En födelsedag hos veterinären (hela historien)

Igår morse väckte Kanel mig 04:35 och sa att nu är det nåt på gång. Jag gick upp och höll henne sällskap medan hon vankade fram och tillbaka i bolådan och ner till undervåningen och upp igen.
När hon vilade så passade jag på att ta en catnap för att orka hela dagen.

Omkring 12 började hon att få ordentliga värkar och låg i bolådan och krystade utan att nåt hände fram till 14. Jag ringde veterinär för att kolla vart man kunde åka om det behövdes, och rådfrågade lite vad de tyckte jag skulle göra.
Omkring 14:40 ville jag inte vänta längre utan bokade en taxi och åkte akut med Kanel till Anicura i Kumla.

Jag satt och fyllde i papper i väntrummet bakom en enorm flod av tårar, jag kände mig så ensam och så rädd för vad som skulle hända. Mycket känslor bara rann över mig efter att ha varit stark för Kanels skull sedan tidig morgon.

Vi fick komma in på ett rum och de gjorde ultraljud på henne där de såg att eventuellt var den första kattungen inte vid liv och kanske vad som stoppade upp det hela. Kanel hade även låga värden av kalk så hon fick dropp direkt och man hoppades på att det skulle sätta igång henne.

Inte långt efter droppet sattes så började hon krysta igen och kort därefter tittade första kattungen ut. Jag tog ensam beslutet att hjälpa kattungen ut baserat på det veterinären sagt att den kanske inte levde, då var det värt att dra lite medan hon krystade för att rädda de andra (jag har använt mig av denna teknik tidigare)
Och det underbara var att kattungen levde och var väldigt livsglad!! Så otroligt skönt och jag kände äntligen en lättnad.

De 3 nästkommande ungar kom med ungefär 30-40 minuters mellanrum utan problem och Kanel visade inga tecken på stress heller.
Nu frågade jag om det var möjligt att få fortsätta hemma istället, ifall det var många kvar där inne för jag hade ingen lust att sitta där in till morgonen om allt ändå går bra.
De ville ha kvar henne pga droppet och man tog röntgenbilder som visade att det var 2 bäbisar kvar så då var det inga problem att stanna och låta henne få föda dom där.

De sista två kom även dom med ca 30 minuters mellanrum och vi gjorde oss nu redo att åka hem. Då ser jag att ena kattungen ligger apatisk och är väldigt kall. Jag tar upp honom och tittar till honom och märker då att han andas ansträngt.
Jag har förlorat en kattunge på detta sett tidigare så jag kände så väl igen detta, han led. En sköterska rusade iväg med honom för att ge syrgas och efter ca 30 minuter kom hon tillbaka och sa att han inte blir bättre, snarare sämre.
Det är här mitt hjärta och min hjärna börjar samarbeta och jobba på högvarv, och jag ber genast sköterskan att direkt få låta honom somna in. Jag klarar inte av att låta honom få lida när det är så minimal till nästan ingen chans att han överlever.

Lilla ängeln fick följa med oss hem och kommer att få en speciell plats i vår trädgård så han aldrig nånsin behöver känna sig ensam <3

5 friska kattungar och en glad mamma Kanel ligger nu här i bolådan och gosar.
En jobbig dag igår, samtidigt som den var fylld av glädje och små bäbispip 🙂

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade, Uppfödning. Skapa ett bokmärke

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *