Helgen blir en härlig hundhelg.

2 kommentarer till Helgen blir en härlig hundhelg.

I morgon bitti tar jag med mig både Solo och lilla Pacco till TV4 Nyhetsmorgon. Vi går in i studion vid 09.40.

På söndag ska jag ta mig ner till Kristianstad för att föreläsa. Dit tar jag med mig LillaNymo, och hon ska även vara uppe på scenen med mig.

Men de andra dagarna i helgen ska jag ta långa härliga hundpromenader med mina hundar, låta hundarna bada lite om de vill, men sen ska jag även börja träna lite spår med Pacco.
Han är tolv veckor gammal nu, och fram tills nu har fokus endast varit på relation och uppfostran. Helt enkelt lärt honom hur det fungerar i vår flock.

Nu tycker jag Pacco har mognat lite (det kan variera från valp till valp) så att det kan vara dags att börja träna lite. Jag tänkte börja med att se efter hur hans spårintresse ser ut, lägga en plan för det. Kanske ska jag börja leka lite lydnad med honom oxå.

Jag börjar aldrig träna en valp (eller vuxen hund) för hunden själv uppmuntrar mig till aktivitet. Jag vill ha den där tiggande blicken, ett skall från hunden som säger – ”busa med mig”, Jag vill ha hunden som söker aktivitet innan jag börjar.

Det känns som att det börjar bli dax nu….

 

Ha en fin helg 🙂


När vi inser detta kommer allt gå mycket lättare!

8 kommentarer till När vi inser detta kommer allt gå mycket lättare!

På mina föreläsningar vill jag gärna på ett enkelt sätt förklara hur man på bästa sätt ”tar bort” ett problem, och pratar ofta därför om det jag valt att kalla – Skalan

Alltså en skala från 1 till 10.

Egentligen oavsett problem eller felbeteende brukar tanken på ”skalan” göra det lite lättare både för hundägare och hund.

Om du tänker dig en skala från 1 till 10, där 1 innebär att hunden inte gör något alls, och 10 där är hunden som värst.

Oavsett problem eller felbeteende du vill arbeta bort så kan man säga att ju längre upp på skalan hunden är innan du agerar, desto mer ”bestraffning” blir allt du gör. Ju tidigare på skalan du agerar, desto mer hjälp ger du hunden.

Tänk dig nu att du har en hund som är riktigt besvärlig vid hundmöten. Du vet detta!
Du är ute och går, allt är lugnt och skönt (1). Plötsligt möter ni en annan hund som kommer emot er. Den andra hunden är kanske ett hundra meter ifrån er. Din hund är inte lugn längre utan tittar mot den mötande hunden (2). När du gått ytterligare tio meter mot den andra hunden börjar din hund ”gå lite på tå” (3). Efter ytterligare tio meter reser din hund ragg (4), nu har din hund dessutom en hög svans (5). Nu börjar din hund dra i kopplet (6). Nu drar din hund än mer våldsamt mot den mötande hunden (7). Nu börjar din hund pipa och gnälla (8). Nu drar din hund ännu mer kraftigt i kopplet, med ragg och pip/gnäll (9). Nu gör din hund attacker mot den andra hunden (10).

Det behöver inte se ut just så här (som beskrivet ovan) men någonting i den stilen.

Desto mer din hund fått klättrat på ”skalan” innan du agerar, desto svårare kommer du få att nå hunden, och istället för att hjälpa hunden att göra rätt så blir det mer och mer en bestraffning.
Bestraffningar vet vi ger ett dåligt resultat, och framförallt lär det sällan hunden något.
Ju tidigare på ”skalan” du agerar, desto lättare blir allt och ni har absolut större möjlighet att lyckas.

Redan när hunden är på 2 ska du agera.
Många upplever detta som fel, men det är det inte. Det är ju när hunden börjar göra ”fel”, det är ju då man ska agera så att den istället kan göra rätt.
När den ser den andra hunden på långt avstånd då ska du putta till hunden och förmedla – ”vi bryr oss inte om andra hundar”.
Här kommer du nå hunden, hunden kommer att ”svara” genom att titta på dig, och det ska du förstärka.
Sen fortsätter du och gå. Så fort din hund är på väg upp för ”skalan” agerar du, och förstärker då hunden gör rätt.

Att vänta på att hunden gör fel, så du kan fya och tala om för den hur dum den är, det är bara fel och dumt. Det ger absolut ingenting förutom en sämre relation.

Tänk dig att du köper en påse godis och lägger den synligt för dina barn. Sen gömmer du dig. Du väntar på att barnen inte kan hålla sig längre och tar en godisbit. Då visar du dig och skäller ut ditt barn….. Så agerar man väl inte?

Om jag köper lite godis på torsdagen som vi ska ha på fredag, då säger jag väl det till mina ungar… -”Grabbar, godiset som ligger i skåpet, det ska vi ha i morgon, så ta inte det nu!”

På exakt samma sätt måste vi hjälpa våra hundar. Först när vi inser detta kommer all problemlösning gå mycket lättare.

Tänk alltid på ”skalan”, oavsett problem!


Farliga hundar, lite fakta, mycket gissningar…..

7 kommentarer till Farliga hundar, lite fakta, mycket gissningar…..

Nu har jag lekt lite med statistik, gissat lite, och försökt vara matematiker…
Allt som står i inlägget, förutom statistik från polisen, är gissningar från min sida.

I Sverige finns omkring 800 000 hundar.
När jag söker på statistik från socialstyrelsen så kanske man kan säga att det är ungefär 400 personer per år som måste uppsöka sjukhus efter en hundattack.

Om vi då utgår ifrån att varje attack är av en unik hund så innebär det att 0,05 % av svenska hundar attackerar människor. Alltså 1/20 %, inte 1%.

Vi måste också utgå ifrån att dessa bettskador som socialstyrelsen har i sin statistik, är av egen/familjens hund.
Kanske kan vi gissa lågt och säga att 1/3 av alla bettskador som kommer in på sjukhus är av egen hund. 
Om vi då tar bort – biten av egen hund – så återstår inte ens 0,05 %, utan siffran sjunker till cirka 0,03 %.

Det vill säga – 1 vovve på 3333 vovvar – har, teoretiskt, bitit någon som inte tillhör familjen.

Eftersom jag inte kan finna att socialstyrelsen har statistik på raser, borde man kunna använda sig av polisens statistik för att få fram ras, procentuellt. Alltså de 46 hundar polisen testat och tagit beslut om under 2018.

Av 46 hundar som polisen omhändertog och tog någon typ av beslut på under 2018 var 29 stycken blandraser, och 17 stycken renrasiga.

Alltså, av de hundar polisen omhändertog och testade var 63% blandraser, 37% rashundar.

Raser som polis  omhändertog och testade 2018 –

-Akita 1 st
-Dogo Argentino 1st
-Dogo Canario 1st
-Amstaff 6 st
-Schäfer 1st
-Rottweiler 4 st
-Tervuren 1st
-Fila Brasiliero 1st
-Ovtjarka 1st

Om vi utgår från socialstyrelsens statistik på ca 400 attacker, tar bort en tredjedel eftersom vi i exemplet påstår att en tredjedel är bitskada efter egen hund, och tar polisen statistik för att kunna gissa raser, då ser det ut så här –

Blandraser står i så fall för 176 attacker.

Renrasiga står då för 104 attacker.

Akita Inu 6 attacker.
Dogo Argentinom  6 attacker.
Dogs Canario 6 attacker.
Amstaff 37 attacker.
Schäfer 6 attacker.
Rottweiler 24 attacker
Tervuren 6 attacker
Fila Brasiliero 6 attacker.
Ovtjarka 6 attacker.

Observera att i polisens statistik är i princip alla blandraser blandisar av Amstaff/Dogo’s/Rottweiler.

Då vi leker vi med tanken att vi förbjuder de mest attackerande raserna. Det vill säga – Rottweiler och Amstaff, då sänker vi antal attacker per år med 61 stycken.

Skulle vi förbjuda blandraser, sänker vi attacker per år med 176 stycken.

Sen har vi då attacker från hund på hund, här kan jag inte finna någon som helst statistik då det gäller ras.
Men en vild gissning är att det ser ungefär likadant ut.

Att börja prata om ett rasförbud anser jag därför är i det närmsta komiskt.

Då säger någon – ”Men om vi förbjuder dessa raser, då kan ju ingen avla fram blandraser på dessa, problemet löst!”

Men så enkelt är det ju inte!
Ska man genomföra DNA-test på alla blandisar i Sverige, på alla blandisar som kommer in i Sverige, eller hur hade man tänkt? (om man har tänkt).
Dessutom, hur attraktiv skulle en schäfer/boxer/malinios- blandning kunna bli för vissa typer av människor, om andra blandningar förbjöds…?

ps.. korrigera mig gärna om jag i mina gissningar varit helt ute och cyklat 🙂


Ge hunden godis om den är arg på dig!

3 kommentarer till Ge hunden godis om den är arg på dig!

Du missar väl inte allt intressant om hundar på min instagram @hundcoachen !

 

Jag säger – Skilj på det som är naturligt för hunden att göra, och på det som inte är naturligt för hunden att göra.

Vi börjar enkelt – Att gå på lina är inte naturligt för en hund. Du kommer heller aldrig att se din hund i trädgården försöka lära sig detta helt för sig självt. Det kommer aldrig att hända.

Vi fortsätter lika enkelt – Att en hund skäller då det kommer någon inkräktare in i bostaden är ett helt naturligt beteende.

Det som är onaturligt för hunden att göra kräver inlärning, motivation, och – Belöningar! Annars kommer hunden aldrig utföra detta.

Men det som är naturligt för hunden att göra, det kräver inga belöningar. Hunden kommer i alla fall göra detta oavsett om du belönar eller inte.

Därför menar jag – Nonchalera fel beteende, belöna rätt beteende – endast fungerar då vi pratar inlärning (saker som inte är naturligt för hunden att göra)

Ex vis – jag ska lära min hund att sitta på kommando. Hunden har fokus på mig, jag gör en handrörelse med en godis i handen och på så sätt försöker jag få hunden att sätta sig ner. Gör hunden fel får den ingen godis (jag nonchalerar), gör hunden rätt så får den godisbiten. Helt enkelt inlärning. Där fungerar, och det är också rätt sätt, att – nonchalera fel, belöna rätt.

Men tänk dig nu hunden som hoppar på människor den träffar. Den gör det sannolikt för att den vill upp i ansiktet på personen, sannolikt för att hunden vill visa hur snäll den är (stress). Ett väldigt naturligt beteende hos hundar. Ni har säkert sett den undergivna hunden som vill slicka den mer dominanta hunden i mungiporna.

Om man som hundägare vill få bort detta hoppande beteende, och försöker med taktiken att nonchalera, så går det sannolikt inte så bra. Beteendet är naturligt för hunden att göra, och det kommer dessutom sannolikt att förstärkas varje gång hunden gör detta.

Alltså, en hund som hoppar på besökare, där kommer sannolikt problemet inte försvinna om du nonchalerar vad hunden gör. Men tränar du sitt och nonchalerar när den sätter sig, då kommer hunden sluta att sätta sig när du säger ”sitt”.

Det ena är naturligt för hunden att göra, det andra är det inte. Det ena måste du belöna för att hunden ska göra, det andra kräver ingen belöning för att hunden ska göra.

Vad händer i fall man belönar hunden när den gör naturliga saker?
Egentligen inte så mycket alls, normalt sätt. Det beror förstås på vad man menar med belöning(?)
En hund som vaktar bostaden kommer inte att vakta bostaden mer om jag ger den en godis varje gång den skäller ut genom fönstret.

Det enda sättet att belöna en hund som vaktar (belöna,läs – förstärker hunden beteende) är att skapa än mer osäkerhet.

På mina föreläsningar brukar jag fråga åhörarna om hunden som morrar i soffan när jag kommer nära. Om jag ger hunden en godis varje gång den morrar, kommer då hunden att morra mer?
Väldigt många skrattar åt mig och menar att så är det. Men det är en tankevurpa.
Du kan aldrig belöna – alltså förstärka en osäkerhet – genom att ge hunden en godis. Aldrig.

Så att ge hunden som hoppar på människor en godis, hunden som morrar en godis, hunden som skäller på besök en godis, osv…. det ger sällan någonting alls. Det är i alla fall ingen belöning i hundens värld.

 


Träna bort rädsla och oro för barn

10 kommentarer till Träna bort rädsla och oro för barn

Tekniken som beskrivs på bilden ovan tycker jag är fel och jag menar att den kan vara farlig.

 

Att träna hunden att vara mindre rädd för barn, med hjälp av positiv förstärkning och inlärning menar jag kan vara riskabelt. Istället bör man tänka på ett helt annat sätt.

Vi måste börja i rätt ände.
Oro – rädsla – flykt – Det är alltid väldigt tätt ihop kopplad med aggression!
Vi måste till och börja med skilja på hundens naturliga egenskaper, och beteenden vi lär hunden.
Om hunden exempelvis är rädd för extrema miljöer (trappor/hala golv/höga höjder ..mm) så kan vi omöjligt träna bort detta. Det beror på att hundens medfödda mentalitet skapar problem för hunden i dessa miljöer.
Vi kan lära den rädda hunden att gå i ”den trappan”, och ”den trappan” och så vidare….. men när vi kommer till en ny trapp som hunden aldrig sett förut, så är problemet tillbaka.
I huvudsak beror det på hundens medfödda mod, hundens medfödda nerver med mera.
Det spelar i princip ingen roll hur mycket vi än tränar den ”miljörädde” hunden, så fort det blir en ny ”läskig” miljö kommer rädslan att vara tillbaka.
I trappan vi har hemma, och hunden inte vill gå i, kan jag med hjälp av inlärning och positiv förstärkning lära hunden att trappan inte är farlig. Men flyttar jag till en bostad med ny trapp, måste jag göra om träningen.

Tilläggas ska att med erfarenhet och rutin, samt ålder, kan vissa hundar (långt ifrån alla) successivt bli lite bättre. Men aldrig helt bra. Hundens oro för extrema miljöer kommer alltid finnas där.

Om man då tänker sig hunden som är rädd för barn. Hunden är rädd för barn pga sin ”tillgänglighet, nerver, och mod”, alltså sina medfödda egenskaper likt rädslan för ”miljöer”.

Låt oss då träna detta på samma sätt som vi kan träna en hund att gå i en trappa. Alltså med positiv förstärkning. Då kan vi få en hund – som inte är tillgänglig, inte är helt nervfast, inte är stabil – att gå fram till barn.
Känns det tryggt?

Inte för mig i alla fall!

Tvärtom kan det oroa mig lite.

Utan tvekan är exempelvis ”klicker” och positiv förstärkning, som görs på rätt sätt en mycket bra teknik att lära en hund på. Så långt allt väl.

Men att ”lära” en hund som är rädd för barn, med andra ord – en hund som kan bli farlig mot barn – att gå fram till just barn med hjälp av inlärning är riskabelt.

Det vet ju alla att om jag lär min hund något, exempelvis ”sitt” på kommando, så fungerar det bara 99 gånger av 100. Det är väl okej, det är ju ingen fara.
Men att arbeta med inlärning i samband med barn och oro/rädsla tycker jag är riskabelt. Jag vill inte att mina barn ska vara 1 av 100 i alla fall, alltså då inlärningen inte fungerar.

Om jag på ett skickligt sätt lär min hund som är rädd för barn, att – Ta kontakt med barn, då får du en belöning – så ändrar man inte på något sätt hundens inställning till barn. Man ”maskerar” bara hundens inställning till barn.

Här menar jag att det är direkt farligt för barnet, och därmed också i förlängningen för ägaren och hunden själv.

Hundens mentala brister kan man på olika sätt ”gömma” med hjälp av inlärning. Jag gör det, andra gör det, och det är vanligt (exempelvis trappan).
Men tro inte att en hund som är livrädd för en trappa, inte längre är rädd för trappor, bara för att du med belöningar och annat lärt den gå i en specifik trappa.
Med barn (eller andra människor) är det betydligt allvarligare, och jag skulle aldrig göra på detta sättet.

För det första pratar jag ofta och mycket om att faktiskt respektera sin hund. Att respektera en individ kan bland annat vara att man accepterar att individen inte gillar vissa saker.
Jag är personligen livrädd för getingar (fråga mig inte varför) Om mina vänner och familj på olika sätt utan att jag själv ber om det engagerar sig i detta och försöker finna lösningar på detta, så vore jag inte glad.

Att respektera individen man har ett förhållande med – utan vilja att göra om – är en väldigt viktig del i hundägandet.
Ställ dig frågan – Varför kan jag inte bara acceptera att min hund inte gillar barn?
Varför ska jag utsätta min hund för denna träning, barn för denna risk?

Jag har tränat många hundar (ägt en del) som inte tycker om barn eller främmande människor.
Den bästa lösningen på det problemet, det som gett absolut bäst resultat, är att –
1/respektera detta.
2/låt hunden slippa
3/ställ krav på hund, men också på omgivningen – Låt varandra vara

Ha gärna med hunden runt barn, nära barn. Ställ krav på hunden att låta hunden vara. Men var också tydlig mot barnen att låta hunden vara.
En hund som är rädd för barn, den rädslan och stressen avtar om man ger hunden ”semester i rädsla”. Om hunden lär sig att ”barnen” kommer inte fram till mig, jag får inte heller gå fram till barn.
Detta är den absolut mest framgångsrika träningen om du frågar mig.

Man kan ”maskera” hundens känslor för saker med hjälp av skicklig ”inlärning”.
Du kan aldrig ändra hundens mentala egenskaper med hjälp av ”inlärning”.

Respektera din hund 🙂
 


Få hunden att sluta skälla

15 kommentarer till Få hunden att sluta skälla

Min kompis Yoda ”chillar” i soffan 🙂

 

Hundar skäller!
En fråga jag väldigt ofta får är  – ”hur får jag min hund att sluta skälla?”

Det är faktiskt en fråga som inte går att svara på direkt, utan att träffat vovven.
Hundar skäller av en mängd olika anledningar. Därför måste man först veta varför hunden skäller. Vet jag inte varför hunden skäller blir allt bara fel.

En hund kan skälla för att den vill ”larma”, den kan skälla för att den är osäker, för att den är stressad, för att den är glad osv…..

Om en hund skäller för att den vill ”larma” men jag försöker få bort skällandet på samma sätt man gör med en rädd hund, då blir allt förmodligen värre.

Många upplever ett problem med skällande hos hunden, och nästan alla tycker jag angriper problemet fel.
Väldigt många vill få bort problemet genom att just ”angripa” ljudet hunden gör, men jag menar att det är fel.
Det är som att låta en hund tigga vid matbordet, men fya hunden när den dreglar.

Man måste arbeta med de grundläggande problemen, och det är inte ljuden i sig.

Detta är faktiskt ett av mina ”favoritproblem”, och det beror på att det många gånger är så väldigt lätt att få bort, bara man inte bara arbetar/angriper de ljud hunden gör.

 

 


Hjälp hunden, bestraffa den inte!

9 kommentarer till Hjälp hunden, bestraffa den inte!

Att bestraffa en individ för något den nyss gjort, något du hade kunnat förhindra innan det skedde, det tycker jag är elakt. Det är också värdelöst i fråga om resultat, och framförallt då det gäller din och individens relation.

Tänk dig att ditt barn har en kompis hemma hos er i bostaden. En timme tidigare frågade ditt barn om de fick ta en glass från frysen. Du svarade nej eftersom ni ska äta middag snart. Men berättade också att de kan få en glass direkt efter middagen.
När du står och lagar middag märker du hur ditt barn är på väg att hämta glass i alla fall. Du ser detta, du noterar detta, och du inser att du nu har en chans att kunna bestraffa rejält, så att barnet lär sig en läxa, en gång för alla.
Barnet lämnar frysen med två glassar innanför tröjan och springer in i rummet där kompisen sitter och väntar. Du avvaktar och tänker – ”vänta nu, vänta nu”.
Barnen har tagit av pappret på glassen och tar en tugga.
Då öppnar du dörren, skäller ut barnet, tar glassen och slänger glassen i soppåsen. Du säger med stolthet i rösten – ”Då blev det ingen glass alls!”

Jag är ingen expert på barn, inte mer än att jag har två egna grabbar med adhd diagnos, men jag tror inte att detta är bra för varken det ena eller andra. Framförallt är det inte bra för er relation. Inte tror jag heller att barnet lärt sig något. I alla fall inte mer än att bli mer påhittig nästa gång det ska stjälas något.

Jag är en stark motståndare till bestraffningar, på alla olika plan. Jag tror bara att det är destruktivt. Det jag däremot är för är att hjälpa, skapa förutsättningar för att individen ska lyckas, sätta gränser.
När du såg ditt barn närma sig frysen så visste du, eller i alla fall anade, att det var glassen barnet var ute efter. Allt i berättelsen ovan hade kunnat undvikas om du som förälder, när du såg barnet närma sig frysen, istället sa – ”Älskling, du kommer ihåg vad jag sa om glassen va? Efter maten får ni glass. Kan du inte tolerera det, då blir det ingen glass alls.”

Senare på kvällen när både middagen och glassen är uppäten, kompisen har gått hem, då kan man till och med ta ett prat med barnet – bara du och barnet, utan vän – att du blir ledsen när barnet inte lyssnar med mera.
Genom att förekomma, hjälpa barnet att göra rätt, genom att sätta gränser, bygger du och barnet en relation istället för tvärtom. Genom att visa barnet respekt – inte skälla på barnet inför vänner – stärks er relation och barnet förstår bättre vad du vill förmedla.

Jag ska inte prata för mycket om barn, men det är väldigt likt hundar och hundhantering. Att bestraffa en hund för något den nyss gjort är värdelöst, på alla sätt. Men genom att förekomma, tillrättavisa, hjälpa hunden att göra rätt, formar du hunden till en hund du vill ha.

Om jag gör ordning en smörgås på kvällen hemma i bostaden börjar min labrador LillaNymo att visa intresse för smörgåsen och det jag gör nästan omedelbart. Jag tar smörgåsen och en kopp kaffe och går in och sätter mig i vardagsrummet. Ställer kaffet på bordet och lägger smörgåsen bredvid. LillaNymo har full koll på min smörgås från andra sidan rummet.
Om jag nu lämnar rummet utan att säga något till LillaNymo så är det förmodligen hundra procent säkert att hon går fram till bordet och stjäl smörgåsen. Jag nästan helt säker på det (har aldrig provat).
Men istället för att ens prova detta, istället för att söka konflikter med en individ jag har en fin relation med, så förekommer jag. Jag påkallar hennes uppmärksamhet, håller upp smörgåsen i luften, visar med min kropp och mimik att smörgåsen är min, och lämnar smörgåsen på bordet. Nu skulle hon aldrig stjäla min smörgås.

Genom att förekomma, genom att hjälpa både LillaNymo och mig själv, så får vi en fin kväll istället för motsatsen.

När jag berättat detta om smörgåsen, LillaNymo, och vardagsrumsbordet för lite olika personer är det inte ovanligt att jag får en del märkliga reaktioner. Någon menar på att förekomma mest hela tiden, det kan man ju inte göra. En annan menar att min smörgås ska hunden jäklar i mig aldrig röra, med mera. Men här tycker jag att man verkligen tänker fel och inte minst egoistiskt.

Likt en förälder har jag som hundägare en uppgift. Det är att guida individen i livet, lära individen att göra rätt val, skilja på rätt eller fel. Det har jag som både förälder och hundägare inget som helst problem med. Det tackade jag till och med ja till den dagen jag tog beslutet att skaffa barn eller hund. Du som har den inställningen – en hund ska jäklar i mig aldrig röra min smörgås – utan att vilja lära hunden detta vid behov, du kanske inte ska ha hund. En hund är en egen individ med egen vilja precis som du och jag, och fundera en stund över om du aldrig, när exempelvis din partner lagar mat, eller du är på en fest med chipsskålar som inte är framställda än, har tagit en bit och stoppat in i din mun, olovligen.

Om jag inte ville hjälpa LillaNymo, utan istället arbeta med bestraffning, då kunde jag bara ha lämnat smörgåsen på bordet och avvaktat utanför rummet till hon tagit smörgåsen, för att då gå in i rummet och bestraffa henne. Det jag hade lärt LillaNymo då, det är att hon måste stjäla och svälja snabbare nästa gång. Dessutom hade jag försämrat vår relation.


Aggressivitet mot människa, aggressivitet mot hund – Det är inte samma sak!

5 kommentarer till Aggressivitet mot människa, aggressivitet mot hund – Det är inte samma sak!

Om du inte har Instagram, så måste du verkligen skaffa det.
Och om du har Instagram så måste du följa mig. Då missar du inget hundtips och annat jag lägger ut där 🙂

 

 

Aggressivitet mot människa, aggressivitet mot hund – Det är inte samma sak!

När man pratar om hund i samhället är aggressivitet något som är otäckt och något vi inte vill ha. Men man måste verkligen vara noga med att skilja på aggressivitet och aggressivitet.
Inte alltför sällan kan man läsa i media om en hund som bitit en människa, och i samband med den artikeln kan man läsa fler exempel på hundar som bitit andra hundar, och på så sätt blir artikeln ”kladdig” och helt fel.

Att en hund biter en annan hund – Det är faktiskt, oavsett att det är otäckt och bristande ägaransvar, något som är ganska naturligt och ofta går att förklara lätt.

Men att en hund angriper en annan art – i det här fallet en människa – det är inte alls lika naturligt och bara fel.

Att göra ett likhetstecken mellan aggressiv mot andra hundar, och aggressiv mot människor, det kan faktiskt inte bli mer fel.

En hund som är väldigt aggressiv mot andra hundar, den är till och med mycket sällan aggressiv mot människa. Ofta är det till och med raka motsatsen.
När/om man gör en mentaltest på en hund, och kommer fram till att hunden i princip är helt avsaknad av aggressioner, så kan denna hund trots allt visa upp stora aggressioner mot andra hundar. Detta är fakta, och det är inte alls ovanligt att se detta.

Sen måste man också komma ihåg att en hund som visar aggressivitet mot människa, att det där inte är aggressiviteten som är farlig i sig.
Det finns en stor mängd hundar i vårt samhälle med ett relativt stort mått aggression i sig (alltså stor skärpa och försvarslust) men som aldrig visar detta och aldrig blir problematisk.

Problemet i sig, och som jag tycker man pratar alldeles för lite om i det här sammanhanget, det är hundens nerver och mod. En rädd och feg hund, den hunden blir farlig.
En självsäker och trygg hund, oavsett nivå på aggressioner, det är en lugn och säker hund.

Så därför menar jag att man i dessa diskussioner faktiskt fokuserar fel. Man fokuserar ofta på aggressioner som det problematiska, medan det i själva verket handlar om annat menar jag. Exempelvis nerver och mod.

Ha en fin fredag och en fin helg. Själv ska jag ta mig upp till Skellefteå för att föreläsa om vovvar 🙂

 

 


Ta hem en vuxen hund!

6 kommentarer till Ta hem en vuxen hund!

Låt hunden vara!

Det är mitt första och viktigaste tips till dig som fått hem en ny och vuxen hund.

Var tillsammans med hunden, men respektera hunden. Exempelvis på promenader, då ska du ha den i koppel och bara låta den vara första tiden. I bostaden, där ska du ha hunden inne men ignorera den totalt om den inte tar kontakt med dig. När du ger hunden mat var extra noga med att låta hunden äta i lugn och ro..

Prata inte med hunden, ta inte i hunden, ställ inte massa krav på hunden. Låt hunden bara lära sig själv vilket tempo, social situation, mm ni har i hundens nya familj.

En vacker dag – det kan ta tio minuter eller två veckor – kommer hunden att ”landa” och stå där och vifta på svansen då ni möts i bostaden, ta kontakt med dig på promenaden – då känner sig vovven hemma och trygg, först då tycker jag man ska börja utbilda/lära hunden mer.

Det kan givetvis vara bra att höra lite ”historia” om hunden och hundens tidigare liv, men detta ska tas med ”en nypa salt” anser jag. En ny flock, en ny bostad, och eventuella tidigare beteenden behöver aldrig mer visa sig.

Om du är ”på” hunden för tidigt som ovan beskrivit finns en risk för att hundens osäkerhet inför nya hemmet, nya flocken, nya livet, blandas ihop med dig som individ. Alltså att den osäkerhet som i någon grad ändå kommer att finnas hos vovven då den flyttar, att hunden förknippar denna osäkerhet med dig som individ.

En väldigt bra tumregel är faktiskt – låt hunden vara!

 


Respektera hundens behov att vila och ta det lugnt.

9 kommentarer till Respektera hundens behov att vila och ta det lugnt.

Nu är min semester i full gång…. idag är första dagen på semestern och det är så skönt.

Se bilden nedan min utsikt när jag bloggar med dig idag 🙂

Men redan i morgon ska jag ta mig in till stan och till Nyhetsmorgon och TV4. Då gästar jag och Lilla Solo Nyhetsmorgon och ska visa lite träning och prata lite om Solo’s framtid som polishund. Missa inte det, det blir strax efter 08 00.

Min semester är för övrigt lite mer jobb. Men semester för mig innebär att jag kan arbeta hemifrån och kan ta ett dopp när jag vill i alla fall.

Jag håller bland annat på att skriva en del material angående hund som du kommer kunna ta del av längre fram, och lite annat smått och gott. Mycket gosande med vovvarna blir det oxå.

Jag har dessutom gjort världens bästa hundgård här ute i mitt fritidshus på Lindö. Det är en hundgård som är stor och skuggig, en hundgård som går ut i vattnet så hundarna alltid kan gå ner och bada. Den blev riktigt lyckad faktiskt.

Jag gillar hundgårdar. Inte för att hundarna ska leva där jämnt, utan mer att hundarna då de är i hundgården vet att de kan ta det lugnt. Gäster och övrig familj är förbjuden att engagera sig i hundarna då de är i hundgården. Det är viktigt att respektera hundar och deras behov att vila oxå.

Vi syns genom teverutan i morgon bitti 🙂