Marsvinsbloggen

Det är för Amy jag gör det. För Amy och mig. Mamma Amy som säljs med den som troligen är hennes bror. Någon trodde brodern var en syster och när det blev tydligt att det inte var så var det en annan som borde brytt sig men inte gjorde det. Det är för att Amy jag bryr mig. Lilla rädda Amy som varit dräktig och ammande sedan hon var baby själv  och om hon överlever tredje dräktighet och förlossning vill jag ändra inriktning i hennes liv. Hon ska slippa mer avel och få galoppera på en gräsmatta. Ha tillgång till bra mat och få det liv en bortskämd älskling ska ha.  Då känns det bra i mig också. Gillar du det jag gör så är det kul…men det är inte därför jag gör det. Gillar du inte det jag gör, tja det berör mig inte överdrivet det heller även om jag beklagar dem som inte har förmåga att bry sig och ha empati med varelser mindre än de själva.

Ett slut är även en början. Så ser jag det. De senaste månaderna har varit turbulenta för mig och mycket har förändrats i livet det senaste året. Saker som varit självklara under lång, lång tid finns inte längre och viktiga personer, två och fyrbenta, som jag älskat bortom allt förnuft är borta.

Mitt liv går in i en ny fas, har delvis redan gjort det, och jag är lite rädd men samtidigt nyfiken.

Livet är spännande och jag gillar det för det mesta.

Vill ni läsa om mina och marsvinens öden och äventyr så tror jag ni blir besvikna nu: det kommer inte att uppstå en ny blogg som denna.

Jag kommer säkert att skriva, både på uppdrag och av egen lust och vilja men inte bara utifrån marsvinsperspektiv. Det betyder inte att jag tröttnat på marsvin, jag älskar marsvin bortom all sans och vill ha dem i mitt liv. ALLTID.

För er som vill läsa om marsvin ur ett eragonskt perspektiv rekommenderar jag främst webbsidan www.eragons.se Troligen kommer den att vara mindre styvmoderligt behandlad i framtiden 🙂

För er som gillar mitt sätt att se på saker och vill förändra verkligheten för marsvin: Jobba där du står men ägna dig inte åt halsbrytande ”räddningsaktioner” tvärs över landet. Det finns ingen hållbarhet i det i alla fall. Det är bara ett halvtaskigt plastplåster med Bamsebilder på en varig böld. Bygg nätverk, berätta för andra och gör motstånd mot dumheten. Var en del av lösningen och inte en del av problemet. Använd huvud och känslor. En vän skrev igår;

”De som bryr sig mer om hur de själva uppfattas mer än vad de åstadkommer, de Disneyfierade hjälpare  som under en ädel svepkappa gör våld på djuren för att RÄDDA undan döden.  När djuren borde räddas undan människan.”

Jag och denna vännen tänker inte samma i allt. Men vi tänker samma i tillräckligt mycket och vi respekterar varandras åsikter. Jag är glad för henne. Jag är glad för de som gör mina söndagar till mina egna och de som knappar in trista fakta i små excelrutor så att vi snart kan överblicka de senaste årens eragonsverksamhet.

Jag är ledsen och beklagar de som jag inte går i takt med, för visst hade det varit roligt om alla älskade, tyckte om, respekterade och samarbetade med varann?

Det där med respekt är svårt, men jag försöker att ha det. Dock är jag en människa med de begränsningar en människa kan ha. I den begränsningen finns att jag aldrig kommer att respektera avel av små oskyldiga djur baserat på att de ska sitta på en spånplatta med plyschtyg och kammas, sprayas eller trimmas. Då får de lobotomera mig först. Där deras utseende ska bedömas?! Jag kan inte ens betygsätta hur dumt det är. Det ligger utanför betygskalan.

När du vill hjälpa marsvin; överdriv inte och ta hjälp av dem som gått före dig. Men var för den sakens skull ändå kritisk, skeptisk, tänk själv och tänk ALLTID: om jag gör så, vad innebär det? vad händer sedan? vem påverkar det?

Idag skriver vi in de fyra sista djuren ”utifrån” och sedan kommer vi bara att recycla de djur som en gång skrivits in som omplaceringar i Eragonsverksamheten.

För allting hänger ihop och allting har en ände.

Vegankorven har två.

Kram till er som är snälla och ett fantastiskt nytt 2014

// Irene Vegankorven Ljunggren

Sheldon, lillkillen. Han väger bara lite drygt 100 gram, borde vägt mer. Nu ökar han snabbt men eftersom både mamma Amy och syskonen ligger lite efter så tar det lite extra tid.

Jag är glad för att jag fått se hela processen med Big Bang gänget genom J:s ögon, det är så jag inser hur mycket av hur och vad vi gör i dessa sammanhang som numer är självklart – för mig men inte för alla andra. Genom nybörjarens ögon ser man sina egna framsteg.

Jag förstår varför jag ”lost my mind but found my soul” då för många år sedan. Jag såg resterna efter uppfödning och utställning som satt staplade i gamla minkburar hemma hos en kvinna med ADHD. Hon ville bli viktig uppfödare och istället fick hon bli avdumpningstation för de andras uppfödarambitioner. Hennes förmåga att neka när de andra i föreningen ville bli av med avelsskräp var obefintlig.

Jag såg uppfödaren till en stor zooaffär i ett av Göteborgs största och äldsta köpcentra. Jag hade själv köpt djur där och sökte bakåt och fann den typ av penninghungriga verksamhet som inte skyr några medel. Uppfödaren gjorde fler av allt, marsvin, hamstrar, råttor, möss, fåglar, hundar…

Alla honor av alla arter satt konstant med hane och de djur jag hämtade var inte delade från hanen trots att min hämtning var planerad sedan länge, hon skulle sluta föda upp just marsvin. Det barnet som den ena honan fått bara ett par dagar tidigare följde också med.

De uppfödare till zooaffärer som jag haft kontakt med sedan dess har bara sett ännu värre ut. Det var nog tur att jag inte visste det då, livet har gett mig precis vad jag orkat med. Dock har det varit på gränsen och när jag var hos en zooaffärsuppfödare i Karlstadtrakten satt jag tyst, chockad i över en timme när vi åkte därifrån, min kompis som istället reagerade med febril aktivitet på det vi såg, blev riktigt orolig för mig. Det är relativt ovanligt att jag blir tyst.

Efter sådana upplevelser väger det lätt att någon lämnar fb-gruppen i ilska när de lättvindigt handlar marsvin i zooaffär och tycker att jag ska ha förståelse för att de har långt att ta sig till andra alternativ.

Jag tänker på mamman i familjen där Big Bang familjen bodde…hon vill skydda sina barn men hon gör det omöjligt för mamma Amy att göra detsamma. Hon vill ge sina barn mat, men gör det omöjligt för Amy och Raj att göra detsamma. Både föräldrarna och barnen är undernärda. Varför skaffar man djur för att behandla dem illa?

De har behandlats för ohyra och klor och päls är klippta. De verkar ok även om mamma Amy är hjärtskärande stressad. De har installerats i jourhem hos Marie som börjar bli rutinerad i den rollen. De kullar med bebisar som troligen finns i mamma Amy och dottern Bernadette kommer ju inte förrän om flera månader så nu ska de bli trygga, så trygga det går. Vi kastrerar nog Raj så snart vi kan efter helgerna så att han får fortsätta att vara sin familjs trygghet, det kändes inte alls bra att dela dem. Just nu sitter han i sällskap med resultatet av en annan vårdslös uppfödning och mer om det kan ni läsa på eragonssidan så småningom.

Imorgon postar jag mitt sista inlägg på bloggen och sedan kommer jag troligen inte att skriva så mycket på ett slag, jag vill smaka på friheten 🙂

Första barnet, född i augusti och i brist på ett riktigt datum så har hon fått den 8 augusti.

J berättar vidare;

Så vad har jag nu lärt mig av detta?

Jo, att det finns fantastiska människor som verkligen brinner för marsvin och deras bästa och som är beredda att släppa allt med kort varsel och ställa upp för att hjälpa till. Jag har insett vilket otroligt kraftfullt verktyg Internet kan vara om det används på rätt sätt.

Jag har tyvärr också fått ett ganska chockartat första möte med verkligheten och hur den kan se ut för våra älskade små vänner. Och jag inser att jag bara har sett en bråkdel av vad många andra har sett, och fortfarande ser varje dag.

Jag har blivit en erfarenhet rikare när det gäller hur man kan gå tillväga och engagera sig. Jag är en person som anser mig ha baskunskaper och lite till om marsvin, men jag läser allt jag kommer över och vill fortsätta att lära mig mer. Paradoxalt nog känns det som att ju mer jag läser och lär mig, desto mer inser jag hur ”lite” jag kan och hur mycket som finns kvar att lära.

Jag tror att det är viktigt att vara ödmjuk i en aktivitet som denna och inte överskatta sin egen förmåga och kunskap. Att våga be andra om hjälp och råd och att kunna ta emot den hjälpen som erbjuds tror jag är avgörande för att en aktion som denna ska lyckas. Tack vare att vi var många som samarbetade så tror jag att dessa djur har en chans att få en riktigt ljus framtid!

PS. För er som är nyfikna på sambons namn så kan jag avslöja att det blev ett ”Big Bang Theory” tema: Pappa: Big Bang, Mamma: Amy, hona ur kull 1: Syster Yster (här bröts temat), hona ur kull 2: Penny och till sist den lille hanen ur kull 2 som fick heta Sheldon!

// J

Vi har lagt till Raj som pappans namn och Syster Yster har fått heta Bernedette för att hålla temat. // Irene

Pappa Bing Bang Raj. Ganska trygg och fick sitta med familjen ett par dagar eftersom katastrofen; dvs att mamma Amy är dräktig för tredje gången på raken och från babyålder – redan har hänt förmodligen  Sedan i går kväll sitter han med en annan kompis och hans lilla familj får klara sig utan hans stöd men tanken på att kastrera senare och sammanföra igen finns. Vi ser dessa som traumatiserade djur, och då kan deras behov av varann vara större.

Här fortsätter J:s berättelse.

Lite senare på kvällen satte jag mig vid datorn igen för att läsa på mer om sjukdomar, kolla öppettider på veterinärkliniken i Hjärup och se vad jag kunde få för stöd från Facebook-gruppen. Jag hade ju inte hela lösningen klar med nya hem när jag tog beslutet att hämta djuren. Men till slut blev allt bara för mycket och det slutade med att jag satt och storgrät någonstans kring midnatt. Det var väl en kombination av alla intryck, ansvaret jag hade tagit på mig, oron för eventuella sjukdomar som kunde smitta mellan djuren och tankar kring framtiden för dessa stackars marsvin. Jag visste varken ut eller in.

Men jag fick fantastiskt stöd genom Facebookgruppen och innan jag gick och la mig visste jag att Irene skulle ringa nästa dag och hjälpa mig att lägga upp en strategi. Denna visshet gjorde att jag fick några timmars sömn under natten.

 Jag var uppe med tuppen nästa dag och tittade till djuren. De hade ätit upp alla grönsaker sedan kvällen innan och de kastade sig över frukosten. Det var inget fel på aptiten i alla fall! Tidigt på morgonen fick jag kontakt med Irene och vi pratade om olika lösningar för djuren. Eftersom vi inte hade tänkt behålla några djur i vårt hem beslöt vi att hela gruppen skulle transporteras upp till Göteborg helst samma dag om det gick att lösa.

Irene satte igång att försöka skapa en transportkedja och jag satt i princip klistrad vid datorn hela dagen för att inte missa något. Jag ringde sambon på jobbet och berättade vad som var på gång och att djuren antagligen inte skulle vara kvar hos oss när han kom hem från jobbet. Han tyckte att det lät bra, djurens bästa i första hand, och han hade ändå inte hunnit fästa sig så mycket vid dem ännu.

Jag måste bara inflika att under den korta tid som djuren var hos oss engagerade han sig helhjärtat och han gav alla djuren ett namn, även om vi inte skulle behålla dem. Han upphör aldrig att förvåna mig! Vid halvtvåtiden på eftermiddagen föll sista pusselbiten på plats i transportkedjan och jag packade in den lilla marsvinsfamiljen i bilen och körde den första delsträckan. Väl hemma igen två timmar senare stöp jag i säng och somnade. Och jag sov gott!

Fjärde och sista delen från J kommer i eftermiddag.

Amy. Har hon tur väntar hon inte fler. Tyvärr brukar de göra det men nu får vi göra det bästa av situationen.

Gårdagens berättelse från J fortsätter

Jag fick mer och mer ångest ju längre in i telefonsamtalet vi kom. Jag kände väldigt starkt att jag måste göra något och på stående fot bestämde jag mig för att hämta alla marsvinen, att hämta en och lämna kvar resten skulle vara helt meningslöst. Vi kom överens om att hämtningen skulle ske nästa dag. Så fort vi lagt på gick jag ut i Facebookgruppen för att få hjälp att lägga upp en strategi för att hitta nya permanenta hem. Jag fick snabbt flera olika erbjudanden om både praktisk och ekonomisk hjälp.

Nu återstod bara att berätta för sambon… Jag måste säga att han tog det bra. Han förstod att detta var viktigt för mig och att det handlade om en kortare tid och att det fanns mer hjälp att få via Eragons. Vi var inte ensamma i detta. Det ska sägas att han är en mycket hängiven husse som är otroligt fäst vid våra fyra ögonstenar. Det pussas och gullas och kelas varje dag och det finns inget han inte skulle göra för dem. Men ungefär där går gränsen för hans engagemang. Men han beslutade sig för att hjälpa till att hämta dessa djur och för det är jag honom evigt tacksam.

 Nästa dag körde vi iväg för att hämta marsvinen. Vi kom till ett stort lantbruk och när vi knackade på öppnade en mamma med ett barn på höften. Vi klev rakt in i ett kaos! Tre uppspelta barn, en skällande lösspringande hund och en katt, allt i en enda röra i hallen! Och mitt i allt detta stod buren med marsvinen. Vi hälsade och jag började ställa frågor om födelsedatum och sjukdomshistoria för djuren. Samtidigt som jag och mamman försöker ha en konversation springer det yngsta barnet i blöja och slår på buren, kastar sina leksaksbilar mot den och försöker klättra in i den. Det lite äldre barnet öppnar locket och lyfter undan huset och marsvinen börjar springa runt i vild panik. Barnet börjar jaga dem runt i buren med händerna och fångar dem med ett hårt grepp om magen och börjar dela ut dem kors och tvärs till alla som står i hallen. Under tiden springer hunden runt benen på oss och skäller.

Plötsligt börjar barnen berätta om hur det gick till när hunden råkade äta upp deras kaninungar… Jag och sambon bytte en blick som sa mer än tusen ord! Jag avslutade affären med mamman och han såg till att djuren kom helskinnade ner i buren samtidigt som han distraherade det yngsta barnet från att slå eller kasta fler saker mot buren. Mamman skojade om att hennes barn hade kastat in allt möjligt i buren, så djuren var minsann allätare. Om vi ville kunde vi få det yngsta barnet med på köpet! När vi stod och lastade in buren i bagageutrymmet kom mamman och den äldsta dottern ut på trappan. De ville att vi skulle höra av oss och skicka bilder om vi fick fler kullar på djuren. Jag nickade och log och sa något trevligt men egentligen ville jag bara skrika rakt ut!

På vägen hem pratade jag konstant, det var väl ett sätt att smälta alla hemska intryck. Min sambo satt i princip knäpptyst hela vägen. På vägen hem hämtade vi upp en marsvinskunnig vän till oss som har erfarenhet av honor med kullar. När vi kom hem till oss och hade satt buren i hallen tog vi ut marsvinen en i taget och kollade igenom hud och päls, ögon, öron, tassar, klor och kön. Vi vägde alla och antecknade vikterna. Resultatet var nedslående! Riktigt sorgligt!

Kontrasten mellan våra fyra friska honor med glansig päls och muskler och hull och dessa små magra och smutsiga djur blev väldigt tydlig. Jag kunde känna skuldrorna direkt under skinnet på mamman och hon hade en stor kal fläck på ryggen som jag blev mycket bekymrad över. Vi klippte ner pälsen på alla de vuxna djuren direkt. Det var så mycket fastklibbad avföring och stora tovor och det kändes som ett relativt enkelt ingrepp. Efteråt bjöd vi på en buffé av hö, paprika och gurka och sedan lämnade vi dem ifred för att inte stressa dem i onödan.

Fortsätter imorgon.

Idag lämnar jag ordet till en tjej som häromdagen gjorde den erfarenhet som många av oss som bryr oss om marsvin gjort. De är ett slit och slängdjur och det är jobbigt att se det. Jag publicerar J:s text i sin helhet, den är lång så jag delar upp den. Nästa del kommer imorgon; lördag den 28 december.

Den lilla honan. Har redan ett hem men ska ju inte flytta ännu.

Jag heter J är relativt ny medlem i Eragons Facebookgrupp.

 I slutet av december 2013 hjälpte jag och min sambo till med att omplacera en marsvinsfamilj som annonserades ut via Blocket. Jag har blivit tillfrågad om att skriva ned och dela med mig av de erfarenheter jag har fått i samband med detta, så här kommer min berättelse.

 Allt började en helt vanlig kväll hemma i tv-soffan. Marsvinen mumsade på hö. Jag låg i soffan med laptopen på magen och slösurfade, kikade runt lite på olika marsvinssidor och hamnade till slut på Blocket. En annons om ett ensamt marsvin fångade mitt intresse. ”Vårt kära marsvin bortskänkes till första bästa… På grund av allergi!” Jag har aldrig tidigare kommit i kontakt med en annons där man i klartext skriver att man är beredd att skänka till första bästa, nog för att man kan läsa ut det mellan raderna ibland, men det här kändes magstarkt. Jag visade min sambo, och vi pratade lite kring annonsen och hur fruktansvärt det är för många djur och sedan slog han ihop min laptop.

 Det är inte första gången vi diskuterar djur och djurhållning. Under de fyra år som vi har varit tillsammans har han sett mig bryta ihop över tidningsartiklar, tv-program, Blocketannonser och efter besök på olika djurparker. Jag förstår att djur föds upp för olika syften och att man inte kan rädda alla, men ibland är det precis som om jag inte har något filter mot omvärlden och då går allt elände rakt in i hjärtat. Sambon har hjälpt mig att hitta strategier för att skärma av och ett sätt är att fokusera på våra egna fyra marsvinshonor. Hans filosofi är att ingen kan göra allt men alla kan göra något, och det vi framförallt kan göra är att se till att våra egna djur har det så bra som det bara går.

 Jag har som sagt blivit bättre på att skaka av mig och gå vidare men den här annonsen ville inte släppa taget. Nästa dag såg jag ett inlägg i Facebookgruppen om exakt samma annons och det visade sig att många fler än jag hade reagerat på den nonchalanta formuleringen. Jag bestämde mig dels för att anmäla annonsen och dels för att skriva ett vänligt mejl till ägaren och fråga om marsvinskillen fanns kvar. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på saken eftersom det var dagen före Julafton och alla tankar drunknade i julförberedelser. På julaftonsmorgon då jag åt frukost såg att jag hade fått svar på mejlet. Marsvinet fanns kvar! Hjärtat hoppade över ett slag och jag kände hur jag började skaka i hela kroppen. Vad skulle jag göra nu? Vad kan man göra på Julafton? Jag bestämde mig för att ringa upp ägaren och bilda mig en uppfattning om situationen.

 Det blev ett minst sagt omtumlande telefonsamtal! Ägaren varvade prat om marsvinskillen med prat om sin allergi, sedan berättade hon att de bodde på lantgård med både kor, hundar och katter och i nästa andetag att det fanns fler marsvin som hon inte visste vad hon skulle göra med. Det fanns alltså inte bara ett marsvin utan fem! Det var svårt att hänga med och hitta en röd tråd men efter ungefär en kvart började jag kunna sortera i ordflödet och se ett sammanhang. Familjen hade köpt två marsvin av en kompis som hade fått en kull. De trodde att de hade köpt två honor, men det visade sig vara en hona och en hane. Hon berättade att marsvinen hade bott ute under sommaren och att de ”hade släppt ut två på grönbete men när de skulle ta in dem för hösten så var de tre”!

Trots detta fick marsvinen fortsätta att bo tillsammans som en familj i samma bur. De verkade inte ha tänkt så mycket mer på detta förrän de såg två små ungar i buren för ungefär två veckor sedan. Då tog de beslutet att försöka göra sig av med hanen och la ut en annons, men de lät honom fortfarande gå kvar i buren med de andra. De andra fyra tänkte de behålla så länge, trots att de var allergiska.

Imorgon kommer fortsättningen.

Fina Tofflan. Fotot är taget av Therese som bara hade Tofflan i ett par månader.

R I P fina Torsten. Tofflan är tillbaka i Bohus.

Teambildning.

Så sorgligt. Men tack vare att Therese brydde sig fick han några fina månader med Tofflan.

Torsten blev ensam och Therese sökte en jämngammal kompis, det var i början av september 2013 och Tofflan var den som stämde bäst. Therese var tydlig med att hon ville låna under en tid och även om det blev kortare än vi trodde så är jag så glad att hon gjorde sig besväret. Tror inte Tofflan direkt misstyckte heller, hon har haft det fint och är GANSKA ok med att vara tillbaks.

Det där med Tofflans ålder är väl inte så säkert…hon hittades dumpad 2010 och kom då till Marsvinshjälpen. Var sedan utadopterad i ett hem och kom tillbaks dit. Sedan har Tofflan suttit en tid i omplacering och när en grupp marsvin skulle från Marsvinshjälpen till Eragons i Göteborg var hon en av dem. Det var den 23 juli i somras som transporten gick till Bohus.

Men tillbaka i Bohus  undrar Tofflan; vad det är för dumheter; så här såg det väl inte ut??! Det är nåt vagt bekant över matleverantören och de andra marsvinen känner hon men var katten är gräsmattan, varför finns det ingen gräsmatta. Dessutom är flocken tyknare än hon minns dem.

Eventuellt kan det ha något att göra med att Tofflan brunstade när hon kom och försökte para och dominera ALLA, inklusive Selgrisen. Han surade ihop och jagade henne en bit. Då upptäckte hon att det fanns ett annat Place..tvärs över tröskeln, en matta och där finns både en mjuk filt, hö och vatten. Tills vidare är detta mitt Place, säger Tofflan. De mer nyfikna; Camille, Skruttan, Tanja och Poppy hälsar på. Men de är fridsamma och Tofflans brunst har redan lugnat sig. Det blir bra nu.

Mea till höger och den ljusgule med vit bläs bakom är hennes ende son. Man ser hur tunnhon är.

Var på biopremiär ikväll. Glamorösa Bio Trappan i metropolen Kungälv, samma biograf som jag såg Hajen på för många, många år sedan. Jag vet inte exakt vilket år men eftersom den hade premiär 1975 och hade femtonårsgräns så antar jag att det var 1978 eller 1979…då tog det tid innan filmerna kom ut i småstäderna, om de kom alls. Skulle inte säga att det var som igår men det känns sannerligen inte SÅ längesedan. Över trettio år?! Tiden flyger.

Jag läste Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann 2009 när den kom, och älskade den. Filmen var rolig men…det blir aldrig lika bra som boken, så är det bara. Jag tycker att allt nuförtiden handlar för mycket om snabba klipp, explosioner, högt ljud och småäckliga effekter. Bara för att man kan.

Less is more säger jag bara. Tittade på både ”Kan du vissla Johanna” och Karl-Bertil igår och vet precis vad jag gillar. Eftertänksamhet, ställtid och finurlighet. Älskar när man kan filmer år efter år och fortfarande uppskatta lågmäld humor och försiktig. Blir mer och mer matt på allt som är ” in your face” och förknippar det enormt med USA medan engelsmännens lugna mördande tar ihjäl minst lika många och lika effektivt men utan flåsande dramatik.

Var ner till smågrisarna på Nansen och de gillade påfyllningen :)Ytterligare ett pojkpar kom in för pensionat, gamla bekanta Teo & Tufs som importerades 2010 från Skåne av Anna. Det var en hel familj, och flera kullar på varann vars barn fått så dålig tillväxt i magen att de var dvärgväxta och efter bara några veckor i omplaceringen dog de.

Teo & Tufs är de äldsta syskonen från familjen och har klarat sig fint; de hette Rutger och Houdini från början eftersom lille mörke Houdine gjorde en rymning i jourhemmet hos Anna.

Det finns smått i omplaceringen igen, tre pojkar födda av mammor som bara är ett par månader äldre än sin avkomma. Det är trist men vi får göra det bästa av situationen. Tyvärr är det samma uppfödare som jag berättade om i somras som varit framme. Jag önskar verkligen att man kollar när man köper av uppfödare. Vet uppfödaren någonting om djuren? Hur länge har hen fött upp? Är det ordning på papper och annat? Acceptera inte ett köp av ett barn som kallar sig uppfödare, priserna är ofta samma men om du lägger tid på att leta rätt på en seriös ökar chansen att det blir bättre. Bara under hösten har omplaceringen haft kontakt med marsvinsägare som:

1. Köpte två väldigt små honor av uppfödare i Rävlanda. Var troligen under åtta veckor. Natten efter köpet dör den ena. Flera veckor senare träffar jag den överlevande, den är helt bar på magen (tydligt tecken på skabb) mager och bara väger 240 gram. Borde vid den åldern (närmare tre månader) vägt det dubbla. Fick aldrig papper eller födelsedatum trots flera påstötningar. Detta behövs för försäkring även om försäkringsbolaget accepterar år och månad också.

2. Köpte två åttaveckors honor av uppfödare i Munkedal, efter några veckor var det sju marsvin i buren. När köparen ringde uppfödaren tyckte hen att det var en bra sak; ”barnen kunde ju sälja ungarna” och ”tjäna lite pengar”.

3. Köpte två åttaveckors honor av uppfödare i Munkedal, efter några veckor var det fem marsvin i buren. Jag uppmanade denna ägare att anmäla uppfödaren, eftersom hen tydligen satt den här hanteringen i system. Uppfödaren har uppenbarligen inte koll på separeringarna vid könsmognad. Verkar heller inte ha insikt i att det är en viktig sak för de unga honornas utveckling att få växa klart innan de små kropparna belastas med en dräktighet som varar längre tid än deras sammanlagda livslängd. Kunskapsnivån och empatin med dessa små krakar är pinsamt dålig.

Det är dessa små killar som finns i omplaceringen just nu, de kommer att få var sin stor pappa Baloo som ska lära dem allt de kan. Förhoppningsvis växer mammorna till efter att de delas från sina barn, just nu är, särskilt den ena väldigt tunn. De slutar växa under dräktighet och digivning. I bästa fall kommer de igång sedan men inte alltid.

Det fungerar inte så bra med bilderna numer. Jag felsöker inte; det är helger och bara några få dagar kvar innan jag slutar blogga. Bilderna visar hursomhelst den sistnämnda familjen i texten. Vi passar hela familjen eftersom deras människor skulle resa bort. Vi ska dessutom ta hand om omplaceringen av småpojkarna och Terje får följa med dem hem. Earl som är storpappa i familjen just nu får passa killarna första tiden innan de får flytta ihop med Ceasar och Kanel.

Kenzo & Abbe 2008

Idag är det julafton och min vana trogen vaknar jag jättetidigt när jag inte behöver. Klockan är åtta och jag har redan bälgat i mig en halv kanna kaffe, mandelmjölk och ett grönt äpple. Äpplet i gemenskap med en mycket irriterad flock, som jag försökte få att flytta sig EN meter med hjälp av äpplemuta för att deras bur skulle röjas. Hur tror ni det gick?

Kenzo, Kafka, Aragon & Abbe 2007

Fegisarna skriker och hojtar, sträcker sig och försöker nå äpplebitarna men bara tre går och äter. Ester (som jag bär över, min gamtant) orädda Musse och Lola. De andra står bara och gapar att de vill ha. De ska bara ha och HA. Gå och hämta då, sa jag och fyllde på mitt kaffe. De står fortfarande och sträcker sig och gapar. För går de över tröskels så kommer någon att äta upp dem. För det brukar hända :/

Franz & Abbe 2006

Äpplet kändes fräscht efter gårdagskvällen när jag och Jasmine frossade i nygjorda k*ttbullar och rödbetssallad klockan elva på kvällen. Vi handlade och lämnade julklapp till Maria som bor på andra sidan stan. Trots trängselskatt var Göteborg som en vägg igår. Alla skulle handla sista dagen. Så vi bestämde oss för att handla klockan 21 eftersom Coop stänger 22. Det gick fint. Supersmaskigt och extra gott var mackan sent på kvällen, egentligen ska man inte men…  🙂

Zorro, älskade Zorro

Mannen har lagat hela julmaten från Gröna Kassen, allt är klart. Han har arbetat hela dagen med det.

Under ett par år har jag funderat på grisar. En vän till mig hade en minigris och jag var helt betagen av denna varelse.

Gyller 2006

När Zorro dog ville jag aldrig mer skaffa en annan hund och samtidigt längtar jag efter en. Maxi är en hund, absolut, men när det regnar vill han inte gå ut. När det är kallt vill han inte gå ut. När jag ändå tar ut han fryser han och bara vill gå hem. Vi bor i Sverige.  Alltid när jag tittar runt, märker jag samma sak, jag letar efter Zorro och tyvärr finns han inte mer.

Då har tankarna allt mer gått över till den där lille grisen som kompisen hade. Kanske ska jag uppleva nåt annat. Samtidigt vill jag inte köpa en kulting…precis som det finns hemlösa hästar, hundar, katter och marsvin och djur av alla de slag, så finns det säkert en liten gris också. Så numer är mina ögon öppna för grisar, på ytterligare ett sätt. Under tiden mina ögon är känsliga för gris så avvaktar jag.

När Zelda och Brötnos bodde på gräsmattan på Nansensgatan under några månader minskade det inte direkt mitt intresse för grisar, tiden med dem var en mycket själfull upplevels. Tyvärr lever de inte längre. Vi bad att få ta dem ytterligare en vinter men blev erbjudna små istället, först utan förklaring. Till slut kom förklaringen per sms och orsaken var att han inte vågade säga som det var.

Men nu vet jag, mina vänner Zelda och Brötnos är borta och jag saknar dem. Jag vill nog ha en gris. För de är snälla, smarta, rumsrena utan problem och kan gå fritt härhemma.

Ha en riktigt fin julafton, skriver säkert ett par rader imorgon också.

God Jul!

Adaälsklingen <3

http://www.humlansmarsvin.se/marsvin/om_marsvin/anatomi.html

Syn

Marsvinet har relativt stora ögon som är placerade på vad sida av huvudet. Marsvinet har ett brett synfält, som gör det möjligt för dem att upptäcka faror som kommer såväl uppifrån, bakifrån, från sidorna eller från marken. Däremot kan det inte se rakt framåt, t.ex. vad det äter. Marsvinets synförmåga är inte jättebra, men de kan se rörliga föremål såväl som färger. Hur pass långt de ser är svårt att säga.

Hörsel

Marsvinets hörselförmåga är väldigt bra, de kan bl.a. höra frekvenser som det mänskliga örat inte kan. Man märker att de använder sig mycket av sin hörsel i sin kommunikation med andra marsvin, och med människor. De har väldigt många läten för sig, och reagerar starkt när andra marsvin låter. Jag har provat att spela upp marsvinsljud från internet för mina marsvin -och fått starka reaktioner! De liksom stelar till, sitter alldeles stilla och undrar vem det är som låter. De lär sig också fort att förknippa olika ljud med mat, ex. prasslande plastpåsar, potatisskalaren, när kniven skär mot skärbrädan, kylskåpsdörren etc.

Lukt

Marsvinets luktsinne är mycket välutvecklat. Det kan exempelvis känna på lukten om ett marsvin tillhör flocken eller inte. Om man exempelvis badar sitt marsvin, undersöks det noga utav burkompisarna efterråt. Såhär brukar han/hon ju inte lukta! De undersöker mycket med hjälp av lukten. Viss mat smakar de inte ens på när de känt lukten av den.

Smak

Smak är nära sammanlänkat med lukten, men det är okänt hurpass väl marsvinet uppfattar olika smaker. Smak innefattar sött, surt, salt och beskt. Och visst ser jag hur mina marsvin reagerar då de t.ex. får smaka på en sur apelsin –de gör i princip en sur grimas. Så visst uppfattar de smak. Lukt däremot, är ju det som vi tänker på när vi menar smak, alltså ex. smaken av apelsin, choklad eller vad det nu kan vara. Prova själv att hålla för näsan när du äter, så känner du att det enda du upplever är surt, sött, salt och beskt –medan själva ”smaken” (lukten) går förlorad.

Känsel

Känseln är ett viktigt sinne för Marsvin. De har morrhår som runt ögonen, munnen och näsborrarna, som är väldigt känsliga och hjälper marsvinet att orientera sig i mörker. Eftersom marsvinet inte kan se vad det äter, är känseln och lukten mycket viktiga för marsvinet när det ska äta.

http://www.humlansmarsvin.se/marsvin/om_marsvin/anatomi.html