De kan redan ”hund”, men de måste lära sig mer rasspecifika detaljer.

1 kommentar till De kan redan ”hund”, men de måste lära sig mer rasspecifika detaljer.

Lilla Nymo – Lika söt nu som då! 🙂

 

I helgen dömer jag utställning på lördag (schäfer) och har ett viktigt möte på söndag. Mötet på söndag är i Svenska Schäferhundklubbens namn, och mötet är med representanter i Svenska Brukshundsklubben. Det är lite saker vi vill framföra, saker vi vill förändra, saker vi vill förbättra, och saker vi anser att vi har bra lösningar på.

Så återigen, hundtema hela helgen.

Ja just det…. höll på att glömma. På lördag kväll ska jag komma till Svenska amstaffklubbens medlemsmöte och prata lite hund också 🙂

Intensiv men rolig helg. Det ser jag fram emot.

På den officiella utställningen för schäfer där jag dömer ska jag ha två domarelever med mig i ringen. Det är alltså två redan utbildade domare som vill utbilda sig på att även döma schäfer. Då gör man ett antal elevtjänstgöringar, sedan aspiranttjänstgöringar, innan man kan bli klar på den rasen man går på.
Att bli domare från början är betydligt mer jobb. Och det är faktiskt ganska avancerat.

Men i det här fallet kan dessa två ”redan hund” med allt vad det innebär, men de måste få större detaljkännedom om rasen schäfer.
Jag tycker det är kul att ha elever i ringen. De ställer bra och ibland lite kluriga frågor. Det är roligt och kräver att man själv är lite på ”tå”.

Utställningen är i Nynäshamn, och det är totalt ett nittiotal schäfer som kommer.


Att sätta ner hunden, och sedan belöna kan skapa mer problem!

7 kommentarer till Att sätta ner hunden, och sedan belöna kan skapa mer problem!

Arbeta med skyddshundar – Det roligaste som finns!  🙂

 

Hundar som skäller kan vara ett stort problem. Många försöker få bort skällandet, och många misslyckas tyvärr.
En orsak till varför så många misslyckas är förmodligen det faktum att många ser problemet – skällande – som ett enda problem, vilket det absolut inte är.
Dessutom är ”skällandet” alltså ljudet hunden gör bara ett symptom, inte själva problemet i sig.

En hund som är glad kan skälla. En hund som är arg kan skälla. En hund som är osäker kan skälla. En hund som vill ”tala om” för familjen att det kommer någon kan skälla…. osv.

Ser man det på det här sättet kan man kanske förstå varför det blir så fel ibland då man försöker få bort detta.
Tänk dig själv hunden som skäller för att den är rädd, och hunden som skäller för att den är glad – Och förstå vilken skillnad på träning!

Det klassiska problemet är ändå hunden som skäller då det kommer besök. Ofta gör den detta i en kombination av stress, glädje, och ”tala om” att det kommer någon.
Här tränar många med hjälp av kommandon där hunden ska utföra något (för då är den ju tyst), för att sedan då den är tyst, så får den hälsa på besöken som någon typ av belöning.
Det här kan säkert fungera, men det kan bli lite tokigt.

Jag ska förklara med hjälp av ett annat problem.

Tänk dig hunden som tigger då du äter. Hunden sitter där och dreglar, och gör då och då försök att ta din mat.
Då gör du som många gör med skällande hund då det kommer besök – Du sätter ner hunden ett par meter från matbordet, och där får hunden sitta tills du ätit klart. Eftersom hunden ”varit duktig” och suttit där, så belönar du nu detta med att säga – var så god – och låter hunden äta upp resterna från din tallrik.

Målsättningen med det du nyss gjorde var att få hunden att sluta tigga, har du lyckats med det eller har du gjort saken värre?
Förmodligen har du gjort saken värre eftersom hunden ville ha din tallrik. Den får sitta lugnt och vänta (men den sitter förväntansfullt), sen får den vad den vill – tallriken!
Du har inte lärt den att inte tigga, men du har lärt den att sitta på ”förväntan”, och det gjorde den bra. Intresset för din tallrik ökar då den sitter där, och du belönar med att låta den slicka din tallrik.

Så gör sannolikt ingen då man har problem med hund som tigger, men väldigt många gör det med hunden som blir aktiv vid besök.

Det är alltså lite viktig att du tänker dig för innan du låter hunden hälsa på besök som kommer (om du har en hund med problembeteende). En grundregel kan vara – Låt inte hunden hälsa på besök innan hundens intresse för besökarna är helt borta.

 

 


Rädsla och oro – för mig har det fungerat allra bäst!

7 kommentarer till Rädsla och oro – för mig har det fungerat allra bäst!

Från ett prov… en rejäl dobermann!

 

 

Osäkerhet/rädsla/misstänksamhet mot främmande människor.

Ett relativt vanligt problem en del hundägare oroar sig över. Här finns massor av tips och råd. Vissa råd är bättre, andra sämre.
Det kan handla om att låta hunden hälsa om den vill, att be främmande människor ta kontakt hunden, att be främmande människor ge hunden godis, med mera.

Det första jag tycker man ska fundera lite över är faktiskt om problemet är så pass stort så att det måste bort.
Jag tänker – ”om alla ger tusan i min hund, så har jag ju inget problem.”
Det andra man måste fundera lite över är detta med hur orolig/rädd hunden är, och om den verkligen är just det, eller att den bara inte har något behov av främmande människor?

Jag har själv haft en del hundar med detta problem, jag har arbetat med en himla massa hundar med den här typen av problem.
Och det som jag tycker fungerar allra bäst, det är att låta hunden vara.

Om min hund är rädd för människor, och jag exempelvis får besök hemma. Då säger jag tydligt till alla besök – ”Låt min hund vara. Hälsa inte på hunden, ta inte ögonkontakt med hunden, låtsas som att hunden inte finns. Oavsett vad hunden gör.”
När jag går ut med min hund så går jag gärna där det finns mycket folk, men ingen får hälsa på min hund.
Jag stannar gärna och pratar med främmande personer, men ingen får hälsa på min hund.

På så sätt ger jag hunden lugn och ro. Hunden lär sig snart att den kan lita på mig, att jag ser till att den slipper alla människor den inte gillar. Och bara av detta försvinner oron med tiden.

Problemet med den här typen av problem – hund är rädd för människor – är att varje gång du försöker träna detta aktivt, så sätter du hunden i situationer där hunden blir orolig. Och det kan istället göra problemet värre.

Av de hundar jag haft i min bostad själv med det här problemet, så har problemet varit borta efter en tid. Inte genom aktiv träning, utan snarare genom att aktivt låta hunden slippa detta.

För mig och de hundar jag arbetat med, så har det fungerat allra bäst.


Antidepressiva läkemedel……… för djur (?)

2 kommentarer till Antidepressiva läkemedel……… för djur (?)

Om jag är rätt informerad så handlar detta i huvudsak om skotträdda hundar runt nyårsnatten, men det finns även andra fall där hunden enligt ägaren helt enkelt är deprimerad.

Hur ser jag då på detta ”fenomen”?

Kanske är jag lite jävig med tanke på att jag själv knappt tar en värktablett. Men så här tänker jag –

Självklart kan det finnas individer som med hjälp av medicinen för stunden kan må bättre, men i stort och generellt är jag mycket kritisk till utvecklingen.
Den skotträdda – Hunden som varit med om något som gjort att den blivit skotträdd, och då finns goda möjligheter att få bort denna rädsla med rätt träning och med lite uthållighet. Här anser jag att medicin/preparat är onödigt, i alla fall på längre sikt.
Sedan har du den hund som är rädd för ljud på alla sätt, och som också är rädd på nyårsnatten, utan att den varit med om något speciellt. Den hunden/hundarna har förmodligen nedärvt sin rädsla från sina föräldrar. Detta är svårt eller till och med omöjligt att träna bort.
I det sistnämnda fallet har jag större förståelse för antidepressiva läkemedel, för den enskilda individen, men det är ju förödande på längre sikt för den rasen.
I uppfödarens arbete ingår ju att föda upp hundar som är trygga och säkra, kan man nu medicinera bort detta – på bekostnad av hundens välmående – då är jag rädd att aveln inte kommer bli bättre.

Sedan kan ju medicin aldrig vara bra. Det måste ju finnas biverkningar med mera. Så är det ju med motsvarigheten till oss människor.
En människa kan dessutom bestämma själv hur denna mår, för hund bestämmer DU hur den mår och ger eventuellt medicin efter det.

Den deppiga hunden, där är jag väldigt kritisk till någon typ preparat för att motverka detta. Här gäller endast stimulans, relation, och aktivitet. Och här måste man vara lyhörd för den enskilda individen och anpassa sig.

Generellt anser jag att allt detta är en trist utveckling, och på många sätt helt onödigt vill jag påstå.


Generella domarkonferensen – SKK

2 kommentarer till Generella domarkonferensen – SKK

Jag sitter just nu som en typisk ”hockeypappa” i ishallen och jobbar med datorn.
I slutet av februari har Svenska kennelklubben en generell domarkonferens för utställningsdomare. Den är obligatorisk och inbokad sedan ett par år.
Går man inte på den, då får man heller inte döma något mer.

Sundhet och hälsa står givetvis på tapeten. Och det gör mig till en stolt ambassadör för kennelklubben.

Förutom att delta på konferensen så ska jag vara ”gruppledare” för ett grupparbete. Det vår grupp, med ett 15 tal domare, ska diskutera och sedan presentera är – Rastypisk mentalitet. Spännande, intressant, och inte minst otroligt viktigt.
Ser verkligen fram emot dessa diskussioner.

Rastypisk mentalitet är något jag ofta tänker på, och diskuterar runt med personer som vill.
Det är en viktig sak då det gäller utställning, men också på bruksprov. Ska en Rottis arbeta likadant som Border Collie?… bara som ett exempel.

Om bedömningen och betyget på prov utgår ifrån ex vis en BC tempo, då kommer alltid ex vis en Rottis få lägre betyg.
Men frågan är om vi verkligen vill förändra om Rottisen till en mer BC – lik hund?
Viktiga frågor!!

Nu ska jag fokusera lite på hockeyn 🙂

 


Vilka godingar

2 kommentarer till Vilka godingar

Vill du se lite filmer från min gosstund med dessa älsklingar ska du följa mig på min instagram @hundcoachen

Det har varit en intensiv hundhelg för mig. Först Örebro, sen Kumla, tillbaka till Örebro, sedan ner till Borås, sedan tillbaka till Örebro.
Nu äntligen hemma i bostaden igen.

”Örebro-ärende” är möte med Svenska Schäferhundklubben där jag arbetar som vice ordförande. Det var ett bra och kreativt möte vilket jag hoppas på sikt kommer ge något bra både för rasen och medlemmarna.

Nu ska jag hämta andan och energi i skogen med mina vovvar  🙂


Ett ”drev” mot mig – För att jag älskar hundar! :-)

14 kommentarer till Ett ”drev” mot mig – För att jag älskar hundar! :-)

I Sundsvall satt den här godingen och tittade på oss i morse 🙂

 

Sen så fanns det några som hade kraftiga synpunkter på att jag gav råd till en hundägare med en blandis…..?
Enligt uppgift har det bildats ett ”drev” mot mig på Facebook…….

Jag är sedan väldans massa år medlem i Skk, domare i Skk, uppfödare registrerad i Skk. Jag älskar Skk, och det Skk gör för all hundverksamhet i Sverige är alldeles underbar….

Men… Skk registrerar inte blandrashundar. Punkt!
Skk är en klubb/förening för renrasiga hundar. Punkt!
Det finns andra härliga blandrasklubbar med mera. Punkt!

Tycker Skk illa om blandraser?
Det skulle jag verkligen inte tro, varför skulle vår största hundorganisation tycka illa om hundar?
Skulle jag som någon typ av ambassadör för Skk tycka illa om blandraser? Nej, varför i hela fridens namn skulle jag det?
Kan jag som domare i Skk äga en blandras? Klart som korvspad att jag kan göra det, och ingen skulle ha några synpunkter om det.
Får jag som domare i Skk, som domare i Skk, som uppfödare i Skk, föda upp blandrashundar?
Nä, det är lite olämpligt eftersom jag är uppfödare ansluten till Skk.

Får jag älska blandraser, får jag träna blandraser, får jag säga att ”den här blandrasen är den härligaste hund jag träffat”…?
Ja, det får jag… och ingen på Skk skulle ta illa vid sig av det.

Så, till mitt lilla ”drev” på FB – Jag älskar hundar, oavsett ras eller blandras! Själv vill jag gärna föda upp renrasiga hundar eftersom jag har ett stort intresse för det. Punkt!

Blandraser är precis lika underbara som renrasiga hundar. Blandraser ska älskas precis lika mycket, försäkras precis lika mycket.
Gör inte skillnad på hund och hund är du snäll 🙂

Och till dig som vill anmäla mig till Skk för att jag älskar alla hundar, och tränar ibland med blandrashundar – Gör det, anmäl på!!!


Torsdag 0945

1 kommentar till Torsdag 0945

På torsdag morgon besöker jag TV4 och Nyhetsmorgon….. faktiskt utan LillaNymo. På torsdag, då finns en annan främmande hund och hundägare i studion.
Missa inte detta!  🙂

Sen kan jag avslöja att min älskling LillaNymo löper igen, och ska paras…

Idag tog vi första blodprovet för att se när det är dags…. inte än!
Nytt blodprov på torsdag….
Den hanhund hon ska paras med är en goding, vem det är håller jag på lite till 🙂


Belönar du barnen lika rikligt som du belönar hunden?

I går var jag och firade Anders Bagge 50 årsdag. Och som vanligt när jag träffar mycket nya människor så blir det många frågor om hund, vilket är trevlig.
Och precis som vanligt slår det mig att hundägare fokuserar väldigt mycket på belöningar. Det är i och för sig väldigt bra eftersom belöningar är bra. Men allt kan gå till överdrift.

Alldeles nyss åt vi middag här hemma.
Inte alltför sällan vill den yngsta sonen inte äta, det är tråkig mat osv… Liksom många andra föräldrar inser man fort att det inte alls handlar om tråkig mat eller att barnet är mätt. Utan det handlar om att man vill gå och leka med sin kompis istället.

Här kommer ett naturligt krav in i bilden.
Jag säger – ”Ok, strunta i att ät, men du får sitta här en stund med oss andra!”
Protester kommer, men det blir faktiskt som jag säger. Inga diskussioner, och jag ”svarar inte” på min sons protester och ibland trista ord.

Här tror jag få föräldrar skulle arbeta med belöningar. Typ, lägga upp en glass på bordet som motivation…..

Visserligen kan man ju säga att det både är krav och belöning eftersom kravet är – du får sitta här en stund – och efter det får ju barnet gå och leka igen. Men det är inte ytterligare någon belöning i fråga om leksaker eller glass.

Det finns en rad exempel på där föräldern ställer krav på sitt barn, måste ställa ett krav på sitt barn, utan att man för detta arbetar med olika typer av belöningar. Nu pratar jag vardagssituationer förstås.

Men dessa vardagssituationer finns ju även med hunden. Och just här tycker jag nog vi tänker lite för mycket belöningar istället för tvärtom en naturlig och sund kravställning.

Ex på dessa situationer kan vara

– Jag hälsar först på besök som kommer till bostaden, inte du vovve lilla (om man exempelvis har problem med hoppande eller skällande).

– Jag vill inte att du min lilla vovve äter från min tallrik då jag sitter och äter min middag.

Och så vidare.

Just det sistnämnda – hunden som vill stjäla min mat då jag äter – där kan en belöning i form av en godis till och med skapa mer tiggande.
Detta eftersom, vad ska du belöna?
Ska jag belöna hunden bara för att den tigger men inte stjäl min mat? Nä, det vill jag ju inte eftersom det kan vara jobbigt i sig att hunden sitter bredvid mig och dreglar.
Ska jag belöna då hunden lämnar bordet för att gå och lägga sig? Nä, det vill jag ju inte eftersom hunden då trots allt får fördel i att visa intresse för min mat…. osv.

Jag tycker verkligen det är jätteviktigt med belöningar.
Men för att dessa ska göra någon nytta – alltså förstärka ett beteende – då måste det man belönar vara just ett beteende. Dessutom är en belöning i form av leksak eller boll bara givande då hunden gör något som inte är naturligt för en hund att göra i denna situation!

Alltså, hunden vill ha min mat. Jag avvisar hunden – Detta är fullkomligt naturligt för hunden att göra (gå därifrån), så en belöning är onödig och kan till och med skapa otydlighet mot hunden.
Men om hunden vill ha min mat, och då passar jag på att försöka lära den gå på lina. Då kan det vara alldeles utmärkt att belöna hunden med min mat eller med en godis om hunden går på linan.
Det sistnämnda beror på att ”gå på lina” inte är naturligt för en hund att göra.


Min historia – Vilken hundresa!

4 kommentarer till Min historia – Vilken hundresa!

Min träningskompis – Bagge och jag signerar autografer i Agrias monter – En fin vovve – en fin vovve till – jag och en fin vovve – en gammal hundkompis 🙂

 

Jag blir både rörd och lycklig över min hundresa.

Ett av mina absolut tidigaste minnen är familjens blandrashund ”Gissa”. Jag minns precis, jag var 4 år, när mamma bar fram mig till valplådan hos uppfödaren och när vi tog valpen med oss hem. Vi hade redan då en äldre schäfertik i familjen.
Min uppväxt minns jag som extremt lycklig, och med ”Gissa” bredvid mig mer eller mindre jämnt. Hon var min bästa vän.
En dag då jag kom hem från skolan, årskurs 8a om jag inte minns fel, så var hon inte ute på tomten. Jag klev in i bostaden och de enda hundarna som mötte mig då var min systers schäferhund Tazzo, och sedan något år tidigare mammas hund… Jag blev iskall i magen och sprang in till mamma. Mamma förklarade lugnt och sakligt att ”Gissa” inte lever längre. ”Gissa” var gammal, och på morgonen då jag lämnade bostaden blev hon akut sjuk och mamma tog henne till veterinären där hon togs bort direkt.
Jag blev helt förstörd och grät i dagar. Hela mitt liv (kändes det som) hade jag haft ”Gissa” vid min sida. Hon var min bästa vän och jag minns henne än idag som den finaste hunden i världen.

Efter årskurs 9 började jag att arbeta. Jag hade alldeles för dåliga betyg för att studera vidare. Vid min första eller andra lön köpte jag min egna första hund. En schäferhane vid namn ”Iwan”. Han var inget bra exemplar av rasen schäfer men jag kämpade på så gott jag kunde nere på brukshundsklubben. Jag lyckades få honom uppflyttad till lägre klass, samt gjorde lydnadsklass 1 med honom.
På en hundutställning uppe i Östhammar fick jag prata med ”schäferlegendaren” Bo Nyman för första gången. Bosse var inte bara polishundförare och utbildningsledare för Sthlmspolisens hundförare, han var också kanske genom tiderna Sveriges främsta schäferuppfödare och domare. Kanske till och med världens bästa. I alla fall om man värderar hans kunskap om schäfer.
Bosse tog mig under sina vingar, och han blev som en andra pappa för mig, vilket varade ända fram till hans död.
Det blev fler hundar. Inte bara som jag ägde, utan också hundar som jag utbildade mot betalning i framförallt spår, lydnad, och skydd.
1999 nådde jag till toppen av min tävlingskarriär med en hund som Bosse och jag delägde. Jag tog mig med i landslaget och kunde tävla VM för schäferhundar samma år som schäferrasen fyllde 100 år.
1996 utbildade jag mig till skyddsfigurant, och 1998 till domare i IPO.
I samma tid började jag arbeta åt Polishögskolan och senare Rikskriminalpolisen. Jag arbetade där i cirka sex år och utbildade nya polishundförare, samt fortbildade polisens egna instruktörer.
Som en naturlig del i utvecklingen blev jag 2005 FCI utställningsdomare för schäferhundar. Bosse fick tyvärr aldrig se mig döma utställning. Han dog alldeles för tidigt året innan.
Jag har fått sett stora delar av världen tack vare mina hundar och mitt hundengagemang. Jag har utbildat i Singapore, i Mexico. Varit utomlands och dömt i Japan, Ryssland och en hel del andra länder. Tyskland var en period mitt andra hem. Och var mycket nära att bli mitt enda hem under en period.

Min ex fru, mamman till min underbara två grabbar träffade jag på en hundtävling och vi levde tillsammans i mer än tio år innan vi gick skilda vägar.
Mitt nuvarande arbete med hund – teve, radio, podd, blogg, böcker med mera – det har jag förmodligen att först tacka ”Gissa” och mina underbara föräldrar för. På senare tid Bosse Nyman och hans underbara och minst lika duktiga fru Irene Nyman. Irene och jag umgås fortfarande tätt, och det är henne jag ringer än idag då jag”kör fast” i ämnet hund. Irene är som min andra mamma.

Hela mitt liv har jag att tacka hundarna för, och jag är så tacksam. Att som barn få växa upp med hundar är den mest perfekta uppväxten man kan få. Att få kunskap av hundar som man kan använda i en mängd icke hundrelaterade saker är också ovärdeligt.

Så…. tack alla hundar, alla hundägare för allt ni lär mig varje dag. Jag är så tacksam.
Och funderar du som förälder på att skaffa en hund tillsammans med barnen – Tveka inte!
Och funderar du på att skaffa en hund – Tveka inte!

Jag kan inte ens se var mitt liv skulle vara idag om jag inte levt tillsammans med hundar.

Nu kör vi… jag har inte ens kommit halvvägs då det gäller hund! 🙂