I huvudet på Sigge

Det känns nästan som det var i ett annat liv för det är länge sedan nu. Jag var fem år när husse kom och räddade mig från slakthuset i Frankrike. Det var 2005 så vi har hängt ihop rätt länge jag och husse. Man kan säga att vi känner varandra väl. Jag måste säga att husse har tagit sig bra. I början var han rätt hopplös på att köra så jag fick styra upp det hela och hjälpa honom. Men de senaste åren har han verkligen snäppt upp sig vilket är skönt för mig för nu har jag ju Mambo bredvid mig som jag måste ha koll på. Dessa överambitiösa ungdomar! Jag måste vakta honom hela tiden och se till så han gör det han ska så husse är på bra humör. Men jag menar, hur svårt ska det va? Alla vet ju att det ska vara vitt till vänster, rött till höger och att "D" kommer efter "C". Eller ja, tydligen inte alla. Det är tur att husse har mig längst fram så jag kan styra upp det hela.Det är samma när vi åker lastbil, jag är den som får stå och hålla koll på ungdomen så alla får en trevlig resa. Stella däremot, hon är bra. Stella och jag brukar dela hage, så skönt för hon låter mig få vara ifred. Nackdelen är att hon försöker roffa åt sig så mycket hö men jag brukar jaga henne lite vilket ju också är positivt för att minska omfånget på hennes rumpa. 😉
Nu när jag fick ordet här så måste jag bara säga att jag verkligen inte gillar när någon har hälsat på hemma hos mig när jag inte är där. Det finns en anledning till att jag bara kissar på ett ställe. Det är jätteäckligt att sova i blött och smutsigt strö! Jag brukar blänga ordentligt surt på mina slavar (som kallar sig själva för stallpersonalen) när jag kommer hem och upptäcker att de släppt in någon som kissat på fel ställe. Jag menar, vem gör så?? Det är ju jättetydligt vart toaletten är i min lägenhet. Tycker det är ohyfsat faktiskt att kissa i min säng, dra ut mat i hela lägenheten och smutsa ner vattenhinken. Jag vet att det skojas i teamet om att husse har "me-time" en gång om dagen på tävling då han dammsuger lastbilen och städar efter de andra slarvarna. Jag måste bara säga att jag förstår verkligen husse där. I min lägenhet håller jag alltid ordning och reda.
Egentligen tycker jag mest om att vara själv. Att strosa runt i skogen och lyssna på fåglarna är livet på en pinne! Ja, det och Mash! Tre gånger i veckan får vi Mash. Fyra gånger för lite enligt mig. Det är sååå gott!!! Åh, jag längtar varje gång! Men ungefär som jag tidigare fick hålla koll på husses körning så måste jag hålla koll på stallpersonalen när det gäller utdelningen av Mash. Är jag inte noga med att påminna så finns det risk att det blir bortglömt. Det gäller att hålla personalen kort så de lär sig.

Ibland har jag verkligen inte lust att bli selad. Då brukar jag titta ut genom mitt fönster och ignorera slavarnas försök att få på selen. Jag känner att mitt behov av ensamtid respekteras alldeles för dåligt.
Just det! Springa fort är också kul. Åh, att känna vinden i manen och bara sträcka ut benen i full fart, det är härligt det! Därför är det väldigt irriterande måste jag säga att husse har kommit på den otroligt korkade idén (briljant tycker tydligen han) att jag ska springa sakta, sakta. Jag ska visst bli mer självbärig. Så himla dumt, jag menar jag bär ju redan mig själv på mina fyra ben. Men jag har genomskådat systemet! Jag vet när det är dags för den tråkiga och jobbiga träningen för då tar stallpersonalen fram enbetsvagnen. Jag brukar låtsas att den är på tok för tung och vägra gå av stallplanen så då kliver människan som ska plåga mig av och går bredvid fram till nerförsbacken. Hahaha, så himla lättlurad! Sånt där dessyrtrams det får resten av spannet hålla på med så ser jag till att det går undan i maraton. 
Snart tävlingsdags igen, tydligen ska vi resa på natten den här gången, det är visst för varmt på dagen. Inte mig emot, förhoppningsvis sover ynglingen bredvid så jag får en lugn resa, gillar inte alls att han ska hålla på och snacka en massa och smaka min mat hela tiden. Får jag bara vara ifred så kan jag fortsätta smida mina planer för hur jag ska lura mina slavar så jag slipper den tråkiga träningen helt när vi kommer hem igen. Tills vidare kan du följa mig och mina undersåtar på Facebook och Instagram. Team Dengg heter vi där. 

Det här är egentligen hemligt men om du kan behålla en hemlis så kan jag berätta att det händer något spännande på Instagram under maratondagen. Vi hörs från Aachen! Hälsningar Sigge

– 

Tolkat av Penna

Detta inlägg är publicerat i 2017, Borgs Gård, Våra hästar. Skapa ett bokmärke

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *