När du tar din första promenad med valpen, eller med din nya vuxna hund, har du ett oskrivet blad. Det vill säga – Du vet inte hur hunden kommer att reagera vid hundmötet, och exakt samma sak gäller för din hund. Hunden har ingen aning om vad som ”gäller”….
Här tycker jag det är viktigt att du inte krånglar till det, att du är tydlig från början, och att du faktiskt visar vad som gäller.
Tänk dig följande –
Jag tar min nya hund på en första promenad. Jag har hunden vid min sida i ett lagom kort koppel. Vi promenerar, vi rastar inte. Längre fram möter vi en person jag känner med en vänlig hund. Min hund börjar nu dra i kopplet och spänna sig. Jag fortsätter att gå framåt i samma koppellängd, hunden vid min sida. Personen vi möter stannar upp och börjar prata med mig. Dennes hund är på väg mot min hund. Jag stannar också upp, sätter upp en hand i luften och säger – Släpp inte fram din hund! Vi står nu på ett behagligt avstånd till varandra. Min hund vill fram till den andra hunden, men det ”spärrar” jag med hjälp av mitt koppel. Jag har kontroll på min hund (som visserligen vill fram) och pratar lugnt med personen. Snart lugnar min hund ner sig (ger upp och slappnar av något), då förstärker jag det beteendet med en hand som stryker hunden, eller en godis som jag droppar på marken….. sedan säger jag hej då och vi går vidare…….
Detta ovan är alltså ”hundmöte nr 1” med min nya valp/hund……..
För mig är detta ett perfekt sätt att visa den ”nya vovven” hur vi ska hantera ett hundmöte.
Samma sak gäller med möten av främmande personer…
Bestäm du hur du vill att ni ska ha det, visa vägen, var konsekvent i detta, förstärk/stötta hunden då den gör rätt.
Så här tycker jag man ska göra med den nya vovven för att slippa få problem i framtiden, och jag är övertygad om att om alla gjorde så här med sin valp redan från början, då hade vi inte alla dessa bekymmer med ”besvärliga hundmöten”.
Att ge vovven lite tid, att visa vägen……. Ofta är det just där hundägaren gör fel och resultatet uteblir.
Att ge hunden ett par sekunder att fatta ett beslut, det är väldigt viktigt.
Tänk dig att hunden står i sträckt koppel, gläfsande efter en katt som nyss sprang över vägen. Du ropar hundens namn och förväntar dig att hunden ska lyssna och lyda omedelbart. Detta gör inte hunden och då väljer du istället att korrigera hunden.
Ofta sker detta väldigt snabbt i tron om att det är viktigt, det är det inte. Det som är viktigt är istället att ge hunden några sekunder.
Exempel – Pacco står i sträckt koppel gläfsande efter katten som nyss sprungit över vägen. Redan här lugnar jag mig ett par sekunder – ”en folkpilsner, två folkpilsner, tre folkpilsner..” – sen ropar jag på Pacco. (Det är i princip aldrig bråttom som många tror) Paccos namn säger jag tydligt och säkerställer att han hör mig… sen väntar jag – ”en folkpilsner, två folkpilsner, tre folkpilsner” …. Dessa sekunder extra skapar ett lugn och 9 gånger av 10 är det skillnaden på om hunden kommer att ”lyckas/göra rätt” eller misslyckas med en konflikt som följd.
Ger man inte hunden dessa extra sekunder att hinna förstå, att hinna växla motivationsgrund, då kanske man är orättvis mot hunden 9 gånger av 10 istället. Så ha inte bråttom, ge hunden dessa extra sekunder…..
Jag har pratar och skrivit många gånger om detta med att förekomma, med att hjälpa hunden göra rätt, och vill återigen skriva lite om det.
Tänk dig följande – Pacco sitter ner eftersom jag sagt ”sitt” till honom. Nu slänger jag en boll framför Pacco. Pacco är inte beredd på detta och han älskar bollar. Med 100% säkerhet kommer han lämna sin sittande position för att ta bollen. Pacco gör alltså fel och jag bör agera. Hur jag än agerar blir det inget bra. Ska jag ”rya” honom för att han inte sitter kvar, eller vad ska jag göra? En helt värdelös övning enligt mig.
Tänk dig nu samma sak som ovan, men innan jag slänger bollen framför Pacco förbereder jag honom. Jag säger sitt till Pacco ännu en gång även om han redan sitter, jag visar tydligt med handtecken att han ska sitta, jag förbereder honom för att lyckas med övningen. Nu känner jag att Pacco sitter säkert, och slänger nu bollen framför honom. Pacco älskar bollar…. men nu sitter han kvar eftersom jag förberett honom för uppgiften. Jag belönar Pacco och ”sitt-övningen” har nu gjort honom stabilare och säkrare.
I det första exemplet menar jag att den ”träning” jag gör i princip är värdelös. Det andra exemplet där jag visar vägen/hjälper Pacco att göra rätt, där når vi någonstans med träningen.
Dessa två saker – ge vovven tid, samt hjälp vovven göra rätt – det är så viktiga saker då du arbetar med din hund. 🙂
För några dagar sedan gästade vi nyhetsmorgon och pratade kort om detta med hundar som drar i kopplet och vad man bör tänka på i träningen av detta.
I sändning publicerade jag en lista vilken jag pratade kort om. Nu publicerar jag samma lista här på bloggen, men med lite mer information och tankar om varje punkt.
Skilj på promenad och rastning
Låt aldrig hunden komma dit den drar
Var noga hela tiden
Belöna rätt
Gör jobbet!
För att göra detta lättare för hunden, men även för dig, tycker jag verkligen att man ska skilja på promenader och rastning. Se till att rasta hunden så du vet att den är rastad (lös eller i lina/koppel), sedan kan du arbeta i lugn och ro med promenader utan att vara orolig för att hunden behöver kissa eller bajsa. Rasta vovven, gå sedan en promenad en viss sträcka. Gör en paus och rasta, gå en promenad. Här brukar jag hjälpa hunden lite genom att då vi promenerar går mer ”mitt i vägen”. På så sätt blir det lite lättare för vovven.
Hunden drar ofta mot något, mot en luktfläck, mot en stolpe, mot en hund, mot en person, osv…. När hunden gör detta så får du aldrig ge dig. Hunden får ALDRIG komma fram när den drar i kopplet. Här måste du vara konsekvent. Ger du dig där, då finns istället risken för att du lär hunden att den måste dra riktigt rejält för att du ska ge dig. Detta vill du inte. Var konsekvent i detta.
Under ”promenad-fasen” måste du vara noga och noga med detaljer. Kommer du fram till en trottoarkant så får hunden inte dra bara för det, kommer du fram till en trappa osv. Här är det lätt att man släpper på det man vill så lär sig hunden att det inte alltid gäller. Var noga med detaljerna.
När hunden går lugnt och avslappnat utan att du påverkat den, detta ska du förstärka. Ofta gör man det bäst genom att bara prata lugnt med vovven, genom att ta ögonkontakt och le. Om man har en hund som inte stressar upp över en godisbit kan man ge hunden en liten godis när allt är lugnt och skönt. Tänk på att lugnet och harmonin i sig, faktiskt är en ”belöning” för hunden.
Du måste träna, du måste träna, du måste träna…. Gör verkligen jobbet, annars kommer du inte lyckas. Ge dig inte, arbeta igenom och var konsekvent. Först då kommer du nå framgång.
Som bonus vill jag också trycka på detta med att vara rolig för hunden. Överraska vovven, hitta på något kul, bjud på dig. Gör du detta tillsammans med punkterna här ovan får du snart till härliga promenader för dig och din vovve.
Sen vill jag till slut bara tipsa dig om min Instagram @hundcoachen Här lägger jag dagligen ut små tips och råd 🙂
För någon dag sedan la jag ut den här texten på min Instagram @hundcoachen, det var ett resonemang/frågeställning som en förlängning på min föreläsning dagen innan –
”Med piska och strypsnaror samt ständiga begränsningar av individen kan jag bryta ner och hantera ett lejon. Gör det mig till en imponerande duktig dressör, eller har det bara visat att jag går över etiska gränser där individens välbefinnande inte värdesätts? Är Kim Jung-Un en imponerande ledare, eller en hänsynslös diktator? / Hundcoachen Fredrik Steen”
Reaktionerna blev chockerande för mig. Många håller givetvis med, tycker som jag, tar texten som en fråga vilket det faktiskt är. Några tror att jag angriper andra hundtränare, några tycker jag är en fullständig idiot, ett par att jag inte kan någonting om hundar, att jag borde fara åt helvete… någon tyckte med att jag skulle hänga mig själv……..
Titta på texten ovan, läs texten, fundera en stund på vad jag skriver och på mina frågor…
Jag lägger gärna ut en ny text här och nu –
”Om jag som pappa till två ADHD barn ser till att jag har lugnt och skönt här hemma, att ungarna sköter sig, och jag gör det genom att jag tar av mitt bälte och med det ”uppfostrar” barnen. Barnen vet att om de busar och skriker, då får dem ”smaka på bältet”…..Har jag då väluppfostrade barn?”
Ska jag och mina barn åka och handla glass, då springer de sannolikt ut före mig genom ytterdörren. När vi väl kommer fram till affären, då går dem sannolikt före mig fram till glassboxen. Barnens agerande här, att de springer före mig – Är det ett tecken på att barnen inte har en ledare, att barnen inte är uppfostrade?
När det gäller barn, när det gäller hundar, så kan jag inte på något sätt förstå eller ens se fördelen med att individerna inte skulle göra på det här sättet. Jag har aldrig sett i en hundflock att just en individ alltid går först, jag har aldrig sett detta! Jag har aldrig sett en harmonisk familj där barnen mår bra och är väluppfostrade, att barnen alltid går ett steg bakom mamma eller pappa….. Var kommer detta elände ifrån? Detta gör mig frustrerad och faktiskt även provocerad.
När jag ser en hundägare med ett flertal hundar, och dessa hundar går lydigt bakom sin ägare, då ser/tänker jag på tre saker –
1/ Detta måste ägaren ha lagt ner tid på att träna. Det tar ändå någon dag att få till detta. 2/ Hoppas hundägaren inte har ”lärt” hundarna detta med tvång och disciplin. 3/ Undrar varför hundägaren är så noga med detta?
Det jag verkligen INTE tänker – Wow, vilken superdressör!!! Varför skulle jag? Att på olika sätt få sin hund att vara passiv, det är sannolikt bland det enklaste som finns.
Att få till en fin relation med en annan individ, det kräver trots allt betydligt mer.
Jag är inte kritisk till ovan nämnda i sig… vill man ha sina hundar bakom sig är väl det okej. Jag har inga synpunkter på det. Själv skulle jag tycka det vore trist. Jag vill se mina hundar. Jag älskar att titta på mina vackra vovvar.
Om en person säger till mig – min hund får inte vara i soffan, min hund måste stanna när jag öppnar dörren, min hund måste sitta innan den får maten, min hund måste….(osv), då har jag noll synpunkter på det. Mina hundar har också vissa regler av praktiska anledningar. Men det säger absolut ingenting annat än att det just kan vara praktiskt. Det har inte med ledarskap att göra, inte lydnad, inte relation…. ingenting annat än just praktiska skäl. Helt okej för mig. Jag har all respekt för detta.
Men det som kan provocera mig, det är när någon delat ett filmklipp på youtube på en person som är ute och går med sin hund, och denna hunden/hundar går bakom sin ägare……, och kommentar efter kommentar är i stil med – ”Vilket ledarskap, vilken lydnad, vilken fin ordning hen har på sina hundar”…
Jag vill återgå till min provocerande text ovan – Det där kan du lätt visa din hund oxå – Kliv över etiska gränser, kanske till och med ibland lagstiftning, begränsa din hund dag som natt så tappar snart hunden livsgnistan, mal ner hunden till mjöl……… Det går fort, var bara konsekvent.
Jag uppfostrar mina barn. Jag uppfostrar dem så gott jag kan till att vara hjälpsamma, vara artiga, var snälla. Jag uppfostrar dem till att vara lyhörda med mera. Jag uppfostrar också mina barn till att våga prova saker, vara nyfikna, ifrågasätta saker, säga deras egen vilja, att gå ”emot strömmen” om det är deras uppfattning.
På samma sätt vill jag ha mina hundar.
Jag tror inte på rangordning, på hackordning… jag har ALDRIG sett detta i en välmående (notera – i en välmående) familj eller i en flock. Jag har aldrig sett det! Om någon kan visa mig detta, visa mig!!!! Det jag däremot ser är individer med olika ledarroller. Jag ser familjer/flockar där individer bestämmer över olika saker.
Exempelvis bestämmer jag hemma att när det är läggdax, då måste barnen lägga sig i sängen även om de vill något annat. Sen har jag berättat olika saker, olika regler för barnen – man tittar inte i andras plånböcker, man stjäl inte…….. osv.
Men barnen har regler även för mig. Jag har exemplevis lovat att inte plocka undan deras lego från golvet om de håller på att bygga. Jag har lovat att jag inte spelar på deras tevespel om de inte är hemma. Min äldsta son har jag lovat att jag inte längre städar i hans rum… Detta är regler mina barn ställt upp, regler jag har att följa – Jag har inga problem med det. Varför skulle inte dessa två fina individer (mina söner) i min familj/flock få ställa krav/regler mot mig??
Att se på individer i sin familj/flock som jämställda – Det innebär INTE att individen får göra vad den vill. Det innebär INTE att det inte finns regler att följa….
En stor del av alla problem hundägaren har med sin hund, det är att jämföra med ett förhållande som knakar i fogarna… Det finns ingen tillit för varandra, man är inte attraherad av varandra, man kommunicerar inte så bra…. osv.
Det är väl sällan ett äktenskap kan räddas genom, och bli lyckligt, genom förtryck eller förminskande av den ena individen..!!?
Om min schäfer Pacco helt plötsligt en dag ligger i soffan, och när jag närmar mig soffan så morrar han åt mig, då säger det – Brister i tilliten, hunden vill inte vara nära mig, Pacco vill skapa avstånd till mig. Om detta skulle ske, då skulle jag där och då ”förhandla” med Pacco. Jag skulle också omedelbart inse att jag måste få ordning på detta. Jag skulle hämta en godis, slänga till Pacco, sedan skulle jag sätta mig i soffan men. så lån gt bort från honom som möjligt.
Där och då, där gäller det bara att komma ”överens”.
Vilka alternativ finns annars?
Att ge mig på Pacco? Att fya och skälla på honom, att ”tala om” för honom att han jävlar i mig inte får morra åt mig”….
Helt allvarligt – hur tänker man då? Om jag skulle ge mig på Pacco där och då, då finns det väl ändå ingen person som skulle tro att Pacco skulle uppskatta mitt sällskap mer? Och om jag vann ”fighten”, vad har jag vunnit då? Absolut ingenting! Tvärtom så skulle vår konflikt bara växa.
Jag hade ”förhandlat och kommit överens”, sen hade jag agerat. Jag hade förbättrat min relation med Pacco, blivit roligare, undvikit fler konflikter. Tillsammans med detta hade jag infört en regel – Från o med nu får inga hundar vara i soffan!
Alltså….. Hur kommer jag ur situationen här och nu. – Godis och sätta mig långt bort. Hur ska jag göra för att inte hamna här igen – Inga hundar i soffan. Hur ska jag göra så att Pacco inte vill skapa avstånd till mig – Förbättra vår relation.
Jag älskar hundar, jag respekterar att hund faktiskt är en egen individ med egna känslor och viljor. Jag inser att det är mitt ansvar som hundägare att förbättra vår relation, likt det är en förälders ansvar att göra det samma till en tioårig pojk. Det är inte hunden eller barnets ansvar.
Så bli inte provocerad av min text eller mina föreläsningar, fundera istället en stund på om du verkligen är rättvis mot din vovve. 🙂
Och, blanda inte ihop detta med att man inte får ha regler. Du får ha hur många tydliga regler du vill. Du får vara väldigt tydlig med detta så att reglerna följs. Men att ”trycka ner” en individ, det gillar jag inte.
Sverige är världens bästa hundland. I Sverige finns världens bästa hundägare. Vore jag hund vill jag vara det i Sverige. Men en hund jävlas aldrig, en hund har ingen baktanke…..
Väldigt många hundägare hör av sig till mig för problemet att hunden skäller då den är ute på tomten.
En hund som får vara ensam ute på tomten, och tomten är inhägnad, börjar nästan alltid förr eller senare att skälla på folk som går förbi.Det är nästan lika säkert som att solen går upp även i morgon.
Anledningen till detta anser jag väldigt naturlig och tydlig. I en flock måste någon ”ta hand om” besök, varna andra i flocken. I bostaden (gäller hundar som inte skäller då det kommer besök) där har du tagit den ”rollen” och det vet hunden. Men när hunden är själv, ex vis ute på tomten, då måste den själv agera. Är jag hemma i min bostad tillsammans med min övriga familj, då öppnar mina barn dörren då det kommer besök. Är jag själv hemma, då måste jag öppna dörren. Det är inte mer märkvärdigt än så.
Hunden är på tomten, känner sitt ”revir” och är trygg där.När någon passerar uppmärksammar hunden detta (ingen annan är ju där), går mot staketet . Den som passerar, passerar och hunden ”har då motat/skrämt iväg inkräktaren”. Genom att upprepa detta beteende blir hunden ”bättre/mer självsäker” på vad den gör, och problemet accelererar.
Att lösa problemet – min hund är själv på tomten men skäller på passerande – anser jag är väldigt svårt att lösa. Och även om jag har tankar och idéer så vet jag inte ens om jag tycker det är rättvist mot hunden.
Men många hundägare beskriver att detta även händer då ägaren själv är ute på tomten. Sannolikt har problemet trots allt uppkommit tidigare av ovan nämnda anledningar.
Så här ser det ofta ut när det sker – Hunden är ute på tomten, hunden uppmärksammar att någon ska passera, hunden springer mot tomtgräns/staket, hunden låter, och ”skrämmer” iväg inkräktaren.
Alltså, det hundägaren skriver till mig om är inte om något annat än att hunden låter. Hundägaren beskriver oxå hur denne har försökt att tysta hunden men utan framgång.
Hunden gör mycket, i detta skäller hunden. Lösningen är inte att fokusera på att hunden ska bli tyst. Att hunden skäller är bara ett symptom på problemet. Lösningen ligger i att hindra/berätta för hunden att den inte ska vara vid staketet/springa till staketet. Då kommer hunden att tystna.
Hundens skall/ljud är ett symptom, likt hunden som dreglar när den får tigga. Dreglandet och ljudet hunden gör är symptom, inget annat och därför inte en del av lösningen.
För att lösa detta problem, lära hunden att inte engagera sig i förbipasserande, arbetar jag i huvudsak med –
Jag har alltid en lång lina på hunden då jag är på tomten med hunden. Linan har jag bara på hunden för att mjukt kunna hindra hunden att komma fram till staketet. Jag använder alltså inte linan för att korrigera, endast hindra.
Med vissa hundar räcker detta. Hindra hunden. När hunden tittar på dig, släng en godis på marken. På så sätt hindrar du hunden att göra ”fel” samt ”avleder hunden”.
Med lite bökigare hundar gör jag precis på samma sätt som ovan, men arbetar mig fram till hunden med hjälp av linan. Jag petar till hunden och visar med mimik, fysisk kontakt, och kroppsspråk att det är ”fel” att rusa fram till staketet. När hunden ”svara” på mina signaler, slänger jag en godis på marken hunden får ta.
Alltså, visar vad jag vill. Hjälper hunden att göra rätt med en godis. Steg för steg lär jag hunden att den inte får engagera sig i förbipasserande, samt att hunden inte får vara efter staketet. Då kommer hunden att tystna.
Jag har sagt det tusen gånger, skriver det gärna igen. Alla problem hundägare kan ha där ”ljud” är inblandat måste man komma ihåg att ljudet hunden gör uppstår av en anledning. Att bara fokusera på ljudet kommer sällan vara framgångsrikt.
Gör man som jag beskrivit ovan bör man se resultat efter bara några personer som passerat utanför tomten.
Lycka till och pussa din vovve på nosen från mig 🙂
Under en tid har du kunnat följa mig på Instagram och sett när jag ”klickat in” Steffi, min labradorvalp.
Jag ”klickar in” alla mina hundar även om jag inte använder klickar i all inlärning. När jag använder klickar eller ej, beror på hund och vad som passar mig. Men att ha hunden inflickad tycker jag är bra. Dessutom är det fantastiskt rolig att använda klickern för att lära vovven något.
Klickar är ingen metod, det är ett hjälpmedel. Jag lär hunden att ett ”klick” betyder – Godis på gång. Egentligen går det lika bra att bara säga ”bra”, men klickern har ändå ett par fördelar tycker jag. ”Klicket” låter alltid likadant, oavsett min sinnesstämning och humör. ”Klicket” låter bara när vi tränar, ”bra” och annat säger jag mest hela dagarna till mina barn, till min sambo, osv. Sedan är det en ”vass” belöning på så sätt att det är väldigt distinkt och ”snabbt”. Hundarna har väldigt lätt att ”ta till sig ”klicket”. Sen är det som sagt förbaskat kul.
Så här gör jag med mina hundar (jag är inget facit) –
För att ”klicka in” vovven sätter jag mig i en lugn miljö med klickern i ena handen, godis i den andra. Hunden vet att jag har godis i handen, men den får inget. Jag bara väntar på att hunden ska släppa fokus på min godishand….. då klickar jag… och slänger en godis på marken….. väntar och gör samma sak igen…. väntar och gör samma sak igen… Jag gör detta ett par minuter varje gång, kanske en eller två gånger om dagen. i några dagar. Jag märker när hunden reagerar positivt när ”klicket” kommer, då tycker jag man kan säga att hunden är inklickad.
Sen är det bara att köra…..
En rolig övning är att sätta en tejpbit på golvet, när hunden sätter nosen på tejpen klickar jag, slänger en godis…. omedelbart lär sig hunden detta. Lek med klickern och olika onödiga övningar, då lär du dig hur du använder klickern bäst även i ”seriösa” övningar.
Jag har skrivit om belöningar många gånger. Jag har förklarat hur viktigt det är, hur framgångsrikt det är, och att belöningar är det bästa sättet att forma en hund mot så man vill ha den.
Detta är sant, och genom belöningar får vi hunden att ”vilja göra saker” om och om igen.
Men vi tänker ofta lite fel om belöningar, i alla fall verkar det så.
En belöning ska göra att hunden förstår att den gjort rätt, ska göra så att hunden vill göra om det igen. Ibland vill man att en belöning ska skapa stress, ibland kanske vi inte vill det……… (?) Det är ofta här hundägaren tänker fel eller underskattar sig själv.
När jag slänger en boll som belöning blir hunden glad (läs stress). Hunden springer efter, fångar bollen, tuggar på bollen. Alla kan lätt se att hunden uppskattar belöningen. Det är sant, hunden uppskattar säkert belöningen, men det man ser som tydlig glädje – Det är stress!
Ibland kan den stress som uppkommer då hunden får sin belöning vara negativ för själva inlärningen. Man kan få små stressrelaterade felbeteenden som man först inte tänker på eller ser, men som kan komma bli tydligare längre fram. Dessa är då svåra att få bort. Hundens ”inlärningsförmåga” kan vara sämre om stressnivån är för hög, osv…
Tänk dig att jag sitter med min son och pluggar matematik. Min son arbetar med ett flertal krångliga uppgifter. Jag sitter bredvid och stöttar. Min son räknar och räknar, och när han skriver svaret på första frågan skriker jag ”BRAAAAAA…” tar fram ett par glassar och slänger ut på golvet……
Är denna belöning bra för situationen, och för den dämpade/koncentrerade läget vi är i, och faktiskt behöver, för att klara resten av uppgifterna?
Istället för att skrika ”bra” och slänga glass på golvet (vilket skulle göra min son glad/skrattande/stressad) kanske en normal ”belöning” är med låg röst och en hand på axeln – ”Härlig William, vad duktig du är……(och inget mer), skulle vara betydligt bättre. Min son skulle knappt svara på den ”belöningen”, men tro mig…. den går in, min son blir stolt, min son lyssnar….. men arbetar vidare med nästa uppgift.
Dit jag vill komma är alltså att du inte ska tro att hunden måste yla/vifta på svans/springa/äta något, för att din belöning har ”gått fram”.
En hund tar till sig saker precis lika bra som du och jag.
När jag tränar spår med mina hundar skulle godis eller bollar bara skapa negativ stress. Istället viskar jag lugnt – ”rätt så”, ”bra” – med låg röst och kanske smeker hunden med ett finger….. ingen reaktion från hunden, men hunden tar till sig detta på ett bra sätt.
Det här tycker jag är verkligen viktigt och något du ska tänka på när du tränar din hund.
Är du intresserad av att gå på en föreläsning med mig…. gå då in på www.fredriksteen.se och kolla på de event som nu ligger ute.
En ny film ute på min youtubekanal – En stark och självsäker spårhund.
Jag älskar ”nos-arbete” tillsammans med mina hundar. Dels för att alla hundar är duktiga på att använda sin nos, för att man blir så otroligt ödmjuk inför sin hund, för att man blir så imponerad av sin hund, för att det inte finns några gränser på vad jag kan lära min hund……….
Jag har en ung schäfer, Pacco 8,5 mån, som jag tänkte utbilda till en grymt duktig spårhund. Han är ung, men redan nu riktigt duktig. Ett av problemen man har då man utbildar en spårhund, det är att man hamnar i ”repriser”, att man inte utvecklar hunden, och att man många gånger inte tänker utanför ”boxen”.
Det är viktigt att lära hunden att det är just hunden som är ”chef” och måste ta alla intiativ då vi spårar. Jag är med hunden och gör vad jag kan, men i spårarbetet då är Pacco ledaren, jag följer…….
Oavsett vilken typ av spårhund jag utbildar så är hundens motivation att spåra utan konkurrens det allra viktigaste. Motivation, motivation, motivation…….
Generellt anser jag att det är just motivation som är grunden i allt arbete med nosen hunden ska utföra. Det är lätt att man alldeles för snabbt kommer in på ”teknik” och har förutfattade meningar om hur jag tycker hunden ska arbete…. det hämmar hunden…..
Spårar du med din hund? Om du inte gör det, så rekommenderar jag dig att testa. Ha en fin söndag / Fredrik Steen
Tidigt i morgon bitti ger jag mig av till Upplands Väsby och Svenska Brukshundklubbens lärarevent. Där ska jag mellan 09 00 – 12 00, berätta om mina erfarenheter, samt träna med, ett gäng härliga ”problemhundar”. Svenska Brukshundklubben, en förening jag själv älskar och är mycket aktiv i, vill bli bättre på att hantera och träna problemhundar, för att på så sätt helt enkelt kunna ge mig till sina medlemmar. 35 lärare i hundtjänst kommer att delta, samt 7 så kallade problemhundar med diverse olika problem. Några exempel på problem är – utfall mot andra hundar, hund som biter sin ägare, skällande hundar, med mer. Ska bli både kul och lärorikt.
Sedan beger jag mig ut till Arlanda för att sätta mig på flyget till Oslo, Gardemoen. I helgen är det stora hundevenemang ”Dogs4All”, och jag dömer Schäferhundar där på söndag.
Så det blir som vanligt i helgen – full fart och hund hund hund 🙂
Då och då lägger jag ut filmer på min youtubekanal. Filmen ovan handlar om det jag kallar ”rak kommunikation”.
När man tittar på hundar tillsammans kan man aldrig se något annat än just ”rak kommunikation”. Hundar emellan sysslar aldrig med inlärning, belöningar eller bestraffningar. De kommunicerar bara i nuet, och de kommunicerar rakt.
Detta med ”rak kommunikation” är något jag länge har funderat över. Jag har sett det mellan hundar hela mitt liv, utan att egentligen inse hur enkelt det är.
En hund ligger och tuggar på ett tuggben, hunden vill ha sitt tuggben ifred. Andra hundar i flocken vill ha samma tuggben och gör olika försök för att få tag i benet. Vad händer?
Kanske kan man jämföra detta med när jag äter frukost och mina tre hundar jag har hemma också vill ha en del av min frukost, och därför sitter och (det vi kallar) tigger.
I en situation där jag har tiggande hundar hemma kan jag lösa det genom inlärning/belöningar. Genom att belöna mina hundar när de ligger på ett ställe en bit från bordet kan jag på så sätt lära dem – ”Om ni lägger er där borta, då får ni en godisbit”.
Det jag gör då är – ”Ni vill ha min frukost, men för att få en bit av min frukost måste ni göra på ett visst sätt”. Alltså en klassisk inlärning.
När jag gör detta, har jag då ”berättat” för mina hundar att jag vill ha min frukost ifred, likt det sätt som min ena hund skulle ”berätta” för de andra hundarna att den vill ha mitt tuggben ifred?
Nä, inte alls.
Att lära mina hundar – ”lägger ni er där, då får ni en bit” – tar förmodligen en stund, det kräver en del träning, och framförallt har jag på inget sätt ”berättat” att jag vill ha min frukost ifred. Tvärtom har jag till och med ”berättat att jag gärna delar med mig”.
Lika noga med att säga att det ena är inte bättre än det andra, lika noga är jag att berätta att ”rak kommunikation” och inlärning är två helt skilda saker.
Det kanske tar mig två, tre dagar att lära en hund att sätta sig ner då jag ger kommandot ”sitt”. Denna träning gör också att hunden kräver en belöning för att utföra. Detta är inte fel på något sätt, tvärtom trevligt och bra.
Men samtidigt ska man komma ihåg att genom ”rak kommunikation” kan jag få min hund att sätta sig ner omedelbart om det är just det jag vill.
Genom ”rak kommunikation” kan jag ”i nuet” få min hund att göra precis det jag vill, bara det är naturligt för en hund att göra. Det kräver ingen belöning för att hunden ska utföra.
Nu ska jag träna lite lydnad med Pacco (då använder jag bara inlärning/belöning), sen blir det en härlig skogspromenad.
