Hjälp hunden, bestraffa den inte!

Att bestraffa en individ för något den nyss gjort, något du hade kunnat förhindra innan det skedde, det tycker jag är elakt. Det är också värdelöst i fråga om resultat, och framförallt då det gäller din och individens relation.

Tänk dig att ditt barn har en kompis hemma hos er i bostaden. En timme tidigare frågade ditt barn om de fick ta en glass från frysen. Du svarade nej eftersom ni ska äta middag snart. Men berättade också att de kan få en glass direkt efter middagen.
När du står och lagar middag märker du hur ditt barn är på väg att hämta glass i alla fall. Du ser detta, du noterar detta, och du inser att du nu har en chans att kunna bestraffa rejält, så att barnet lär sig en läxa, en gång för alla.
Barnet lämnar frysen med två glassar innanför tröjan och springer in i rummet där kompisen sitter och väntar. Du avvaktar och tänker – ”vänta nu, vänta nu”.
Barnen har tagit av pappret på glassen och tar en tugga.
Då öppnar du dörren, skäller ut barnet, tar glassen och slänger glassen i soppåsen. Du säger med stolthet i rösten – ”Då blev det ingen glass alls!”

Jag är ingen expert på barn, inte mer än att jag har två egna grabbar med adhd diagnos, men jag tror inte att detta är bra för varken det ena eller andra. Framförallt är det inte bra för er relation. Inte tror jag heller att barnet lärt sig något. I alla fall inte mer än att bli mer påhittig nästa gång det ska stjälas något.

Jag är en stark motståndare till bestraffningar, på alla olika plan. Jag tror bara att det är destruktivt. Det jag däremot är för är att hjälpa, skapa förutsättningar för att individen ska lyckas, sätta gränser.
När du såg ditt barn närma sig frysen så visste du, eller i alla fall anade, att det var glassen barnet var ute efter. Allt i berättelsen ovan hade kunnat undvikas om du som förälder, när du såg barnet närma sig frysen, istället sa – ”Älskling, du kommer ihåg vad jag sa om glassen va? Efter maten får ni glass. Kan du inte tolerera det, då blir det ingen glass alls.”

Senare på kvällen när både middagen och glassen är uppäten, kompisen har gått hem, då kan man till och med ta ett prat med barnet – bara du och barnet, utan vän – att du blir ledsen när barnet inte lyssnar med mera.
Genom att förekomma, hjälpa barnet att göra rätt, genom att sätta gränser, bygger du och barnet en relation istället för tvärtom. Genom att visa barnet respekt – inte skälla på barnet inför vänner – stärks er relation och barnet förstår bättre vad du vill förmedla.

Jag ska inte prata för mycket om barn, men det är väldigt likt hundar och hundhantering. Att bestraffa en hund för något den nyss gjort är värdelöst, på alla sätt. Men genom att förekomma, tillrättavisa, hjälpa hunden att göra rätt, formar du hunden till en hund du vill ha.

Om jag gör ordning en smörgås på kvällen hemma i bostaden börjar min labrador LillaNymo att visa intresse för smörgåsen och det jag gör nästan omedelbart. Jag tar smörgåsen och en kopp kaffe och går in och sätter mig i vardagsrummet. Ställer kaffet på bordet och lägger smörgåsen bredvid. LillaNymo har full koll på min smörgås från andra sidan rummet.
Om jag nu lämnar rummet utan att säga något till LillaNymo så är det förmodligen hundra procent säkert att hon går fram till bordet och stjäl smörgåsen. Jag nästan helt säker på det (har aldrig provat).
Men istället för att ens prova detta, istället för att söka konflikter med en individ jag har en fin relation med, så förekommer jag. Jag påkallar hennes uppmärksamhet, håller upp smörgåsen i luften, visar med min kropp och mimik att smörgåsen är min, och lämnar smörgåsen på bordet. Nu skulle hon aldrig stjäla min smörgås.

Genom att förekomma, genom att hjälpa både LillaNymo och mig själv, så får vi en fin kväll istället för motsatsen.

När jag berättat detta om smörgåsen, LillaNymo, och vardagsrumsbordet för lite olika personer är det inte ovanligt att jag får en del märkliga reaktioner. Någon menar på att förekomma mest hela tiden, det kan man ju inte göra. En annan menar att min smörgås ska hunden jäklar i mig aldrig röra, med mera. Men här tycker jag att man verkligen tänker fel och inte minst egoistiskt.

Likt en förälder har jag som hundägare en uppgift. Det är att guida individen i livet, lära individen att göra rätt val, skilja på rätt eller fel. Det har jag som både förälder och hundägare inget som helst problem med. Det tackade jag till och med ja till den dagen jag tog beslutet att skaffa barn eller hund. Du som har den inställningen – en hund ska jäklar i mig aldrig röra min smörgås – utan att vilja lära hunden detta vid behov, du kanske inte ska ha hund. En hund är en egen individ med egen vilja precis som du och jag, och fundera en stund över om du aldrig, när exempelvis din partner lagar mat, eller du är på en fest med chipsskålar som inte är framställda än, har tagit en bit och stoppat in i din mun, olovligen.

Om jag inte ville hjälpa LillaNymo, utan istället arbeta med bestraffning, då kunde jag bara ha lämnat smörgåsen på bordet och avvaktat utanför rummet till hon tagit smörgåsen, för att då gå in i rummet och bestraffa henne. Det jag hade lärt LillaNymo då, det är att hon måste stjäla och svälja snabbare nästa gång. Dessutom hade jag försämrat vår relation.

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

Ett inlägg för Hjälp hunden, bestraffa den inte!

  1. Carina Flachsbinder skriver:

    Vad klokt med detta budskap. Det ska jag göra när hundarna vill ha min smörgås. Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *