Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2

2 kommentarer till Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2

Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2.

Idag ställer samhället hårdare krav på både hundar och hundägare än tidigare. En hund som visar aggressivitet, en hundägare som idag inte har full kontroll på sin hund, den hunden riskerar helt enkelt att bli avlivad.

Farliga hundar får helt enkelt inte finnas i vårt samhälle idag.
Det är bra, och enligt mig väldigt klokt. 

Men samtidigt måste man komma ihåg att en hund som är stark mentalt, som är stabil i nerverna, som uppfostras och tränas rätt, förmodligen är den mest trygga hund vi kan ha.

En hund som gör ett balanserat skyddsarbete där hunden naturligt och tryggt växlar mellan naturliga motivationsgrunder, som med lätthet styrs av sin förare – Det är en nervfast, balanserad och trygg hund.

I hundra år eller mer har schäferhunden betraktas som den mest perfekta skyddshunden. Det beror på schäferhundens stabila och sunda mentalitet. Det beror på rasens mentala – och överlägset – bäst passande mentalitet för just skyddsdressyr och andra uppgifter.

Genom mer eller mindre hela nittonhundratalet har avelshundar prövats och bedömts i just skyddsarbete. En schäferhund som inte klarar detta på ett övertygande och stabilt sätt har inte heller blivit korad enligt tyska schäferhundklubbens (SV) regelverk.
På alla segrarutställningar i Tyskland och sedan mycket länge även andra länder, har alla hundar över 24 månader prövats i något man kallar ”mod och kampdrift”.
En hund som inte gör avelskorningen med godkänt resultat, en hund som inte gör ”mod och kampdrift-prov” på segrarutställningen med godkänt resultat, den hunden har då inte heller varit aktuell för avel.

Här kan man så klart ha synpunkter, här kan man så klart fråga sig – Finns inga bättre sätt att bedöma och avgöra en hunds avelsvärde och mentalitet på?

Spontant är svaret – klart det finns!
Men när man tänker efter en stund kan man lätt se fördelarna med detta relativt enkla urval, selektering och bedömning av hundarna.

Detta praktiska skyddsprov som görs i avelskorningen och på segrarutställningen – om det bedöms kunnigt och korrekt – är ett fantastiskt ”verktyg” för hundens mentala bedömning.
Man ska heller inte underskatta tiden det görs på. Ett ”mod och kampdrift-prov” görs på några minuter. På en dag kan hundratals individer göra provet, och det kan jämföras med exempelvis MH ( en mentaltest för hundar)  som tar en timme eller mer per hund och kräver en betydligt större funktionärsstab.

Det ena provet behöver givetvis inte ställas mot det andra, men enligt min uppfattning (och många andras världen över) är ”mod och kampdrift-prov” viktigt för schäferhundens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund.


Under nittiotalet rasar en debatt i hela Europa om ”farliga hundar” och hundar som biter människor. Man började prata om förbud mot vissa raser, om förbud att ”lära en hund bita en människa”, och så vidare.

Den tyska schäferhundklubben (SV) bemötte detta hot – för det var ett hot mot verksamheten – genom förändringar i bedömningen och regelverk. Nu blev det en betydligt större vikt på bedömningen av förarens kontroll av hunden.

Detta var enligt mig en klok förändring, och nödvändig. Genom att den tyska schäferhundklubben (SV) tog sitt ansvar (även om det inte var schäferhundar som skapade debatten om ”farliga hundar” i Europa) så kunde verksamheten fortsätta som den gjort nästan från den dag den första schäferhunden registrerades.

Men här, någonstans i mitten av nittiotalet, hände något som blivit negativt för schäferhunden.

Nu började bland annat hundar bli underkända på ”mod och kampdrift-prov”. Inte på grund av bristande mod och kampdrift, utan på grund av bristande kontroll av hunden.

Enligt mig gjorde man då något, i all välmening, men som blev väldigt fel. Man började sänka kraven för godkännande då det gäller hundens ”mod och kampdrift”, och istället bedöma kontroll av hunden som än mer viktigt.

När debatten om ”farliga hundar” lugnade ner sig i Europa och blev mer nyanserad så hade både bedömningen av ”mod och kampdrift” och schäferhunden förändrats. ( Det fanns givetvis många andra faktorer som påverkade förändringen)

Nu, i slutet av nittiotalet och framåt, får hundar betyget ”utpräglat mod och kampdrift” i sitt skyddsarbete när samma utförande bara tio eller femton år tidigare hade givit det lägre betyget ”tillräckligt mod och kampdrift”.

Något senare men i samma tidsperiod släpper också den tyska schäferhundklubben (SV) kontrollen över vår egen prövningsordning, alltså det internationella bruksprovet för schäferhundar –  SchH.
SchH och IPO (nu IGP) var snarlikt, men viss skillnad fanns. En skillnad jag finner avgörande då det gäller korrekt bedömning av schäferhundens kanske viktigaste egenskaper.
SchH försvinner, IPO (nu IGP) förändras något, och nu ska schäferhundar bedömas och värderas som vilken annan ras som helst.
Utpräglade mentala egenskaper rasspecifika för schäfer blir inte lika viktiga för höga betyg, annat blir mer viktigt. 

Nu ska en schäferhund konkurrera med, och bedömas mot, exempelvis malinois, rottweilers, med fler. Och bedömningen sker endast genom att bedöma utförandet, inte utefter rasspecifika egenskaper.

Så här i efterhand är jag enormt kritisk till detta och vad vi gjorde. Jag säger ”vi” eftersom jag så klart själv var en del i detta. Under nittiotalet blev jag inte bara domare. Jag tävlade mycket, bland annat på VM. Jag for runt i Europa med mina hundar och deltog på många SchH/IPO prov och ”mod och kampdrift-prov” på olika länders segrarutställningar.

Det vi skulle ha gjort är nu tydligt. Vi skulle så klart på nittiotalet höjt kraven på kontroll utan att för det sänka kraven på hundens rasspecifika egenskaper.
Vi skulle så klart behållt SchH och på så sätt fortsatt bedömt schäferhunden på ett sätt som gynnar schäferhunden och dess framtid, inte jämföra oss med andra raser och deras egenskaper.

Jag har sysslat med schäfer och skyddsdressyr sedan jag var femton år gammal. Jag har arbetat som lärare i just skyddsdressyr hos polisen, jag har utbildat och tävlat ett stort antal hundar bland annat till VM.
Jag har sedan 1992, fram tills idag (med något undantag) suttit på läktaren (eller deltagit) vid varenda segrarutställning i Tyskland och tittat. Jag har antecknat och i viss mån filmat tusentals skyddsarbeten.
Förändringen är i det närmaste förödande.

Två enkla moment ska utföras. ”Enkla” på så sätt att dem är lätta för funktionärer att utföra. Dock väldigt avgörande och i viss mån svåra för hunden.

”Överfall” – Hund och hundförare kommer in på en stor plan. Hund och hundförare ställer upp i grundställning och hunden kopplas loss för fritt följ.
Hundföraren går mot ett gömställe mitt på planen. När hundföraren och hund är cirka 7 steg från gömstället springer en för hunden okänd figurant iklädd skyddsutrustning och en käpp hotfullt plötsligt mot hunden.
Hunden ska då på signal från hundföraren angripa den hotande figuranten, bita sig fast, och på en beslutsamt och självsäkert sätt försvara sig.
Efter ett tiotal meter stannar figuranten och hotar nu inte hunden. Hunden ska då släppa sitt fulla grepp och inleda en tät, självsäker, och intensiv bevakning av figuranten.
Föraren går nu fram till hund och figurant och tar kontroll på sin hund. När föraren gör detta ska hunden hela tiden bibehålla sitt självsäkerhet mot figuranten.
Hundföraren ger nu en signal till hunden att gå in ”fot”, vilket hunden ska göra med självsäkerhet och stabilitet.

”Modprov” –  Hund och hundförare står nu placerade på ett större avstånd än i momentet innan. En hotfull och skrikande figurant springer mot hund och hundförare. På signal från hundföraren ska nu hunden springa mot figuranten som hotar hunden med sin käpp. Hunden ska beslutsamt angripa figuranten och bita sig fast i figuranten, Hunden ska vara självsäker och beslutsam.
När figuranten stannar och upphör med hotet ska hunden släppa och inleda en bevakning, som i tidigare moment ”överfall”. 

Bedöms dessa moment korrekt kan man som domare se mycket. Man kan i viss mån läsa av hundens hårdhet, hundens nerver, hundens självsäkerhet och kamplust. Man kan också läsa av hundens naturliga försvarslust. Dessa egenskaper är viktiga för rasen schäfer, i vilket fall om man fortsatt vill att schäferhunden ska vara världens främsta bruks och tjänstehund.

Väljer man som domare att bara bedöma momentets utförande, kan man i bästa fall endast bedöma dressörens skicklighet och hundens leklust.
Något som kan vara både imponerande och kul, men inget som har med schäferhundens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund att göra.

Att ”bara få en hund att utföra dessa moment” kan en skicklig dressör i princip få vilken hundtyp som helst att göra.
Det skulle vara fullt möjligt med en labrador, eller med en storpudel.
Men bedöms dessa ”mod och kampdrift-prov” korrekt, skulle sannolikt en labrador eller storpudel i bästa fall endast få betyget ”tillräckligt”, inte ”utpräglat” ur ett schäferhundperspektiv..

Alla vi som har behörighet att döma den här typen av prov kan detta, alla vi som har behörighet att döma den här typen av prov vet att mycket i min text är korrekt.
Ändå väljer vi domare att bortse ifrån detta.

Vi väljer att ge en schäferhund ”utpräglat” i betyg när det i själva verket inte är värt med än ”tillräckligt”.
Vi förstör vår egen ras och rasens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund.

En hund som utför ett ”mod och kampdrift-prov”, som gör alla moment, men som aldrig visat mer än just ”leklust”, den hunden kan inte få betyget ”utpräglat”. Den kan inte få ett annat betyg än i bästa fall ”tillräckligt”.
Ger vi som domare en trevlig och fin hund ”utpräglad” i ”mod och kampdrift-prov”, fast den endast visat en viss nivå av leklust – Då gör vi som domare fel.

Det kan vara världens finaste hund, världens mysigaste och älskvärda hund, men den visar inte de egenskaper som en schäferhund ska ha.

Det här – en negativ utveckling av schäferhundens utpräglade mentalitet som bruks och tjänstehund – Det sker nu, det sker idag.

Nästan alla hundar och typer av hundar kan vi lära att tycka om att bita i en leksak. Bedömer vi inte inte skyddsarbetet korrekt, bedömer vi inte ”mod och kampdrift-provet” korrekt, då bedömer vi inget annat än just hundens leklust.

Då bör vi också byta namn på det vi gör. Istället för att bedöma hundens ”mod och kampdrift”, då ska vi mer korrekt säga att vi bedömer ”hundens leklust”.

”Leklust” är i sig en fin egenskap hos en hund, men den kontrollen och bedömningen kan lika gärna göras med en boll i ett snöre, och har dessutom en förhållandevis liten del i om en hund passar väl som bruks och tjänstehund.

Är det möjligt att vända utvecklingen?

Jag menar att det är fullt möjligt och inte heller speciellt svårt eller märkvärdigt.

Det jag ser som mest utmanande är – viljan!

Först måste vi erkänna för oss själva att vi gjort fel. Vi måste erkänna att vi är på fel väg. Sedan måste vi bara besluta oss för att successivt förändra åt rätt håll.

Regelverket finns redan, det enda som krävs är att vi dömer och utför momenten som regelverket föreskriver.

Momenten ”överfall/modprov” ska inte bara genomföras, domaren måste bedöma det hunden faktiskt gör och ”menar”.  Bedömningen bör inte handla om att en hund ”hänger i bett” och inte ”ramlar ur”. Bedömningen av hunden bör ske genom hela programmet – i samarbetet med föraren, i hundens beslutsamhet i angrepp, i hundens självsäkerhet i bevakningar, med mera.

Momenten ska utföras som regelverket föreskriver. Hotet mot hunden måste vara tydligt och rejält. ”Hotet” figuranten gör ska inte bara vara en ”lekinvit” till hunden.

Utförandet, och hur vi ska göra är enkelt. Det kan vi redan.

Viljan att utföra, är en helt annan sak.

Det är inte schäferhundens lust att leka som gjort den till världens främsta bruks och tjänstehund. Om så vore fallet skulle vi se betydligt fler labradorer och storpudlar som patrullerar som polishundar på gator och torg.

Vi har möjligheten, vi har kunskapen – Men har vi viljan?


Funktionärens integritet och kunskap är avgörande.

Som enskild hundägare ska man så klart göra det bästa man kan med sin hund. Även om jag som tävlande har en schäfer med vissa brister så ska jag som enskild hundägare och tävlande göra mitt yttersta som dressör och hundägare för att utbilda min hund och i viss mån dölja hundens eventuella brister. Detta likväl som jag vill visa hundens eventuella fördelar.

Inget av det i min text ovan ska ta äran från enskilda hundar eller hundägare. Tvärtom.

Men som tävlande har jag en roll, som domare en helt annan.


Som tävlande ska göra mitt yttersta för att försöka påverka domaren att ge oss så bra betyg som möjligt. Detta är ju en del av sporten som dessutom är viktig.
Men som domare har jag ett större ansvar än så.
Som domare ger jag i många fall indirekt rekommendationer till andra att välja just denna hund till avelshund.

Om jag då som domare säger att en viss schäferhund har ”utpräglat mod och kampdrift”, men i själva verket har den inte detta, så tar det inte lång tid att fördärva en ras.

Just detta sker idag.

Som domare måste jag ha både integritet och kunskap. Det är inte bara min möjlighet som domare att bedöma hunden korrekt – Det är faktiskt min skyldighet.

Jag som enskild person kanske vill att min hund ska angripa en figurant likt en belgisk vallhund – Det är okej, men det innebär faktiskt inte att det angreppet är rastypiskt för schäfer.
Jag som enskild person kanske vill lära min hund att bevaka en figurant efter ett släppande, utan skallgivning. Det är okej men samtidigt måste man då förstå att man kanske tar bort domarens möjlighet att värdera hundens självsäkerhet, intensitet och naturliga försvarslust, med lägre betyg/kvalitetsbedömning som följd.

Som domare har jag bara möjlighet att bedöma det jag ser, inte vad jag tror ”kan ske”.

Vill vi att schäferhunden ska ha en framtid som världens främsta bruks och tjänstehund?
Är svaret – ja.
Då har vi både kunskapen och möjligheten.

Är svaret – nej.
Då fortsätter vi bara som vi gjort de senaste tjugofem åren.

Jag har så klart inte helt rätt i alla mina tyckanden och påståenden, även om jag vill påstå att det breda budskapet i det jag skriver är sanningen nära.

Till sist och med stor respekt, min text är inte menad att ta äran från en enda hund som nått framgång genom åren. Min text är bara ett desperat försök till att vända utvecklingen på något som bara går åt fel håll.

Med ödmjukhet och respekt för schäferhundens framtid och som ras, 

Fredrik Steen


Schäferhunden – En ras i förändring.

24 kommentarer till Schäferhunden – En ras i förändring.

Schäferhunden – En ras i förändring.

Min oro handlar inte främst om hälsa och välmående. Att schäferhundar inte skulle må bra på grund av hur de ser ut är mycket sällsynt.
Det som oroar mig är schäferhundens framtid som bruks och tjänstehund.

En schäferhund ska vara stabil och nervfast, den ska ha en arbetslust som passar för en brukshund.
En schäfer ska vara medelkraftig, Det är viktigt att den är torr och stram, den ska ha bra byggnadsförhållanden och proportioner, harmoniskt genomvinklad. Den ska ha parallella och vägvinnande rörelser.
Schäferhundens anatomi är för uthållighet och bruksarbete.

En schäferhund ska ha en utpräglad manke, en stark rygg och länd, och ett slutande kors. Detta ger en ”topline/överlinje” där hunden är ”högre vid manken, lägre vid korset och svansansättningen”.
En schäfer ska vara harmoniskt genomvinklad vilket innebär att det viktiga är att vinkelförhållande fram harmoniserar med vinkelförhållande bak. Ju mer vinklar, desto längre steglängd.
Vid mer vinklar tenderar fastheten i armbågsanslutningar och hasleder att försämras. Det är dock inte en regel och måste kontrolleras noga genom att titta på hundens rörelser noga inte bara från sidan utan också framifrån och bakifrån.


Påståendet – Djupa bakbensvinklar försämrar bruksegenskaperna och hundens hälsa och välmående, är alltså inte alltid sant. Det kan vara så, men det är inte alltid så.
Påståendet – Mindre vinklar bak förbättrar bruksegenskaperna och förbättrar hundens hälsa och välmående, är alltså inte heller sant.

Det viktiga är faktiskt inte måttliga eller djupa vinklar, det viktiga är fastheten i hasleder, i framparti, samt hundens totalfasthet.

Felställda hasleder, löshet i hasleder, finns även hos knappt vinklade individer.


En egen och personlig teori är också att totalfastheten hos måttligt vinklade hundar ofta är betydligt bättre än hos djupt vinklade individer. Om det finns en koppling mellan detta eller om det snarare handlar om olika blodslinjer låter jag vara osagt. Notera också att just detta endast är min personliga uppfattning och teori.

Då det gäller hundar generellt så är det sundare och mer hälsosamt med vinklade individer än individer med knappa vinklar (Tänk – Greyhound vs Chowchow)

Godkända färger hos schäfer är exempelvis – gul med svarta tecken, rödbrun med svarta tecken, svart, grå.
Detta innebär att om två identiska hundar varav den ena exempelvis är gul med svarta tecken, eller kanske grå eller helsvart, och den andra är rödbrun med svarta tecken ska det inte skilja något i kvalitetsbedömningen av dessa hundar. Påverkar godkända färgsättningar domarens kvalitetsbedömning, då gör domaren fel.

En schäferhund ska vara något långsträckt, alltså vara något längre än vad den är hög.
Den ska ha något längre ben än vad den har bröstdjup. 

Schäferhundens proportioner är viktig för hundens ”allround-arbete” och för hundens uthållighet i arbete under mycket lång tid.

Vi måste också utgå ifrån att alla vill ha välmående individer/hundar. Jag vågar påstå att ingen seriös uppfödare av schäfer vill ha sjuka eller icke välmående individer.
Denna debatt om schäferhunden hamnar tyvärr ofta där – Helt fel dessutom.
En välvinklad schäfer, kanske till och med med lösa hasleder har inte mer ont än motsatsen. En schäferhund med en kraftigt välv rygglinje har inte mer problem med ryggen än motsatsen, och så vidare.
Detta påverkar endast hundens uthållighet, effektivitet och rörelseförmåga – inget annat.
Olika genetiska linjer påverkar schäferhundens hälsa och välmående, inte hundens utseende.

Detta innebär att om någon vill ha en kort schäfer, en knappt vinklad schäfer, en schäfer som är högre bak än fram och så vidare, då måste man också förstå att det avviker från gällande rasstandard.

Man måste också komma ihåg – och acceptera – att olika diskussioner och debatter om vilken ”typ av schäfer jag personligen vill ha” inte på något sätt ska påverka rasstandarden och avelsarbetet.

Man måste också förstå – och respektera – att denna diskussion inte handlar om enskilda individer som kan vara alldeles älskvärda individer, diskussionen ska bara handla om schäferhundens framtid och roll som bruks och tjänstehund.

Att hundar och dess typ förändras över tid är sannolikt på grund av den mänskliga faktorn. Det går tyvärr ”mode” i saker och vi människor attraheras tyvärr av det extrema. Det gör vi sannolikt vare sig vi vill det eller inte. Det är mänskligt.
Detta gäller tyvärr både i hur vill vill att en hund ska arbeta, och hur den ska se ut.

Men frågan är om det är acceptabelt att experter inom rasen – Det vill säga vi domare – kan skydda oss bakom detta. Är det okej att en domare, en expert vars främsta uppgift är att bevara rasen, låter sig påverkas av ”mode” och attraktionen av det extrema?

Jag är domare för arbetande hundar (alla raser som får delta på dessa prov), jag är utställningsdomare och expert på schäferhundar.

Jag älskar schäferhunden, hur den ser ut och rasens enorma kapacitet i arbete.

När jag började med schäfer vid 15 års ålder var mina lärare och mentorer äldre personer. Dessa schäferexperter jag skolades av började med schäferhundar redan på femtiotalet. Alltså då Schäferhunden som ras bara var lite drygt femtio år gammal.
Nu är det 2021 och om vi går tillbaka femtio år i tiden hamnar vi på årtalet 1971. Det sätter lite perspektiv på hur relativt ny vår älskade schäferhund är.

Schäferhundens populäritet och framgång världen över blev snabbt ett faktum. Hunden schäfer blev snabbt världens främsta bruks och tjänstehund.

Den blev inte världens mest effektiva ras som bruks och tjänstehund på grund av vackra färger och vackra uttryck. Den blev inte världens effektivaste bruks och tjänstehund på grund av brister i torr och stramhet, eller på grund av extremt välvda rygglinjer.
Den blev världens främsta bruks och tjänstehund på grund av schäferhundens mentalitet, på grund av schäferhundens överlägsna anatomi och byggnadsförhållanden. På grund av schäferhundens effektiva sätt att röra sig över tid, och på grund av hundens torra och strama kropp.

Idag hör jag och ser personer prata och skriva om schäferhunden på ett sätt som är direkt felaktigt och falskt. Jag hör och ser så kallade experter prata om schäferhunden med utmärkt typ bara för att den är röd och välpälsad, men kanske djupställd och kraftig.

Detaljer som färg är just en detalj och har inget med hundens typ att göra.
En schäferhund ska ha något längre ben än bröstdjup,den ska inte heller vara kraftig, den ska vara medelkraftig. Detta är viktigt för hundens bruksegenskaper.
Hundens färg (så länge den är godkänd) har inget med hundens typ att göra. Det har däremot hundens byggnadsförhållanden och hur kraftfull den är.
Det finns hur många skrämmande exempel som helst gällande detta. 

Som både bruks och utställningsdomare, samt också dressyr till yrket ser jag detta tydligt. Jag ser problem schäferhunden har idag, och jag ser det väldigt tydligt.
Det gör mig väldigt ledsen.

Jag älskar alla hundar, även en schäferhund som inte arbetar som en schäferhund, eller ser ut som en schäferhund ska göra.
Men när dessa hundar trots allvarliga fel för en brukshund vinner våra utställningar blir jag provocerad och bedrövad.

En rödbrun hund med svarta tecken som inte har torrhet och stramhet, som inte har korrekta byggnadsförhållanden – Alltså grundläggande och viktiga saker för brukshunden schäfer – kan omöjligt vara en bättre brukshund än en gul hund med svarta tecken som är torr och stram, som har korrekta byggnadsförhållanden
(Detta är bara ett exempel för att tydliggöra problemet. Det kan givetvis finnas andra andra korrekta anledningar till beslutet/placeringen)
Ändå vågar jag påstå att den röda/svarta hunden ofta (eller nästan jämnt) placeras före den gul/svarta hunden i en konkurrensbedömning.
Hur är detta möjligt?

Detta kan ske på grund av tre skäl.

1/ Domaren som dömer har inte tillräcklig kunskap om anatomi och rasen schäfer.

2/ Domaren som dömer låter sitt eget tyckande gå före kunskap och uppdragets syfte.
3/ Domaren som dömer har inte integritet nog att inte låta sig påverkas av ”mode”.

(Och kanske ett fjärde skäl – en blandning av de tre punkter ovan)

Jag är tyvärr medveten om att min text i denna skrivelse kommer påverka min ”karriär” som domare och att det är som att ”sticka en pinne rakt in i ett getingbo”.
Det är dock en risk jag är medveten om och beslutat mig för att ta. För fortsätter vi på det här sättet kommer vi snart att kunna se schäferhunden som en fin och glad utställningshund, men inte som den enormt vackra och effektiva bruks och tjänstehund som det en gång var, och faktiskt kan förbli.

En schäferhund med öron som knappt står upp, en schäferhund med avsaknad av fasthet, avsaknad av torr och stramhet, en schäferhund med en rygglinje som är överdrivet välvd, en schäferhund som är kortbent och djupställd, en schäferhund med rörelser sett framifrån och bakifrån som är helt avsaknad av parallellitet – Det är ingen effektiv brukshund, men jag kan så klart som ägare älska den här hunden ändå, men som domare är det i det närmsta en skandal när jag i min placering och i min kritik beskriver hunden som en välbyggd representant för bruks och tjänstehunden schäfer.

Någon kanske nu tror att domare och rasexpert Fredrik Steen vill tillbaka till 40-talet och hur schäfrar såg ut då?
Eller att jag är kritisk till utställningsverksamhet och de hundar och ägare som är framgångsrika just här.

Då vill jag säga – Det är fel.

Utställningsverksamheten är viktig för schäferhundens framtid. Det finns en mängd fantastiska schäferhundar som går bra på utställningar, som är fina och välbyggda, och som är fantastiska brukshundar.

Men när vi domare går emot det vi förhoppningsvis faktiskt vet, och vi med berått mod gör fel i vår bedömning – Då är vi väldigt illa ute.
Jag vill påstå att just detta idag sker mer frekvent än tidigare.

När jag som 18 åring gick med som passiv domarelev för första gången i mitt liv vände sig tjänstgörande domare plötsligt sig om mot mig. Han pekade på klassen som bestod av 11 hanhundar i brukshundsklass.
Han sa åt mig – ”Peka på den hund som du lättast lär att hoppa högt och som orkar springa långa sträckor!”
Jag pekade på hunden på tredje plats och sa – ”Den Bosse, den kan både hoppa högt och springa långt”.
Tjänstgörande domare, Bosse Nyman svarade – ”Då är det den hunden du ska ha som vinnare i klassen!”

Som domare på utställning då vi dömer schäfer får vi aldrig låta oss attraheras av saker som försämrar bruksegenskaperna. Idag ser jag det ofta, och det är tragiskt för ”vi sågar på den gren vi själva sitter på”.

Så sammanfattningsvis då det gäller bedömning på utställning och utställningar i stort – Det finns en rad vinnare på våra schäferutställningar som faktiskt är fantastiskt vackra och välbyggda. Dessa hundar vill jag verkligen inte ta äran ifrån.
Men jag kan inte längre vara tyst då vi som domare mer och mer bortser ifrån att schäferhunden är en brukshund. Att vi som domare bortser ifrån grundläggande och avgörande saker i schäferhundens anatomi och utseende, saker som gör rasen till en sämre brukshund men ändå placerar den individen först.

Detta är fel, och alla schäferdomare och experter vet att jag har rätt, i framförallt mitt sista stycke ovan.

Liknande text och åsikter har jag även på bruksprov och bedömningen av schäferhundar på bruksprov. Men det får jag återkomma till längre fram.

Och, om någon domare och rasexpert på schäfer läser detta och inte håller med mig, kontakta mig gärna så tar vi en saklig diskussion.

/ Fredrik Steen


”Förlegade metoder”

3 kommentarer till ”Förlegade metoder”

Alldeles för många hundkunniga använder sig av termer som ”gamla metoder”, ”förlegade metoder” i ett negativt syfte utan att överhuvudtaget ha någon större kunskap om ämnet.

Ett exempel – Upprepning

Låt oss säga att du varje dag när du ska gå ut med din hund har den kopplad. Varje gång du kliver över tröskeln till ytterdörren leder du över hunden till din högra sida istället för den vänstra.

Om du gör detta konsekvent över tid har du en väldigt bra och effektiv inlärning. Snart kommer hunden utan påverkan från dig gå över till din högra sida då ni passerar dörrhålet.
Detta utan belöningar, utan en tanke på inlärning, du bara visar och gör konsekvent. Och hunden lär sig.

Exakt samma sak kan man lära hunden med positiv förstärkning (läs belöning), med en inlärningsmetodik, med klickar eller vad du vill…..

När du bara arbetar med repetition kommer hunden ”göra” lugnt och sansat. Arbetar du med belöning och annan inlärningsmetodik kommer hunden göra samma sak med större glädje och förväntan på godis (läs – stress).

Inget sätt är kanske bättre än det andra, men det är två olika tekniker. Två olika tekniker som får hunden att utföra mer stressat, eller mindre stressat.

Att lära en hund något kan man göra på många sätt, men oavsett vilken metod du väljer krävs att du får hunden att utföra och att du upprepar övningen.

På tävlingar idag krävs tyvärr ett något stressat beteende hos hunden för högsta betyg (jag är självkritisk, jag är själv domare). När vi dömer vill vi se glädje och fart i varje utförande. Detta är i själva verket stress, på gott och ont.

När någon ”expert” säger att någon teknik är förlegad och fel grundas detta ofta på en enorm okunskap. Den som säger detta har ofta egentligen inte en grundläggande och god kunskap om etologi och dressyr/träning av hunden. Ofta har inte dessa ”experter” heller en helhetskunskap om vad skillnaden exempelvis är då det gäller en fin tävlingshund mot ex vis en fungerande tjänstehund.

”Experten” jämför ofta äpplen med päron, och helt enkelt för lite kunskap.

Vi kan ta momentet ”apportering” som ett exempel –

Hunden ska på kommando springa ut och hämta ett föremål som hundägaren slängt ut. Hålla föremålet utan att tugga och lämna av föremålet inne hos sin ägare.

Jag har utbildat många tjänstehundar, utbildat många tävlingshundar. Här lägger jag olika träning på hunden beroende på om det är en tjänstehund eller tävlingshund.

Förklaringen är enkel – En tävlingshund ska hämta ett föremål beskrivet av tävlingsregler/bestämmelser. En tjänstehund ska hämta det föremål jag ber hunden hämta.
En tävlingshund kan göra en dålig apportering en dag med sämre betyg/poäng som följd, en tjänstehund som gör en dålig apportering kan förstöra ett bevismaterial vilket gör att en brottsling kan gå fri.

En tävlingshund ska göra momentet med ”fart och fläkt”, en tjänstehund får göra det i princip i vilket tempo den vill, bara den gör.

Tävlingshunden tränar jag därför med ”större belöningar”, med mer förväntan, med högre stresspåslag.
Tjänstehunden tränar jag utan stress eller förväntan, och mer genom repetitioner och att jag visar och lär.

Det sistnämnda kallas ibland av okunniga för ”förlegade metoder”.

Men….. det finns förlegade metoder eller tankesätt runt hundträning.

Bland annat vet man bättre idag än tidigare då det gäller den klassika ”hackordningen” och ledarroller.
Man har kommit längre då det gäller etik och moral gällande hundens välmående då det gäller träning av hunden.

Men att påstå att exempel vis inlärning utan stress där hundägaren visar och lär hunden är gammalmodig och förlegad – Den ”experten” kan helt enkelt för lite om etologi och dressyrlära.
Tyvärr förstår denna okunskap en hel del både för hundar och hundägare.

Detta är väldigt tråkigt och synd.


Det här ska ”mitt sommar” handla om.

3 kommentarer till Det här ska ”mitt sommar” handla om.

Sent i vintras fick jag frågan – Vill du vara sommarvärd i P1?
Så klart jag vill svarade jag utan att tveka. Jag har så mycket jag vill prata om, så mycket jag vill dela med mig av.

Arbetet satte igång mer eller mindre direkt. Jag blev tilldelad en producent, Titti Schultz, nu på P4 extra, tidigare på radio RixFM….. Sveriges radiodrottning vågar jag påstå.

Jag började skriva… programmet är 90 minuter långt, det är mycket som ska sägas. Jag sände mitt manus till Titti några dagar senare. Titti svarade – ”Det är alldeles för långt, alldeles för långt…..

Jag började kapa i min text, arbeta om. Ta bort saker…….
För någon vecka sedan var det klart.
Mitt ”Sommar” blir oerhört personligt, nästan läskigt personligt. Jag berättar saker få vet om.

Jag kommer berätta lite om min barndom, om min ungdom, om mina barn, motgångar och framgångar. Händelser som format mitt liv, händelser där jag lagt näsan i blöt och fått stryk, våldsamma situationer jag varit med om. Jag berättar en del om min tid som ordningsvakt.
Jag kommer berätta en hel del om min ångest som höll på att förstöra mitt liv, om min ångest idag som kommer då och då.
Men det är inget ”tyck-synd-om-program”, tvärtom kommer jag också berätta att jag aldrig mått bättre än idag, aldrig varit bättre än idag.
Hela sommarpratet handlar dock om hundar, för mitt liv har handlat om hundar. Jag pratar om problembarn, hur skolan hanterar dessa fantastiska individer, jag pratar om problemhundar, och hur vi många gånger hanterar dessa. Jag pratar om likheter mellan problemhundar och problemungar, om dessa fantastiska men missförstådda individer.
Jag kommer också berätta en hel del fantastiska hundminnen som jag aldrig kommer att glömma.

Så klart kommer någon inte gilla mitt program, medan andra kommer att älska det….. Men jag är så otroligt glad och stolt över att få göra detta.

Stolt personligen, men också för att vi – du , jag, alla andra hundintresserade – tagit in ”hund” i det så kallade ”finrummet”.

Att få prata om hund i P1 Sommar, har vad jag vet aldrig hänt förut, och det gör mig väldigt väldigt glad.

Jag hoppas verkligen att du ger mig en chans den 5 juli…..

Pussa din hund på nosen från mig 🙂


Många gör fel vid rädsla hos hunden.

3 kommentarer till Många gör fel vid rädsla hos hunden.

Rädsla – något hundägare hör av sig mer och mer om till mig via sociala medier, mejl, sms.

Hundägaren vill ofta i första hand förstå vad som har hänt hunden, vad som gjort den rädd.
Sedan utifrån den kunskapen få hjälp med att träna bort rädslan.

Rädsla, det finns hos oss människor, det finns hos alla djur på jordklotet. Utan rädslor skulle vi sannolikt inte överleva.
Jag ser mig till höger och vänster innan jag går över en väg, jag vill ju inte bli påkörd. Den typen av rädsla och många andra rädslor gör att vi överlever.

Det är också viktigt att komma ihåg att det finns graderingar i rädsla. Allt ifrån en lätt oro, till panisk rädsla.

De vanligaste frågorna jag får angående rädsla är förmodligen – ljud, främmande människor, rädsla för olika typer av miljöer (höga trappor, hala golv mm), rädsla för andra hundar.

Många upplever att hunden som valp var trygg och säker, sen blev den rädd. När hunden blivit rädd har vi som hundägare en förmåga att försöka förklara rädslan som kommit genom en specifik händelse.

Ex vis – ”Fido har varit trygg vid möte av andra hundar. Nu är han 9 månader och blir väldigt rädd vid möte av andra hundar. Kan det ha med att göra att en svart hund tryckte ner honom i asfalten när han var 6 månader gammal, och hur ska jag träna bort det?”

Det sannolika svaret är faktiskt att det inte alls har med den händelsen att göra. Det sannolika svaret är att Fido håller på att bli ”vuxen” och nu reagerar när ni möter främmande flockar, vilket kan vara obehaglig i en hunds värld. Alltså ett helt normalt beteende man får jobba bort.

Men utgår man då ifrån att Fido är rädd, att det är händelsen från det att Fido var 6 månader, då kan allt bli väldigt väldigt tokigt och många gånger förvärra ”beteendet”.

Sannolikt handlar lösningen på ”problemet” att snarare visa/lära Fido hur ”flocken” ska uppträda vid hundmöten. Inget annat.

Rädslor mot människor, mot ljud och för olika miljöer, där handlar det ofta om medfödda egenskaper. Alltså inget som har hänt eller som du kunde gjort annorlunda.
Söker man då efter förklaringar till rädslan hamnar man ofta fel, och därmed hamnar man då ofta snett i träningen.

Rädslor är besvärligt, det är klurigt att träna, och man måste ha stor respekt för träningen och hunden.

Ta hunden som inte tycker om främmande personer som ett exempel – Låt oss säga att jag har rätt, att det till största delen handlar om en medfödd rädsla/oro, alltså något vi kallar ”brister i hundens tillgänglighet”, och ofta brister i hundens ”dådkraft” vilket är hundens förmåga att övervinna rädslor.
Om denna hund dagligen och flera gånger per dag dessutom tvingas eller i alla fall uppmuntras ta kontakt med främmande människor – för att förstå att människor är snälla – så sätter man denna hund i rädsla och oro dagligen. Detta brukar i sin tur bara ge än mer oro, och inte att glömma – En sämre livskvalitet för hunden.

Lösningen på denna typ av problem är att hjälpa hunden, visa hunden, stötta hunden.
Alltså – ”Fido ska vara vid mig, ingen kommer hälsa på dig, du ska inte hälsa på någon, med mig är du trygg”.
Alltså vara runt människor men låta hunden vara ifred och som ägare ställa lagom rättvisa och enkla krav på hunden. Det skapar trygghet och lugn.

Med detta sagt – Jag har en övertygelse om att ”letande av orsak” vid rädslor ofta skapar mer problem och bekymmer än vad det gör nytta.
Samt, när du försöker träna bort rädsla så är det viktigt att du gör det med ödmjukhet och respekt för hunden.

Ta hand om hunden i sommarvärmen, så hörs vi snart igen. / Fredrik Steen


Uppfödare… till blandisar eller registrerade. Läs detta inlägg.

4 kommentarer till Uppfödare… till blandisar eller registrerade. Läs detta inlägg.

I slutet på nittiotalet var diskussionen allmän och stundvis intensiv angående farliga hundar.
Politiker krävde förbud av vissa raser, andra krävde förbud mot civila skyddstävlingar.

Diskussionerna och debatterna blev så allvarliga så att bland annat Svenska Brukshundklubben och polisen satt i nationell teve för att berätta vikten av civila skyddstävlingar.

Den ”farliga hund” debatten handlade egentligen om oseriösa ägare med en viss typ av hund, men det spillde över på alla seriösa hundägare.
De seriösa och de som bara älskade sina hundar blev på något sätt måltavlan, de kriminella som använde hundar för våld, hot och utpressning, dessa nådde man givetvis inte.

Just detta – att man inte når de som verkligen behöver – är samma argumentation jag hört sedan jag och Husdjuransvari norden AB lanserade hundägarcertifikat för Sverige.

I den ”Farliga hund” debatten tog svenska brukshundklubben och dess medlemmar ett klokt beslut.
För att få tävla i skyddsarbete, måste man genomgå en teoretisk utbildning, och på så sätt få något som kom att kallas för ”skyddslicens”.

Delar av tävlingssverige gick man ur hus för att protestera mot denna idiotiska regel.
Argumentationen då var lik den jag hör idag –

”Precis som om jag som hållt på med hund i 100 år behöver den här skitutbildningen”

”Det är så typiskt att vi som är seriösa måste göra detta medan de som är oseriösa kommer undan”

”Precis som om den här utbildningen kommer lära mig något jag inte kan”

Den här utbildningen av redan seriösa hundtjejer och killar gjorde – oavsett vad alla tyckte från början – dessa tjejer och killar mer ansvarstagande. Alla lärde sig något nytt, och ganska snart visade alla som höll på med skyddstävling att man var seriös. Detta sände ett budskap till media och politiker, till kritiker. Budskapet var – ”Jag tar ansvar, jag utbildar mig, mer kunskap är alltid bra”.

Vi var många som arbetade fram ”skyddslicensen”, jag var en del.

Krav på utbildningar, ”körkort” på att ha hund kommer mer och mer nere i Europa. Man inser att man måste göra något åt oseriösa hundägare. Att hundägare måste utbildas. Dels i hur en hund fungerar, hur den ska skötas, vårdas, lagar och regler och mycket mer.

Nu är jag drygt 20 år senare delaktig i hundägarcertifikat.
Något jag både är glad och väldigt stolt över.
Att seriösa hundägare gör utbildningen kommer vi alla som älskar hundar att tjäna på. Hundarna kommer ha ett bättre liv. Och alla hundälskares eventuella ”fiender” kommer att ha svårare att angripa oss som är seriösa.

Sen, oavsett vad någon kanske tänker – Så lär man sig något av utbildningen.
Du blir helt enkelt en hundägare som tar ansvar och lär dig mer. Kunskap är den lättaste last att bära.

Hundägarcertifiering har nu ett samarbete med Agria djurförsäkringar, vilket gör att du som agriakund kan göra utbildningen för halva priset.

Tänk dig om de flesta hundägare gick denna utbildning, tog hundägarcertifikat. Tänk dig om alla uppfödare sa åt sina valpköpare – innan du hämtar din valp vill jag att du gör utbildningen….. Bara på några månader skulle vi tillsammans höja ”lägsta nivån” i hundsverige, vilket alla skulle tjäna på.
Oseriösa hundägare som inte vill göra utbildningen slipper, men alla som är seriösa gör den. Det är nästan bättre.
Det skiljer den oseriösa mot den seriösa och ansvarsfulla.

Passa på att göra utbildningen för halva priser, gå in på länken www.agria.se/hundcert


Att ställa krav på hunden utan att lära den, det gör mig provocerad.

9 kommentarer till Att ställa krav på hunden utan att lära den, det gör mig provocerad.

Nu för tiden vet i princip alla att det bästa sättet att lära en hund något, det är via positiv förstärkning.
Alltså att vi belönar hunden då den gör vad vi vill.

Den metoden är så extremt överlägsen andra metoder så att det ens längre behövs diskuteras.

Ska jag lära min hund sitt, eller krypa, eller hoppa, eller gå fot – Då gäller så klart positiv förstärkning.
Det här är vi dessutom i Sverige väldigt duktiga på, vilket gör mig glad.

Samtidigt är det så att väldigt många hundägare har olika typer av problem med sina hundar. Dessa problem är så klart varierande, men vanligt problem är ex vis – besvärliga hundmöten.

Många av de hundägare som försöker träna bort exempelvis problemet ”besvärliga hundmöten” gör faktiskt rätt, ändå går det inte.

Många hundägare upplever att hunden inte lyssnar just vid hundmöten, eller att hunden just vid hundmöten inte är intresserad av godis eller leksak som den annars är väldigt intresserad av.

Det här är faktiskt inte så konstigt. Vi har helt enkelt inte lärt hunden att hantera en kravställning.
Många blir irriterade på mig när jag pratar om kravställning, och jag blir lite frustrerad när människor inte vill lyssna på vad jag har att säga om detta. För jag tycker detta med kravställning är viktigt att lära hunden.

Om jag exempelvis ska torka av min hund när jag varit på en promenad så protesterar hunden och kanske morrar åt mig. Lösningen blir då många gånger att jag avleder hunden med en godis då jag torkar hunden. Då går det bra.

Det tycker jag i och för sig är en bra lösning just där och då, men inte i längden.

Du, jag, våra barn, våra hundar mot andra hundar…. vi får lära oss – ibland måste vi göra saker fast vi inte vill!

Det här tycker jag är viktigt att vi lär vår hund oxå. Annars kommer vi kunna få enorma problem med vår hund genom livet.

Om jag går med min hund i kopplet och det springer ut en katt framför oss som min hund vill jaga……. hunden far iväg i kopplet – Då tycker jag det är rättvist och bra att kunna säga till hunden – ”Det där vill jag inte att du gör!”

När jag har problem vid ett hundmöte och jag ber min hund sätta sig ner………. min hund vägrar att lyssna på mig, då tycker jag det är rättvist att jag säger till min hund – ”Du måste sätta dig ner!”

Alltså ställa ett krav på hunden som hunden måste göra, även om den inte vill.

Och det här, att hundägaren ställer ett krav på sin hund i stressade och besvärliga situationer, det gör väldigt väldigt många. Faktiskt även de hundägare som är emot just det jag visar – Träna hunden att hantera en kravställning.

Jag anser alltså att det kommer situationer med min hund där jag som hundägare kommer att behöva sätta stopp för något hunden gör. Och då vill jag ha gjort min hund självsäker och trygg i att hantera just – kravställning.

Ett fel många hundägare gör, det är att försöka ställa krav på hunden i besvärliga situationer, men man har aldrig lärt hunden hur den ska hantera detta.

Då blir det fel, då blir det elakt.

Det här tränar jag i en lugn och harmonisk miljö, där jag har kontroll på situationerna och jag kan göra detta med en respekt för hunden och helt rätt avvägt. Jag kan successivt lära hunden att hantera svårare och svårare krav.

Lär jag hunden detta, då kommer hunden ha betydligt lättare att hantera din kravställning du försöker ställa ute vid det besvärliga hundmötet.

Genom min träning menar jag att jag hjälper/lär hunden.

I en lugn miljö när hunden och jag har en mysig stund kan jag exempelvis ta hunden, ställa upp frambenen på en bok, en hink, eller en sten, och visar hunden lugnt att så där vill jag att du står en stund. Jag förstärker med röst ”bra”, och när jag avbryter övningen kan jag belöna med en godis.

Den här övningen var bara ett exempel, det är bara din egen fantasi som sätter gränser.
Lugnt och fint, med stor respekt för hunden, lär jag hunden att klara av att hantera en ”kravställning”.

Genom denna mycket enkla övning har jag försiktigt och med respekt för hunden börja lära hunden att allt inte är ”frivilligt”. Jag kan givetvis lära min hund att sätta upp fötterna på stenen med hjälp av inlärning………. men då missar jag ju att lära hunden det jag vill lära den – Att hantera en kravställning.

Jag kan bli provocerad av att se en hundägare försöka ställa krav på sin hund i en besvärlig situation, men inte lärt den på ett respektfullt och bra sätt vad man kräver av den.

Det här kommer jag prata mer om på min föreläsning över webben nu på tisdag. Är du intresserad av att vara med, gå då in på www.fredriksteen.se och läs mer.


Viktiga länkar.

4 kommentarer till Viktiga länkar.

Nu är det påsk, och när vi drar igång påskfirande så finne en hel del faror för hunden.
Påskpyntet, växter, och inte minst den påskmat vi själva äter.
Så snälla – gå in på länken här och läs lite snabbt igenom texten…

Vi måste var rädd om våra vovvar.

https://www.agria.se/hund/artiklar/om-hund/se-upp-for-paskens-faror-for-hunden/

En annan länk jag vill påminna dig om är en länk till en av mina föreläsningar jag sak ha över webben den 13 april.

boon.tv/fredrik-steen-hundcoachen/harliga-promenader-lar-din-hund-ga-fint-i-koppel

Det är en webföreläsning på 1,5 timmar där jag berättar hur du får till härliga och harmoniska promenader tillsammans med din hund.
Missa inte den 🙂

Den här påskhelgen ska jag hålla på lite hemma på tomten, kanske åka ut till mitt kära Lindö något dygn, och bara engagera mig i hundar och mys.
Jag älskar dessa långhelger då man kan hålla på med hundarna lite extra mycket så att hundarna verkligen får sitt och blir så där härligt trötta.

Med Pacco tänkte jag att jag ska träna lite extra mycket spår, och med Fyran tänkte jag dra igång lydnadsträning lite mer på allvar.

Jag vill verkligen önska dig och din hund en riktigt fin påsk / Fredrik Steen


Så här tycker jag du ska tänka med valpen och hundmöten.

5 kommentarer till Så här tycker jag du ska tänka med valpen och hundmöten.
I morse hängde jag på Nyhetsmorgon med den här godingen.

Jag pratade om hundmöten på nyhetsmorgon idag, framför allt med valpar.

När man som hundägare med sin valp möter en annan flock skapas stress och oro i valpen. Detta är inte alls konstigt eftersom främmande hundar kan ”betyda problem” i hundars värld.

En valps strategi i dessa möten är ofta att visa undergivenhet.
Anledningen till denna undergivenhet är helt enkelt för att inte hamna i konflikter, konflikter som kan vara dödligt för en valp.( i valpens värld)
Låter vi valpen hamna i den situationen gång efter gång skapas ett beteende där mötande hundar blir oerhört viktiga för valpen. Ett engagemang för andra och främmande hundar växer från dag till dag.Ett engagemang som till början startar med att valpen känner sig ”tvingad” att visa för alla andra hundar hur undergiven och snäll den är.
Väldigt ofta blir det här i framtiden något som vi ofta kallar besvärliga hundmöten.

Jag menar att det är helt onödigt, och inte heller bra för valpen att hamna här.

Genom enkla övningar och regler formar vi valpen till en mer självsäker individ, och till att valpen lär sig ignorera andra hundar vid promenader.

En enkel regel som jag anser att man bör hålla sig till är – Är valpen i koppel, då hälsar vi aldrig på andra hundar.
Genom att hålla sig till detta kommer valpen att känna trygghet och lugn när den har koppel på sig, och den lär sig att den inte behöver visa undergivenhet eller annat engagemang vid hundmöten.
Du och din valp har en trygg och fin flock, valpen behöver inte visa undergivenhet till andra flockar.

Håll ett kort koppel på valpen, håll valpen i den position du vill att valpen ska ha vid hundmöten. Försök att få valpens uppmärksamhet, och bekräfta/belöna valpen när den ger dig uppmärksamhet.

Genom att bara hålla sig till dessa två saker kommer du över tid, – dock relativt snabbt – lära valpen hur du vill att hundmöten ska vara.

En vanlig följdfråga jag får – ”Ska valpen aldrig få träffa andra hundar?”

Jo, så klart. Men bara hundar du känner dig trygg med och hundar som kommer bli en del av valpens liv. En kompis hund som ett exempel.
Men var noga med att även om du träffar din kompis och dennes hund, koppla loss valpen som en ”signal” till din valp att den får leka och socialisera sig. Detta kommer du ha igen längre fram.

Nu ska jag sätta mig och förbereda kvällens webföreläsning…. den handlar just om socialisering.


Vi syns ju över webben, men jag saknar er…!

6 kommentarer till Vi syns ju över webben, men jag saknar er…!

Usch, nu börjar jag sakna att träffa andra hundägare….. att föreläsa på webben vilket jag gör var 14e dag är ju kul och trevligt, men jag saknar att ses och träffas på riktigt……

I morgon, tisdag den 16 februari, föreläser jag om ”stress hos hunden”… är du intresserad av att vara med där, gå då in på www.fredriksteen.se

I vår har jag tillträde till en hall jag skrev på för häromdagen. I den här hallen ska det hända mycket kul framöver är det tänkt.

Jag funderar på om jag ska döpa hallen till något, kanske ”LillaNymo-hallen”….. har du något förslag på ett bra namn?
Skriv gärna det i kommentarerna här på bloggen 🙂

Var rädda om er, visa hänsyn till varandra, hoppas vi ses väldigt snart / F