Fredrik Steen

Tekniken som beskrivs på bilden ovan tycker jag är fel och jag menar att den kan vara farlig.

Att träna hunden att vara mindre rädd för barn, med hjälp av positiv förstärkning och inlärning menar jag kan vara riskabelt. Istället bör man tänka på ett helt annat sätt.

Vi måste börja i rätt ände.
Oro – rädsla – flykt – Det är alltid väldigt tätt ihop kopplad med aggression!
Vi måste till och börja med skilja på hundens naturliga egenskaper, och beteenden vi lär hunden.
Om hunden exempelvis är rädd för extrema miljöer (trappor/hala golv/höga höjder ..mm) så kan vi omöjligt träna bort detta. Det beror på att hundens medfödda mentalitet skapar problem för hunden i dessa miljöer.
Vi kan lära den rädda hunden att gå i ”den trappan”, och ”den trappan” och så vidare….. men när vi kommer till en ny trapp som hunden aldrig sett förut, så är problemet tillbaka.
I huvudsak beror det på hundens medfödda mod, hundens medfödda nerver med mera.
Det spelar i princip ingen roll hur mycket vi än tränar den ”miljörädde” hunden, så fort det blir en ny ”läskig” miljö kommer rädslan att vara tillbaka.
I trappan vi har hemma, och hunden inte vill gå i, kan jag med hjälp av inlärning och positiv förstärkning lära hunden att trappan inte är farlig. Men flyttar jag till en bostad med ny trapp, måste jag göra om träningen.

Tilläggas ska att med erfarenhet och rutin, samt ålder, kan vissa hundar (långt ifrån alla) successivt bli lite bättre. Men aldrig helt bra. Hundens oro för extrema miljöer kommer alltid finnas där.

Om man då tänker sig hunden som är rädd för barn. Hunden är rädd för barn pga sin ”tillgänglighet, nerver, och mod”, alltså sina medfödda egenskaper likt rädslan för ”miljöer”.

Låt oss då träna detta på samma sätt som vi kan träna en hund att gå i en trappa. Alltså med positiv förstärkning. Då kan vi få en hund – som inte är tillgänglig, inte är helt nervfast, inte är stabil – att gå fram till barn.
Känns det tryggt?

Inte för mig i alla fall!

Tvärtom kan det oroa mig lite.

Utan tvekan är exempelvis ”klicker” och positiv förstärkning, som görs på rätt sätt en mycket bra teknik att lära en hund på. Så långt allt väl.

Men att ”lära” en hund som är rädd för barn, med andra ord – en hund som kan bli farlig mot barn – att gå fram till just barn med hjälp av inlärning är riskabelt.

Det vet ju alla att om jag lär min hund något, exempelvis ”sitt” på kommando, så fungerar det bara 99 gånger av 100. Det är väl okej, det är ju ingen fara.
Men att arbeta med inlärning i samband med barn och oro/rädsla tycker jag är riskabelt. Jag vill inte att mina barn ska vara 1 av 100 i alla fall, alltså då inlärningen inte fungerar.

Om jag på ett skickligt sätt lär min hund som är rädd för barn, att – Ta kontakt med barn, då får du en belöning – så ändrar man inte på något sätt hundens inställning till barn. Man ”maskerar” bara hundens inställning till barn.

Här menar jag att det är direkt farligt för barnet, och därmed också i förlängningen för ägaren och hunden själv.

Hundens mentala brister kan man på olika sätt ”gömma” med hjälp av inlärning. Jag gör det, andra gör det, och det är vanligt (exempelvis trappan).
Men tro inte att en hund som är livrädd för en trappa, inte längre är rädd för trappor, bara för att du med belöningar och annat lärt den gå i en specifik trappa.
Med barn (eller andra människor) är det betydligt allvarligare, och jag skulle aldrig göra på detta sättet.

För det första pratar jag ofta och mycket om att faktiskt respektera sin hund. Att respektera en individ kan bland annat vara att man accepterar att individen inte gillar vissa saker.
Jag är personligen livrädd för getingar (fråga mig inte varför) Om mina vänner och familj på olika sätt utan att jag själv ber om det engagerar sig i detta och försöker finna lösningar på detta, så vore jag inte glad.

Att respektera individen man har ett förhållande med – utan vilja att göra om – är en väldigt viktig del i hundägandet.
Ställ dig frågan – Varför kan jag inte bara acceptera att min hund inte gillar barn?
Varför ska jag utsätta min hund för denna träning, barn för denna risk?

Jag har tränat många hundar (ägt en del) som inte tycker om barn eller främmande människor.
Den bästa lösningen på det problemet, det som gett absolut bäst resultat, är att –
1/respektera detta.
2/låt hunden slippa
3/ställ krav på hund, men också på omgivningen – Låt varandra vara

Ha gärna med hunden runt barn, nära barn. Ställ krav på hunden att låta hunden vara. Men var också tydlig mot barnen att låta hunden vara.
En hund som är rädd för barn, den rädslan och stressen avtar om man ger hunden ”semester i rädsla”. Om hunden lär sig att ”barnen” kommer inte fram till mig, jag får inte heller gå fram till barn.
Detta är den absolut mest framgångsrika träningen om du frågar mig.

Man kan ”maskera” hundens känslor för saker med hjälp av skicklig ”inlärning”.
Du kan aldrig ändra hundens mentala egenskaper med hjälp av ”inlärning”.

Respektera din hund 🙂
 

Min kompis Yoda ”chillar” i soffan 🙂

Hundar skäller!
En fråga jag väldigt ofta får är  – ”hur får jag min hund att sluta skälla?”

Det är faktiskt en fråga som inte går att svara på direkt, utan att träffat vovven.
Hundar skäller av en mängd olika anledningar. Därför måste man först veta varför hunden skäller. Vet jag inte varför hunden skäller blir allt bara fel.

En hund kan skälla för att den vill ”larma”, den kan skälla för att den är osäker, för att den är stressad, för att den är glad osv…..

Om en hund skäller för att den vill ”larma” men jag försöker få bort skällandet på samma sätt man gör med en rädd hund, då blir allt förmodligen värre.

Många upplever ett problem med skällande hos hunden, och nästan alla tycker jag angriper problemet fel.
Väldigt många vill få bort problemet genom att just ”angripa” ljudet hunden gör, men jag menar att det är fel.
Det är som att låta en hund tigga vid matbordet, men fya hunden när den dreglar.

Man måste arbeta med de grundläggande problemen, och det är inte ljuden i sig.

Detta är faktiskt ett av mina ”favoritproblem”, och det beror på att det många gånger är så väldigt lätt att få bort, bara man inte bara arbetar/angriper de ljud hunden gör.

Att bestraffa en individ för något den nyss gjort, något du hade kunnat förhindra innan det skedde, det tycker jag är elakt. Det är också värdelöst i fråga om resultat, och framförallt då det gäller din och individens relation.

Tänk dig att ditt barn har en kompis hemma hos er i bostaden. En timme tidigare frågade ditt barn om de fick ta en glass från frysen. Du svarade nej eftersom ni ska äta middag snart. Men berättade också att de kan få en glass direkt efter middagen.
När du står och lagar middag märker du hur ditt barn är på väg att hämta glass i alla fall. Du ser detta, du noterar detta, och du inser att du nu har en chans att kunna bestraffa rejält, så att barnet lär sig en läxa, en gång för alla.
Barnet lämnar frysen med två glassar innanför tröjan och springer in i rummet där kompisen sitter och väntar. Du avvaktar och tänker – ”vänta nu, vänta nu”.
Barnen har tagit av pappret på glassen och tar en tugga.
Då öppnar du dörren, skäller ut barnet, tar glassen och slänger glassen i soppåsen. Du säger med stolthet i rösten – ”Då blev det ingen glass alls!”

Jag är ingen expert på barn, inte mer än att jag har två egna grabbar med adhd diagnos, men jag tror inte att detta är bra för varken det ena eller andra. Framförallt är det inte bra för er relation. Inte tror jag heller att barnet lärt sig något. I alla fall inte mer än att bli mer påhittig nästa gång det ska stjälas något.

Jag är en stark motståndare till bestraffningar, på alla olika plan. Jag tror bara att det är destruktivt. Det jag däremot är för är att hjälpa, skapa förutsättningar för att individen ska lyckas, sätta gränser.
När du såg ditt barn närma sig frysen så visste du, eller i alla fall anade, att det var glassen barnet var ute efter. Allt i berättelsen ovan hade kunnat undvikas om du som förälder, när du såg barnet närma sig frysen, istället sa – ”Älskling, du kommer ihåg vad jag sa om glassen va? Efter maten får ni glass. Kan du inte tolerera det, då blir det ingen glass alls.”

Senare på kvällen när både middagen och glassen är uppäten, kompisen har gått hem, då kan man till och med ta ett prat med barnet – bara du och barnet, utan vän – att du blir ledsen när barnet inte lyssnar med mera.
Genom att förekomma, hjälpa barnet att göra rätt, genom att sätta gränser, bygger du och barnet en relation istället för tvärtom. Genom att visa barnet respekt – inte skälla på barnet inför vänner – stärks er relation och barnet förstår bättre vad du vill förmedla.

Jag ska inte prata för mycket om barn, men det är väldigt likt hundar och hundhantering. Att bestraffa en hund för något den nyss gjort är värdelöst, på alla sätt. Men genom att förekomma, tillrättavisa, hjälpa hunden att göra rätt, formar du hunden till en hund du vill ha.

Om jag gör ordning en smörgås på kvällen hemma i bostaden börjar min labrador LillaNymo att visa intresse för smörgåsen och det jag gör nästan omedelbart. Jag tar smörgåsen och en kopp kaffe och går in och sätter mig i vardagsrummet. Ställer kaffet på bordet och lägger smörgåsen bredvid. LillaNymo har full koll på min smörgås från andra sidan rummet.
Om jag nu lämnar rummet utan att säga något till LillaNymo så är det förmodligen hundra procent säkert att hon går fram till bordet och stjäl smörgåsen. Jag nästan helt säker på det (har aldrig provat).
Men istället för att ens prova detta, istället för att söka konflikter med en individ jag har en fin relation med, så förekommer jag. Jag påkallar hennes uppmärksamhet, håller upp smörgåsen i luften, visar med min kropp och mimik att smörgåsen är min, och lämnar smörgåsen på bordet. Nu skulle hon aldrig stjäla min smörgås.

Genom att förekomma, genom att hjälpa både LillaNymo och mig själv, så får vi en fin kväll istället för motsatsen.

När jag berättat detta om smörgåsen, LillaNymo, och vardagsrumsbordet för lite olika personer är det inte ovanligt att jag får en del märkliga reaktioner. Någon menar på att förekomma mest hela tiden, det kan man ju inte göra. En annan menar att min smörgås ska hunden jäklar i mig aldrig röra, med mera. Men här tycker jag att man verkligen tänker fel och inte minst egoistiskt.

Likt en förälder har jag som hundägare en uppgift. Det är att guida individen i livet, lära individen att göra rätt val, skilja på rätt eller fel. Det har jag som både förälder och hundägare inget som helst problem med. Det tackade jag till och med ja till den dagen jag tog beslutet att skaffa barn eller hund. Du som har den inställningen – en hund ska jäklar i mig aldrig röra min smörgås – utan att vilja lära hunden detta vid behov, du kanske inte ska ha hund. En hund är en egen individ med egen vilja precis som du och jag, och fundera en stund över om du aldrig, när exempelvis din partner lagar mat, eller du är på en fest med chipsskålar som inte är framställda än, har tagit en bit och stoppat in i din mun, olovligen.

Om jag inte ville hjälpa LillaNymo, utan istället arbeta med bestraffning, då kunde jag bara ha lämnat smörgåsen på bordet och avvaktat utanför rummet till hon tagit smörgåsen, för att då gå in i rummet och bestraffa henne. Det jag hade lärt LillaNymo då, det är att hon måste stjäla och svälja snabbare nästa gång. Dessutom hade jag försämrat vår relation.

Låt hunden vara!

Det är mitt första och viktigaste tips till dig som fått hem en ny och vuxen hund.

Var tillsammans med hunden, men respektera hunden. Exempelvis på promenader, då ska du ha den i koppel och bara låta den vara första tiden. I bostaden, där ska du ha hunden inne men ignorera den totalt om den inte tar kontakt med dig. När du ger hunden mat var extra noga med att låta hunden äta i lugn och ro..

Prata inte med hunden, ta inte i hunden, ställ inte massa krav på hunden. Låt hunden bara lära sig själv vilket tempo, social situation, mm ni har i hundens nya familj.

En vacker dag – det kan ta tio minuter eller två veckor – kommer hunden att ”landa” och stå där och vifta på svansen då ni möts i bostaden, ta kontakt med dig på promenaden – då känner sig vovven hemma och trygg, först då tycker jag man ska börja utbilda/lära hunden mer.

Det kan givetvis vara bra att höra lite ”historia” om hunden och hundens tidigare liv, men detta ska tas med ”en nypa salt” anser jag. En ny flock, en ny bostad, och eventuella tidigare beteenden behöver aldrig mer visa sig.

Om du är ”på” hunden för tidigt som ovan beskrivit finns en risk för att hundens osäkerhet inför nya hemmet, nya flocken, nya livet, blandas ihop med dig som individ. Alltså att den osäkerhet som i någon grad ändå kommer att finnas hos vovven då den flyttar, att hunden förknippar denna osäkerhet med dig som individ.

En väldigt bra tumregel är faktiskt – låt hunden vara!

Nu är min semester i full gång…. idag är första dagen på semestern och det är så skönt.

Se bilden nedan min utsikt när jag bloggar med dig idag 🙂

Men redan i morgon ska jag ta mig in till stan och till Nyhetsmorgon och TV4. Då gästar jag och Lilla Solo Nyhetsmorgon och ska visa lite träning och prata lite om Solo’s framtid som polishund. Missa inte det, det blir strax efter 08 00.

Min semester är för övrigt lite mer jobb. Men semester för mig innebär att jag kan arbeta hemifrån och kan ta ett dopp när jag vill i alla fall.

Jag håller bland annat på att skriva en del material angående hund som du kommer kunna ta del av längre fram, och lite annat smått och gott. Mycket gosande med vovvarna blir det oxå.

Jag har dessutom gjort världens bästa hundgård här ute i mitt fritidshus på Lindö. Det är en hundgård som är stor och skuggig, en hundgård som går ut i vattnet så hundarna alltid kan gå ner och bada. Den blev riktigt lyckad faktiskt.

Jag gillar hundgårdar. Inte för att hundarna ska leva där jämnt, utan mer att hundarna då de är i hundgården vet att de kan ta det lugnt. Gäster och övrig familj är förbjuden att engagera sig i hundarna då de är i hundgården. Det är viktigt att respektera hundar och deras behov att vila oxå.

Vi syns genom teverutan i morgon bitti 🙂

Walt Dinsey gör filmer där djur är som människor. De pratar som människor, de har känslor som människor, de har värderingar som människor.

Det görs barnböcker där djur är som i Walt Disney filmerna.

Det finns en mängd andra filmer, historier, och annat där man tillskriver hundar mänskliga värderingar och tankar.

Det börjar bli vanligt att vi döper våra hundar till människonamn, och många av oss ser våra husdjur lika mycket värd som en familjemedlem.

Är detta bra, eller finns det en risk med detta?

Jag har sett brukshundar med bra päls, bli påklädda täcken så fort graderna går under noll.
Jag har träffat hundägare som tillskriver sin hund mänskliga värderingar och har på så sätt fått problem.

Men om jag har rätt i mitt resonemang – Alltså att vi ”WaltDisney-fierar” våra hundar – är det mer bra, eller kan det finnas en risk med detta?

Vill jättegärna höra dina tankar omkring det jag skrivit 🙂

Lilla ”Solo” med mig i morgonsoffan på Nyhetsmorgon.

På förekommen anledning vill jag bara kort säga att jag har mina två labbar LillaNymo och Solo i Agria, och både har labrador försäkring.
Anledningen till att jag ALLTID haft Agria är enkel. Jag tycker helt enkelt att de har de bästa villkoren, har bäst försäkringar helt enkelt. Att välja försäkring efter pris, det är som att välja storlek på skor efter pris. ”Jag fick dessa skor superbilligt, visserligen är det storlek 33, och jag behöver 45. Men det märker jag ju inte förrän jag ska använda dem”

Man ska verkligen ha sin hund försäkrad, och jag valde för länge länge sedan Agria.
Att nu Agria dessutom med kirurgisk precision har ras-anpassade försäkringar, det gör det hela bara än bättre. Världsklass till och med.  🙂 🙂
Läs mer om detta på länken: Agrias hundrasförsäkring

Varför skäller hunden då det kommer besök, varför vaktar hunden?

Det här är intressanta frågor tycker jag. Men jag vill ändå börja med att fundera/spekulera hur vi människor fungerar.

Tänk dig att vi sitter i ett rum och har ett möte. Plötsligt öppnas dörren och någon för oss alla, okänd person kommer in i rummet.
Vad gör vi?
Någon säger förmodligen ”hej” och frågar vad personen vill. Eller hur?
Alla vi som sitter i rummet nonchalerar inte personen som kommer in i rummet. Eller hur?
Samt, vi alla säger inte ”hej” och frågar vem personen är eller vad han vill. Eller hur?

Någon i gruppen tar ett eget intiativ och säger ”hej”……..

Det här har ni inte gjort upp innan. Alltså, ingen av er har innan mötet börjat sagt – ”om det kommer in någon nu, vem tar hand om det?”
Nä, det blir bara som det blir.

Och ofta vågar jag påstå är det ”ledartypen” i rummet som tar initiativet till detta.
Håller du med?

Någon måste helt enkelt ta hand om detta, om det händer!!

Samma sak gäller med din vovve. Det kommer någon, eller det knackar på dörren – Hunden skäller!
Anledningen till det är som berättelsen ovan. Någon måste ta hand om detta, och i ert fall anser hunden ha den rollen.
Detta är anledningen till en skällande hund då det kommer besök.

Du måste alltså, för att lösa detta problem, visa hunden att du vill/ska ha den rollen. Det gör man inte genom att spruta vatten, det gör man inte genom att stampa i golvet, det gör man inte genom att slänga något på hunden….. det gör man genom att ta initiativet och visa hunden vad som gäller från och med nu.

Ex vis… då det kommer någon – då får hunden inte vara i hallen!
Ex vis… då det kommer besök – då behöver hunden inte alls hälsa på alla besök (tänk er det på ett kontor så fort det kommer någon. Alla på arbetsplatsen ska fram och hälsa och bjuda på kaffe. Det vore ju väldigt knasigt.

Sen kommer detta med att ägaren tycker det är bra att hunden ”säger till” om det kommer någon. Helt ok för mig, jag har inga synpunkter på det.
Bara man inte glömmer att man gett hunden rollen – Det är du som tar hand om besök!
Här är det svart eller vitt. Till stor del beror det på hundens mentalitet om hur besvärligt detta ska bli eller inte.
Men det är i princip omöjligt att lära en hund att ”ta hand om besök lite”…

Man ska också ha klart för sig att en lugn och stabil, samt självsäker hund, inte är speciellt imponerad av besök.
De hundar som blir glada då det kommer besök, skäller då det kommer besök – Det är stress!
Jag personligen vill att mina hundar ska slippa så mycket stress det bara går 🙂

Lilla Solo… helt utslagen efter timmars lek och bad med mina andra hundar 🙂

Jag vill återigen prata om detta med belöningar.
Att belöna hunden, det gör vi i syfte att hunden ”ska vilja göra igen”. Alltså, vi belönar för att på så sätt förstärka ett beteende.
Exempel, Du sitter när jag säger ”sitt” – Därför får du en godis.

Men om du ger en godisbit till hunden bara för att hunden tycker det är gott, och att du vill vara snäll, exempelvis då hunden ligger och sover – Då är det ju ingen belöning.

Här tror jag de flesta av oss är helt överens.

Belöningar är bra, och egentligen helt nödvändiga då vi ska lära vår hund något som inte är naturligt för en hund att göra.

Använder vi oss av belöningar i vardagen, alltså i saker som är naturligt för hunden att göra, kan det skapa problem.
Jag säger inte ATT det alltid skapar problem, jag säger att det ibland KAN skapa problem.

De problem jag tänker på är bland annat stress, och en hund som vi på ett skickligt sätt lärt ställa krav på oss så fort vi vill något av hunden.
Lite slarvigt kan man jämföra det med ett barn som man ber/säger åt att plocka undan sin tallrik från matbordet. och barnet svarar – ”Då vill jag ha 10 kronor!”

Stress – Om en hund varje gång jag ber den om något, ”flytta på dig”, ”hoppa in i bilen”, hoppa ut ur bilen”, ”gå och lägg dig nu” …osv, alltid förväntar sig en belöning, då skapar förväntan en stressad hund. Det i sig kan skapa en hund som upplevs och är stressad. En hund som aldrig slappnar av utan kommando från dig och så vidare. Lite förenklat kan man få en hund som ALLTID ”står på tå” för dig.

Hunden ställer krav på dig – När jag tittar på, eller dömer lydnad på tävling tänker jag alltid på (och blir glad över) att denna stund är hundens tillfälle att få leda och ställa krav på husse eller matte.
Jag kanske är knäpp och annorlunda, men jag hävdar att jag har rätt. När föraren säger ”sitt” till hunden så utför hunden detta glatt och med snabbt tempo. Och det gör hunden för att den vet att den i normalfallet får en belöning när den gör det. En skicklig dressör har dessutom lärt hunden att ”om belöningen inte kommer denna gång, så måste du göra bättre nästa gång och då får du din belöning”.
Hunden skulle aldrig utföra detta med stor glädje om det inte vore så att den får något för det den gör – En belöning!
Allt detta är bra, väldigt bra 🙂

Men i vardagen kan detta bli lite tokigt och svårt.
Jag tror det var den kända skådespelerskan May West som sa – ”Som regel motstår jag frestelser, bara inte frestelsen blir för stor.”
Och lite så fungerar sannolikt även din hund.

Vi tar hundmöten som ett exempel – Jag vill inte att min hund ska engagera sig i andra hundar. Därför säger jag ”fot” till min hund vid hundmöte och belönar hunden då den går fot. På så sätt får jag bra hundmöten.
Fungerar detta har jag inga negativa synpunkter. Tvärtom så är det riktigt bra!

Men man måste komma ihåg att sättet ovan att hantera hundmöten bygger på att hunden värderar din belöning mer än den mötande hunden. Gör inte hunden detta så kommer det bli problem.

Vi tar en jagande hund som exempel – Min hund får naturligtvis inte jaga efter vilt. Men min hund älskar att jaga efter vilt. Därför lär jag min hund att den får jättefina belöningar om den kommer då jag ropar på den. På så sätt lära sig hunden att om den jagar ett rådjur, och jag ropar, då lönar det sig att komma till mig.
Fungerar detta har jag inga negativa synpunkter. Tvärtom så är det riktigt bra. Men jag kan garantera dig att om din hund älskar att jaga efter vilt, då gör den hellre det än få en godisbit av dig som belöning.

När ditt barn säger – ”visst, jag kan plocka undan min tallrik, men då vill jag ha 10kronor” så är det sannolikt något du agerar emot. Du ställer helt enkelt ett krav. Ett lätt krav, inga bestraffningar, men fortfarande ett krav.
Detta gör du eftersom din roll som förälder är att guida ditt barn fram i livet. Du vet att den inställningen inte på något sätt kommer göra livet lättare för ditt barn. Du ställer alltså kravet på ditt barn för att du vill att ditt barn ska ha det så bra som möjligt i livet. Uppfostran helt enkelt. Uppfostran som bygger på din kärlek till ditt barn.

Samma tänk anser jag man ska ha mot sin hund. Jag och min hund har en fin relation. Vi bor tillsammans och vi delar våra liv. Det är min uppgift att hjälpa hunden så gott det går i livet. Det är mitt ansvar. Då anser jag att det är fel, och på många sätt inte snällt mot hunden, att inte vara ärlig i relationen.

Summan av denna text är egentligen – Se din vovve som en vanlig familjemedlem. Respektera hunden på samma sätt du respekterar dina barn.
När du ska lära din hund saker som inte är naturliga för din hund att göra – Arbeta med belöningar.
När du ska uppfostra din hund och leda din hund – att inte göra, eller att göra – saker som är naturliga för hunden att göra/inte göra – Tänk inte så mycket belöningar!

Åh vad jag önskar att jag kunde beskriva detta på ett bättre sätt 🙂