Hjälp hunden, bestraffa den inte!

Att bestraffa en individ för något den nyss gjort, något du hade kunnat förhindra innan det skedde, det tycker jag är elakt. Det är också värdelöst i fråga om resultat, och framförallt då det gäller din och individens relation.

Tänk dig att ditt barn har en kompis hemma hos er i bostaden. En timme tidigare frågade ditt barn om de fick ta en glass från frysen. Du svarade nej eftersom ni ska äta middag snart. Men berättade också att de kan få en glass direkt efter middagen.
När du står och lagar middag märker du hur ditt barn är på väg att hämta glass i alla fall. Du ser detta, du noterar detta, och du inser att du nu har en chans att kunna bestraffa rejält, så att barnet lär sig en läxa, en gång för alla.
Barnet lämnar frysen med två glassar innanför tröjan och springer in i rummet där kompisen sitter och väntar. Du avvaktar och tänker – ”vänta nu, vänta nu”.
Barnen har tagit av pappret på glassen och tar en tugga.
Då öppnar du dörren, skäller ut barnet, tar glassen och slänger glassen i soppåsen. Du säger med stolthet i rösten – ”Då blev det ingen glass alls!”

Jag är ingen expert på barn, inte mer än att jag har två egna grabbar med adhd diagnos, men jag tror inte att detta är bra för varken det ena eller andra. Framförallt är det inte bra för er relation. Inte tror jag heller att barnet lärt sig något. I alla fall inte mer än att bli mer påhittig nästa gång det ska stjälas något.

Jag är en stark motståndare till bestraffningar, på alla olika plan. Jag tror bara att det är destruktivt. Det jag däremot är för är att hjälpa, skapa förutsättningar för att individen ska lyckas, sätta gränser.
När du såg ditt barn närma sig frysen så visste du, eller i alla fall anade, att det var glassen barnet var ute efter. Allt i berättelsen ovan hade kunnat undvikas om du som förälder, när du såg barnet närma sig frysen, istället sa – ”Älskling, du kommer ihåg vad jag sa om glassen va? Efter maten får ni glass. Kan du inte tolerera det, då blir det ingen glass alls.”

Senare på kvällen när både middagen och glassen är uppäten, kompisen har gått hem, då kan man till och med ta ett prat med barnet – bara du och barnet, utan vän – att du blir ledsen när barnet inte lyssnar med mera.
Genom att förekomma, hjälpa barnet att göra rätt, genom att sätta gränser, bygger du och barnet en relation istället för tvärtom. Genom att visa barnet respekt – inte skälla på barnet inför vänner – stärks er relation och barnet förstår bättre vad du vill förmedla.

Jag ska inte prata för mycket om barn, men det är väldigt likt hundar och hundhantering. Att bestraffa en hund för något den nyss gjort är värdelöst, på alla sätt. Men genom att förekomma, tillrättavisa, hjälpa hunden att göra rätt, formar du hunden till en hund du vill ha.

Om jag gör ordning en smörgås på kvällen hemma i bostaden börjar min labrador LillaNymo att visa intresse för smörgåsen och det jag gör nästan omedelbart. Jag tar smörgåsen och en kopp kaffe och går in och sätter mig i vardagsrummet. Ställer kaffet på bordet och lägger smörgåsen bredvid. LillaNymo har full koll på min smörgås från andra sidan rummet.
Om jag nu lämnar rummet utan att säga något till LillaNymo så är det förmodligen hundra procent säkert att hon går fram till bordet och stjäl smörgåsen. Jag nästan helt säker på det (har aldrig provat).
Men istället för att ens prova detta, istället för att söka konflikter med en individ jag har en fin relation med, så förekommer jag. Jag påkallar hennes uppmärksamhet, håller upp smörgåsen i luften, visar med min kropp och mimik att smörgåsen är min, och lämnar smörgåsen på bordet. Nu skulle hon aldrig stjäla min smörgås.

Genom att förekomma, genom att hjälpa både LillaNymo och mig själv, så får vi en fin kväll istället för motsatsen.

När jag berättat detta om smörgåsen, LillaNymo, och vardagsrumsbordet för lite olika personer är det inte ovanligt att jag får en del märkliga reaktioner. Någon menar på att förekomma mest hela tiden, det kan man ju inte göra. En annan menar att min smörgås ska hunden jäklar i mig aldrig röra, med mera. Men här tycker jag att man verkligen tänker fel och inte minst egoistiskt.

Likt en förälder har jag som hundägare en uppgift. Det är att guida individen i livet, lära individen att göra rätt val, skilja på rätt eller fel. Det har jag som både förälder och hundägare inget som helst problem med. Det tackade jag till och med ja till den dagen jag tog beslutet att skaffa barn eller hund. Du som har den inställningen – en hund ska jäklar i mig aldrig röra min smörgås – utan att vilja lära hunden detta vid behov, du kanske inte ska ha hund. En hund är en egen individ med egen vilja precis som du och jag, och fundera en stund över om du aldrig, när exempelvis din partner lagar mat, eller du är på en fest med chipsskålar som inte är framställda än, har tagit en bit och stoppat in i din mun, olovligen.

Om jag inte ville hjälpa LillaNymo, utan istället arbeta med bestraffning, då kunde jag bara ha lämnat smörgåsen på bordet och avvaktat utanför rummet till hon tagit smörgåsen, för att då gå in i rummet och bestraffa henne. Det jag hade lärt LillaNymo då, det är att hon måste stjäla och svälja snabbare nästa gång. Dessutom hade jag försämrat vår relation.

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

9 Inlägg för Hjälp hunden, bestraffa den inte!

  1. Carina Flachsbinder skriver:

    Vad klokt med detta budskap. Det ska jag göra när hundarna vill ha min smörgås. Kramar

  2. Eleonora skriver:

    Håller med, mitt problem är att min hund har en reaktionsförmåga av ljusets hastighet är hård och har ett initiativtagande och jaktlust. Hon och jag är 99% världens team tills hon bestämmer sig för att ta egna beslut som blixt ur klar himmel. Hon skulle inte ta nån smörgås fast jag inte ens tränat det som sagt världens smidigaste och lättaste tills hon bestämmer sig för att köra sitt race.
    Vi har tyvärr större problem än så än smörgåsar

  3. Josefin skriver:

    Hej!
    Snälla snälla fredrik, kan du försöka svara på min kommentar.
    Jag har en 6 månaders valp som vill äta pinnar hela tiden. Vilket gör att de fastnar i bajset… inte kul. Hur kan jag lära min valp att inte ta pinnar. Just nu försöker jag använda leksak och underhålla valpen på annat sätt, men jag använder även order byte. Dvs när valpen tar en pinne säger jag byte och byter mot en godis. Låter de bra? Eller kan man lösa problemet på något annat sätt?
    Hälsningar, Josefin

  4. Hanna skriver:

    Hej!
    Hör kanske inte hit.
    Situationen är som såhär
    Jag och min sambo tog över hans mammas hundar efter att hon gick bort för 2 år sedan. Dem är uppvuxna tillsammans och är 9 och 10 år.
    En tid innan vi tog över dem började dem bråka med varandra. Dem har hittills aldrig skadat varandra. Jag kan inte förstå varför detta har börjat eller vad det är som triggar dem varje gång. Situationerna är olika. Det kan vara, enligt mig, helt oprovocerat. Är rädd att dem ska skada varandra till slut. Kan det ha med åldern att göra? Hörsel osv..?

  5. Linda Gyllberg skriver:

    Hej!
    Vi har en valp på snart 6 månader. Redan som mindre valp har hon varit extremt energirik. Nu när hon är inne i trotsåldern så är hon 10 gånger värre och det finns beteende vi inte vet hur vi ska hantera.

    Valpen heter Stella och är en blandis mellan lhasa apso och papillon.
    Hon skälller som en galning och vi kan inte få henne sluta, vi har försökt en massa olika knep men inget verka funkar. Det värsta är när vi gör något annat börja hon skälla på oss. Vi försöker avleda eller säger till ibland blir det så intesivt så vi måste ta tag i henne o lugna ner henne. Men problemet är att hon springer bara iväg o gömmer sig och fortsätter skälla. När vi väl har fått tag i henne så blir hon så sur så hon morra åt oss och försöker går där ifrån. Men när vi väl släpper henne så gör hon om allt igen.

    Vad ska man göra. Våra grannar håller på att bli tokiga….
    Hjälp oss snälla!!!!
    /Linus och Linda

  6. Linus skriver:

    Intressant läsning!

    Har en liten fråga, vilken jag i och för sig tror du har pratat om i en av poddarna men minns inte vilken!

    När jag går på promenad med min hund, i den lilla byn vi bor så blir hunden väldigt vaksam vid möten, speciellt med två olika grannar. Det märks att hunden är på spänn och kan rätt vad det är börja skälla när vi stannat för att prata. Inte bara för uppmärksamhet utan på grannen. När vi är i städer eller andra ställen, hundträffar eller vad som helst är detta aldrig ett bekymmer då sköter hon sig perfekt.

    Försöker visa hunden att jag ser de mötande grannarna och att det är jag som sköter detta, kanske det som blir fel?

    Tack för bra poddar! Linus

  7. Linnea skriver:

    Hej Fredrik!

    Jag och min sambo fick hem vår lilla springer spaniel tik i slutet på sommaren och hittills har det mesta gått som en dans och vi har jätteroligt tillsammans. Det finns dock ett problem som vi stött på och det är att hon inte gillar att vara ensam. Vi började med ensamträningen när vi hade haft henne hemma i någon vecka och gjorde då enligt de steg om du beskrev i din valpskola. Till en början gick det väldigt bra och hon brydde sig knappt om att vi gick iväg. Vi ökade längden på ensamtiden efter hand men varvade med att gå olika stunder så det blev en minut ibland, 10 minuter nästa osv. Det gick fortfarande bra. Men så en gång när vi var borta i ca 20 minuter så kom vi hem och hörde att hon ylade och skällde. Vi väntade då med att gå in tills hon var tyst och ignorerade henne som vanligt när hon var uppe i varv och väntade med att hälsa tills hon var lugn. Sedan dess så finner hon ingen ro när hon är ensam och skäller bara eller sitter och gnäller precis vid dörren (vi brukar filma henne så vi vet hur det går). Vi började då om från början med ensamträningen men hon har ännu inte funnit någon ro i det och hon är nu drygt 4 månader gammal. Både jag och min sambo studerar på heltid så vi har haft möjligheten att inte lämna henne längre stunder men det börjar bli lite ohållbart att aldrig kunna vara borta mer än 20-30 minuter. Vi bor i lägenhet och vill helst inte att hon ska stå och skälla och yla då vi har fått klagomål från grannar de gånger vi försökt “trötta ut” henne i hopp om att hon ska inse att vi inte kommer då hon skäller och istället ska lugna ner sig. Vi har börjat ge henne mat i en kong som vi fryst så att hon har något att göra när hon blir ensam och när hon är sysselsatt med den så bryr hon sig inte om att hon är ensam men så for maten är slut så sätter hon sig och stirrar på dörren och skäller eller ylar. Har läst och läst och provat allt som verkar vettigt men inte funnit någon lösning som funkar. Skulle vara så himla tacksam om du har några tips som kanske kan hjälpa oss och vår lilltjej så hon kan komma till ro och inse att vi alltid kommer att komma tillbaka till henne!

    Med vänliga hälsningar,
    Linnea

  8. Pia skriver:

    Jag tror med mycket på att barn och hundar skall behandlas lika.
    Dock hade jag min kompis son en helg och han hade till vana och springa rätt bort. jag gjorde samma sak mot honom vilket han inte gillade och han slutade.
    Dock påstod mamman att efter den helgen började han bitas så vi vissa biverkningar var det 🙂

  9. Harriet Holmgren skriver:

    Hej behöver några kloka råd. Min hund är 1år o 7 mån. Hämtar strumpor, toarullar, vantar det som man råkat glömma framme, biter gärna sönder. Ibland förstår jag det beror på för lite aktivitet, men när man själv inte har mornat till sig, så har man heller inte hunnit gjort någon aktivitet. På kvällen efter mat och promenad, blir det för tyst, då har han tagit något kommer och visar `ta mig om ni kan` tycks han säga. De få gånger han varit helt ensam hemma har inget blivit sönderbitet. Är det fortfarande bus eller har han lärt in en dålig vana.?
    Med vänlig hälsning Harriet