Schäferhunden – En ras i förändring.

Schäferhunden – En ras i förändring.

Min oro handlar inte främst om hälsa och välmående. Att schäferhundar inte skulle må bra på grund av hur de ser ut är mycket sällsynt.
Det som oroar mig är schäferhundens framtid som bruks och tjänstehund.

En schäferhund ska vara stabil och nervfast, den ska ha en arbetslust som passar för en brukshund.
En schäfer ska vara medelkraftig, Det är viktigt att den är torr och stram, den ska ha bra byggnadsförhållanden och proportioner, harmoniskt genomvinklad. Den ska ha parallella och vägvinnande rörelser.
Schäferhundens anatomi är för uthållighet och bruksarbete.

En schäferhund ska ha en utpräglad manke, en stark rygg och länd, och ett slutande kors. Detta ger en ”topline/överlinje” där hunden är ”högre vid manken, lägre vid korset och svansansättningen”.
En schäfer ska vara harmoniskt genomvinklad vilket innebär att det viktiga är att vinkelförhållande fram harmoniserar med vinkelförhållande bak. Ju mer vinklar, desto längre steglängd.
Vid mer vinklar tenderar fastheten i armbågsanslutningar och hasleder att försämras. Det är dock inte en regel och måste kontrolleras noga genom att titta på hundens rörelser noga inte bara från sidan utan också framifrån och bakifrån.


Påståendet – Djupa bakbensvinklar försämrar bruksegenskaperna och hundens hälsa och välmående, är alltså inte alltid sant. Det kan vara så, men det är inte alltid så.
Påståendet – Mindre vinklar bak förbättrar bruksegenskaperna och förbättrar hundens hälsa och välmående, är alltså inte heller sant.

Det viktiga är faktiskt inte måttliga eller djupa vinklar, det viktiga är fastheten i hasleder, i framparti, samt hundens totalfasthet.

Felställda hasleder, löshet i hasleder, finns även hos knappt vinklade individer.


En egen och personlig teori är också att totalfastheten hos måttligt vinklade hundar ofta är betydligt bättre än hos djupt vinklade individer. Om det finns en koppling mellan detta eller om det snarare handlar om olika blodslinjer låter jag vara osagt. Notera också att just detta endast är min personliga uppfattning och teori.

Då det gäller hundar generellt så är det sundare och mer hälsosamt med vinklade individer än individer med knappa vinklar (Tänk – Greyhound vs Chowchow)

Godkända färger hos schäfer är exempelvis – gul med svarta tecken, rödbrun med svarta tecken, svart, grå.
Detta innebär att om två identiska hundar varav den ena exempelvis är gul med svarta tecken, eller kanske grå eller helsvart, och den andra är rödbrun med svarta tecken ska det inte skilja något i kvalitetsbedömningen av dessa hundar. Påverkar godkända färgsättningar domarens kvalitetsbedömning, då gör domaren fel.

En schäferhund ska vara något långsträckt, alltså vara något längre än vad den är hög.
Den ska ha något längre ben än vad den har bröstdjup. 

Schäferhundens proportioner är viktig för hundens ”allround-arbete” och för hundens uthållighet i arbete under mycket lång tid.

Vi måste också utgå ifrån att alla vill ha välmående individer/hundar. Jag vågar påstå att ingen seriös uppfödare av schäfer vill ha sjuka eller icke välmående individer.
Denna debatt om schäferhunden hamnar tyvärr ofta där – Helt fel dessutom.
En välvinklad schäfer, kanske till och med med lösa hasleder har inte mer ont än motsatsen. En schäferhund med en kraftigt välv rygglinje har inte mer problem med ryggen än motsatsen, och så vidare.
Detta påverkar endast hundens uthållighet, effektivitet och rörelseförmåga – inget annat.
Olika genetiska linjer påverkar schäferhundens hälsa och välmående, inte hundens utseende.

Detta innebär att om någon vill ha en kort schäfer, en knappt vinklad schäfer, en schäfer som är högre bak än fram och så vidare, då måste man också förstå att det avviker från gällande rasstandard.

Man måste också komma ihåg – och acceptera – att olika diskussioner och debatter om vilken ”typ av schäfer jag personligen vill ha” inte på något sätt ska påverka rasstandarden och avelsarbetet.

Man måste också förstå – och respektera – att denna diskussion inte handlar om enskilda individer som kan vara alldeles älskvärda individer, diskussionen ska bara handla om schäferhundens framtid och roll som bruks och tjänstehund.

Att hundar och dess typ förändras över tid är sannolikt på grund av den mänskliga faktorn. Det går tyvärr ”mode” i saker och vi människor attraheras tyvärr av det extrema. Det gör vi sannolikt vare sig vi vill det eller inte. Det är mänskligt.
Detta gäller tyvärr både i hur vill vill att en hund ska arbeta, och hur den ska se ut.

Men frågan är om det är acceptabelt att experter inom rasen – Det vill säga vi domare – kan skydda oss bakom detta. Är det okej att en domare, en expert vars främsta uppgift är att bevara rasen, låter sig påverkas av ”mode” och attraktionen av det extrema?

Jag är domare för arbetande hundar (alla raser som får delta på dessa prov), jag är utställningsdomare och expert på schäferhundar.

Jag älskar schäferhunden, hur den ser ut och rasens enorma kapacitet i arbete.

När jag började med schäfer vid 15 års ålder var mina lärare och mentorer äldre personer. Dessa schäferexperter jag skolades av började med schäferhundar redan på femtiotalet. Alltså då Schäferhunden som ras bara var lite drygt femtio år gammal.
Nu är det 2021 och om vi går tillbaka femtio år i tiden hamnar vi på årtalet 1971. Det sätter lite perspektiv på hur relativt ny vår älskade schäferhund är.

Schäferhundens populäritet och framgång världen över blev snabbt ett faktum. Hunden schäfer blev snabbt världens främsta bruks och tjänstehund.

Den blev inte världens mest effektiva ras som bruks och tjänstehund på grund av vackra färger och vackra uttryck. Den blev inte världens effektivaste bruks och tjänstehund på grund av brister i torr och stramhet, eller på grund av extremt välvda rygglinjer.
Den blev världens främsta bruks och tjänstehund på grund av schäferhundens mentalitet, på grund av schäferhundens överlägsna anatomi och byggnadsförhållanden. På grund av schäferhundens effektiva sätt att röra sig över tid, och på grund av hundens torra och strama kropp.

Idag hör jag och ser personer prata och skriva om schäferhunden på ett sätt som är direkt felaktigt och falskt. Jag hör och ser så kallade experter prata om schäferhunden med utmärkt typ bara för att den är röd och välpälsad, men kanske djupställd och kraftig.

Detaljer som färg är just en detalj och har inget med hundens typ att göra.
En schäferhund ska ha något längre ben än bröstdjup,den ska inte heller vara kraftig, den ska vara medelkraftig. Detta är viktigt för hundens bruksegenskaper.
Hundens färg (så länge den är godkänd) har inget med hundens typ att göra. Det har däremot hundens byggnadsförhållanden och hur kraftfull den är.
Det finns hur många skrämmande exempel som helst gällande detta. 

Som både bruks och utställningsdomare, samt också dressyr till yrket ser jag detta tydligt. Jag ser problem schäferhunden har idag, och jag ser det väldigt tydligt.
Det gör mig väldigt ledsen.

Jag älskar alla hundar, även en schäferhund som inte arbetar som en schäferhund, eller ser ut som en schäferhund ska göra.
Men när dessa hundar trots allvarliga fel för en brukshund vinner våra utställningar blir jag provocerad och bedrövad.

En rödbrun hund med svarta tecken som inte har torrhet och stramhet, som inte har korrekta byggnadsförhållanden – Alltså grundläggande och viktiga saker för brukshunden schäfer – kan omöjligt vara en bättre brukshund än en gul hund med svarta tecken som är torr och stram, som har korrekta byggnadsförhållanden
(Detta är bara ett exempel för att tydliggöra problemet. Det kan givetvis finnas andra andra korrekta anledningar till beslutet/placeringen)
Ändå vågar jag påstå att den röda/svarta hunden ofta (eller nästan jämnt) placeras före den gul/svarta hunden i en konkurrensbedömning.
Hur är detta möjligt?

Detta kan ske på grund av tre skäl.

1/ Domaren som dömer har inte tillräcklig kunskap om anatomi och rasen schäfer.

2/ Domaren som dömer låter sitt eget tyckande gå före kunskap och uppdragets syfte.
3/ Domaren som dömer har inte integritet nog att inte låta sig påverkas av ”mode”.

(Och kanske ett fjärde skäl – en blandning av de tre punkter ovan)

Jag är tyvärr medveten om att min text i denna skrivelse kommer påverka min ”karriär” som domare och att det är som att ”sticka en pinne rakt in i ett getingbo”.
Det är dock en risk jag är medveten om och beslutat mig för att ta. För fortsätter vi på det här sättet kommer vi snart att kunna se schäferhunden som en fin och glad utställningshund, men inte som den enormt vackra och effektiva bruks och tjänstehund som det en gång var, och faktiskt kan förbli.

En schäferhund med öron som knappt står upp, en schäferhund med avsaknad av fasthet, avsaknad av torr och stramhet, en schäferhund med en rygglinje som är överdrivet välvd, en schäferhund som är kortbent och djupställd, en schäferhund med rörelser sett framifrån och bakifrån som är helt avsaknad av parallellitet – Det är ingen effektiv brukshund, men jag kan så klart som ägare älska den här hunden ändå, men som domare är det i det närmsta en skandal när jag i min placering och i min kritik beskriver hunden som en välbyggd representant för bruks och tjänstehunden schäfer.

Någon kanske nu tror att domare och rasexpert Fredrik Steen vill tillbaka till 40-talet och hur schäfrar såg ut då?
Eller att jag är kritisk till utställningsverksamhet och de hundar och ägare som är framgångsrika just här.

Då vill jag säga – Det är fel.

Utställningsverksamheten är viktig för schäferhundens framtid. Det finns en mängd fantastiska schäferhundar som går bra på utställningar, som är fina och välbyggda, och som är fantastiska brukshundar.

Men när vi domare går emot det vi förhoppningsvis faktiskt vet, och vi med berått mod gör fel i vår bedömning – Då är vi väldigt illa ute.
Jag vill påstå att just detta idag sker mer frekvent än tidigare.

När jag som 18 åring gick med som passiv domarelev för första gången i mitt liv vände sig tjänstgörande domare plötsligt sig om mot mig. Han pekade på klassen som bestod av 11 hanhundar i brukshundsklass.
Han sa åt mig – ”Peka på den hund som du lättast lär att hoppa högt och som orkar springa långa sträckor!”
Jag pekade på hunden på tredje plats och sa – ”Den Bosse, den kan både hoppa högt och springa långt”.
Tjänstgörande domare, Bosse Nyman svarade – ”Då är det den hunden du ska ha som vinnare i klassen!”

Som domare på utställning då vi dömer schäfer får vi aldrig låta oss attraheras av saker som försämrar bruksegenskaperna. Idag ser jag det ofta, och det är tragiskt för ”vi sågar på den gren vi själva sitter på”.

Så sammanfattningsvis då det gäller bedömning på utställning och utställningar i stort – Det finns en rad vinnare på våra schäferutställningar som faktiskt är fantastiskt vackra och välbyggda. Dessa hundar vill jag verkligen inte ta äran ifrån.
Men jag kan inte längre vara tyst då vi som domare mer och mer bortser ifrån att schäferhunden är en brukshund. Att vi som domare bortser ifrån grundläggande och avgörande saker i schäferhundens anatomi och utseende, saker som gör rasen till en sämre brukshund men ändå placerar den individen först.

Detta är fel, och alla schäferdomare och experter vet att jag har rätt, i framförallt mitt sista stycke ovan.

Liknande text och åsikter har jag även på bruksprov och bedömningen av schäferhundar på bruksprov. Men det får jag återkomma till längre fram.

Och, om någon domare och rasexpert på schäfer läser detta och inte håller med mig, kontakta mig gärna så tar vi en saklig diskussion.

/ Fredrik Steen

Delta i diskussionen

  1. Vår schäfer är en utpräglad vakthund på vår tomt. Man ser även vallning i henne när vår ”flock” går promenad. Hon är smal med vackra teckningar enligt schäferexperter. Det har hon av din matte brukar jag skoja. I allafall det sistnämnda… Hon är rakryggad vilket jag är glad över när jag jämför grannens hund med bakhasorna i backen. Han verkar ha svårt att röra sig normalt.
    Men han kanske inte har ont, vad vet jag? Är uppvuxen med stövare och har lite svårt att förstå det där med snedrygg på schäfrar.

  2. Älskar schäfer, särskilt min egen. Men som förstagångs schäferägare blev jag förskräckt av att höra e- schäfer och b-schäfer, rasen är uppdelad!? En bruksras? Hur kan det ens vara tillåtet? Mentalt har min hund stora brister, hon är en e-variant. Hon är s a s inte nervfast och trygg. Hennes liv hade varit så mycket lättare om hon haft de egenskaperna för i slutändan är det hunden som lider när den blir svår att hantera. Och vi hade kunnat ha så mycket roligare tillsammans. Tack och lov är hon en smart tjej som litar på sin matte och lydnaden och viljan att vara till lags finns där. Det är en underbar ras, jag älskar min schäfer. Men det är dags att ta tag i oseriös uppfödning och säga ifrån. Hoppas verkligen att du lyckas!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *