När jag presterade som bäst mådde jag som allra sämst

Emelie Brolin and Contact win the 2002 Nordic Baltic Championships in the junior division

Det tog mig ungefär 20 år att våga skriva om det här. Mestadels för rädslan av att det ska feltolkas eller uppmuntra till något. Men också för att folk kanske skulle se på mig på ett annat sätt. Men när jag fick veta att en nära elev till mig haft svåra problem och hur glad hon var att jag berättade om mina så bestämde jag mig att det var dags att lyfta på locket. Om jag bara kan hjälpa en enda person att må lite bättre, då är det värt det.

Jag vill poängtera att detta är min berättelse och min upplevelse, det finns inga rätt eller fel.

Jag har varit en tävlingsmänniska så länge jag kan komma ihåg och jag har alltid älskat att stå i centrum. Som liten hade jag smeknamnet ”Sparris” för att jag var lång och smal, utan former. Det här ändrades när jag blev femton som för de flesta andra tjejer i den åldern. Det här var också den åldern när jag började bli lite väl lång för mina ponnys och för första gången började jag känna mig stor. Stor är för övrigt en känsla jag haft om min kroppsbyggnad sedan dess. Med en längd på 175cm och som jag själv skulle beskriva det, en tjej med former, så känner jag mig ”stor”.

Precis som många andra testade jag dieter och började fundera på hur kläderna satt, men de var inte mer än så. På den tiden hoppade man oftast över maten för att gå ner lite i vikt och det fungerade fint för mig med.

När jag började på stor häst så växte kraven såklart prestations-mässigt både på hästryggen, privat och i skolan. Jag hade aldrig riktigt någon tid med fester och kompisar och ingen tur med killar.

Jag började också titta mer och mer på hur mina förebilder på stor häst såg ut i sadeln. Och de var smala, många var extremt smala. Mycket, mycket smalare än var jag var. Jag vet att flera av mina tränare och förebilder då gärna hoppade över lunchen och istället tog en kaffe och kanske till och med en cigg. Något som idag tack gode gud är helt annorlunda.

Mina framgångar i sadeln på ponny hade inneburit många SM guld och jag hade valt att ha en lite mer reserverad personlighet. Jag hade inte så mycket vänner i branschen och körde mitt race och det fungerade fint. I övergången på stor häst blev jag osäker på ett helt annat sätt och mitt självförtroende började svikta ordentligt. Mina förebilder var numera på samma träningar och tävlingar och ja var inne på helt ny mark.

Maten på gymnasiet var inte särskilt imponerande och jag och en kompis gick ofta på restaurang istället och delade på en pizza. Inget som var särskilt bra om du skulle sköta skolan och sedan rida runt fyra hästar på kvällen när du kom hem.

Under en träningshelg fick jag höra två förebilder diskutera hur hemskt det var att de hade bytt ridbyx-storlek från 34 – 36. Jag som då knappt kom i stolek 38 kunde inte tänka på något annat resten av dagen. Under mitt egna ridpass såg jag mig själv i spegeln på ett helt annat sätt för första gången. Jag var för stor för det här, jag måste göra något åt min kropp. Jag vet att det var exakt där och då i det ridhuset min ätstörning tog fart. Jag har klandrat personen ifråga i många år, som säkert själv var sjuk vid tidpunkten. Det är inte den personens fel absolut inte, men jag har lärt mig att ord till någon som inte mår bra kan falla så fel ut och det är så otroligt viktigt att man som förebild tänker på vad man säger och hur man agerar inför ungdomar.

Från den dagen tog min kropp och maten upp hela min värld och gör det till viss del fortfarande idag. Det sägs att det är som att vara en nykter alkoholist, ord, situationer och ett dåligt mående kan trigga direkt och så är man där igen…

Jag slutade äta, blev expert på att röra runt maten så att man trodde jag ätit. Jag hittade utvägar genom att bli vegetarian och välja specialkost. Det var som en drog, hungern och när det började pirra i kroppen för att man varit utan mat så länge gav mig kontroll och belöning.

En av mina starkaste minnen var att vi hade morötter i stallet, så jag bestämde mig för att en morot var det jag fick äta om dagen och detta pågick länge. Jag fattar inte hur jag kom undan, men det gjorde jag, jag var expert. Jag hatar numera morötter, jag kan inte äta morötter.

Kilona rasade och nu kom nästa kick, belöningen från folk som tyckte jag blivit fin och snygg. Bekräftelsen att det var rätt och jag blev sedd, jag fick uppmärksamhet. Så det triggade ännu mer…

På NM i Norge med Contact så hade jag hoppat över så många måltider att ja var svimfärdig före start. Jag hade till och med glömt att knoppa innan finalen och jag bröt ihop, precis innan jag satt upp. Ändå vann jag, alltså jag vann NM! dag kan jag bara inte förstå hur det gick till. Mest av allt blir jag så arg över att jag inte fick njuta av den här tiden, en av mina största framgångar och jag mådde egentligen så dåligt.

Efter ett tag går du ju inte ner mer i vikt och jag hade svårare och svårare att dölja det hela, så anorexin övergick till bulemi. Det är något så fruktansvärt och jag tror inte att jag egentligen kan förklara, jag kom knappt ihåg tillfällena på toaletten och det är så skambelagt att det gör ont när jag sitter här och skriver.

Det var Chrille som kom på mig en dag, min fina älskade bror hörde mig och kopplade ihop allting. Tack för min älskade familj som där och då drog i världens handbroms, stoppade allt och såg till att jag fick bästa hjälpen. Jag hade sånt stöd av min familj och har fortfarande idag, en lång blick om en maträtt, restaurang eller diskussion så backar de fortfarande upp mig hundra procent.

Jag blev frisk efter två år men valde att ha hjälp av samtalsterapi långt därefter. Men ni ska veta att jag kämpar fortfarande varje dag med att försöka älska min kropp. Det är fortfarande svårt i vissa stunder när jag mår dåligt men jag tar mig alltid ur det nu.

Träningen hjälper mig på många sätt men det finns såklart en liten jävel som ibland påminner mig om att jag ska ut och springa för att bli smal. Den rösten kommer också när det kommer fetare mat eller sötsaker men jag låter den ta så lite plats som möjligt. Jag är helt säker på att det här alltid kommer finnas kvar och jag har valt att acceptera att det är så. Men eftersom att jag också känner såhär, så gör det mig så observant på min omgivning och jag kan ana mig till situationer och problem.

Jag har valt att berätta min historia av en enda anledning, att våga berätta och räcka ut en hand om det finns någon som mår dåligt och behöver stöd. Jag tror också det är viktigt att prata om problemet. Det är okej att inte vara okej, alla är inte smala av naturen och livet är inte toppen jämt.

Att gå ut med det här är ett av de absolut mest privata och svåra sakerna jag gjort, så snälla ni, be kind.

Om någon som läser detta och behöver hjälp är här ett förslag på en hjälplinje. Länk

KRAM

Delta i diskussionen

  1. Modigt av dig att berätta, jag tror och hoppas det hjälper någon som är på kanten att trilla dit. Skönt att du har och har haft stöd av din familj ❤️

  2. Jag är idag 55 år och haft häst i hela mitt liv. Dressyren är sjuk. Tyvärr. Vikt har inget med ridkänsla att göra men många domare behöver även där premiera känsla och takt före utseende på ryttaren. Älskar att rida och har alltid haft mina hästars mående i första rum. Men visst är det vikt hest i vår sport.

  3. Så otroligt modig av dig, Emilie. Stort eloge för att du vågar skriva så ärligt och öppet. Du är inte ensam, det är många som kommer att känna igen sig och hitta stöd och bekräftelse i din berättelse. Du är en sann förebild. Kärlek och omtanke till dig!

  4. Så start att våga berätta. Finns nog många ungdomar där ute som är i samma sits ❤️

  5. TACK snälla Emelie!
    Så viktigt och fantastiskt att du berättar din historia. Det här kommer att hjälpa många barn och vuxna att åtminstone försöka älska sina kroppar ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  6. Tack Emelie för att du delar med dig, så starkt av dig att berätta, och så viktigt att belysa detta. Otroligt viktigt att diskutera kring våra, många gånger ohälsosamma, ideal. Tack! <3

  7. Tack Emelie för att du delar med dig av det så viktiga. Jag minns själv som 15–åring när jag var på läger hos er och jag gick aldrig med ner till bryggan för att bada… jag var för ”tjock ”. När jag ser bilderna från lägret och jag har vita ridbyxor och vit topp så fattar jag inte hur jag såg på mig själv. Så sorgligt. Tack Emelie.

  8. Tack Emelie för att du är så modig och öppnar upp i ämnet. Vi är många många som känner igen oss i din historia, sorgligt men sant.

  9. Tack Emelie för ett hänsynsfullt, hjärtligt, öppet och klokt inlägg. Tack för att du berättar. Det är så lite som behövs för att ge någon den där sista knuffen över kanten, något som faktiskt skulle kunna undvikas av att jag tänker efter innan jag säger något och framför allt vem jag säger det till och vilka som hör.❤️

  10. Bästa du! Så jättebra att du går ut och berättar – du är en förebild för många genom din fina ridning och nu förstärks denna bild ytterligare! Önskar dig all lycka! Stor kram Liza

  11. Så stort och fantastiskt inlägg trots det tuffa innehållet ! Stort av dig att gå så djupt inpå livet och dela med dig. Det finns nog många många tjejer i branschen som blir lättade och och hittar styrka efter ditt inlägg ❤️ Ta hand om dig! Kram

  12. Så fantastiskt fint av dig att du delar med dig av din historia! Är helt övertygad om att många unga tjejer finner stor tröst i det du skriver. All kärlek till dig ❤️

  13. Så starkt av dig att berätta! Tror många lider i det tysta och aldrig får den hjälp de behöver, hoppas ditt inlägg kan vara till hjälp för andra i samma situation! <3

  14. Så starkt och modigt av dig att berätta, och samtidigt så hjärtskärande att läsa. Hoppas att du idag har hittat balans då det är ju en livslång sjukdom. Men det tyder också på hur stark du faktiskt är. All kärlek och omtanke❤️❤️❤️

  15. Heja heja dig vad starkt och modigt av dig att berätta och så otroligt viktigt att vi vågar prata om sjuka ideal. Alldeles för många unga växer upp i tron att smalhetsen är ett bra sätt att hantera livet på och behöver guidning från oss vuxna.
    Extra mycket tyngd i orden blir det när det kommer från fina förebilder som du.
    Stor eloge och all lycka till, vet hur hjärnspökena biter sig fast men fan vad livet är mer värt när man kommit ut på andra sidan svälten. Vi är så himla många som delar detta, ändå är man så ensam i den kampen du beskriver. ❤️‍

  16. TACK för att du delar med dig! Det kan hjälpa andra. Min dotter har också varit i anorexihelvetet under sju år, men är numera frisk och har en sund inställning till sig själv och sin kropp. Även hon har dessa ”tentakler” och kan pejla en annan ätstörd person på flera hundra meters håll. Hon har också varit öppen med sin sjukdom vilket andra har tackat henne för. Och idag är hon nybliven mamma till en liten pojke.

  17. Starkt att berätta om detta! Sorgligt att så otroligt många går och mår dåligt över sina helt normala kroppar idag. Jäkla ideal som vi matas med ständigt. Heja dig!

  18. Viktigt att belysa♥️
    Tack och lov aldrig mött negativa kommentarer eller att få höra jag borde liksom ja. Tränarna har alltid uppmuntrat till att det är viktigt att äta. Att en behöver mat för kunna rida sitt bästa jag.

    Min dressyrtränare har hjälpt mig otroligt mkt. Men vet tyvärr många i min närhet med just problem kring ätstörningar osv….

    ”Ta hjälp, Rida och ta studenten, eller inte ta hjälp, ridförbud och ingen student”

    Tycker det pratas alldeles för lite om vikthetsen inom ridningen … Minns hur jag första gången tänkte om när Patrik kittel skrev om att vi inte ska sträva efter att bli streck i sadeln utan atleter i sadeln.

  19. Så viktigt att våga berätta. Så viktigt att belysa hur farligt och destruktivt det kan vara med en enda felplacerad kommentar. Den psykiska ohälsan är långt mycket mer segdragen, i många fall livslång, än annan hälsopåverkan som många vill slå i huvudet på dem som kanske inte alltid är inom normens ram. Vi måste göra slut med bakåtsträvande ideal och normer. Tack Emelie!

  20. Så starkt av dig att berätta detta. Är själv en ”f.d” anorektiker ( är i dag 48 år). Jag var sjuk i ca 5-års tid, från gymnasiet. Levde med det under fler år än så.
    Det var tack vare familj, bra psykologer och hästarna som gjorde att jag hittade tillbaka till en sund syn på mat och min kropp.
    Det är ett viktigt ämnade du pratar om och det är viktigt att det finns förebilder med en sund relation till mat och träning.
    Dessa ideal och kroppshets som finns idag är inte alls bra.
    Fortsätt vara den du är, en bra förbild ❤️

  21. Tack Emelie för att du är så modig och vågar berätta❤️Det är många med dig som drabbas hårt i denna utseende fixerade värld❤️

  22. Världen är och har länge varit helt sjukt
    fokuserad på fel kroppsideal… så svårt för många speciellt unga flickor/kvinnor. Såå starkt att berätta din egen historia runt detta.

  23. Svårt att beskriva känslan jag fick efter att läsa detta men tack för att du delade med dig❤️

  24. Tusen tack för att du delar med dig av en fruktansvärd historia. Du är oerhört stark. <3 Sluta aldrig kämpa. Livet är så mycket mer värt än att vara styrd av en ätstörning. Du förtjänar bättre än så. <3 Fortsätt lycka till med hästarna, du är en förebild för många.
    Kram

  25. Imponerande!
    Du klarar inte bara av att prestera inom en bedömningssport år ut och år in och på häst efter häst
    Du klarar samtidigt av att våga och orka skriva ett sådant inlägg. Dela med dig och visa upp dina svåraste stunder. Orkade skriva inlägget trots att det väcker så mycket svåra tankar hos dig själv.
    Meningen om hur en enda obetänksam dåligt formulerad kommentar kan påverka en annan människas liv för lång tid framöver borde verkligen spridas överallt i hopp om att alla människor tänker till innan de öppnar munnen och inte bara då det gäller kroppsideal eller utseenden.
    Vilken fantastiskt stark människa du måste vara i botten som orkar och vågar dela sin historia.
    Kämpa på!

  26. Så sorgligt, men så starkt o modigt att du delar med dig. Och viktigt, för tyvärr är ju detta allt för vanligt. ❤️ Det är en kamp som många av oss nog får jobba med mer eller mindre hela livet, även om det blir bättre.

  27. Tänk om det fanns någon som berättade sin historia för mig när jag var tonåring. Så viktigt och fint att du delar med dig. Viktigast av allt som många sjuka inte vet; Det finns hjälp och medicinering som faktiskt fungerar. Och man ska inte känna skam. Tack för att du delar med dig!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *