Vilka behov har en Schäfer, eller en Cockerpoo? Hunden måste få göra det den är avlad för (?)

LillaNymo och en ung Zara ligger och vilar i soffan, nära mig och nära varandra.

LillaNymo är en labrador och hon är avlad för att kasta sig i iskalla vatten för att apportera, och Zara är avlad för att valla får och skydda fåren från banditer.

LillaNymo är utbildad vårdhund och Zara tränar jag lydnad och spår med.
Då är frågan – Skulle dessa två hundar må bättre om dom fick bada i iskalla vatten och bita ”banditer”?

En hund måste få göra det den är avlad för!

Det är något jag hör relativt ofta.

Fast…. Zara är inte avlad för att valla får och bita banditer. Det är fel. Hennes förfäders var avlade för att göra just detta, men inte Zara.
Zaras förfäders förfäder var förmodligen avlade för att jaga och vakta och skydda.
LillaNymo och hennes förfäders förfäder likaså, för att jaga, vakta och skydda.

Alla hundar, om vi går tillbaka en tid i historien (det är bara frågan om hur långt tillbaka vi vill gå) var sannolikt människans jaktkamrat, människans vakthund, människans sällskapshund.

Schäferhundens ”genombrott” kan man säga var under världskrigen. Då insåg man hundtypens potential i annat än att valla, även om det finns schäferhundar som vallar än idag.
En schäferhund behöver givetvis inte varken valla får eller vara med i krig, eller bita banditer, för att må bra.

Jag får ofta frågor om hur exempelvis en Schäfers behov ser ut jämfört med exempelvis en Cockerpoos behov?

En hund har behov av rörelse och motion, av närhet (flock) och att känna tillhörighet.
En hund behöver få leka med andra, gräva hål i marken, leta efter mat genom att använda sin nos och så vidare.
En hund behöver också uppfostras i flocken så att hunden förstår vilka regler flocken har så att den på bästa sätt kan passa in och må bra.

Ungefär så…. mer märkvärdigt eller större skillnader är det inte.

Sen är det sannolikt så att en schäfer kan ha större lust/vilja att exempelvis ”vakta”, än en cockerpoo. Men att stimulera den lusten skapar bara problem och gör inte schäferhunden mer välmående för det.

Vissa hundar/hundtyper är generellt mer lämpade än andra hundar/hundtyper för att göra vissa saker…. Det handlar om att man genom generation efter generation avlat mot ett mål.
Men vissa hundar / hundtyper är också generellt mindre lämpade för att göra vissa saker….. Det är också på grund av ett avelsmål under lång tid.

Ex vis en schäfer…. den kan visst jaga efter rådjur, och tycka det är kul. Men en utpräglad jakthund gör det betydligt bättre och har generellt lättare att lära sig.

Här känns det som om vi ibland har hamnat lite snett och det kan bli lite tokigt ibland.

En utpräglad vallhund är förmodligen en bättre och INTENSIVARE vallare än en sällskapshund.
Men en vallhund vars ägare som inte vallar med hunden är ingen djurplågare. Vallhunden som inte vallar kommer inte ha ett sämre liv för det. Så länge man stimulerar hunden på andra sätt.

En hunds grundläggande behov handlar kanske inte så mycket om vad vi gjort med hundarna dom senaste generationerna, utan mer om det behov en hund alltid har haft (ej ras/typ – en hund – Canis Lupus Familiaris), oavsett ras/typ.

En hund måste få göra det den tycker är kul!

Här måste vi nog passa oss för att lägga in mänskliga värderingar och begrepp.

”I tio år har jag gått ut med samma boll till samma gräsplan, kastat samma boll tiotusentals gånger på exakt samma sätt. Hunden tycker detta är så kul”

Njae, handlar detta om att det är kul eller handlar det om något annat?

Vi kan släppa den tanken och diskussionen en stund och bara konstatera att det skulle bli enormt problematiskt om vi lät hundarna göra allt dom ville göra.

-Så fort en tik löper i området springer min hanhund dit och parar tiken – Han vill det så gärna!

-Så fort det kommer in ett rådjur i området samlar alla hundar i området ihop sig för att inleda en timmeslång jakt där dom till slut fäller råddjuret – Dom vill det så gärna”

-Så fort det går ett barn förbi på vägen med en fotboll springer min hund ut och biter sönder fotbollen – Han tycker det är så kul!

Uppe på all problematik exemplen ovan skulle bli, så har vi ett annat problem med hundar.
Eller egentligen inte problem, men……

Det är så (du får avgöra om det är ett problem eller något som är positivt) att –

Ju mer du stimulerar hundens lust att göra något som den vill göra – exempelvis jaga efter en boll – desto mer kommer hunden att vilja göra just detta.
Och inte nog med det – Ju mer du gör just detta, desto lägre ”retningar” behöver hunden för att göra.

Ex –

Hunden får en fin ny boll av dig i present.
Du ger hunden bollen lugnt och försiktigt.
Hunden nosar på bollen, men tycker den är ganska ointressant.
Du tar nu bollen och kastar i väg den.
Hunden jagar nu efter bollen och nosar på bollen igen.
Du kastar bollen igen, och hunden springer nu efter bollen något snabbare. Nu tar hunden bollen i sina käkar.

Du fortsätter denna lek, och snart har du en hund som ”älskar sin boll”.
Du behöver inte längre kasta bollen för att hunden ska börja skälla och vilja jaga efter.

Detta kallas vetenskapligt för – Sensitisering.
( Vid sensitisering utsätts djuret för ett stimulus som gör att djuret lättare svarar på andra stimuli, Forkman 2002)

Detta svarar alla hundar på, även om vissa individer gör det ”mer” än andra.

Det är också så att alla hundar har en ”maxnivå” på hur engagerade dom kan bli.

Om vi tar boll-kastandet som ett exempel även här –

Det är sannolikt så att efter en tids kastande av bollen så skulle man kanske se att en Chihuahuas ”maxnivå” på engagemang är relativt hanterbart.
Medan andra hundtyper som ex vis schäfer, border collie, eller amstaff skulle bli besvärligt engagerade i bollen redan innan individen nått sin ”maxnivå”.

Chihuahuan skulle sannolikt inte ställa till med några problem, men det är inte alls otroligt att schäferhunden, border collien, eller amstaffen (finns andra raser) helt plötsligt ställer till problem då två barn står på andra sidan vägen och kastar en boll till varandra.
Lusten att jaga en boll har jag stimulerat och ökat. Retningströskeln att vilja jaga efter bollen har jag sänkt genom min lek och upprepning.

Titta och lyssna gärna på mitt ”Samtal med Per Jensen” på Fredrik Steen Play.
Per Jensen är professor i etologi och vi har ett härligt samtal om mycket, men bland annat om detta ovan.

Så vad vill jag ha sagt med denna text?

Framförallt vill jag minska skillnader mellan raser i diskussioner gällande Canis Lupus Familiaris – hund, då det gäller behov.
Men också tydliggöra att hundar har olika mentala egenskaper och förutsättningar vi kan dra nytta av och använda oss av i positiv riktning, likväl egenskaper som kan skapa problem för oss och hunden.

/ Kynolog, hundcoachen Fredrik Steen


4 svar på ”Vilka behov har en Schäfer, eller en Cockerpoo? Hunden måste få göra det den är avlad för (?)”

  1. När jag läser din text, så känns det så rätt. Jag har en blandis papillon/jack russel och en schäfer. Båda har jag tränat brukssök med och spårat. Att jobba med det som stimulerar individen. Vi påverkar ju varandra, det som jag tycker är kul tycker hunden är kul. För då jobbar vi ihop. Vi har väldigt bra kontakt, de följer mig.

  2. Tack för en intressant text. Jag har levt i en och samma bubbla i lite över 10 år. Samma ras, samma tankegångar, helt övertygad om att just min ras gör vissa saker pga att det är just den rasen.
    Då det genom avel inte går att påverka ”min ras” i någon större utsträckning längre, på grund av att alla är väldigt nära besläktade, började jag inse att det var dax att tänka utanför boxen. Det tog ett tag för mig att inse det, det gick desto fortare att inse att tankar utanför boxen inte tas emot med öppna armar inom renrasaveln.

    Trött och frustrerad och med en känsla av klaustrofobi så gjorde jag en helomvändning. Jag köpte en fem månader gammal hund utan känd härstamning. Jag besökte honom först såklart och han var otroligt trevlig, glad, social och tillitsfull. Jag fick veta att han innehöll husky, samojed, schäfer och border collie. Som den inbitna, trångsynta renrasuppfödare jag var kände jag mig väldigt wild and crazy, nästan som att jag gjorde något ”olagligt” när jag betalade för hunden, skrev papper och satt in honom i bilen.

    Väl hemma med denna lilla och för mig något ovanliga hund började vi träna. Massor av lek, lek med regler och grunderna för lydnad. Han visade en fantastisk energi och vilja att arbeta, han hade till och med ett fast och fint bett i sin leksak, utan tugg eller stress. Jag och min kompis såg många beteenden som vi kopplade till att han delvis var border collie då han ser ut att gå in i vall-beteende ibland, han är fruktansvärt snabb och lär sig helt galet fort och vi såg även schäfern tyckte vi – fasta, fulla bett i sin leksak, väldigt lyhörd och med den så högt önskade ”will to please” inställningen, dock helt utan det så kallade schäfer-pipet.

    Efter någon månads träning och glädje kom hans DNA-resultat. Där och då så insåg jag kanske det viktigaste av allt i mitt liv med hundar – vi påverkar våra hundar så enormt mycket genom våra förutfattade meningar! Den hunden innehåller inte en promille av varken border collie eller schäfer! Jag och min kompis fick oss ett gott skratt och jag fick en riktig aha-upplevelse kan man säga.

    Hunden i fråga ska, om man utgår från de raser som han faktiskt består av och våra vanligaste fördomar om dessa raser, vara svår att träna, vara självständig, ha en ostoppbar jaktlust osv osv. Men han är precis tvärtom, kanske delvis på grund av att min inställning till honom var att han skulle vara på ett visst sätt, vem vet?
    Man kan på enklaste sätt säga att han är ett riktigt trevligt exemplar av Canis Lupus Familiaris som älskar sin lydnadsträning och sin flock.

    Så vad är han då, rent genetiskt, kanske någon undrar? Han är:
    47,4% siberian husky
    17,3% samojed
    14,8% norsk älghund
    10,6% finsk lapphund
    5,9% alaskan husky-typ
    4% tervuren.

    Utöver att vara en salig röra så är han fri från samtliga testbara genetiska defekter, har 4% genetisk inavelsgrad, han är fullt frisk med en väldigt välfungerande kropp och en superstabil mage-tarm funktion, i tillägg är han som sagt en fantastiskt rolig hund att både leva och träna med. Nu har vi siktet inställt på vår första lydnadstävling och har så jäkla kul tillsammans. Kanske är han den hund som lärt mig mest om mig själv och om mina och hundvärldens alla förutfattade meningar.

  3. Vi har en bichonfrise/ malteser 1och ett halv år . Han gör ibland utfall mot människor helt utan förvarning och folk blir rädda och arga och vi ledsna. Mvh KarinFrisk

  4. Har en bichonfrise/malteser drygt ett år som oprovocerat gör utfall mot människor . Jobbigt folk blir arga och rädda , vi blir ledsna

Kommentarer inaktiverade.