Antidepressiva läkemedel……… för djur (?)

Om jag är rätt informerad så handlar detta i huvudsak om skotträdda hundar runt nyårsnatten, men det finns även andra fall där hunden enligt ägaren helt enkelt är deprimerad.

Hur ser jag då på detta “fenomen”?

Kanske är jag lite jävig med tanke på att jag själv knappt tar en värktablett. Men så här tänker jag –

Självklart kan det finnas individer som med hjälp av medicinen för stunden kan må bättre, men i stort och generellt är jag mycket kritisk till utvecklingen.
Den skotträdda – Hunden som varit med om något som gjort att den blivit skotträdd, och då finns goda möjligheter att få bort denna rädsla med rätt träning och med lite uthållighet. Här anser jag att medicin/preparat är onödigt, i alla fall på längre sikt.
Sedan har du den hund som är rädd för ljud på alla sätt, och som också är rädd på nyårsnatten, utan att den varit med om något speciellt. Den hunden/hundarna har förmodligen nedärvt sin rädsla från sina föräldrar. Detta är svårt eller till och med omöjligt att träna bort.
I det sistnämnda fallet har jag större förståelse för antidepressiva läkemedel, för den enskilda individen, men det är ju förödande på längre sikt för den rasen.
I uppfödarens arbete ingår ju att föda upp hundar som är trygga och säkra, kan man nu medicinera bort detta – på bekostnad av hundens välmående – då är jag rädd att aveln inte kommer bli bättre.

Sedan kan ju medicin aldrig vara bra. Det måste ju finnas biverkningar med mera. Så är det ju med motsvarigheten till oss människor.
En människa kan dessutom bestämma själv hur denna mår, för hund bestämmer DU hur den mår och ger eventuellt medicin efter det.

Den deppiga hunden, där är jag väldigt kritisk till någon typ preparat för att motverka detta. Här gäller endast stimulans, relation, och aktivitet. Och här måste man vara lyhörd för den enskilda individen och anpassa sig.

Generellt anser jag att allt detta är en trist utveckling, och på många sätt helt onödigt vill jag påstå.

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

2 Inlägg för Antidepressiva läkemedel……… för djur (?)

  1. Susanne W skriver:

    Jag är som du, kritisk till detta men måste ändå erkänna att det känns skönt att du skriver om nedärvda beteenden som rädsla. Som i mitt fall, där absoluta sista utvägen var medicin under väldigt kort tid, plus mycket träning självklart som jag gjorde innan. Detta för att han av oförklarlig anledning plötsligt blev mycket sämre. Det hjälpte inte ett dugg. Han bara la sig ner en dag och slutade äta, dricka, kela, kom inte ens när man kom hem. Inte ens leverpastej. Men rädslorna och stressen var lika hög, sämre faktiskt. Jag älskade honom enormt mycket, men visste att det var dags att fatta det svåraste och jävligaste beslut jag tagit. Att omplacera var inget alternativ, inte ens hundstallet hade tagit emot honom. Nu har jag en grå liten labbe som är hans raka motsats, men sorgen finns kvar. Min fina vackra hund, visst känns det i samvetet att jag inte kunde göra mer. Men prova medicin igen, nej aldrig. Nu vet jag med säkerhet att min labbe inte är inavel och är envis men fattar lätt. Och jag lärde mig så mycket av min Happi som jag har mycket glädje och nytta av. Max är 6 månader och går riktigt bra med ögonkontakt hellre än att göra det han ska faktiskt. På sitt valpiga glada framåt sätt. om man bortser från trappan (vi jobbar med det)

  2. Josefine skriver:

    Hej Fredrik!
    Jag hoppas du kan ge mig ett gott råd trots att det inte handlar om antidepressiva för djur. Jag behöver verkligen hjälp!!!

    Min moster med familj skaffade valp för ca 6 månader sen. En jack Russell/king Charles cavalier. Supermysig och glad liten kille som alltid vill gosa! Men nu till problemet…. Han klarar inte av familjens pojke på 10 år. Jag har varit barnvakt en vecka där och ser hur problemet eskalerat totalt och känner att familjen inte tar detta på allvar. Pojken har aldrig haft husdjur innan och kan vara rätt intensiv, högljudd och ser hunden lite som ett ”gosedjur” han kan gulla med när det passar honom. Om hunden vill spelar mindre roll.

    När pojken ska gå och lägga sig är det rutin att han tar med sig hunden som SKA sova med honom. Försöker hunden gå därifrån hålls han kvar av pojken tills hunden inte längre vågar/orkar försöka gå därifrån.

    För ungefär 2 veckor sen högg hunden pojken i näsan när pojken inte lyssnat på hundens morranden om att han ska ge utrymme. Detta har nu eskalerat och så fort pojken närmar sig med händerna för att plocka upp hunden börjar han att morra tydligt och har även ”huggit” efter pojkens händer som närmat sig. Jag förbjöd pojken att ta med sig hunden till sängs hela veckan och sa att han ska ge hunden utrymme för att han inte känner sig trygg hos pojken och det ska pojken respektera.

    Hunden har aldrig visat några som helst tecken på aggressivitet förutom när det kommer till pojken. Min rädsla, eller rättare sagt rädslor, är att detta ska fortsätta och hunden blir så pass stressad/rädd att han kommer bitas igen och kan resultera i omplacering eller ännu värre avlivning. Det oroar mig också att pojken ska skadas allvarligt, men jag vet att det inte är hundens fel då han ger mycket tydliga signaler när han vill markera missnöje. Pojken fick tillsägelse att backa varje hunden börjar morra men går väl sådär. Pojken är fortfarande inställd på att hunden ska sova hos honom VARJE natt.

    Går detta att träna bort, hundens osäkerhet mot pojken? Är det en bra idé att helt förbjuda att hunden sover hos pojken? Jag vill verkligen försöka hjälpa min moster och familjen innan detta går riktigt illa. Hoppas på att du kan hjälpa med råd!
    Tack på förhand!
    /Josefine