Träna bort rädsla och oro för barn

Tekniken som beskrivs på bilden ovan tycker jag är fel och jag menar att den kan vara farlig.

 

Att träna hunden att vara mindre rädd för barn, med hjälp av positiv förstärkning och inlärning menar jag kan vara riskabelt. Istället bör man tänka på ett helt annat sätt.

Vi måste börja i rätt ände.
Oro – rädsla – flykt – Det är alltid väldigt tätt ihop kopplad med aggression!
Vi måste till och börja med skilja på hundens naturliga egenskaper, och beteenden vi lär hunden.
Om hunden exempelvis är rädd för extrema miljöer (trappor/hala golv/höga höjder ..mm) så kan vi omöjligt träna bort detta. Det beror på att hundens medfödda mentalitet skapar problem för hunden i dessa miljöer.
Vi kan lära den rädda hunden att gå i “den trappan”, och “den trappan” och så vidare….. men när vi kommer till en ny trapp som hunden aldrig sett förut, så är problemet tillbaka.
I huvudsak beror det på hundens medfödda mod, hundens medfödda nerver med mera.
Det spelar i princip ingen roll hur mycket vi än tränar den “miljörädde” hunden, så fort det blir en ny “läskig” miljö kommer rädslan att vara tillbaka.
I trappan vi har hemma, och hunden inte vill gå i, kan jag med hjälp av inlärning och positiv förstärkning lära hunden att trappan inte är farlig. Men flyttar jag till en bostad med ny trapp, måste jag göra om träningen.

Tilläggas ska att med erfarenhet och rutin, samt ålder, kan vissa hundar (långt ifrån alla) successivt bli lite bättre. Men aldrig helt bra. Hundens oro för extrema miljöer kommer alltid finnas där.

Om man då tänker sig hunden som är rädd för barn. Hunden är rädd för barn pga sin “tillgänglighet, nerver, och mod”, alltså sina medfödda egenskaper likt rädslan för “miljöer”.

Låt oss då träna detta på samma sätt som vi kan träna en hund att gå i en trappa. Alltså med positiv förstärkning. Då kan vi få en hund – som inte är tillgänglig, inte är helt nervfast, inte är stabil – att gå fram till barn.
Känns det tryggt?

Inte för mig i alla fall!

Tvärtom kan det oroa mig lite.

Utan tvekan är exempelvis “klicker” och positiv förstärkning, som görs på rätt sätt en mycket bra teknik att lära en hund på. Så långt allt väl.

Men att “lära” en hund som är rädd för barn, med andra ord – en hund som kan bli farlig mot barn – att gå fram till just barn med hjälp av inlärning är riskabelt.

Det vet ju alla att om jag lär min hund något, exempelvis “sitt” på kommando, så fungerar det bara 99 gånger av 100. Det är väl okej, det är ju ingen fara.
Men att arbeta med inlärning i samband med barn och oro/rädsla tycker jag är riskabelt. Jag vill inte att mina barn ska vara 1 av 100 i alla fall, alltså då inlärningen inte fungerar.

Om jag på ett skickligt sätt lär min hund som är rädd för barn, att – Ta kontakt med barn, då får du en belöning – så ändrar man inte på något sätt hundens inställning till barn. Man “maskerar” bara hundens inställning till barn.

Här menar jag att det är direkt farligt för barnet, och därmed också i förlängningen för ägaren och hunden själv.

Hundens mentala brister kan man på olika sätt “gömma” med hjälp av inlärning. Jag gör det, andra gör det, och det är vanligt (exempelvis trappan).
Men tro inte att en hund som är livrädd för en trappa, inte längre är rädd för trappor, bara för att du med belöningar och annat lärt den gå i en specifik trappa.
Med barn (eller andra människor) är det betydligt allvarligare, och jag skulle aldrig göra på detta sättet.

För det första pratar jag ofta och mycket om att faktiskt respektera sin hund. Att respektera en individ kan bland annat vara att man accepterar att individen inte gillar vissa saker.
Jag är personligen livrädd för getingar (fråga mig inte varför) Om mina vänner och familj på olika sätt utan att jag själv ber om det engagerar sig i detta och försöker finna lösningar på detta, så vore jag inte glad.

Att respektera individen man har ett förhållande med – utan vilja att göra om – är en väldigt viktig del i hundägandet.
Ställ dig frågan – Varför kan jag inte bara acceptera att min hund inte gillar barn?
Varför ska jag utsätta min hund för denna träning, barn för denna risk?

Jag har tränat många hundar (ägt en del) som inte tycker om barn eller främmande människor.
Den bästa lösningen på det problemet, det som gett absolut bäst resultat, är att –
1/respektera detta.
2/låt hunden slippa
3/ställ krav på hund, men också på omgivningen – Låt varandra vara

Ha gärna med hunden runt barn, nära barn. Ställ krav på hunden att låta hunden vara. Men var också tydlig mot barnen att låta hunden vara.
En hund som är rädd för barn, den rädslan och stressen avtar om man ger hunden “semester i rädsla”. Om hunden lär sig att “barnen” kommer inte fram till mig, jag får inte heller gå fram till barn.
Detta är den absolut mest framgångsrika träningen om du frågar mig.

Man kan “maskera” hundens känslor för saker med hjälp av skicklig “inlärning”.
Du kan aldrig ändra hundens mentala egenskaper med hjälp av “inlärning”.

Respektera din hund 🙂
 

Detta inlägg är publicerat i Fredrik Steen Hundcoachen. Skapa ett bokmärke

10 Inlägg för Träna bort rädsla och oro för barn

  1. Maja skriver:

    Hej! Har en 19 mån hund som alltid har varit skraj och som har ett stort resursförsvar. Speciellt ska han skydda matte mot allt han tror är ont. Husse och familjens 9-åriga son… Hunden är extremt lättlärd och mycket ”vilja att vara till lags”… Han älskar klickern! Nu undrar jag om jag gör fel om jag klickar hunden när han ser min son och jag ger godis till hunden? Alltså före hunden försöker tränga sig emellan? Ska sonen klicka istället? ( hoppas du förstår vad jag menar)

  2. Monica skriver:

    Tack!!! Det allra svåraste är omgivningen tycker jag.. de som åtminstone frågar är lättare att avstyra än de som bara böjer sig ner. Men ganska ofta när jag säger att hunden är rädd och att hon inte vill ha kontakt, så säger personen ”men jag är ju inte farlig” och så blir de nästan förnärmade när hunden reagerar?

  3. Victor o Ida skriver:

    Hej Fredrik! Jag har en fundering om detta inlägg. För det är så att vår lilla papillon blandning har blivit smårädd för barn efter en grej som hände för några år sen när han fortfarande var valp/unghund. Min sambos kusin sprang och jagade den stackars hunden och var på honom och efter honom hela tiden. Och när hunden sen lagt sig med ett ben i sin korg så skulle så klart kusinen fram och pilla på honom, och då blev han biten i handen. Det är första och ändå gången han bitit någon på riktigt. Men efter detta så har han varit mer eller mindre rädd för barn i 2-10 års åldern. Han har aldrig bitit någon mer på riktigt, utan bara markerat och “nafsat” efter händerna. Men frågan är då om detta beteendet är ett medfött beteende eller om den händelsen triggat hans rädsla? Då han innan den händelsen aldrig hade problem med barn och dom kunde både klappa och kela med honom. Kan detta göra skillnad på om man kan “träna” bort rädslan eller inte?
    Tack för ert bra inlägg och tack på förhand för vilken input du än kan ge oss 🙂 ha det gott Fredrik och ha en bra helg!
    Victor o ida

  4. Josephine skriver:

    Om hunden blir stressad kring barn då? Hon är inte rädd men kan lätt gå upp i varv eftersom barnen oftast har en hög energi och skrik/spring får igång henne.

  5. Helle skriver:

    Jag älskar hundar. Så är det, men innerst inne känner jag ett obehag kring lapphundar. Naturligtvis finns det en barndomshistoria kring det obehaget, men det är inte det jag vill berätta. Man kan ju inte som hundnörd visa detta i hundkretsar så jag kliar och klappar även lapphundar för man kan ju inte diskriminera. Men innerst inne vill jag helst bara slippa. Min kropp ställer in sig på försvar hur gärna jag än vill vara vän med den hunden. Jag har en röst och kan göra mig förstådd, välja att ljuga ihop något för att få slippa situationen. Jag ljuger gärna åt min hund också, för jag vet hur han känner…

  6. Åsa skriver:

    Så kloka ord!

  7. X skriver:

    Så bra skrivet. Min hund gillar inte barn under ca 7 år. De är alldeles för oberäkneliga för honom. När vi fick barn fick jag lära min hund att gå undan eftersom det är svårt att lära en bebis att låta hunden vara. När barnet blev större fick han lära sig att låta hunden vara ifred. Nu när barnet är större är de okej med varandras sällskap.

  8. Petra skriver:

    Hej Fredrik
    Jag har en valp på veckor som får helt sinnessjuka utbrott varje dag. Biter sig fast i händer och fötter och beter sig helt galet! Det GÅR INTE att lugna ner honom, han blir helt okontaktbar.. Jag fick mig ett bryt i går och tårarna bara sprutade och kände att jag inte vill behålla honom!! På riktigt kommer detta beteende gå över? Jag känner mig helt maktlös:(
    Jag såg nåt inlägg som du skrivit 2013 där du sa att du hade ett klipp på din tik valp när hon fick ett utbrott men att du skulle publicera det vid senare tillfälle, vet du när du lade ut det så jag kan titta? Han är ju väldigt go emellan åt och vill ju inte lämna bort honom och vi skall gå kurder och sånt när han blivit lite större! Men tror du verkligen att han kommer att bli “lugn” eller är det en personlighet som kommer hålla i sig mer ELLER mindre?!
    Snälla svara gärna känner mig desperat!! :((

  9. Petra skriver:

    8 veckor (det kom tydligen inte med i förra kommentaren)

    Mvh, Petra

  10. Petra skriver:

    haha.. NU är han 12 veckor får skylla på sömnbrist… 🙂