Rädsla och oro – för mig har det fungerat allra bäst!

Från ett prov… en rejäl dobermann!

 

 

Osäkerhet/rädsla/misstänksamhet mot främmande människor.

Ett relativt vanligt problem en del hundägare oroar sig över. Här finns massor av tips och råd. Vissa råd är bättre, andra sämre.
Det kan handla om att låta hunden hälsa om den vill, att be främmande människor ta kontakt hunden, att be främmande människor ge hunden godis, med mera.

Det första jag tycker man ska fundera lite över är faktiskt om problemet är så pass stort så att det måste bort.
Jag tänker – “om alla ger tusan i min hund, så har jag ju inget problem.”
Det andra man måste fundera lite över är detta med hur orolig/rädd hunden är, och om den verkligen är just det, eller att den bara inte har något behov av främmande människor?

Jag har själv haft en del hundar med detta problem, jag har arbetat med en himla massa hundar med den här typen av problem.
Och det som jag tycker fungerar allra bäst, det är att låta hunden vara.

Om min hund är rädd för människor, och jag exempelvis får besök hemma. Då säger jag tydligt till alla besök – “Låt min hund vara. Hälsa inte på hunden, ta inte ögonkontakt med hunden, låtsas som att hunden inte finns. Oavsett vad hunden gör.”
När jag går ut med min hund så går jag gärna där det finns mycket folk, men ingen får hälsa på min hund.
Jag stannar gärna och pratar med främmande personer, men ingen får hälsa på min hund.

På så sätt ger jag hunden lugn och ro. Hunden lär sig snart att den kan lita på mig, att jag ser till att den slipper alla människor den inte gillar. Och bara av detta försvinner oron med tiden.

Problemet med den här typen av problem – hund är rädd för människor – är att varje gång du försöker träna detta aktivt, så sätter du hunden i situationer där hunden blir orolig. Och det kan istället göra problemet värre.

Av de hundar jag haft i min bostad själv med det här problemet, så har problemet varit borta efter en tid. Inte genom aktiv träning, utan snarare genom att aktivt låta hunden slippa detta.

För mig och de hundar jag arbetat med, så har det fungerat allra bäst.

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 7 Kommentarer

Antidepressiva läkemedel……… för djur (?)

Om jag är rätt informerad så handlar detta i huvudsak om skotträdda hundar runt nyårsnatten, men det finns även andra fall där hunden enligt ägaren helt enkelt är deprimerad.

Hur ser jag då på detta “fenomen”?

Kanske är jag lite jävig med tanke på att jag själv knappt tar en värktablett. Men så här tänker jag –

Självklart kan det finnas individer som med hjälp av medicinen för stunden kan må bättre, men i stort och generellt är jag mycket kritisk till utvecklingen.
Den skotträdda – Hunden som varit med om något som gjort att den blivit skotträdd, och då finns goda möjligheter att få bort denna rädsla med rätt träning och med lite uthållighet. Här anser jag att medicin/preparat är onödigt, i alla fall på längre sikt.
Sedan har du den hund som är rädd för ljud på alla sätt, och som också är rädd på nyårsnatten, utan att den varit med om något speciellt. Den hunden/hundarna har förmodligen nedärvt sin rädsla från sina föräldrar. Detta är svårt eller till och med omöjligt att träna bort.
I det sistnämnda fallet har jag större förståelse för antidepressiva läkemedel, för den enskilda individen, men det är ju förödande på längre sikt för den rasen.
I uppfödarens arbete ingår ju att föda upp hundar som är trygga och säkra, kan man nu medicinera bort detta – på bekostnad av hundens välmående – då är jag rädd att aveln inte kommer bli bättre.

Sedan kan ju medicin aldrig vara bra. Det måste ju finnas biverkningar med mera. Så är det ju med motsvarigheten till oss människor.
En människa kan dessutom bestämma själv hur denna mår, för hund bestämmer DU hur den mår och ger eventuellt medicin efter det.

Den deppiga hunden, där är jag väldigt kritisk till någon typ preparat för att motverka detta. Här gäller endast stimulans, relation, och aktivitet. Och här måste man vara lyhörd för den enskilda individen och anpassa sig.

Generellt anser jag att allt detta är en trist utveckling, och på många sätt helt onödigt vill jag påstå.

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 2 Kommentarer

Generella domarkonferensen – SKK

Jag sitter just nu som en typisk “hockeypappa” i ishallen och jobbar med datorn.
I slutet av februari har Svenska kennelklubben en generell domarkonferens för utställningsdomare. Den är obligatorisk och inbokad sedan ett par år.
Går man inte på den, då får man heller inte döma något mer.

Sundhet och hälsa står givetvis på tapeten. Och det gör mig till en stolt ambassadör för kennelklubben.

Förutom att delta på konferensen så ska jag vara “gruppledare” för ett grupparbete. Det vår grupp, med ett 15 tal domare, ska diskutera och sedan presentera är – Rastypisk mentalitet. Spännande, intressant, och inte minst otroligt viktigt.
Ser verkligen fram emot dessa diskussioner.

Rastypisk mentalitet är något jag ofta tänker på, och diskuterar runt med personer som vill.
Det är en viktig sak då det gäller utställning, men också på bruksprov. Ska en Rottis arbeta likadant som Border Collie?… bara som ett exempel.

Om bedömningen och betyget på prov utgår ifrån ex vis en BC tempo, då kommer alltid ex vis en Rottis få lägre betyg.
Men frågan är om vi verkligen vill förändra om Rottisen till en mer BC – lik hund?
Viktiga frågor!!

Nu ska jag fokusera lite på hockeyn 🙂

 

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 2 Kommentarer

Vilka godingar

Vill du se lite filmer från min gosstund med dessa älsklingar ska du följa mig på min instagram @hundcoachen

Det har varit en intensiv hundhelg för mig. Först Örebro, sen Kumla, tillbaka till Örebro, sedan ner till Borås, sedan tillbaka till Örebro.
Nu äntligen hemma i bostaden igen.

“Örebro-ärende” är möte med Svenska Schäferhundklubben där jag arbetar som vice ordförande. Det var ett bra och kreativt möte vilket jag hoppas på sikt kommer ge något bra både för rasen och medlemmarna.

Nu ska jag hämta andan och energi i skogen med mina vovvar  🙂

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 2 Kommentarer

Ett “drev” mot mig – För att jag älskar hundar! :-)

I Sundsvall satt den här godingen och tittade på oss i morse 🙂

 

Sen så fanns det några som hade kraftiga synpunkter på att jag gav råd till en hundägare med en blandis…..?
Enligt uppgift har det bildats ett “drev” mot mig på Facebook…….

Jag är sedan väldans massa år medlem i Skk, domare i Skk, uppfödare registrerad i Skk. Jag älskar Skk, och det Skk gör för all hundverksamhet i Sverige är alldeles underbar….

Men… Skk registrerar inte blandrashundar. Punkt!
Skk är en klubb/förening för renrasiga hundar. Punkt!
Det finns andra härliga blandrasklubbar med mera. Punkt!

Tycker Skk illa om blandraser?
Det skulle jag verkligen inte tro, varför skulle vår största hundorganisation tycka illa om hundar?
Skulle jag som någon typ av ambassadör för Skk tycka illa om blandraser? Nej, varför i hela fridens namn skulle jag det?
Kan jag som domare i Skk äga en blandras? Klart som korvspad att jag kan göra det, och ingen skulle ha några synpunkter om det.
Får jag som domare i Skk, som domare i Skk, som uppfödare i Skk, föda upp blandrashundar?
Nä, det är lite olämpligt eftersom jag är uppfödare ansluten till Skk.

Får jag älska blandraser, får jag träna blandraser, får jag säga att “den här blandrasen är den härligaste hund jag träffat”…?
Ja, det får jag… och ingen på Skk skulle ta illa vid sig av det.

Så, till mitt lilla “drev” på FB – Jag älskar hundar, oavsett ras eller blandras! Själv vill jag gärna föda upp renrasiga hundar eftersom jag har ett stort intresse för det. Punkt!

Blandraser är precis lika underbara som renrasiga hundar. Blandraser ska älskas precis lika mycket, försäkras precis lika mycket.
Gör inte skillnad på hund och hund är du snäll 🙂

Och till dig som vill anmäla mig till Skk för att jag älskar alla hundar, och tränar ibland med blandrashundar – Gör det, anmäl på!!!

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 14 Kommentarer

Torsdag 0945

På torsdag morgon besöker jag TV4 och Nyhetsmorgon….. faktiskt utan LillaNymo. På torsdag, då finns en annan främmande hund och hundägare i studion.
Missa inte detta!  🙂

Sen kan jag avslöja att min älskling LillaNymo löper igen, och ska paras…

Idag tog vi första blodprovet för att se när det är dags…. inte än!
Nytt blodprov på torsdag….
Den hanhund hon ska paras med är en goding, vem det är håller jag på lite till 🙂

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 1 Kommentar

Belönar du barnen lika rikligt som du belönar hunden?

I går var jag och firade Anders Bagge 50 årsdag. Och som vanligt när jag träffar mycket nya människor så blir det många frågor om hund, vilket är trevlig.
Och precis som vanligt slår det mig att hundägare fokuserar väldigt mycket på belöningar. Det är i och för sig väldigt bra eftersom belöningar är bra. Men allt kan gå till överdrift.

Alldeles nyss åt vi middag här hemma.
Inte alltför sällan vill den yngsta sonen inte äta, det är tråkig mat osv… Liksom många andra föräldrar inser man fort att det inte alls handlar om tråkig mat eller att barnet är mätt. Utan det handlar om att man vill gå och leka med sin kompis istället.

Här kommer ett naturligt krav in i bilden.
Jag säger – “Ok, strunta i att ät, men du får sitta här en stund med oss andra!”
Protester kommer, men det blir faktiskt som jag säger. Inga diskussioner, och jag “svarar inte” på min sons protester och ibland trista ord.

Här tror jag få föräldrar skulle arbeta med belöningar. Typ, lägga upp en glass på bordet som motivation…..

Visserligen kan man ju säga att det både är krav och belöning eftersom kravet är – du får sitta här en stund – och efter det får ju barnet gå och leka igen. Men det är inte ytterligare någon belöning i fråga om leksaker eller glass.

Det finns en rad exempel på där föräldern ställer krav på sitt barn, måste ställa ett krav på sitt barn, utan att man för detta arbetar med olika typer av belöningar. Nu pratar jag vardagssituationer förstås.

Men dessa vardagssituationer finns ju även med hunden. Och just här tycker jag nog vi tänker lite för mycket belöningar istället för tvärtom en naturlig och sund kravställning.

Ex på dessa situationer kan vara

– Jag hälsar först på besök som kommer till bostaden, inte du vovve lilla (om man exempelvis har problem med hoppande eller skällande).

– Jag vill inte att du min lilla vovve äter från min tallrik då jag sitter och äter min middag.

Och så vidare.

Just det sistnämnda – hunden som vill stjäla min mat då jag äter – där kan en belöning i form av en godis till och med skapa mer tiggande.
Detta eftersom, vad ska du belöna?
Ska jag belöna hunden bara för att den tigger men inte stjäl min mat? Nä, det vill jag ju inte eftersom det kan vara jobbigt i sig att hunden sitter bredvid mig och dreglar.
Ska jag belöna då hunden lämnar bordet för att gå och lägga sig? Nä, det vill jag ju inte eftersom hunden då trots allt får fördel i att visa intresse för min mat…. osv.

Jag tycker verkligen det är jätteviktigt med belöningar.
Men för att dessa ska göra någon nytta – alltså förstärka ett beteende – då måste det man belönar vara just ett beteende. Dessutom är en belöning i form av leksak eller boll bara givande då hunden gör något som inte är naturligt för en hund att göra i denna situation!

Alltså, hunden vill ha min mat. Jag avvisar hunden – Detta är fullkomligt naturligt för hunden att göra (gå därifrån), så en belöning är onödig och kan till och med skapa otydlighet mot hunden.
Men om hunden vill ha min mat, och då passar jag på att försöka lära den gå på lina. Då kan det vara alldeles utmärkt att belöna hunden med min mat eller med en godis om hunden går på linan.
Det sistnämnda beror på att “gå på lina” inte är naturligt för en hund att göra.

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | Kommentarer inaktiverade för Belönar du barnen lika rikligt som du belönar hunden?

Min historia – Vilken hundresa!

Min träningskompis – Bagge och jag signerar autografer i Agrias monter – En fin vovve – en fin vovve till – jag och en fin vovve – en gammal hundkompis 🙂

 

Jag blir både rörd och lycklig över min hundresa.

Ett av mina absolut tidigaste minnen är familjens blandrashund “Gissa”. Jag minns precis, jag var 4 år, när mamma bar fram mig till valplådan hos uppfödaren och när vi tog valpen med oss hem. Vi hade redan då en äldre schäfertik i familjen.
Min uppväxt minns jag som extremt lycklig, och med “Gissa” bredvid mig mer eller mindre jämnt. Hon var min bästa vän.
En dag då jag kom hem från skolan, årskurs 8a om jag inte minns fel, så var hon inte ute på tomten. Jag klev in i bostaden och de enda hundarna som mötte mig då var min systers schäferhund Tazzo, och sedan något år tidigare mammas hund… Jag blev iskall i magen och sprang in till mamma. Mamma förklarade lugnt och sakligt att “Gissa” inte lever längre. “Gissa” var gammal, och på morgonen då jag lämnade bostaden blev hon akut sjuk och mamma tog henne till veterinären där hon togs bort direkt.
Jag blev helt förstörd och grät i dagar. Hela mitt liv (kändes det som) hade jag haft “Gissa” vid min sida. Hon var min bästa vän och jag minns henne än idag som den finaste hunden i världen.

Efter årskurs 9 började jag att arbeta. Jag hade alldeles för dåliga betyg för att studera vidare. Vid min första eller andra lön köpte jag min egna första hund. En schäferhane vid namn “Iwan”. Han var inget bra exemplar av rasen schäfer men jag kämpade på så gott jag kunde nere på brukshundsklubben. Jag lyckades få honom uppflyttad till lägre klass, samt gjorde lydnadsklass 1 med honom.
På en hundutställning uppe i Östhammar fick jag prata med “schäferlegendaren” Bo Nyman för första gången. Bosse var inte bara polishundförare och utbildningsledare för Sthlmspolisens hundförare, han var också kanske genom tiderna Sveriges främsta schäferuppfödare och domare. Kanske till och med världens bästa. I alla fall om man värderar hans kunskap om schäfer.
Bosse tog mig under sina vingar, och han blev som en andra pappa för mig, vilket varade ända fram till hans död.
Det blev fler hundar. Inte bara som jag ägde, utan också hundar som jag utbildade mot betalning i framförallt spår, lydnad, och skydd.
1999 nådde jag till toppen av min tävlingskarriär med en hund som Bosse och jag delägde. Jag tog mig med i landslaget och kunde tävla VM för schäferhundar samma år som schäferrasen fyllde 100 år.
1996 utbildade jag mig till skyddsfigurant, och 1998 till domare i IPO.
I samma tid började jag arbeta åt Polishögskolan och senare Rikskriminalpolisen. Jag arbetade där i cirka sex år och utbildade nya polishundförare, samt fortbildade polisens egna instruktörer.
Som en naturlig del i utvecklingen blev jag 2005 FCI utställningsdomare för schäferhundar. Bosse fick tyvärr aldrig se mig döma utställning. Han dog alldeles för tidigt året innan.
Jag har fått sett stora delar av världen tack vare mina hundar och mitt hundengagemang. Jag har utbildat i Singapore, i Mexico. Varit utomlands och dömt i Japan, Ryssland och en hel del andra länder. Tyskland var en period mitt andra hem. Och var mycket nära att bli mitt enda hem under en period.

Min ex fru, mamman till min underbara två grabbar träffade jag på en hundtävling och vi levde tillsammans i mer än tio år innan vi gick skilda vägar.
Mitt nuvarande arbete med hund – teve, radio, podd, blogg, böcker med mera – det har jag förmodligen att först tacka “Gissa” och mina underbara föräldrar för. På senare tid Bosse Nyman och hans underbara och minst lika duktiga fru Irene Nyman. Irene och jag umgås fortfarande tätt, och det är henne jag ringer än idag då jag”kör fast” i ämnet hund. Irene är som min andra mamma.

Hela mitt liv har jag att tacka hundarna för, och jag är så tacksam. Att som barn få växa upp med hundar är den mest perfekta uppväxten man kan få. Att få kunskap av hundar som man kan använda i en mängd icke hundrelaterade saker är också ovärdeligt.

Så…. tack alla hundar, alla hundägare för allt ni lär mig varje dag. Jag är så tacksam.
Och funderar du som förälder på att skaffa en hund tillsammans med barnen – Tveka inte!
Och funderar du på att skaffa en hund – Tveka inte!

Jag kan inte ens se var mitt liv skulle vara idag om jag inte levt tillsammans med hundar.

Nu kör vi… jag har inte ens kommit halvvägs då det gäller hund! 🙂

 

 

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 4 Kommentarer

Familjemedlem – Då blir det bättre och enklare!

Under mina fyra dagar på årets hundevent på MyDog i Göteborg föreläste jag i 45 minuter dagligen.
Min målsättning med mina föreläsningar detta år var – Förenkla, det ska vara lätt att ha hund, att träna hund, att äga en hund!
Jag valde därför det enkla greppet att jämföra hund med barn. Jag tycker då att det blir tydligare, samt att alla faktiskt kan relatera till detta på ett mer enkelt sätt. Antingen är man en förälder till ett barn. Annars har man ju faktiskt själv erfarenhet av att vara barn.

Enkla “punch lines” jag bland annat använde var –

-“Om ett barn ritar på väggen med en tuschpenna, hur ska barnet veta att detta är fel om föräldrarna inte berättar det?! På vilket sätt är det annorlunda för en hund?”

-“När ditt barn slänger spaghetti på väggen då ni är på restaurang, hur hård kan man då vara mot sitt barn?”

Dessa två och många mer använde jag därför att jag helt enkelt vill göra allt enklare för en hundägare.
Frågorna jag ofta får är – “Får man säga åt en hund om den gör fel?”, samt – “Hur hård kan jag vara mot min hund?”

Och med mina “punch lines” ovan hoppas jag att hundägaren själv har lättare att svara på detta än tidigare.

Jag tryckte ganska mycket på vikten att se sin hund som en familjemedlem, att respektera sin hund som en familjemedlem, och därmed själv relativt enkelt få svar på dessa frågor.
– “Hur hård kan jag vara mot min hund?” – ja, hur hård är jag mot en familjemedlem?
– Får jag säga till min hund om den gör fel?” – ja, i din familj utgår jag ifrån att ni tillrättarvisar varandra mer eller mindre dagligen.

Och svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Eftersom jag pratade om detta i nästan en timme varje dag så förstår du säkert att jag utvecklade detta mer än så här. Men detta var ändå grundtemat i mitt prat.
Och jag hoppas verkligen att många gick därifrån med lite nya tankar, och framför allt gick därifrån med inställningen – Krångla inte till det!

