Jag har länge haft funderingen ångest + katter = sant? men jag undrar om det inte stämmer för depression också. Jag har kontakt med kattägare runtom i hela världen och nu efter många år så har jag kunnat dra en slutsats att kattägare är mer (öppna?) deprimerade/har ångest.
Min egna ångest kommer och går, det enda som är ganska stadig är min panikångest.
På sommarhalvåret är det som värst för mig och har alltid varit, då skapar jag höstkänsla inomhus med nedstängda persienner och jag i stort sett bor i soffan med täcket när jag inte jobbar.
Vid dessa perioder är jag så oändligt glad över att ha mina svansbarn, dom lägger sig på och runt mig som ett lyxigt tyngdtäcke och bara finns där för mig utan att jag bett om det.
Jag är så tacksam för dom allihop <3