fall om man värderar hans kunskap om schäfer.
Bosse tog mig under sina vingar, och han blev som en andra pappa för mig, vilket varade ända fram till hans död.
Det blev fler hundar. Inte bara som jag ägde, utan också hundar som jag utbildade mot betalning i framförallt spår, lydnad, och skydd.
1999 nådde jag till toppen av min tävlingskarriär med en hund som Bosse och jag delägde. Jag tog mig med i landslaget och kunde tävla VM för schäferhundar samma år som schäferrasen fyllde 100 år.
1996 utbildade jag mig till skyddsfigurant, och 1998 till domare i IPO.
I samma tid började jag arbeta åt Polishögskolan och senare Rikskriminalpolisen. Jag arbetade där i cirka sex år och utbildade nya polishundförare, samt fortbildade polisens egna instruktörer.
Som en naturlig del i utvecklingen blev jag 2005 FCI utställningsdomare för schäferhundar. Bosse fick tyvärr aldrig se mig döma utställning. Han dog alldeles för tidigt året innan.
Jag har fått sett stora delar av världen tack vare mina hundar och mitt hundengagemang. Jag har utbildat i Singapore, i Mexico. Varit utomlands och dömt i Japan, Ryssland och en hel del andra länder. Tyskland var en period mitt andra hem. Och var mycket nära att bli mitt enda hem under en period.

Min ex fru, mamman till min underbara två grabbar träffade jag på en hundtävling och vi levde tillsammans i mer än tio år innan vi gick skilda vägar.
Mitt nuvarande arbete med hund – teve, radio, podd, blogg, böcker med mera – det har jag förmodligen att först tacka “Gissa” och mina underbara föräldrar för. På senare tid Bosse Nyman och hans underbara och minst lika duktiga fru Irene Nyman. Irene och jag umgås fortfarande tätt, och det är henne jag ringer än idag då jag”kör fast” i ämnet hund. Irene är som min andra mamma.

Hela mitt liv har jag att tacka hundarna för, och jag är så tacksam. Att som barn få växa upp med hundar är den mest perfekta uppväxten man kan få. Att få kunskap av hundar som man kan använda i en mängd icke hundrelaterade saker är också ovärdeligt.

Så…. tack alla hundar, alla hundägare för allt ni lär mig varje dag. Jag är så tacksam.
Och funderar du som förälder på att skaffa en hund tillsammans med barnen – Tveka inte!
Och funderar du på att skaffa en hund – Tveka inte!

Jag kan inte ens se var mitt liv skulle vara idag om jag inte levt tillsammans med hundar.

Nu kör vi… jag har inte ens kommit halvvägs då det gäller hund! 🙂

 

 

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

4 Inlägg för Min historia – Vilken hundresa!

  1. Cicci skriver:

    Kan helt klart relatera till det du beskriver om hur hundar förändrar ens liv. Mina hundar har, förutom att ha öppnat dörrar jag inte visste fanns och fått mig att gå på helt nya vägar samt gett mig vänner för livet, även (och kanske viktigast av allt) gjort mig till en mycket bättre människa. Mina änglahundar Bento och Lillefoten har jag oerhört mycket att tacka för och jag älskar dom till tidens slut. Nu har jag min älskade lille Shino Bambino kvar som håller mig på tårna. <3

  2. Suzzanne Schröder skriver:

    Så kul att läsa, Fredrik. Är själv uppvuxen med schäfrar och det är min favoritras. Idag har jag en liten blandras, drömmen är en schäfer så småningom. Tack för alla tips och råd vi får av dig.

    Varma hälsningar
    Suzzanne

  3. Annelie Ymell skriver:

    Ingenting gör människors hjärtan så lättillgängliga som att umgås och leva med hundar.
    Så fint skrivet utav dig om din hundresa, jag blir också rörd. <3

  4. Marie-Louise Rud skriver:

    Har köpt en schäfer tik som nu är 13 veckor. Mitt problem är att hon biter katten över huvudet och försöker att skaka den, är det normalt är rädd att katten blir skadad eller dör. Vad ska jag göra hon ger sig inte har bara katten i huvudet går inte att avleda henne. Har även en liten tik på 9 år som hon beter sig illa mot,det spelar ingen roll vad tiken gör schäfer valpen bryr sig inte. När hon biter oss vet vi vad vi ska göra så det är inte så farligt. Snälla hjälp oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *