När din hund morrar åt dig – Försök komma överens!

För någon dag sedan la jag ut den här texten på min Instagram @hundcoachen, det var ett resonemang/frågeställning som en förlängning på min föreläsning dagen innan –

”Med piska och strypsnaror samt ständiga begränsningar av individen kan jag bryta ner och hantera ett lejon.
Gör det mig till en imponerande duktig dressör, eller har det bara visat att jag går över etiska gränser där individens välbefinnande inte värdesätts?
Är Kim Jung-Un en imponerande ledare, eller en hänsynslös diktator?
/ Hundcoachen Fredrik Steen”

Reaktionerna blev chockerande för mig. Många håller givetvis med, tycker som jag, tar texten som en fråga vilket det faktiskt är. Några tror att jag angriper andra hundtränare, några tycker jag är en fullständig idiot, ett par att jag inte kan någonting om hundar, att jag borde fara åt helvete… någon tyckte med att jag skulle hänga mig själv……..

Titta på texten ovan, läs texten, fundera en stund på vad jag skriver och på mina frågor…

Jag lägger gärna ut en ny text här och nu –

”Om jag som pappa till två ADHD barn ser till att jag har lugnt och skönt här hemma, att ungarna sköter sig, och jag gör det genom att jag tar av mitt bälte och med det ”uppfostrar” barnen. Barnen vet att om de busar och skriker, då får dem ”smaka på bältet”…..Har jag då väluppfostrade barn?”

Ska jag och mina barn åka och handla glass, då springer de sannolikt ut före mig genom ytterdörren. När vi väl kommer fram till affären, då går dem sannolikt före mig fram till glassboxen.
Barnens agerande här, att de springer före mig – Är det ett tecken på att barnen inte har en ledare, att barnen inte är uppfostrade?

När det gäller barn, när det gäller hundar, så kan jag inte på något sätt förstå eller ens se fördelen med att individerna inte skulle göra på det här sättet.
Jag har aldrig sett i en hundflock att just en individ alltid går först, jag har aldrig sett detta!
Jag har aldrig sett en harmonisk familj där barnen mår bra och är väluppfostrade, att barnen alltid går ett steg bakom mamma eller pappa…..
Var kommer detta elände ifrån?
Detta gör mig frustrerad och faktiskt även provocerad.

När jag ser en hundägare med ett flertal hundar, och dessa hundar går lydigt bakom sin ägare, då ser/tänker jag på tre saker –

1/ Detta måste ägaren ha lagt ner tid på att träna. Det tar ändå någon dag att få till detta.
2/ Hoppas hundägaren inte har ”lärt” hundarna detta med tvång och disciplin.
3/ Undrar varför hundägaren är så noga med detta?

Det jag verkligen INTE tänker – Wow, vilken superdressör!!!
Varför skulle jag?
Att på olika sätt få sin hund att vara passiv, det är sannolikt bland det enklaste som finns.

Att få till en fin relation med en annan individ, det kräver trots allt betydligt mer.

Jag är inte kritisk till ovan nämnda i sig… vill man ha sina hundar bakom sig är väl det okej. Jag har inga synpunkter på det. Själv skulle jag tycka det vore trist. Jag vill se mina hundar. Jag älskar att titta på mina vackra vovvar.

Om en person säger till mig – min hund får inte vara i soffan, min hund måste stanna när jag öppnar dörren, min hund måste sitta innan den får maten, min hund måste….(osv), då har jag noll synpunkter på det. Mina hundar har också vissa regler av praktiska anledningar. Men det säger absolut ingenting annat än att det just kan vara praktiskt. Det har inte med ledarskap att göra, inte lydnad, inte relation…. ingenting annat än just praktiska skäl. Helt okej för mig. Jag har all respekt för detta.

Men det som kan provocera mig, det är när någon delat ett filmklipp på youtube på en person som är ute och går med sin hund, och denna hunden/hundar går bakom sin ägare……, och kommentar efter kommentar är i stil med – ”Vilket ledarskap, vilken lydnad, vilken fin ordning hen har på sina hundar”…

Jag vill återgå till min provocerande text ovan – Det där kan du lätt visa din hund oxå – Kliv över etiska gränser, kanske till och med ibland lagstiftning, begränsa din hund dag som natt så tappar snart hunden livsgnistan, mal ner hunden till mjöl……… Det går fort, var bara konsekvent.

Jag uppfostrar mina barn. Jag uppfostrar dem så gott jag kan till att vara hjälpsamma, vara artiga, var snälla. Jag uppfostrar dem till att vara lyhörda med mera.
Jag uppfostrar också mina barn till att våga prova saker, vara nyfikna, ifrågasätta saker, säga deras egen vilja, att gå ”emot strömmen” om det är deras uppfattning.

På samma sätt vill jag ha mina hundar.

Jag tror inte på rangordning, på hackordning… jag har ALDRIG sett detta i en välmående (notera – i en välmående) familj eller i en flock. Jag har aldrig sett det!
Om någon kan visa mig detta, visa mig!!!!
Det jag däremot ser är individer med olika ledarroller. Jag ser familjer/flockar där individer bestämmer över olika saker.

Exempelvis bestämmer jag hemma att när det är läggdax, då måste barnen lägga sig i sängen även om de vill något annat.
Sen har jag berättat olika saker, olika regler för barnen – man tittar inte i andras plånböcker, man stjäl inte…….. osv.

Men barnen har regler även för mig. Jag har exemplevis lovat att inte plocka undan deras lego från golvet om de håller på att bygga. Jag har lovat att jag inte spelar på deras tevespel om de inte är hemma. Min äldsta son har jag lovat att jag inte längre städar i hans rum… Detta är regler mina barn ställt upp, regler jag har att följa – Jag har inga problem med det. Varför skulle inte dessa två fina individer (mina söner) i min familj/flock få ställa krav/regler mot mig??

Att se på individer i sin familj/flock som jämställda – Det innebär INTE att individen får göra vad den vill. Det innebär INTE att det inte finns regler att följa….

En stor del av alla problem hundägaren har med sin hund, det är att jämföra med ett förhållande som knakar i fogarna… Det finns ingen tillit för varandra, man är inte attraherad av varandra, man kommunicerar inte så bra…. osv.

Det är väl sällan ett äktenskap kan räddas genom, och bli lyckligt, genom förtryck eller förminskande av den ena individen..!!?

Om min schäfer Pacco helt plötsligt en dag ligger i soffan, och när jag närmar mig soffan så morrar han åt mig, då säger det – Brister i tilliten, hunden vill inte vara nära mig, Pacco vill skapa avstånd till mig.
Om detta skulle ske, då skulle jag där och då ”förhandla” med Pacco.
Jag skulle också omedelbart inse att jag måste få ordning på detta.
Jag skulle hämta en godis, slänga till Pacco, sedan skulle jag sätta mig i soffan men. så lån gt bort från honom som möjligt.

Där och då, där gäller det bara att komma ”överens”.

Vilka alternativ finns annars?

Att ge mig på Pacco? Att fya och skälla på honom, att ”tala om” för honom att han jävlar i mig inte får morra åt mig”….

Helt allvarligt – hur tänker man då?
Om jag skulle ge mig på Pacco där och då, då finns det väl ändå ingen person som skulle tro att Pacco skulle uppskatta mitt sällskap mer?
Och om jag vann ”fighten”, vad har jag vunnit då? Absolut ingenting!
Tvärtom så skulle vår konflikt bara växa.

Jag hade ”förhandlat och kommit överens”, sen hade jag agerat.
Jag hade förbättrat min relation med Pacco, blivit roligare, undvikit fler konflikter. Tillsammans med detta hade jag infört en regel – Från o med nu får inga hundar vara i soffan!

Alltså…..
Hur kommer jag ur situationen här och nu. – Godis och sätta mig långt bort.
Hur ska jag göra för att inte hamna här igen – Inga hundar i soffan.
Hur ska jag göra så att Pacco inte vill skapa avstånd till mig – Förbättra vår relation.

Jag älskar hundar, jag respekterar att hund faktiskt är en egen individ med egna känslor och viljor.
Jag inser att det är mitt ansvar som hundägare att förbättra vår relation, likt det är en förälders ansvar att göra det samma till en tioårig pojk. Det är inte hunden eller barnets ansvar.

Så bli inte provocerad av min text eller mina föreläsningar, fundera istället en stund på om du verkligen är rättvis mot din vovve. 🙂

Och, blanda inte ihop detta med att man inte får ha regler. Du får ha hur många tydliga regler du vill. Du får vara väldigt tydlig med detta så att reglerna följs. Men att ”trycka ner” en individ, det gillar jag inte.

Sverige är världens bästa hundland. I Sverige finns världens bästa hundägare. Vore jag hund vill jag vara det i Sverige.
Men en hund jävlas aldrig, en hund har ingen baktanke…..

Snälla tänk på det 🙂



Delta i diskussionen

  1. Vilka kloka ord! Det du skriver borde vara en självklarhet för för alla, det är ren och skär logik.
    Vem som helst borde kunna räkna ut att bestraffningar och att tillfoga sin hund smärta inte bygger en bra relation.
    Men som någon sa, ”där kunskapen tar slut, tar nävarna vid”.
    Tack Fredrik för det bästa inlägget om relationen till våra fina fyrbenta vänner!

  2. Väldigt bra skrivet! Jag gör alltid så här. Utom en gång. Vår unghund smet in under bordet när vi åt och jag motade bort henne med foten. Då blev hon arg, på riktigt, arg. Hon gjorde ett fejkat utfall mot min fot, inget varningsmorr. Jag tog tag i henne och sa nej väldigt skarpt. Där kände inte jag att det var förhandlingsläge. Var det fel? Hon har aldrig gjort så igen men hon är absolut inte rädd för mig på nåt sätt.

  3. Jag brukar sällan delta i diskussioner på nätet med folk jag inte känner just för att det riskerar att bli som du beskriver. Folk fattar inte, kan inte läsa, tolkar åt alla möjliga håll. Det är tillräckligt knepigt att få andra att förstå vad jag menar öga mot öga, trots att jag är jättetydlig. Du ska ha all kred för att du inte ledsnar med att utbilda och delta i debatter, alla illvilliga missförståare till trots.
    Annars håller jag med dig i det du frågar om, hugg och slag, dominans och förtryck är inte det samma som ett bra ledarskap.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *