En hund och sitt tuggben, du och din frukost.

Då och då lägger jag ut filmer på min youtubekanal. Filmen ovan handlar om det jag kallar ”rak kommunikation”.

När man tittar på hundar tillsammans kan man aldrig se något annat än just ”rak kommunikation”. Hundar emellan sysslar aldrig med inlärning, belöningar eller bestraffningar. De kommunicerar bara i nuet, och de kommunicerar rakt.

Detta med ”rak kommunikation” är något jag länge har funderat över. Jag har sett det mellan hundar hela mitt liv, utan att egentligen inse hur enkelt det är.

En hund ligger och tuggar på ett tuggben, hunden vill ha sitt tuggben ifred. Andra hundar i flocken vill ha samma tuggben och gör olika försök för att få tag i benet.
Vad händer?

Kanske kan man jämföra detta med när jag äter frukost och mina tre hundar jag har hemma också vill ha en del av min frukost, och därför sitter och (det vi kallar) tigger.

I en situation där jag har tiggande hundar hemma kan jag lösa det genom inlärning/belöningar. Genom att belöna mina hundar när de ligger på ett ställe en bit från bordet kan jag på så sätt lära dem – ”Om ni lägger er där borta, då får ni en godisbit”.

Det jag gör då är – ”Ni vill ha min frukost, men för att få en bit av min frukost måste ni göra på ett visst sätt”. Alltså en klassisk inlärning.

När jag gör detta, har jag då ”berättat” för mina hundar att jag vill ha min frukost ifred, likt det sätt som min ena hund skulle ”berätta” för de andra hundarna att den vill ha mitt tuggben ifred?

Nä, inte alls.

Att lära mina hundar – ”lägger ni er där, då får ni en bit” – tar förmodligen en stund, det kräver en del träning, och framförallt har jag på inget sätt ”berättat” att jag vill ha min frukost ifred. Tvärtom har jag till och med ”berättat att jag gärna delar med mig”.

Lika noga med att säga att det ena är inte bättre än det andra, lika noga är jag att berätta att ”rak kommunikation” och inlärning är två helt skilda saker.

Det kanske tar mig två, tre dagar att lära en hund att sätta sig ner då jag ger kommandot ”sitt”. Denna träning gör också att hunden kräver en belöning för att utföra. Detta är inte fel på något sätt, tvärtom trevligt och bra.

Men samtidigt ska man komma ihåg att genom ”rak kommunikation” kan jag få min hund att sätta sig ner omedelbart om det är just det jag vill.

Genom ”rak kommunikation” kan jag ”i nuet” få min hund att göra precis det jag vill, bara det är naturligt för en hund att göra. Det kräver ingen belöning för att hunden ska utföra.

Nu ska jag träna lite lydnad med Pacco (då använder jag bara inlärning/belöning), sen blir det en härlig skogspromenad.

Ha en härlig hundhelg 🙂

3 svar på ”En hund och sitt tuggben, du och din frukost.”

  1. Ja! Ju mindre jag pratar på med min hund, desto lyhördare blir hon. Rak kommunikation är suveränt! Har fått en otroligt följsam hund, eller ja, mer följsam i alla fall! Du är fantastisk Fredrik! Blir en tryggare hundinnehavare genom dina tips och råd (har min första hund, men inte den sista ♥️)

  2. Hej Fredrik, jag vet att dethär inte är rätt plats att ställa frågan på då den inte har koppling till ämnet. Men jag gör ett försök.
    Jag har en lagottohane på snart 3 år som jag var hos veterinären med. Väl där började vi prata om hans beteende och jag förklarade 3 situationer där han markerat, inte bitit, inte gjort någon fysisk skada, men markerat. Situationerna har varit 1. Han var kopplad i en lägenhet han aldrig varit i förut och utan att jag hann vara med kom 3 ungar fram i en halv-måne med armarna över huvudet på honom på en väldigt begränsad yta=han markerade.
    2. Min farbror kom in och hälsade oförsiktigt på Atlas genom att sätta handen på huvudet och med kraft trycka ner det för att klappa (allt gick väldigt snabbt)=han markerade men inte alls lika tydligt som för barnen.
    3. Han satt i mitt knä hos en kompis, kompisen var full och försökte klappa honom och han markerade varpå jag avbröt situationen och tog ner atlas från mitt knä. Innan jag ens förklarat om situationen med barnen utbrast hon hur fel det var, så får man inte bete sig och det var väldigt oroväckande. Efter det jag förklarat gav hon honom mer eller mindre en dödsdom. Till saken hör att han går jättebra ihop med mina syskonbarn, ingenting har hänt och han markerar aldrig mot någon i familjen eller någon annan som hälsat på honom än ovanstående. Detta beteende kom plötsligt, han har inte markerat någon tidigare gång i liknande situationer.
    Medan veterinären tyckte detta var skandal och något som mer eller mindre kommer eskalera och leda till avlivning så tycker jag att det var jag som inte styrde upp situationerna korrekt, vilket ledde till att hunden agerade utifrån att han blev stressad. Han är i sig en stressad individ med mycket separationsångest som jag jobbar med och veterinären konstaterade även att han har ont i ryggen på grund av en inflammation. Jag själv tycker inte situationerna är helt orimliga för en hund att reagera i, speciellt eftersom jag som ägare inte tog mitt ansvar vill jag erkänna och speciellt eftersom han faktiskt också har ont, men hon gav honom som sagt mer eller mindre en dödsdom trots det. Nu är jag lite förtvivlad då jag själv inte var beredd på den responsen, hur ser du på detta?

  3. Hej Fredrik,
    Jag och min sambo skulle behöva din hjälp med vår 4åriga blandraskille (Mittelspitz/sheltie) som blivit väldigt vaktande(och rädd) på senare tid. Han skäller på alla ljud han hör i trappuppgången, på ringklockan och väcker oss ofta mitt i natten med att han skäller och morrar för att han hört något och kommer sedan skakandes fram till oss. Han reagerar på minsta lilla ljud och kan skälla och morra oavbrutet – (vi bor högst upp i en lägenhet och förstår att det är ljud från trapphuset, vinden och eventuellt taket som ”skrämmer” honom. )Men det vi vill komma fram till är hur vi ska hjälpa honom att känna sig trygg och kunna lite på att vi ”tar över vaktandet” när han varnat oss en gång så att han senare kan slappna av igen. Vi har försökt att införa ett ”BRA” och sedan ge honom godis för att få honom att förstå att vi är nöjda med honom att han varnade oss och att vi hört honom – men detta verkar inte hjälpa mer än under sekunden han snabbt tuggar i sig det han fått. Att bli arg på honom gör saken bara värre och vi vet helt enkelt inte riktigt hur vi ska gå vidare. Har du några tips på hur man kan få honom att känna sig trygg och hur man får honom att sluta vakta/förstå att vi tar över ansvaret direkt han sagt till.

    Att tillägga så har han även börjar reagera på andra människor när vi går ut med honom, framförallt när det är mörkt. Samma sak här så känner vi att det är okej att han säger till att det kommer något, men sen vill vi att han ska lämna över ansvaret till oss.

    Tack på förhand,

Kommentarer inaktiverade.