Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2

Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2.

Idag ställer samhället hårdare krav på både hundar och hundägare än tidigare. En hund som visar aggressivitet, en hundägare som idag inte har full kontroll på sin hund, den hunden riskerar helt enkelt att bli avlivad.

Farliga hundar får helt enkelt inte finnas i vårt samhälle idag.
Det är bra, och enligt mig väldigt klokt. 

Men samtidigt måste man komma ihåg att en hund som är stark mentalt, som är stabil i nerverna, som uppfostras och tränas rätt, förmodligen är den mest trygga hund vi kan ha.

En hund som gör ett balanserat skyddsarbete där hunden naturligt och tryggt växlar mellan naturliga motivationsgrunder, som med lätthet styrs av sin förare – Det är en nervfast, balanserad och trygg hund.

I hundra år eller mer har schäferhunden betraktas som den mest perfekta skyddshunden. Det beror på schäferhundens stabila och sunda mentalitet. Det beror på rasens mentala – och överlägset – bäst passande mentalitet för just skyddsdressyr och andra uppgifter.

Genom mer eller mindre hela nittonhundratalet har avelshundar prövats och bedömts i just skyddsarbete. En schäferhund som inte klarar detta på ett övertygande och stabilt sätt har inte heller blivit korad enligt tyska schäferhundklubbens (SV) regelverk.
På alla segrarutställningar i Tyskland och sedan mycket länge även andra länder, har alla hundar över 24 månader prövats i något man kallar ”mod och kampdrift”.
En hund som inte gör avelskorningen med godkänt resultat, en hund som inte gör ”mod och kampdrift-prov” på segrarutställningen med godkänt resultat, den hunden har då inte heller varit aktuell för avel.

Här kan man så klart ha synpunkter, här kan man så klart fråga sig – Finns inga bättre sätt att bedöma och avgöra en hunds avelsvärde och mentalitet på?

Spontant är svaret – klart det finns!
Men när man tänker efter en stund kan man lätt se fördelarna med detta relativt enkla urval, selektering och bedömning av hundarna.

Detta praktiska skyddsprov som görs i avelskorningen och på segrarutställningen – om det bedöms kunnigt och korrekt – är ett fantastiskt ”verktyg” för hundens mentala bedömning.
Man ska heller inte underskatta tiden det görs på. Ett ”mod och kampdrift-prov” görs på några minuter. På en dag kan hundratals individer göra provet, och det kan jämföras med exempelvis MH ( en mentaltest för hundar)  som tar en timme eller mer per hund och kräver en betydligt större funktionärsstab.

Det ena provet behöver givetvis inte ställas mot det andra, men enligt min uppfattning (och många andras världen över) är ”mod och kampdrift-prov” viktigt för schäferhundens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund.


Under nittiotalet rasar en debatt i hela Europa om ”farliga hundar” och hundar som biter människor. Man började prata om förbud mot vissa raser, om förbud att ”lära en hund bita en människa”, och så vidare.

Den tyska schäferhundklubben (SV) bemötte detta hot – för det var ett hot mot verksamheten – genom förändringar i bedömningen och regelverk. Nu blev det en betydligt större vikt på bedömningen av förarens kontroll av hunden.

Detta var enligt mig en klok förändring, och nödvändig. Genom att den tyska schäferhundklubben (SV) tog sitt ansvar (även om det inte var schäferhundar som skapade debatten om ”farliga hundar” i Europa) så kunde verksamheten fortsätta som den gjort nästan från den dag den första schäferhunden registrerades.

Men här, någonstans i mitten av nittiotalet, hände något som blivit negativt för schäferhunden.

Nu började bland annat hundar bli underkända på ”mod och kampdrift-prov”. Inte på grund av bristande mod och kampdrift, utan på grund av bristande kontroll av hunden.

Enligt mig gjorde man då något, i all välmening, men som blev väldigt fel. Man började sänka kraven för godkännande då det gäller hundens ”mod och kampdrift”, och istället bedöma kontroll av hunden som än mer viktigt.

När debatten om ”farliga hundar” lugnade ner sig i Europa och blev mer nyanserad så hade både bedömningen av ”mod och kampdrift” och schäferhunden förändrats. ( Det fanns givetvis många andra faktorer som påverkade förändringen)

Nu, i slutet av nittiotalet och framåt, får hundar betyget ”utpräglat mod och kampdrift” i sitt skyddsarbete när samma utförande bara tio eller femton år tidigare hade givit det lägre betyget ”tillräckligt mod och kampdrift”.

Något senare men i samma tidsperiod släpper också den tyska schäferhundklubben (SV) kontrollen över vår egen prövningsordning, alltså det internationella bruksprovet för schäferhundar –  SchH.
SchH och IPO (nu IGP) var snarlikt, men viss skillnad fanns. En skillnad jag finner avgörande då det gäller korrekt bedömning av schäferhundens kanske viktigaste egenskaper.
SchH försvinner, IPO (nu IGP) förändras något, och nu ska schäferhundar bedömas och värderas som vilken annan ras som helst.
Utpräglade mentala egenskaper rasspecifika för schäfer blir inte lika viktiga för höga betyg, annat blir mer viktigt. 

Nu ska en schäferhund konkurrera med, och bedömas mot, exempelvis malinois, rottweilers, med fler. Och bedömningen sker endast genom att bedöma utförandet, inte utefter rasspecifika egenskaper.

Så här i efterhand är jag enormt kritisk till detta och vad vi gjorde. Jag säger ”vi” eftersom jag så klart själv var en del i detta. Under nittiotalet blev jag inte bara domare. Jag tävlade mycket, bland annat på VM. Jag for runt i Europa med mina hundar och deltog på många SchH/IPO prov och ”mod och kampdrift-prov” på olika länders segrarutställningar.

Det vi skulle ha gjort är nu tydligt. Vi skulle så klart på nittiotalet höjt kraven på kontroll utan att för det sänka kraven på hundens rasspecifika egenskaper.
Vi skulle så klart behållt SchH och på så sätt fortsatt bedömt schäferhunden på ett sätt som gynnar schäferhunden och dess framtid, inte jämföra oss med andra raser och deras egenskaper.

Jag har sysslat med schäfer och skyddsdressyr sedan jag var femton år gammal. Jag har arbetat som lärare i just skyddsdressyr hos polisen, jag har utbildat och tävlat ett stort antal hundar bland annat till VM.
Jag har sedan 1992, fram tills idag (med något undantag) suttit på läktaren (eller deltagit) vid varenda segrarutställning i Tyskland och tittat. Jag har antecknat och i viss mån filmat tusentals skyddsarbeten.
Förändringen är i det närmaste förödande.

Två enkla moment ska utföras. ”Enkla” på så sätt att dem är lätta för funktionärer att utföra. Dock väldigt avgörande och i viss mån svåra för hunden.

”Överfall” – Hund och hundförare kommer in på en stor plan. Hund och hundförare ställer upp i grundställning och hunden kopplas loss för fritt följ.
Hundföraren går mot ett gömställe mitt på planen. När hundföraren och hund är cirka 7 steg från gömstället springer en för hunden okänd figurant iklädd skyddsutrustning och en käpp hotfullt plötsligt mot hunden.
Hunden ska då på signal från hundföraren angripa den hotande figuranten, bita sig fast, och på en beslutsamt och självsäkert sätt försvara sig.
Efter ett tiotal meter stannar figuranten och hotar nu inte hunden. Hunden ska då släppa sitt fulla grepp och inleda en tät, självsäker, och intensiv bevakning av figuranten.
Föraren går nu fram till hund och figurant och tar kontroll på sin hund. När föraren gör detta ska hunden hela tiden bibehålla sitt självsäkerhet mot figuranten.
Hundföraren ger nu en signal till hunden att gå in ”fot”, vilket hunden ska göra med självsäkerhet och stabilitet.

”Modprov” –  Hund och hundförare står nu placerade på ett större avstånd än i momentet innan. En hotfull och skrikande figurant springer mot hund och hundförare. På signal från hundföraren ska nu hunden springa mot figuranten som hotar hunden med sin käpp. Hunden ska beslutsamt angripa figuranten och bita sig fast i figuranten, Hunden ska vara självsäker och beslutsam.
När figuranten stannar och upphör med hotet ska hunden släppa och inleda en bevakning, som i tidigare moment ”överfall”. 

Bedöms dessa moment korrekt kan man som domare se mycket. Man kan i viss mån läsa av hundens hårdhet, hundens nerver, hundens självsäkerhet och kamplust. Man kan också läsa av hundens naturliga försvarslust. Dessa egenskaper är viktiga för rasen schäfer, i vilket fall om man fortsatt vill att schäferhunden ska vara världens främsta bruks och tjänstehund.

Väljer man som domare att bara bedöma momentets utförande, kan man i bästa fall endast bedöma dressörens skicklighet och hundens leklust.
Något som kan vara både imponerande och kul, men inget som har med schäferhundens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund att göra.

Att ”bara få en hund att utföra dessa moment” kan en skicklig dressör i princip få vilken hundtyp som helst att göra.
Det skulle vara fullt möjligt med en labrador, eller med en storpudel.
Men bedöms dessa ”mod och kampdrift-prov” korrekt, skulle sannolikt en labrador eller storpudel i bästa fall endast få betyget ”tillräckligt”, inte ”utpräglat” ur ett schäferhundperspektiv..

Alla vi som har behörighet att döma den här typen av prov kan detta, alla vi som har behörighet att döma den här typen av prov vet att mycket i min text är korrekt.
Ändå väljer vi domare att bortse ifrån detta.

Vi väljer att ge en schäferhund ”utpräglat” i betyg när det i själva verket inte är värt med än ”tillräckligt”.
Vi förstör vår egen ras och rasens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund.

En hund som utför ett ”mod och kampdrift-prov”, som gör alla moment, men som aldrig visat mer än just ”leklust”, den hunden kan inte få betyget ”utpräglat”. Den kan inte få ett annat betyg än i bästa fall ”tillräckligt”.
Ger vi som domare en trevlig och fin hund ”utpräglad” i ”mod och kampdrift-prov”, fast den endast visat en viss nivå av leklust – Då gör vi som domare fel.

Det kan vara världens finaste hund, världens mysigaste och älskvärda hund, men den visar inte de egenskaper som en schäferhund ska ha.

Det här – en negativ utveckling av schäferhundens utpräglade mentalitet som bruks och tjänstehund – Det sker nu, det sker idag.

Nästan alla hundar och typer av hundar kan vi lära att tycka om att bita i en leksak. Bedömer vi inte inte skyddsarbetet korrekt, bedömer vi inte ”mod och kampdrift-provet” korrekt, då bedömer vi inget annat än just hundens leklust.

Då bör vi också byta namn på det vi gör. Istället för att bedöma hundens ”mod och kampdrift”, då ska vi mer korrekt säga att vi bedömer ”hundens leklust”.

”Leklust” är i sig en fin egenskap hos en hund, men den kontrollen och bedömningen kan lika gärna göras med en boll i ett snöre, och har dessutom en förhållandevis liten del i om en hund passar väl som bruks och tjänstehund.

Är det möjligt att vända utvecklingen?

Jag menar att det är fullt möjligt och inte heller speciellt svårt eller märkvärdigt.

Det jag ser som mest utmanande är – viljan!

Först måste vi erkänna för oss själva att vi gjort fel. Vi måste erkänna att vi är på fel väg. Sedan måste vi bara besluta oss för att successivt förändra åt rätt håll.

Regelverket finns redan, det enda som krävs är att vi dömer och utför momenten som regelverket föreskriver.

Momenten ”överfall/modprov” ska inte bara genomföras, domaren måste bedöma det hunden faktiskt gör och ”menar”.  Bedömningen bör inte handla om att en hund ”hänger i bett” och inte ”ramlar ur”. Bedömningen av hunden bör ske genom hela programmet – i samarbetet med föraren, i hundens beslutsamhet i angrepp, i hundens självsäkerhet i bevakningar, med mera.

Momenten ska utföras som regelverket föreskriver. Hotet mot hunden måste vara tydligt och rejält. ”Hotet” figuranten gör ska inte bara vara en ”lekinvit” till hunden.

Utförandet, och hur vi ska göra är enkelt. Det kan vi redan.

Viljan att utföra, är en helt annan sak.

Det är inte schäferhundens lust att leka som gjort den till världens främsta bruks och tjänstehund. Om så vore fallet skulle vi se betydligt fler labradorer och storpudlar som patrullerar som polishundar på gator och torg.

Vi har möjligheten, vi har kunskapen – Men har vi viljan?


Funktionärens integritet och kunskap är avgörande.

Som enskild hundägare ska man så klart göra det bästa man kan med sin hund. Även om jag som tävlande har en schäfer med vissa brister så ska jag som enskild hundägare och tävlande göra mitt yttersta som dressör och hundägare för att utbilda min hund och i viss mån dölja hundens eventuella brister. Detta likväl som jag vill visa hundens eventuella fördelar.

Inget av det i min text ovan ska ta äran från enskilda hundar eller hundägare. Tvärtom.

Men som tävlande har jag en roll, som domare en helt annan.


Som tävlande ska göra mitt yttersta för att försöka påverka domaren att ge oss så bra betyg som möjligt. Detta är ju en del av sporten som dessutom är viktig.
Men som domare har jag ett större ansvar än så.
Som domare ger jag i många fall indirekt rekommendationer till andra att välja just denna hund till avelshund.

Om jag då som domare säger att en viss schäferhund har ”utpräglat mod och kampdrift”, men i själva verket har den inte detta, så tar det inte lång tid att fördärva en ras.

Just detta sker idag.

Som domare måste jag ha både integritet och kunskap. Det är inte bara min möjlighet som domare att bedöma hunden korrekt – Det är faktiskt min skyldighet.

Jag som enskild person kanske vill att min hund ska angripa en figurant likt en belgisk vallhund – Det är okej, men det innebär faktiskt inte att det angreppet är rastypiskt för schäfer.
Jag som enskild person kanske vill lära min hund att bevaka en figurant efter ett släppande, utan skallgivning. Det är okej men samtidigt måste man då förstå att man kanske tar bort domarens möjlighet att värdera hundens självsäkerhet, intensitet och naturliga försvarslust, med lägre betyg/kvalitetsbedömning som följd.

Som domare har jag bara möjlighet att bedöma det jag ser, inte vad jag tror ”kan ske”.

Vill vi att schäferhunden ska ha en framtid som världens främsta bruks och tjänstehund?
Är svaret – ja.
Då har vi både kunskapen och möjligheten.

Är svaret – nej.
Då fortsätter vi bara som vi gjort de senaste tjugofem åren.

Jag har så klart inte helt rätt i alla mina tyckanden och påståenden, även om jag vill påstå att det breda budskapet i det jag skriver är sanningen nära.

Till sist och med stor respekt, min text är inte menad att ta äran från en enda hund som nått framgång genom åren. Min text är bara ett desperat försök till att vända utvecklingen på något som bara går åt fel håll.

Med ödmjukhet och respekt för schäferhundens framtid och som ras, 

Fredrik Steen

9 svar på ”Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2”

  1. Så otroligt bra beskrivet av ”problemet” en schäfer är en underbar brukshund och ska så förbli …hoppas jag innerligt. En fantastisk hund om du förstår att fostra och ta hand om dess behov♥️♥️

  2. Bra att stå upp för rasen. Vi får hoppas att artikeln för efterföljare o att debatt skapas. För det är vad som krävs för en förändring.

  3. Och nu har dom ju börjat avla fram brindle= randig och merle= prickig schäfer. När dom kommer på hundutställningen vill jag se Fredriks min. Or not…

  4. Hej Fredde!
    Det du skriver håller jag till stor del med om. Men, du talar om en enskild ras schäfer och egenskaperna för rasen som sådan. Du har i din skrivelse hänvisat till de problem som förelåg i samhället avseende ”kamphundar” vilket blev ett problem som löstes av schäferfolk och SKK. Förutsättningarna för träning av hund förändrades och nya krav på mentalitet ställdes på våra hundar för att viss verksamhet skulle kunna utövas. Förutsättningarna gäller alla raser utan att ge en ras specifika förutsättningar. Dagens mentalbeskrivningar gynnar vissa raser och även tävlingsverk-samheten med bl a IGP. Du måste ha en stor stark hund som klarar bettet i ärmen, vad är det som man missar med en mindre hund, skyddsaspekten, i övrigt klar man kraven. Det är ok, men du som mentaldomare måste väl ifrågasätta vissa provresultat på MH och MT och vissa delar är relevanta i ett prov. Här har vi det jag kommer tillbaka till leksaken du nämnde.

  5. Hej!

    Skulle du kunna tänka dig att skriva ett inlägg om blandraser ur ett avelsperspektiv?

    Jag har full förståelse för att du drar dig för det med tanke på alla lättkränkta följare du har som gör allt i sin makt för att missförstå det du skriver, men det skulle vara så intressant att läsa vad du tänker om att blanda raser ur olika rastyper, t ex vall med vakt, terrier med aport osv. Tror du det har så stor betydelse, dvs att det kan bli fel, som många anser?

    Jag har själv en korsning mellan amstaff och schäfer som många skulle anse vara en galen korsning.

    Det jag märkt hittills är att terriern i henne älskar att gräva ( precis som min förra hund, ren amstaff) Schäfern i henne vaktar sitt hål, vilket min förra hund inte gjorde, hon vaktade i princip aldrig.

    Men, hon vill alltid bära något när vi går på promenad, sten, kotte, pinne, vad spelar mindre roll. Hade hon haft ännu en ras i sig så hade det varit lätt att säga att det är retrievern i henne, eller hur?

    Vad tror du, har rastypen stor betydelse i korsningar rent generellt och tror du att jag kommer få problem med min hund specifikt och vad ska jag i så fall tänka på?

    Jättetacksam om du har en stund över och svarar mig via mejl om du inte vill blogga om ämnet 🙂

  6. Jag hyser stor oro pga av pandemin. Folk köper hund kanske inte helt genomtänkt. Tror vi kommer att få en del som skall bli omplacerade, avlivade . Nu ökar farliga attacker och med dödliga resultat. jag tror att tyvärr skaffar folk som inte kan något om vare sig hundar eller andra djur ett sällskap som de inte kan hantera. Hur råda bot på detta?

  7. Som MH testledare ser jag en hel del schäfrar som inte borde gå i avel men ändå gör det. Om man som uppfödare inte vissar större respekt för aveln så borde man inte avla. Man borde från schäferklubbens sida ställa krav på hur mentaliteten skall se ut för att avla. Vi kan inte lägga hela ansvaret på domarkåren.

Kommentarer inaktiverade.