 

Nere i helgen fick jag också mycket tid för att prata med dessa poliser. Några av dem har jag för en tid sedan varit lärare och instruktör för. Det var fantastiskt trevliga och bra prat vi hade under hela helgen. Bland annat fick jag mig en rejäl redovisning för hur man fann den mördade och styckade journalisten i havet mellan Sverige och Danmark. För det var faktiskt en i det här gänget som tillsammans med sin schäfer gjorde en heroisk insats och fann delarna av den styckade kvinnan i havet. Dansk polis som begärt hjälp av polis med hund från Sverige var både tacksamma och imponerade.


4 dygn med lite sömn, det gav mig ytterligare erfarenhet, kunskap, ödmjukhet inför detta med hundar. En fantastisk helg.

Och som vanligt då jag och Bagge träffas för att skriva autografer så tar det bara någon minut innan tävlingen om vem som ritar finast hundar är igång. Detta till autograf-jägarnas skratt över hur dåliga vi är på att rita….  🙂 🙂

 

Publicerad i Allmänt | 5 Kommentarer

Hör upp nu – Det är viktigt!

Nu är nyårsafton snart här, en eländes helg för alla djur.
Men nu är det dags att sluta älta, sluta gnälla, sluta må dåligt – Nu måste du lägga det åt sidan och anpassa dig samt agera!  🙂

Om du har sett din hund rejält rädd någonting, då vet du också att den är omöjlig att kontrollera, och omöjlig att lugna….

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/så-skyddar-du-din-hund-mot-nyårssmällarna-3949982

Här ovan kan du titta på ett klipp i ämnet!

 

Nu ska du få en massa tips och idéer från mig angående nyår –

-Sluta nu och tyck synd om dig själv och din hund. Vi ska tillsammans arbeta för att få till ett totalförbud mot detta otyg, men nu är vi här och då ältar vi inte det längre förrän nästa år. Ta tag i situationen för dig och din hund istället.

-Se till att från och med nu ALDRIG ha din hund lös, och se samtidigt till att ha en säker utrustning på din hund där det med 100% säkerhet gör att hunden inte kan komma loss i en paniksituation. Det händer ofta att hundar rymmer i panik och rädsla under nyårsnatten.

-Planera nyårsdygnet. Vänd lite på dygnet. Gå upp tidigare och gör därmed “natti” mycket tidigare på dygnet. Sista kvällsrastningen kanske redan på tidiga kvällen. Låt hunden vara inne och sova bort natten. För att sedan första dagen på nya året göra en tidig morgon istället.

– Är din hund paniks rädd, men gillar att åka bil. Då kan det vara en lösning de jobbigaste timmarna. In med hunden i bilen och var i rörelse under de värsta timmarna.

-Iordningställ ett rum där fönstret är täckt av en tjock filt. Hög musik och en mysig liggplats. Maskera ljudet med en ljudanläggning och sätt på musik. Ha hunden där.

-Ta aldrig med hunden ut. Inte ens om hunden är helt trygg med ljud och raketer. Den mest trygga hund kan helt plötsligt bli rädd. Detta vet du aldrig. Ha respekt för detta.

 

Varför är en hund rädd för ljud?

Det bygger i huvudsak på två saker.
Många hundar (ibland specifika raser) har en medfödd rädsla för ljud. Dessa hundar är svårare att hjälpa. Många hundägare undrar varför sin hund är rädd, det har ju aldrig hänt något. Men på denna typ av hund behöver det inte ha hänt något. Rädslan och ängsligheten finns där redan från födseln.
Den andra typen av hund är den hund som varit med om något som hunden uppfattar som obehagligt i samband med ljud. Det här obehaget är det inte alls säkert att hundägaren uppfattat. Men likväl så blev hunden rädd för ljud, och det sitter ofta i länge. Denna typ av hund är enklare att hjälpa och få bort rädslan. Men rädslor är alltid svårt ändå och man ska ha stor respekt för problemet “rädsla”.

Nu önskar jag och mina vovvar dig och din vovve ett gott nytt år! 🙂

 

 

 

 

Publicerad i Fredrik Steen Hundcoachen | 5 Kommentarer