Med risk för att sticka ut hakan..

Foto: Emmely Persson

Jag tänker alltid såhär när jag publicerar något på sociala medier eller om jag skrivit en text på bloggen. Det här är glasklart, detta kan väl ingen missförstå? För att vara på den säkra sidan skickar ja också länken till eller videon till minst två av mina vänner innan något publiceras. Är det okej? Inget man reagerar på? Efter tummen upp från mina vänner publicerar jag, och ja alla ni som tycker jag tittar på telefon, ja det gör jag! Livrädd för att nån ska ha sett saker ur en helt annan synvinkel och tar sig chansen att döma. Mitt konstanta mobilbehov handlar inte om att jaga likes, det klarar jag mig faktiskt utan. Men det är att släppa kontrollen och missa de elaka sakerna någon skriver om mig eller mina hästar och min ridning utan att jag kan försvara mig. Jag känner att jag måste vara ON för att jag helt enkelt inte litar på vad som kan hända när jag publicerar.

Jag såg idag ett inlägg från en svensk tidning som refererar om något som en tysk tidning skrivit. Någon är misstänkt för något, en film ska utredas, det finns ingen film i inlägget. Kommenterarna rasar in, självklar är det så, alla fördömer, utan att ha sett filmen utan att veta.

Om man är misstänk, är man då skyldig? Svensk lag säger att man är fri tills man är dömd. Det hade ju varit härligt om det hade varit så som människor resonerar innan man kommenterar. Men när det gäller sociala medier känns det som att varje människa tar lagen i egna händer, och här dömer vi utan kunskap eller bevis. Gärna när någon annan tycker att någon gör fel, då är vi jäkligt snabba på att haka på. Det verkar så lätt att döma, eller förstöra.

Jag mår lite illa av klimatet, du kan vara stjärna idag, djävulen imorgon, det finns ingen lag eller utredning som bestämmer utan det sitter anonyma människor bakom en skärm och får andra människor att må dåligt.

Man måste ta ett steg tillbaka ibland och uppskatta verkligheten och uppskatta fördelarna med att vara online och dela med dig av allt. Det är fantastiskt att så många människor idag bjuder med sig av så stora delar av sitt liv. Helt underbart, det känns familjärt och att man kommer mycket närmare många människor man annars skulle gjort.

Jag tycker detta borde respekteras lite mer, blir man inbjuden i någons vardagsrum, även om det är på instagram, så borde man visa respekt. Man borde uppskatta att den här personen delar med sig av sitt liv och sin träning.

Tillbaka till filmklippet och artikeln, jag vet inte vad som är rätt eller fel om någon har gjort fel, om det finns en film. Men jag tycker ingenting innan jag sett bevis och innan personen eller verksamheten i fråga är skyldig.

KRAM

Delta i diskussionen

  1. Så bra skrivet! Jag brukar försöka tänka att har man inget snällt att säga så är det bättre att inte säga något alls. Vi vet så lite om de människor vi möter och ännu mindre om de flesta vi ser på sociala medier.

  2. Jag tycker inte alls du sticker ut hakan.
    Jag tycker du på ett mycket balanserat sätt och med utgångspunkt i ett konkret exempel åter igen visar på ett generellt problem med den moderna kommunikationstekniken i allmänhet och sociala medier i synnerhet.
    Just hur lätt det är att skriva eller bara klicka på en symbol först och tänka sedan utan att ha alla fakta när man blir berörd av en text eller rycks med av en uppfordrande formulering samtidigt som rykten sprids inte bara med vindens, utan med ljusets, hastighet.
    Det är mänskligt att bli påverkad av andra människors tankar och åsikter och desto svårare att ta ett djupt andetag innan man tillåter sig att visa sin reaktion digitalt, men jag tror att något sådant måste till om vi ska få ett mänskligt debattklimat även digitalt.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *