Fredrik Steen

Nu är jag hemma från Grekland igen. Redan dagen efter ankomst hem skyndade jag mig för att hämta hundarna som fick vara hos en hundvakt hela veckan.

Hundarna blev glada att se mig, speciellt LillaNymo. Men som vanligt då jag haft hundarna hos hundvakt, blir jag lite förvånad över att de inte blir än mer glada att jag kommer för att hämta hem dem.
Förmodligen kommer min förvåning av mänskliga värderingar, och inte verkliga teologiska värderingar man kanske borde kunna kräva av en hundexpert som jag. Men, men, jag är bara mänsklig. I vilket fall skyller jag på det.

Hundägare som vill göra en semesterresa (utan vovve) oroar sig ofta över i huvudsak två saker.
1/ ”Kommer min hund känna sig sviken av mig om jag lämnar bort den?”
2/ ”Var tusan ska jag lämna min hund?”

Den första, nummer 1, den är enklast. Din hund kommer inte känna sig sviken av dig, och bara några timmar efter att du kommit hem kommer allt vara som vanligt igen. Hur det än är så kan jag garantera dig att hunden i normalfallet saknar dig mindre än vad du saknar vovven.

Den andra, nummer 2, är faktiskt lite klurigare.
En bra hundvakt växer inte på träd, och det viktigaste för mig är att jag kan lita på min hundvakt. Ber jag hundvakten att inte göra ditt eller datt med min vovve, då vill jag kunna lita på att det också blir så.
DÅ det gäller hundvakt bokstavligen ”handplockar” jag dessa. Jag ber vänner jag litar på att passa mina hundar. Det behöver inte vara ”hundproffs”, tvärtom…. det som är viktigt för mig är att jag kan lita på dem.

Vissa hundar blir det inga ”förhållningsregler” alls för, andra individer kan jag ge en hel del regler till hundvakten.

Detta med att lämna bort en hund en tid hos en hundvakt kan jag tycka är väldigt bra för vovven (både valp och vuxen). Det ger hunden en bredare erfarenhet, vilket jag anser är bra för hunden resten av livet. Hur det än är så blir det lite nytt för vovven, det kan vara bra anser jag.

Sen det klassiska, att längta lite efter den man älskar kan vara bra…..

Jag älskar inlärning, det vill säga att jag lär hunden att exempelvis sitta ner när jag säger ”sitt”. Detta lär jag hunden genom att belöna hunden då den gör rätt.

Men jag älskar också rak kommunikation. En kommunikation som hundar använder emot varandra, mot oss, en kommunikation en hund kan och är duktig på.

Det går inte att ställa ”inlärning” och ”rak kommunikation” emot varandra och värdera vad som är bäst. Det går inte därför att det är två helt skilda saker.

Tänk dig att jag har en hund som älskar mat. När jag tar hundens matskål i min hand så börjar hunden hoppa runt mig för att ta sin mat.
Om jag då väljer att säga ”sitt” till hunden, hunden sätter sig eftersom du lärt den det, och ställer därefter ner matskålen på golvet och efter en kort stund ger hunden maten genom att säga ”varsågod”……. så är detta inlärning, något jag skickligt och bra har lärt hunden.

Tänk dig nu samma situation, jag tar matskålen i min hand, hunden hoppar och vill ha matskålen, jag ställer ner matskålen och visar med kroppsspråk, mimik, fysisk kontakt att matskålen är min (precis som en hund gör mot en annan hund).
Då använder jag inte inlärda beteenden, utan rak kommunikation.

Som jag skrev inledningsvis, det ena är inte bättre eller sämre, men det är två helt skilda saker.

När jag säger ”sitt” till hunden höjer jag hundens förväntan på att få sin mat och man kanske kan säga att hunden då intar en ”aktiv passivitet”, eller för all del, en ”falsk passivitet”.

När jag bara visar att maten är min, inte hundens, då ”släcker” jag hundens förväntan, och hunden kräver ingen belöning.

För det man måste komma ihåg, alla inlärda beteenden kräver en belöning för att hunden ska ”göra”.

När det gäller utfodring av hunden, eller när hunden ska hoppa in eller ut ur bilen, eller andra saker, så har det ingen betydelse vad du gör, men i andra lägen anser jag att du blir begränsad om du inte kan kommunicera rakt med din hund.

Alla hundägare har säkert, eller kommer säkert, hamna i situationer där all inlärning jag gjort på hunden känns som bortblåst. Det kan handla om situationer du aldrig trott du ska hamna i och därför inte tränat på, eller i situationer där hunden helt enkelt väljer att inte lyssna/lyda dig på grund av att retningen helt enkelt är för stor.
I dessa situationer anser jag att du som hundägare verkligen är ”vingklippt” om du inte lärt dig själv (och i viss mån hunden tillsammans med dig) att kommunicera rakt.

Detta måste man träna på, hunden kan detta redan, men du måste träna och liksom synka ihop dig med hunden.

Du kanske själv anser dig helt värdelös på kroppsspråk, men jag lovar – det är du inte!
Hur dålig du än är så skulle du förstå mig om du skulle komma fram till mig för att ge mig en stor kram, om jag stannar upp, blir stel i kroppen, stirrar dig i ögonen, och sträcker ut båda mina armar och händer framför mig.
Eller hur?
Du förstår det, du som kan prata. En hund som inte kan prata och som bara kommunicerar genom fysisk kontakt och kroppsspråk förstår detta ännu bättre. jag lovar.

Jag jobbar väldigt mycket med ren inlärning och belöningsmetoder, det måste jag då jag utbildar hundar till olika saker.
Men jag arbetar lika mycket med rak kommunikation, eftersom jag tycker det är otroligt viktigt i ett hundägande.

Jag har ägt och haft otroligt många hundar under mitt liv. En del hela deras liv, en del andra kortare perioder. Men jag har aldrig upplevt att jag har någon problemhund. Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till det enkla svaret – Kan man kommunicera rakt med sin hund, då förstår hunden vad jag vill och önskar.
Jag har haft hundar som helt plötsligt av någon orsak vill äta upp en annan hund vi möter – Men med rak kommunikation slutar hunden med detta ganska omgående. Jag har haft/ägt hundar som älskar att skrämma och bita människor – Men med rak kommunikation försvinner detta snart…….

Underskatta inte ”inlärning”, för det är viktigt. Samma sak gäller ”rak kommunikation”.

Väldigt mycket är mer eller mindre självklart för valpägaren att lära valpen. Ex vis rumsrenhet, gå i koppel, komma då man ropar på den, och mycket annat.

Det jag tycker är viktigt att ”lära” valpen, eller kanske ska jag säga ”uppfostra” valpen, är mycket mer än så.

Självklart ska du mer eller mindre direkt lära valpen olika saker med hjälp av belöningar. Det är också viktigt då valpen är liten. Dels bara för att vissa saker är bra att valpen kan, men också så att valpen lär sig att det lönar sig att samarbete med dig.

Men det jag tycker man pratas alldeles för lite om då det gäller träning/uppfostran av valp, är olika kravställningar.
För eller senare i din hunds liv kommer ni hamna i situationer där du måste ställa ett krav på din hund. Det kan handla om ett plötsligt hundmöte som går fel, om ett allvarligt veterinärbesök, eller andra vardagliga situationer där det du ”lärt” valpen med inlärning helt enkelt inte räcker till.

Tänk dig tio veckors valpen som du för första gången faktiskt måste hålla i. Kanske för att lägga om ett sår, för att ta bort en fästing, eller någon annan orsak.
Då är det inte alls osannolikt att valpen i denna för valpen kravfyllda hantering – ”jag måste vara still”- faktiskt börjar bita dig, protestera, och är allmänt jävlig.
Om du inte redan då lär valpen att det finns ”vissa måsten” i livet, och istället går runt dessa problem med klassisk inlärning/belöning, då finns faror.

Denna valp blir äldre, och snart en vuxen hund. Plötsligt en dag måste du av olika orsaker göra det du ”rundade” när hunden var valp – Kravställning.
Den vuxna hunden som aldrig varit med om detta kommer då agera precis likadant som jag beskrev ovan att valpen gör. Skillnaden är nu bara att hunden är stor, att det inte längre är en protesterande valp som bits, utan en vuxen hund som bits med större skador som följd.

Många som kontaktar mig med hundar som har stora problem missade just detta med kravställning med den unga hunden. Nu när hunden är stor, och protesterar precis på samma sätt som en valp naturligt gör, då hotas den vuxna hunden av avlivning.

Jag har många gånger kritiserat många valpkurser. Inte för det man gör på valpkurserna, utan mer för det man inte gör.
På en valpkurs lär hundägaren och valpen sig många saker, ex vis grunder i –
inkallning, inlärning, socialisering med mera (detta är bra), men jag anser att man både gör det alldeles för enkelt för sig, lurar valpar och valpägare, när man helt enkelt duckar för kravställning. Många gånger blir det bara ett godismatande där en godisbit och positiv inlärning gör att man slipper ställa krav. Detta anser jag måste förändras, och jag anser dessutom att detta – ”duckar för kravställning” – många gånger skapar de problemhundar vi har relativt mycket av.

Vilken typ av kravställning kan man då lägga in i dessa valpkurser?

Exempelvis då alla hundägare sätter sig i en ring för att fika. Istället för att på olika sätt försöka avleda/locka till sig valpen/lära valpen att vara lugn vid ägarens sida, menar jag att man borde börja ställa krav på valpen. Kanske på samma sätt som jag gör då jag klipper klorna på mina hundar. Valpen ska ligga mellan mina ben en kort stund.
All kravställning ska vara anpassad efter den individ man tränar, och det ställer krav både på hundägare och inte minst instruktörer, men det är viktigt anser jag.

Det är naturligt för oss föräldrar att ställa krav på våra barn – ta exempelvis vaccination av barnet. Visserligen lockar vi kanske med en glass efteråt, men kravställningen finns där. Vi håller hand, vi säger att det är ok att vara ledsen, men barnet måste ta sprutan – punkt!
Jag önskar att vi hade samma enkla sunda tänk då det gäller våra valpar.

Så, jag är inte kritisk till vad man gör med valpen, jag är bara lite kritisk till vad man ofta inte gör.

På mina föreläsningar vill jag gärna på ett enkelt sätt förklara hur man på bästa sätt ”tar bort” ett problem, och pratar ofta därför om det jag valt att kalla – Skalan

Alltså en skala från 1 till 10.

Egentligen oavsett problem eller felbeteende brukar tanken på ”skalan” göra det lite lättare både för hundägare och hund.

Om du tänker dig en skala från 1 till 10, där 1 innebär att hunden inte gör något alls, och 10 där är hunden som värst.

Oavsett problem eller felbeteende du vill arbeta bort så kan man säga att ju längre upp på skalan hunden är innan du agerar, desto mer ”bestraffning” blir allt du gör. Ju tidigare på skalan du agerar, desto mer hjälp ger du hunden.

Tänk dig nu att du har en hund som är riktigt besvärlig vid hundmöten. Du vet detta!
Du är ute och går, allt är lugnt och skönt (1). Plötsligt möter ni en annan hund som kommer emot er. Den andra hunden är kanske ett hundra meter ifrån er. Din hund är inte lugn längre utan tittar mot den mötande hunden (2). När du gått ytterligare tio meter mot den andra hunden börjar din hund ”gå lite på tå” (3). Efter ytterligare tio meter reser din hund ragg (4), nu har din hund dessutom en hög svans (5). Nu börjar din hund dra i kopplet (6). Nu drar din hund än mer våldsamt mot den mötande hunden (7). Nu börjar din hund pipa och gnälla (8). Nu drar din hund ännu mer kraftigt i kopplet, med ragg och pip/gnäll (9). Nu gör din hund attacker mot den andra hunden (10).

Det behöver inte se ut just så här (som beskrivet ovan) men någonting i den stilen.

Desto mer din hund fått klättrat på ”skalan” innan du agerar, desto svårare kommer du få att nå hunden, och istället för att hjälpa hunden att göra rätt så blir det mer och mer en bestraffning.
Bestraffningar vet vi ger ett dåligt resultat, och framförallt lär det sällan hunden något.
Ju tidigare på ”skalan” du agerar, desto lättare blir allt och ni har absolut större möjlighet att lyckas.

Redan när hunden är på 2 ska du agera.
Många upplever detta som fel, men det är det inte. Det är ju när hunden börjar göra ”fel”, det är ju då man ska agera så att den istället kan göra rätt.
När den ser den andra hunden på långt avstånd då ska du putta till hunden och förmedla – ”vi bryr oss inte om andra hundar”.
Här kommer du nå hunden, hunden kommer att ”svara” genom att titta på dig, och det ska du förstärka.
Sen fortsätter du och gå. Så fort din hund är på väg upp för ”skalan” agerar du, och förstärker då hunden gör rätt.

Att vänta på att hunden gör fel, så du kan fya och tala om för den hur dum den är, det är bara fel och dumt. Det ger absolut ingenting förutom en sämre relation.

Tänk dig att du köper en påse godis och lägger den synligt för dina barn. Sen gömmer du dig. Du väntar på att barnen inte kan hålla sig längre och tar en godisbit. Då visar du dig och skäller ut ditt barn….. Så agerar man väl inte?

Om jag köper lite godis på torsdagen som vi ska ha på fredag, då säger jag väl det till mina ungar… -”Grabbar, godiset som ligger i skåpet, det ska vi ha i morgon, så ta inte det nu!”

På exakt samma sätt måste vi hjälpa våra hundar. Först när vi inser detta kommer all problemlösning gå mycket lättare.

Tänk alltid på ”skalan”, oavsett problem!