Jag blir glad.

Jag har hållt på med hundar hela livet. Proffessionellt i mer eller mindre i 30 år.
Jag har sett metoder och tekniker komma och gå. Jag har sett gamla metoder få nya moderna namn, och ingen teknik eller metod jag har sett de senaste tio-tjugo åren är nya för mig. Det känns som om cirkeln har slutit sig på något sätt.

När jag började göra teve för drygt 15 år sedan fick jag frågan – Vilken metod arbetar du efter?
Jag förstod inte frågan och kunde inte svara. Vilken metod? Det beror väl på vilken individ och i vilket syfte jag arbetar med hunden….. vilken metod?……..

Det har varit perioder eller kluster i att man inte får säga ”nej” till en hund.
Det har varit perioder och kluster i om vilken hand du ska belöna med eftersom den andra handen är till för bestraffning.
Det har varit prat om rangordning och prat om ”att bara nonchalera felbeteenden och belöna rätt beteenden”.
”Hårda och mjuka metoder” – debatten har jag aldrig blivit klok på.
Vad är vad?
Att spruta vatten på sin hund, är det en mjuk eller hård metod?
Om hunden tycker det är kul, och hugger efter vattnet – Då tycker hunden det är kul.
Om hunden visar undvikande och blir ”passiv” – Då tycker hunden vattenstrålen är obehaglig.
Det båda alternativen har gemensamt – Det är att ingen hund förstår vad en vattenstråle betyder.

Jag har aldrig under alla dessa år känt mig hemma. Jag har aldrig förstått allt detta.

Just nu upplever jag äntligen lite balans i allt detta. Just nu upplever i alla fall jag att hundsverige har sansat sig något när det gäller ”metod-tänk”.

Jag upplever att hundsverige hamnat lite mer där jag önskar att vi ska vara. Att vi ska se hunden som en fin och härlig familjemedlem som vi ibland måste bestämma över, men framför allt lära i livet.
När vi idag pratar ledarskap känns det mer som vi pratar ledarskap som en förälder, alltså mer föräldraskap än ”alfa”.
Det känns som att hundsverige börjar landa i att det inte behöver vara värre för en individ att höra ”nej” från mig, än vad det är för mig att få ett ”nej” från mina barn.
Ingen ifrågasätter längre att positiv förstärkning är det bästa för inlärning och välmående.
Vi börjar inse skillnaden på tillfälliga och nödvändiga lösningar ”där och då”, och på långsiktiga lösningar på ett problem.
Vi börjar förstå att när man pratar om problem eller felbeteenden, så handlar det ofta om fullt naturliga beteenden….. osv.

Det känns äntligen som att metoder eller tekniker är hyfsat ointressanta och vi alla börjar förstå att det mer handlar om relation och kommunikation.
Vi börjar inse att det mer handlar om individ än något annat.

Hundsverige – Fortsätt i den här riktningen, krångla inte till det hela tiden.

Ser vi våra hundar som jämlika familjemedlemmar, som egna individer, med egen bestämmanderätt, så kommer det här att bli bra.
Se dig själv som en ”förälder”…. du är tryggheten, du ger närhet och ömhet, du visar och lär, ibland måste du bestämma, men det är så klart aldrig något man missbrukar mot en individ man älskar.

/ Fredrik Steen

3 svar på ”Jag blir glad.”

  1. Vad skall jag göra. Min hund 2 år gjorde igår ett utfall mot ett barn 4 år (barnet fick ett blåmärke på kinden). Detta var en hemsk upplevelse för alla och det får inte hända igen. Vad skall jag göra tillsammans med hunden för att detta inte händer igen. Jag är mycket tacksam för eventuella råd.

  2. Hjälp snälla!! Min yngre westiepojke 3 år, morrar på trimbord vid utställning, jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom, inga problem med trimbordet hemma. Den lite äldre killen 5 år, är hur trygg som helst

Kommentarer inaktiverade.