Valp på onsdag, och ytterligare en valp om 3 veckor.

Ronja – En klok, vacker gammal tjej.

Klart en hund kan frysa…. och självklart ska du klä på hunden om den fryser.

Precis som du och jag, så kan en hund frysa. Det beror så klart på temperatur, luftfuktighet, och om hunden är aktiv eller inte.
Det skiljer sig också en hel del mellan olika raser.
En Sibirien Husky fryser så klart mer sällan än en Amstaff eller Chihuahua.

Många frågar hur man vet om en hund fryser, och det mest uppenbara är skakningar, att hunden lyfter på tassar och trampar, och att hunden helt enkelt har ett förändrat beteende mot hur den brukar vara när ni är ute.

Tänk också på att en hund kan frysa i en kall bil. Dessutom blir en bil kall väldigt fort när du stängt av den.

Låt inte din hund frysa, det är din skyldighet som hundägare att se till så den inte fryser.

På onsdag kväll får jag hem en valp några dagar.
Det är en mopsvalp på sju månader som jag ska arbeta och träna lite med. Dessutom ska valpen med mig till Nyhetsmorgon nu på torsdag då vi ska prata om hur man lär valpen/hunden känna trygghet även om man lämnar den ensam en stund.
Ensamhetsträning, eller lämna hunden ensam en stund är ett enormt problem för många.
Många testar och lämna hunden en stund, men det är faktiskt ingen träning. Träning, där lär man valpen/hunden succsessivt att känna trygghet då den är ensam.

Om tre veckor hämtar vi i vår familj en ny valp, vår nya familjemedlem. Det ska bli oerhört kul och inspirerande. Mycket jobb så klart, men roligt och väldigt mysigt.
Den valpen kommer du kunna följa så mycket du vill, här på bloggen men också på alla mina sociala medier.

För fem veckor sedan lanserade jag en playkanal – FredrikSteenPlay.
Det är som en ”Netflix” fast för oss hundälskare.
Där ligger filmklipp, längre filmer, föreläsningar, talkshows, podcasts och mycket mer…

Gå gärna in och titta på www.fredriksteenplay.se

Ha en fin kväll / Fredrik Steen


Visa/Lär/Bekräfta

6 kommentarer till Visa/Lär/Bekräfta
Lilla Nymo

Det finns många olika ”metoder” och lika många uppfattningar om hur man ska göra då man lär en hund något.
Jag tycker nästan alla dessa metoder och tekniker är bra på sitt sätt, men sällan alltid och för alla.

Hundträning handlar om individanpassning och inte att individen ska anpassa sig efter metoden.

Men det finns grundläggande dressyrprinciper som man kan tycka vad man vill om, det spelar ingen roll….. Det fungerar!

Tänk dig att din hund gillar att gå ut. Varje gång ni går ut i hallen och du klär på dig så finns hunden där och är ivrig för att komma ut.

Dag 1 öppnar du dörren och hunden väntar på sitt ”varsågod”. Men innan du säger var så god tar du tag i hundens tass och ”hälsar” på hunden. Du släpper tassen och säger ”Var så god”.

Nästa gång ni ska gå ut gör du exakt samma sak, och nästa gång samma sak…..

Du tar alltså tag i tassen…. typ ”vacker tass”, men det är du som tar tag i tassen, hunden utför inte.

Du fortsätter med detta konsekvent några dagar.

Snart har du en hund som sträcker fram tassen till dig när du står där i dörröppningen utan att du behöver ta tag i den.
Hunden känner igen situationen (gå ut, dörr mm) vilket underlättar inlärningen, ni har repeterat detta konsekvent varje gång innan hunden får går ut.

Du har lärt ”vacker tass/goddag” med klassiskt hunddressyr, genom att du visat/lärt/bekräftat hunden.
Du har repeterat, satt det i system…… då har du en effektiv och stabil inlärning. Och det fungerar på alla hundar oavsett om den gillar godis/bollar mm eller inte…

Du kan effektivt lära din hund ”vacker tass” på många andra sätt. Men det sättet jag beskrivit ovan är enkel och effektiv.

Ju skickligare dressyrer vi blir, desto mer vi lär oss om detta med inlärning, desto mer ”metoder och tekniker” utvecklar vi.
Det är bra.
Men, det finns en tendens inom hundträning att vi håller på att glömma bort hur en hund fungerar och hur dressyr fungerar.

Det är dessutom så att ”många vägar bär till Rom”, det viktigaste är att du finner en väg som passar dig och din hund.

/ Fredrik Steen


Jag vill inte att ljud ska skapa aktivitet.

2 kommentarer till Jag vill inte att ljud ska skapa aktivitet.
Varje år, någon dag innan nyår säger jag samma sak……….

Varje år så sitter jag där i nyhetsmorgon, på expressen eller Aftonbladet, i radio…. och varnar för nyårsnatten. Jag säger att nu är det försent att träna, nu ska vi bara underlätta för hundarna…….

Detta är sant, och det är bra information för många oroliga hundägare. Men nu…. nu har vi ett år på oss att verkligen hjälpa hunden hantera skrämmande ljud.

För att – Hjälpa hunden hantera skrämmande ljud – kanske är ett bättre uttryck än att träna bort all rädsla eller oro.
Detta eftersom medfödd rädsla eller oro i princip är helt omöjlig att träna bort. Det går dock att just lära och hjälpa hunden att hantera dessa skrämmande ljud och blixtar.
Men det tar tid, och man måste träna långsiktigt och försiktigt.

Teoretiskt är detta en ganska enkel träning. Teoretiskt handlar det bara om att förknippa skrämmande ljud med något som är roligt – klart!

Ex vis – En smäll eller en knall… lär man hunden att det innebär att matskålen ställs ner, ja då får hunden en positiv upplevelse med en smäll eller knall.

Men det är bara teoretiskt, för just en sån här ovan beskrivet enkel övning kan ställa till det.
Om hunden blir så påverkad av knallen så att hundens lust att äta försvinner……. Alternativt och kanske något mer positivt att en smäll eller knall skapar en aktivitet hos hunden.

Här måste man individanpassat träningen efter varje hund för ett bra resultat.

För mig handlar den här träningen mer om att lägga in en mängd olika ljud och knallar i vardagen och UNDER TIDEN hunden redan är aktiv med något, än att skapa positiva förväntningar (läs stress) i samband med en knall eller plötsligt ljud.

Det handlar till viss del också om att presentera ljud hunden faktiskt reagerar på, där jag som ägare kan visa ”berätta för hunden” – ingen fara det är lugnt kompis.

Det sistnämnda är en svår balansgång. Fel balanserat kan man skapa större problem än de man försöker träna bort.

I huvudsak handlar denna träning för mig och mina hundar om –
-Presentera ljud för hunden under någon typ av aktivitet och vänjer hunden på så sätt att ”det kan låta”.

Men jag är noga med att JAG kontrollerar ljuden så jag kan justera och anpassa.
Jag är också generellt sätt noga med att ljuden kommer under redan pågående aktivitet. Jag vill inte att ljudet i sig ska utlösa aktivitet (stress)

Det här med att förbereda och träna hunden inför nästa nyår är något jag kommer att återkomma till många gånger under våren.

Så häng på nu och gör din hund ännu mer ljudsäker.

Gott nytt 2022… ”Stay tuned”


Hunden, hästen, stallet – Stallhunden!

I helgen befinner jag mig både lördag och söndag på Friends Arena och pratar hund. Jag ska ha en ”clinic” både lördag och söndag och arbeta med olika hundar båda dagarna.

Det finns så klart många utmaningar för hundägaren med sin stallhund, men de vanligaste är nog intresse för stallkatten, intresse för hästbajs, engagemang i hästar med mera.

Det vanligaste misstaget många hundägare gör är dock detsamma i ett stall, som på arbetsplatsen – Men ger hunden fel inställning till platsen redan första gången man tar med hunden.

Man tar med sig hunden till stallet och helt enkelt ser hur det funkar. Ibland fungerar det bra, ibland inte.

Det som är mindre bra är om hunden första dagen för första gången får syn på stallkatten och jagar efter den….
Nästa dag hunden kommer till stallet har man sannolikt en hund som bara ”tänker” – Var är katten.

Man har alltså redan nu ett problem.

Det är så onödigt tycker jag. Att man hamnar i problemlösning istället för att visa, lära, och bekräfta hunden.

Som vanligt är ju koppel ett väldigt bra hjälpmedel. Att ha hunden under kontroll de första gångerna då man tar med sig hunden till ett nytt ställe är obeskrivligt bra.

När katten dyker upp, då kan man ”berätta” för sin hund att katten engagerar vi oss inte i, och bara på någon dag är inte detta längre ett bekymmer.

I stallet som på så många andra ställen gäller det att släcka förväntningar och inte tvärtom.

Vi syns kanske i eftermiddag / Fredrik Steen


Förväntningar skapar stress, stress skapar ibland problembeteenden.

7 kommentarer till Förväntningar skapar stress, stress skapar ibland problembeteenden.

Om jag sätter min hund i bilen och åker till en parkeringsplats i skogen, och släpper ut min hund ur bilen och låter den leka med en annan hund, då har snart hunden en stark minnesbild av vägen dit, och platsen i sig.

Nästa gång jag åker till samma ställe i skogen har min hund en förväntan på att få leka med en annan hund, och när vi närmar oss platsen har min hund en förhöjd stressnivå och har en förväntan på att få leka.

Så fungerar hundar, så fungerar även vi….. ”Vi känner igen oss, vi har varit här förut, och det var jäkligt kul!!!!”

Ibland är förväntningar bra och vi kan dra nytta av hundens förväntningar, exempelvis då vi ska lära den något där hundens högre aktivitetsnivå är bra.

Men generellt vågar jag påstå att att vi hundägare – av misstag – ger hunden förväntningar på fel saker och på så sätt skapar problem både för hunden och mig själv.

Tänk dig att du precis fått hem din nya hund till bostaden. Det första du gör när du kommer hem är att du sätter dig i soffan, hunden är på golvet, och så börjar du på olika sätt leka med hunden. Detta upprepas gång på gång under lång tid. Tills du plötsligt en dag tycker det både är märkligt och besvärligt att hunden inte kan ta det lugnt. Du tycker det är besvärligt nu då du vill titta på teve och ta det lugnt.

Du har skapat detta!

Hunden…. när den kom hem till dig och din bostad första gången hade inga förväntningar på att leka med dig i vardagsrummet. Men du lärde den detta, du gav hunden dessa förväntningar, som nu är ett problem.

Samma sak är det med besök. Du uppmuntrade kanske hunden i början att inte ”vara blyg” att faktiskt ta kontakt med besökare…… nu är hundens stress och förväntningar varje gång det ringer på dörren ett problem för er (för dig)

Första gången du tog med hunden till arbetet. Första dagen ville alla dina medarbetare hälsa och leka med hunden, nu tycker du det är bekymmersamt att hunden inte kan slappna av på ditt jobb.

Här måste man som hundägare vara lite smart och ge hunden de erfarenheter av olika platser, olika situationer, på ett mer genomtänkt sätt.

Om jag varje dag åker till den där parkeringsplatsen i skogen, stannar bilen och kliver ur. Går en sväng utan hunden som får vara kvar i bilen, för att sedan bara åka hem igen, då har du snart en hund som bara lägger sig ner och tar det lugnt varje gång ni åker till den platsen.

Inget händer ju där i alla fall.

Så tänk på detta – vill du att hunden ska vara lugn inne i bostaden, skapa då inte förväntningar på aktivitet inne i bostaden.

Vill du att hunden ska vara lugn då det kommer besök, skapa då inga förväntningar då det kommer besök.
Vill du att din hund ska ta det lugnt och bara vila på arbetsplatsen, skapa då inga andra förväntningar för hunden på din arbetsplats.

Dessa exempel var bara några få exempel, men det kryllar av situationen i vår vardag där vi kanske ska tänka till lite innan vi skapar förväntningar och därmed problem för vår hund.

Förväntningar är inte alltid fel eller tokigt. Använder vi hundens förmåga att mobilisera engagemang rätt, då är det en enorm tillgång. Slarvar vi och skapar engagemang på ”fel” saker, då blir det lätt ett problem.

/ Fredrik Steen


Valpkursen

2 kommentarer till Valpkursen

Här kommer lite mer information om den kommande valpkursen jag ger några möjlighet att gå tillsammans med mig helt kostnadsfritt.

Jag hade tänkt mig att det skulle vara fem tillfällen, cirka 2,5 timme per gång.
Platsen där jag vill vara är i min hundhall ”Fredrik Steen hundhall” cirka 35 min söder om Stockholm ner mot Nynäshamn.

Jag vill inte ha något betalt, men jag kommer däremot filma en hel del och materialet kommer jag använda både här och där så att fler kommer kunna få användning av det vi gör tillsammans.

Jag har i nuläget tänkt mig att valparna ska vara i åldern mellan 4 mån – 12 mån.

Det är viktigt att komma ihåg att valpkursen just är en valpkurs, och ingen kurs för specifik problemlösning.
Så klart kommer små problem diskuteras och jobbas med, men kursen är en valpkurs, ingen ”problemhundkurs”.

Den kommer innehålla – Socialisering hundar/människor, relation, kommunikation, lära valpen acceptera en kravställning, grunder i inlärning och en hel del mer saker.

Samtliga kurstillfällen kommer att hålla teori och praktik, och vi ska ha hundarna med oss hela tiden under varje minut av kurstillfället. Den teoretiska delen kommer att vara naturligt i samband med praktik.

Snart kommer mer information om hur du ansöker om att vara med, men just nu är det ingen mening att sända mejl mm om detta.

När ansökningar kommit in kommer jag välja ut – och kontakta – dem som får plats. Övriga som inte får plats just på den här kursen kommer inte få information om detta. Detta på grund av det enorma intresse som redan skapats. Hoppas med ödmjukhet att ni har förståelse för detta.

Mer information kommer inom kort 🙂


Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2

9 kommentarer till Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2

Schäferhunden – En ras i förändring, Del 2.

Idag ställer samhället hårdare krav på både hundar och hundägare än tidigare. En hund som visar aggressivitet, en hundägare som idag inte har full kontroll på sin hund, den hunden riskerar helt enkelt att bli avlivad.

Farliga hundar får helt enkelt inte finnas i vårt samhälle idag.
Det är bra, och enligt mig väldigt klokt. 

Men samtidigt måste man komma ihåg att en hund som är stark mentalt, som är stabil i nerverna, som uppfostras och tränas rätt, förmodligen är den mest trygga hund vi kan ha.

En hund som gör ett balanserat skyddsarbete där hunden naturligt och tryggt växlar mellan naturliga motivationsgrunder, som med lätthet styrs av sin förare – Det är en nervfast, balanserad och trygg hund.

I hundra år eller mer har schäferhunden betraktas som den mest perfekta skyddshunden. Det beror på schäferhundens stabila och sunda mentalitet. Det beror på rasens mentala – och överlägset – bäst passande mentalitet för just skyddsdressyr och andra uppgifter.

Genom mer eller mindre hela nittonhundratalet har avelshundar prövats och bedömts i just skyddsarbete. En schäferhund som inte klarar detta på ett övertygande och stabilt sätt har inte heller blivit korad enligt tyska schäferhundklubbens (SV) regelverk.
På alla segrarutställningar i Tyskland och sedan mycket länge även andra länder, har alla hundar över 24 månader prövats i något man kallar ”mod och kampdrift”.
En hund som inte gör avelskorningen med godkänt resultat, en hund som inte gör ”mod och kampdrift-prov” på segrarutställningen med godkänt resultat, den hunden har då inte heller varit aktuell för avel.

Här kan man så klart ha synpunkter, här kan man så klart fråga sig – Finns inga bättre sätt att bedöma och avgöra en hunds avelsvärde och mentalitet på?

Spontant är svaret – klart det finns!
Men när man tänker efter en stund kan man lätt se fördelarna med detta relativt enkla urval, selektering och bedömning av hundarna.

Detta praktiska skyddsprov som görs i avelskorningen och på segrarutställningen – om det bedöms kunnigt och korrekt – är ett fantastiskt ”verktyg” för hundens mentala bedömning.
Man ska heller inte underskatta tiden det görs på. Ett ”mod och kampdrift-prov” görs på några minuter. På en dag kan hundratals individer göra provet, och det kan jämföras med exempelvis MH ( en mentaltest för hundar)  som tar en timme eller mer per hund och kräver en betydligt större funktionärsstab.

Det ena provet behöver givetvis inte ställas mot det andra, men enligt min uppfattning (och många andras världen över) är ”mod och kampdrift-prov” viktigt för schäferhundens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund.


Under nittiotalet rasar en debatt i hela Europa om ”farliga hundar” och hundar som biter människor. Man började prata om förbud mot vissa raser, om förbud att ”lära en hund bita en människa”, och så vidare.

Den tyska schäferhundklubben (SV) bemötte detta hot – för det var ett hot mot verksamheten – genom förändringar i bedömningen och regelverk. Nu blev det en betydligt större vikt på bedömningen av förarens kontroll av hunden.

Detta var enligt mig en klok förändring, och nödvändig. Genom att den tyska schäferhundklubben (SV) tog sitt ansvar (även om det inte var schäferhundar som skapade debatten om ”farliga hundar” i Europa) så kunde verksamheten fortsätta som den gjort nästan från den dag den första schäferhunden registrerades.

Men här, någonstans i mitten av nittiotalet, hände något som blivit negativt för schäferhunden.

Nu började bland annat hundar bli underkända på ”mod och kampdrift-prov”. Inte på grund av bristande mod och kampdrift, utan på grund av bristande kontroll av hunden.

Enligt mig gjorde man då något, i all välmening, men som blev väldigt fel. Man började sänka kraven för godkännande då det gäller hundens ”mod och kampdrift”, och istället bedöma kontroll av hunden som än mer viktigt.

När debatten om ”farliga hundar” lugnade ner sig i Europa och blev mer nyanserad så hade både bedömningen av ”mod och kampdrift” och schäferhunden förändrats. ( Det fanns givetvis många andra faktorer som påverkade förändringen)

Nu, i slutet av nittiotalet och framåt, får hundar betyget ”utpräglat mod och kampdrift” i sitt skyddsarbete när samma utförande bara tio eller femton år tidigare hade givit det lägre betyget ”tillräckligt mod och kampdrift”.

Något senare men i samma tidsperiod släpper också den tyska schäferhundklubben (SV) kontrollen över vår egen prövningsordning, alltså det internationella bruksprovet för schäferhundar –  SchH.
SchH och IPO (nu IGP) var snarlikt, men viss skillnad fanns. En skillnad jag finner avgörande då det gäller korrekt bedömning av schäferhundens kanske viktigaste egenskaper.
SchH försvinner, IPO (nu IGP) förändras något, och nu ska schäferhundar bedömas och värderas som vilken annan ras som helst.
Utpräglade mentala egenskaper rasspecifika för schäfer blir inte lika viktiga för höga betyg, annat blir mer viktigt. 

Nu ska en schäferhund konkurrera med, och bedömas mot, exempelvis malinois, rottweilers, med fler. Och bedömningen sker endast genom att bedöma utförandet, inte utefter rasspecifika egenskaper.

Så här i efterhand är jag enormt kritisk till detta och vad vi gjorde. Jag säger ”vi” eftersom jag så klart själv var en del i detta. Under nittiotalet blev jag inte bara domare. Jag tävlade mycket, bland annat på VM. Jag for runt i Europa med mina hundar och deltog på många SchH/IPO prov och ”mod och kampdrift-prov” på olika länders segrarutställningar.

Det vi skulle ha gjort är nu tydligt. Vi skulle så klart på nittiotalet höjt kraven på kontroll utan att för det sänka kraven på hundens rasspecifika egenskaper.
Vi skulle så klart behållt SchH och på så sätt fortsatt bedömt schäferhunden på ett sätt som gynnar schäferhunden och dess framtid, inte jämföra oss med andra raser och deras egenskaper.

Jag har sysslat med schäfer och skyddsdressyr sedan jag var femton år gammal. Jag har arbetat som lärare i just skyddsdressyr hos polisen, jag har utbildat och tävlat ett stort antal hundar bland annat till VM.
Jag har sedan 1992, fram tills idag (med något undantag) suttit på läktaren (eller deltagit) vid varenda segrarutställning i Tyskland och tittat. Jag har antecknat och i viss mån filmat tusentals skyddsarbeten.
Förändringen är i det närmaste förödande.

Två enkla moment ska utföras. ”Enkla” på så sätt att dem är lätta för funktionärer att utföra. Dock väldigt avgörande och i viss mån svåra för hunden.

”Överfall” – Hund och hundförare kommer in på en stor plan. Hund och hundförare ställer upp i grundställning och hunden kopplas loss för fritt följ.
Hundföraren går mot ett gömställe mitt på planen. När hundföraren och hund är cirka 7 steg från gömstället springer en för hunden okänd figurant iklädd skyddsutrustning och en käpp hotfullt plötsligt mot hunden.
Hunden ska då på signal från hundföraren angripa den hotande figuranten, bita sig fast, och på en beslutsamt och självsäkert sätt försvara sig.
Efter ett tiotal meter stannar figuranten och hotar nu inte hunden. Hunden ska då släppa sitt fulla grepp och inleda en tät, självsäker, och intensiv bevakning av figuranten.
Föraren går nu fram till hund och figurant och tar kontroll på sin hund. När föraren gör detta ska hunden hela tiden bibehålla sitt självsäkerhet mot figuranten.
Hundföraren ger nu en signal till hunden att gå in ”fot”, vilket hunden ska göra med självsäkerhet och stabilitet.

”Modprov” –  Hund och hundförare står nu placerade på ett större avstånd än i momentet innan. En hotfull och skrikande figurant springer mot hund och hundförare. På signal från hundföraren ska nu hunden springa mot figuranten som hotar hunden med sin käpp. Hunden ska beslutsamt angripa figuranten och bita sig fast i figuranten, Hunden ska vara självsäker och beslutsam.
När figuranten stannar och upphör med hotet ska hunden släppa och inleda en bevakning, som i tidigare moment ”överfall”. 

Bedöms dessa moment korrekt kan man som domare se mycket. Man kan i viss mån läsa av hundens hårdhet, hundens nerver, hundens självsäkerhet och kamplust. Man kan också läsa av hundens naturliga försvarslust. Dessa egenskaper är viktiga för rasen schäfer, i vilket fall om man fortsatt vill att schäferhunden ska vara världens främsta bruks och tjänstehund.

Väljer man som domare att bara bedöma momentets utförande, kan man i bästa fall endast bedöma dressörens skicklighet och hundens leklust.
Något som kan vara både imponerande och kul, men inget som har med schäferhundens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund att göra.

Att ”bara få en hund att utföra dessa moment” kan en skicklig dressör i princip få vilken hundtyp som helst att göra.
Det skulle vara fullt möjligt med en labrador, eller med en storpudel.
Men bedöms dessa ”mod och kampdrift-prov” korrekt, skulle sannolikt en labrador eller storpudel i bästa fall endast få betyget ”tillräckligt”, inte ”utpräglat” ur ett schäferhundperspektiv..

Alla vi som har behörighet att döma den här typen av prov kan detta, alla vi som har behörighet att döma den här typen av prov vet att mycket i min text är korrekt.
Ändå väljer vi domare att bortse ifrån detta.

Vi väljer att ge en schäferhund ”utpräglat” i betyg när det i själva verket inte är värt med än ”tillräckligt”.
Vi förstör vår egen ras och rasens framtid som världens främsta bruks och tjänstehund.

En hund som utför ett ”mod och kampdrift-prov”, som gör alla moment, men som aldrig visat mer än just ”leklust”, den hunden kan inte få betyget ”utpräglat”. Den kan inte få ett annat betyg än i bästa fall ”tillräckligt”.
Ger vi som domare en trevlig och fin hund ”utpräglad” i ”mod och kampdrift-prov”, fast den endast visat en viss nivå av leklust – Då gör vi som domare fel.

Det kan vara världens finaste hund, världens mysigaste och älskvärda hund, men den visar inte de egenskaper som en schäferhund ska ha.

Det här – en negativ utveckling av schäferhundens utpräglade mentalitet som bruks och tjänstehund – Det sker nu, det sker idag.

Nästan alla hundar och typer av hundar kan vi lära att tycka om att bita i en leksak. Bedömer vi inte inte skyddsarbetet korrekt, bedömer vi inte ”mod och kampdrift-provet” korrekt, då bedömer vi inget annat än just hundens leklust.

Då bör vi också byta namn på det vi gör. Istället för att bedöma hundens ”mod och kampdrift”, då ska vi mer korrekt säga att vi bedömer ”hundens leklust”.

”Leklust” är i sig en fin egenskap hos en hund, men den kontrollen och bedömningen kan lika gärna göras med en boll i ett snöre, och har dessutom en förhållandevis liten del i om en hund passar väl som bruks och tjänstehund.

Är det möjligt att vända utvecklingen?

Jag menar att det är fullt möjligt och inte heller speciellt svårt eller märkvärdigt.

Det jag ser som mest utmanande är – viljan!

Först måste vi erkänna för oss själva att vi gjort fel. Vi måste erkänna att vi är på fel väg. Sedan måste vi bara besluta oss för att successivt förändra åt rätt håll.

Regelverket finns redan, det enda som krävs är att vi dömer och utför momenten som regelverket föreskriver.

Momenten ”överfall/modprov” ska inte bara genomföras, domaren måste bedöma det hunden faktiskt gör och ”menar”.  Bedömningen bör inte handla om att en hund ”hänger i bett” och inte ”ramlar ur”. Bedömningen av hunden bör ske genom hela programmet – i samarbetet med föraren, i hundens beslutsamhet i angrepp, i hundens självsäkerhet i bevakningar, med mera.

Momenten ska utföras som regelverket föreskriver. Hotet mot hunden måste vara tydligt och rejält. ”Hotet” figuranten gör ska inte bara vara en ”lekinvit” till hunden.

Utförandet, och hur vi ska göra är enkelt. Det kan vi redan.

Viljan att utföra, är en helt annan sak.

Det är inte schäferhundens lust att leka som gjort den till världens främsta bruks och tjänstehund. Om så vore fallet skulle vi se betydligt fler labradorer och storpudlar som patrullerar som polishundar på gator och torg.

Vi har möjligheten, vi har kunskapen – Men har vi viljan?


Funktionärens integritet och kunskap är avgörande.

Som enskild hundägare ska man så klart göra det bästa man kan med sin hund. Även om jag som tävlande har en schäfer med vissa brister så ska jag som enskild hundägare och tävlande göra mitt yttersta som dressör och hundägare för att utbilda min hund och i viss mån dölja hundens eventuella brister. Detta likväl som jag vill visa hundens eventuella fördelar.

Inget av det i min text ovan ska ta äran från enskilda hundar eller hundägare. Tvärtom.

Men som tävlande har jag en roll, som domare en helt annan.


Som tävlande ska göra mitt yttersta för att försöka påverka domaren att ge oss så bra betyg som möjligt. Detta är ju en del av sporten som dessutom är viktig.
Men som domare har jag ett större ansvar än så.
Som domare ger jag i många fall indirekt rekommendationer till andra att välja just denna hund till avelshund.

Om jag då som domare säger att en viss schäferhund har ”utpräglat mod och kampdrift”, men i själva verket har den inte detta, så tar det inte lång tid att fördärva en ras.

Just detta sker idag.

Som domare måste jag ha både integritet och kunskap. Det är inte bara min möjlighet som domare att bedöma hunden korrekt – Det är faktiskt min skyldighet.

Jag som enskild person kanske vill att min hund ska angripa en figurant likt en belgisk vallhund – Det är okej, men det innebär faktiskt inte att det angreppet är rastypiskt för schäfer.
Jag som enskild person kanske vill lära min hund att bevaka en figurant efter ett släppande, utan skallgivning. Det är okej men samtidigt måste man då förstå att man kanske tar bort domarens möjlighet att värdera hundens självsäkerhet, intensitet och naturliga försvarslust, med lägre betyg/kvalitetsbedömning som följd.

Som domare har jag bara möjlighet att bedöma det jag ser, inte vad jag tror ”kan ske”.

Vill vi att schäferhunden ska ha en framtid som världens främsta bruks och tjänstehund?
Är svaret – ja.
Då har vi både kunskapen och möjligheten.

Är svaret – nej.
Då fortsätter vi bara som vi gjort de senaste tjugofem åren.

Jag har så klart inte helt rätt i alla mina tyckanden och påståenden, även om jag vill påstå att det breda budskapet i det jag skriver är sanningen nära.

Till sist och med stor respekt, min text är inte menad att ta äran från en enda hund som nått framgång genom åren. Min text är bara ett desperat försök till att vända utvecklingen på något som bara går åt fel håll.

Med ödmjukhet och respekt för schäferhundens framtid och som ras, 

Fredrik Steen


Schäferhunden – En ras i förändring.

25 kommentarer till Schäferhunden – En ras i förändring.

Schäferhunden – En ras i förändring.

Min oro handlar inte främst om hälsa och välmående. Att schäferhundar inte skulle må bra på grund av hur de ser ut är mycket sällsynt.
Det som oroar mig är schäferhundens framtid som bruks och tjänstehund.

En schäferhund ska vara stabil och nervfast, den ska ha en arbetslust som passar för en brukshund.
En schäfer ska vara medelkraftig, Det är viktigt att den är torr och stram, den ska ha bra byggnadsförhållanden och proportioner, harmoniskt genomvinklad. Den ska ha parallella och vägvinnande rörelser.
Schäferhundens anatomi är för uthållighet och bruksarbete.

En schäferhund ska ha en utpräglad manke, en stark rygg och länd, och ett slutande kors. Detta ger en ”topline/överlinje” där hunden är ”högre vid manken, lägre vid korset och svansansättningen”.
En schäfer ska vara harmoniskt genomvinklad vilket innebär att det viktiga är att vinkelförhållande fram harmoniserar med vinkelförhållande bak. Ju mer vinklar, desto längre steglängd.
Vid mer vinklar tenderar fastheten i armbågsanslutningar och hasleder att försämras. Det är dock inte en regel och måste kontrolleras noga genom att titta på hundens rörelser noga inte bara från sidan utan också framifrån och bakifrån.


Påståendet – Djupa bakbensvinklar försämrar bruksegenskaperna och hundens hälsa och välmående, är alltså inte alltid sant. Det kan vara så, men det är inte alltid så.
Påståendet – Mindre vinklar bak förbättrar bruksegenskaperna och förbättrar hundens hälsa och välmående, är alltså inte heller sant.

Det viktiga är faktiskt inte måttliga eller djupa vinklar, det viktiga är fastheten i hasleder, i framparti, samt hundens totalfasthet.

Felställda hasleder, löshet i hasleder, finns även hos knappt vinklade individer.


En egen och personlig teori är också att totalfastheten hos måttligt vinklade hundar ofta är betydligt bättre än hos djupt vinklade individer. Om det finns en koppling mellan detta eller om det snarare handlar om olika blodslinjer låter jag vara osagt. Notera också att just detta endast är min personliga uppfattning och teori.

Då det gäller hundar generellt så är det sundare och mer hälsosamt med vinklade individer än individer med knappa vinklar (Tänk – Greyhound vs Chowchow)

Godkända färger hos schäfer är exempelvis – gul med svarta tecken, rödbrun med svarta tecken, svart, grå.
Detta innebär att om två identiska hundar varav den ena exempelvis är gul med svarta tecken, eller kanske grå eller helsvart, och den andra är rödbrun med svarta tecken ska det inte skilja något i kvalitetsbedömningen av dessa hundar. Påverkar godkända färgsättningar domarens kvalitetsbedömning, då gör domaren fel.

En schäferhund ska vara något långsträckt, alltså vara något längre än vad den är hög.
Den ska ha något längre ben än vad den har bröstdjup. 

Schäferhundens proportioner är viktig för hundens ”allround-arbete” och för hundens uthållighet i arbete under mycket lång tid.

Vi måste också utgå ifrån att alla vill ha välmående individer/hundar. Jag vågar påstå att ingen seriös uppfödare av schäfer vill ha sjuka eller icke välmående individer.
Denna debatt om schäferhunden hamnar tyvärr ofta där – Helt fel dessutom.
En välvinklad schäfer, kanske till och med med lösa hasleder har inte mer ont än motsatsen. En schäferhund med en kraftigt välv rygglinje har inte mer problem med ryggen än motsatsen, och så vidare.
Detta påverkar endast hundens uthållighet, effektivitet och rörelseförmåga – inget annat.
Olika genetiska linjer påverkar schäferhundens hälsa och välmående, inte hundens utseende.

Detta innebär att om någon vill ha en kort schäfer, en knappt vinklad schäfer, en schäfer som är högre bak än fram och så vidare, då måste man också förstå att det avviker från gällande rasstandard.

Man måste också komma ihåg – och acceptera – att olika diskussioner och debatter om vilken ”typ av schäfer jag personligen vill ha” inte på något sätt ska påverka rasstandarden och avelsarbetet.

Man måste också förstå – och respektera – att denna diskussion inte handlar om enskilda individer som kan vara alldeles älskvärda individer, diskussionen ska bara handla om schäferhundens framtid och roll som bruks och tjänstehund.

Att hundar och dess typ förändras över tid är sannolikt på grund av den mänskliga faktorn. Det går tyvärr ”mode” i saker och vi människor attraheras tyvärr av det extrema. Det gör vi sannolikt vare sig vi vill det eller inte. Det är mänskligt.
Detta gäller tyvärr både i hur vill vill att en hund ska arbeta, och hur den ska se ut.

Men frågan är om det är acceptabelt att experter inom rasen – Det vill säga vi domare – kan skydda oss bakom detta. Är det okej att en domare, en expert vars främsta uppgift är att bevara rasen, låter sig påverkas av ”mode” och attraktionen av det extrema?

Jag är domare för arbetande hundar (alla raser som får delta på dessa prov), jag är utställningsdomare och expert på schäferhundar.

Jag älskar schäferhunden, hur den ser ut och rasens enorma kapacitet i arbete.

När jag började med schäfer vid 15 års ålder var mina lärare och mentorer äldre personer. Dessa schäferexperter jag skolades av började med schäferhundar redan på femtiotalet. Alltså då Schäferhunden som ras bara var lite drygt femtio år gammal.
Nu är det 2021 och om vi går tillbaka femtio år i tiden hamnar vi på årtalet 1971. Det sätter lite perspektiv på hur relativt ny vår älskade schäferhund är.

Schäferhundens populäritet och framgång världen över blev snabbt ett faktum. Hunden schäfer blev snabbt världens främsta bruks och tjänstehund.

Den blev inte världens mest effektiva ras som bruks och tjänstehund på grund av vackra färger och vackra uttryck. Den blev inte världens effektivaste bruks och tjänstehund på grund av brister i torr och stramhet, eller på grund av extremt välvda rygglinjer.
Den blev världens främsta bruks och tjänstehund på grund av schäferhundens mentalitet, på grund av schäferhundens överlägsna anatomi och byggnadsförhållanden. På grund av schäferhundens effektiva sätt att röra sig över tid, och på grund av hundens torra och strama kropp.

Idag hör jag och ser personer prata och skriva om schäferhunden på ett sätt som är direkt felaktigt och falskt. Jag hör och ser så kallade experter prata om schäferhunden med utmärkt typ bara för att den är röd och välpälsad, men kanske djupställd och kraftig.

Detaljer som färg är just en detalj och har inget med hundens typ att göra.
En schäferhund ska ha något längre ben än bröstdjup,den ska inte heller vara kraftig, den ska vara medelkraftig. Detta är viktigt för hundens bruksegenskaper.
Hundens färg (så länge den är godkänd) har inget med hundens typ att göra. Det har däremot hundens byggnadsförhållanden och hur kraftfull den är.
Det finns hur många skrämmande exempel som helst gällande detta. 

Som både bruks och utställningsdomare, samt också dressyr till yrket ser jag detta tydligt. Jag ser problem schäferhunden har idag, och jag ser det väldigt tydligt.
Det gör mig väldigt ledsen.

Jag älskar alla hundar, även en schäferhund som inte arbetar som en schäferhund, eller ser ut som en schäferhund ska göra.
Men när dessa hundar trots allvarliga fel för en brukshund vinner våra utställningar blir jag provocerad och bedrövad.

En rödbrun hund med svarta tecken som inte har torrhet och stramhet, som inte har korrekta byggnadsförhållanden – Alltså grundläggande och viktiga saker för brukshunden schäfer – kan omöjligt vara en bättre brukshund än en gul hund med svarta tecken som är torr och stram, som har korrekta byggnadsförhållanden
(Detta är bara ett exempel för att tydliggöra problemet. Det kan givetvis finnas andra andra korrekta anledningar till beslutet/placeringen)
Ändå vågar jag påstå att den röda/svarta hunden ofta (eller nästan jämnt) placeras före den gul/svarta hunden i en konkurrensbedömning.
Hur är detta möjligt?

Detta kan ske på grund av tre skäl.

1/ Domaren som dömer har inte tillräcklig kunskap om anatomi och rasen schäfer.

2/ Domaren som dömer låter sitt eget tyckande gå före kunskap och uppdragets syfte.
3/ Domaren som dömer har inte integritet nog att inte låta sig påverkas av ”mode”.

(Och kanske ett fjärde skäl – en blandning av de tre punkter ovan)

Jag är tyvärr medveten om att min text i denna skrivelse kommer påverka min ”karriär” som domare och att det är som att ”sticka en pinne rakt in i ett getingbo”.
Det är dock en risk jag är medveten om och beslutat mig för att ta. För fortsätter vi på det här sättet kommer vi snart att kunna se schäferhunden som en fin och glad utställningshund, men inte som den enormt vackra och effektiva bruks och tjänstehund som det en gång var, och faktiskt kan förbli.

En schäferhund med öron som knappt står upp, en schäferhund med avsaknad av fasthet, avsaknad av torr och stramhet, en schäferhund med en rygglinje som är överdrivet välvd, en schäferhund som är kortbent och djupställd, en schäferhund med rörelser sett framifrån och bakifrån som är helt avsaknad av parallellitet – Det är ingen effektiv brukshund, men jag kan så klart som ägare älska den här hunden ändå, men som domare är det i det närmsta en skandal när jag i min placering och i min kritik beskriver hunden som en välbyggd representant för bruks och tjänstehunden schäfer.

Någon kanske nu tror att domare och rasexpert Fredrik Steen vill tillbaka till 40-talet och hur schäfrar såg ut då?
Eller att jag är kritisk till utställningsverksamhet och de hundar och ägare som är framgångsrika just här.

Då vill jag säga – Det är fel.

Utställningsverksamheten är viktig för schäferhundens framtid. Det finns en mängd fantastiska schäferhundar som går bra på utställningar, som är fina och välbyggda, och som är fantastiska brukshundar.

Men när vi domare går emot det vi förhoppningsvis faktiskt vet, och vi med berått mod gör fel i vår bedömning – Då är vi väldigt illa ute.
Jag vill påstå att just detta idag sker mer frekvent än tidigare.

När jag som 18 åring gick med som passiv domarelev för första gången i mitt liv vände sig tjänstgörande domare plötsligt sig om mot mig. Han pekade på klassen som bestod av 11 hanhundar i brukshundsklass.
Han sa åt mig – ”Peka på den hund som du lättast lär att hoppa högt och som orkar springa långa sträckor!”
Jag pekade på hunden på tredje plats och sa – ”Den Bosse, den kan både hoppa högt och springa långt”.
Tjänstgörande domare, Bosse Nyman svarade – ”Då är det den hunden du ska ha som vinnare i klassen!”

Som domare på utställning då vi dömer schäfer får vi aldrig låta oss attraheras av saker som försämrar bruksegenskaperna. Idag ser jag det ofta, och det är tragiskt för ”vi sågar på den gren vi själva sitter på”.

Så sammanfattningsvis då det gäller bedömning på utställning och utställningar i stort – Det finns en rad vinnare på våra schäferutställningar som faktiskt är fantastiskt vackra och välbyggda. Dessa hundar vill jag verkligen inte ta äran ifrån.
Men jag kan inte längre vara tyst då vi som domare mer och mer bortser ifrån att schäferhunden är en brukshund. Att vi som domare bortser ifrån grundläggande och avgörande saker i schäferhundens anatomi och utseende, saker som gör rasen till en sämre brukshund men ändå placerar den individen först.

Detta är fel, och alla schäferdomare och experter vet att jag har rätt, i framförallt mitt sista stycke ovan.

Liknande text och åsikter har jag även på bruksprov och bedömningen av schäferhundar på bruksprov. Men det får jag återkomma till längre fram.

Och, om någon domare och rasexpert på schäfer läser detta och inte håller med mig, kontakta mig gärna så tar vi en saklig diskussion.

/ Fredrik Steen


”Förlegade metoder”

3 kommentarer till ”Förlegade metoder”

Alldeles för många hundkunniga använder sig av termer som ”gamla metoder”, ”förlegade metoder” i ett negativt syfte utan att överhuvudtaget ha någon större kunskap om ämnet.

Ett exempel – Upprepning

Låt oss säga att du varje dag när du ska gå ut med din hund har den kopplad. Varje gång du kliver över tröskeln till ytterdörren leder du över hunden till din högra sida istället för den vänstra.

Om du gör detta konsekvent över tid har du en väldigt bra och effektiv inlärning. Snart kommer hunden utan påverkan från dig gå över till din högra sida då ni passerar dörrhålet.
Detta utan belöningar, utan en tanke på inlärning, du bara visar och gör konsekvent. Och hunden lär sig.

Exakt samma sak kan man lära hunden med positiv förstärkning (läs belöning), med en inlärningsmetodik, med klickar eller vad du vill…..

När du bara arbetar med repetition kommer hunden ”göra” lugnt och sansat. Arbetar du med belöning och annan inlärningsmetodik kommer hunden göra samma sak med större glädje och förväntan på godis (läs – stress).

Inget sätt är kanske bättre än det andra, men det är två olika tekniker. Två olika tekniker som får hunden att utföra mer stressat, eller mindre stressat.

Att lära en hund något kan man göra på många sätt, men oavsett vilken metod du väljer krävs att du får hunden att utföra och att du upprepar övningen.

På tävlingar idag krävs tyvärr ett något stressat beteende hos hunden för högsta betyg (jag är självkritisk, jag är själv domare). När vi dömer vill vi se glädje och fart i varje utförande. Detta är i själva verket stress, på gott och ont.

När någon ”expert” säger att någon teknik är förlegad och fel grundas detta ofta på en enorm okunskap. Den som säger detta har ofta egentligen inte en grundläggande och god kunskap om etologi och dressyr/träning av hunden. Ofta har inte dessa ”experter” heller en helhetskunskap om vad skillnaden exempelvis är då det gäller en fin tävlingshund mot ex vis en fungerande tjänstehund.

”Experten” jämför ofta äpplen med päron, och helt enkelt för lite kunskap.

Vi kan ta momentet ”apportering” som ett exempel –

Hunden ska på kommando springa ut och hämta ett föremål som hundägaren slängt ut. Hålla föremålet utan att tugga och lämna av föremålet inne hos sin ägare.

Jag har utbildat många tjänstehundar, utbildat många tävlingshundar. Här lägger jag olika träning på hunden beroende på om det är en tjänstehund eller tävlingshund.

Förklaringen är enkel – En tävlingshund ska hämta ett föremål beskrivet av tävlingsregler/bestämmelser. En tjänstehund ska hämta det föremål jag ber hunden hämta.
En tävlingshund kan göra en dålig apportering en dag med sämre betyg/poäng som följd, en tjänstehund som gör en dålig apportering kan förstöra ett bevismaterial vilket gör att en brottsling kan gå fri.

En tävlingshund ska göra momentet med ”fart och fläkt”, en tjänstehund får göra det i princip i vilket tempo den vill, bara den gör.

Tävlingshunden tränar jag därför med ”större belöningar”, med mer förväntan, med högre stresspåslag.
Tjänstehunden tränar jag utan stress eller förväntan, och mer genom repetitioner och att jag visar och lär.

Det sistnämnda kallas ibland av okunniga för ”förlegade metoder”.

Men….. det finns förlegade metoder eller tankesätt runt hundträning.

Bland annat vet man bättre idag än tidigare då det gäller den klassika ”hackordningen” och ledarroller.
Man har kommit längre då det gäller etik och moral gällande hundens välmående då det gäller träning av hunden.

Men att påstå att exempel vis inlärning utan stress där hundägaren visar och lär hunden är gammalmodig och förlegad – Den ”experten” kan helt enkelt för lite om etologi och dressyrlära.
Tyvärr förstår denna okunskap en hel del både för hundar och hundägare.

Detta är väldigt tråkigt och synd.


Det här ska ”mitt sommar” handla om.

3 kommentarer till Det här ska ”mitt sommar” handla om.

Sent i vintras fick jag frågan – Vill du vara sommarvärd i P1?
Så klart jag vill svarade jag utan att tveka. Jag har så mycket jag vill prata om, så mycket jag vill dela med mig av.

Arbetet satte igång mer eller mindre direkt. Jag blev tilldelad en producent, Titti Schultz, nu på P4 extra, tidigare på radio RixFM….. Sveriges radiodrottning vågar jag påstå.

Jag började skriva… programmet är 90 minuter långt, det är mycket som ska sägas. Jag sände mitt manus till Titti några dagar senare. Titti svarade – ”Det är alldeles för långt, alldeles för långt…..

Jag började kapa i min text, arbeta om. Ta bort saker…….
För någon vecka sedan var det klart.
Mitt ”Sommar” blir oerhört personligt, nästan läskigt personligt. Jag berättar saker få vet om.

Jag kommer berätta lite om min barndom, om min ungdom, om mina barn, motgångar och framgångar. Händelser som format mitt liv, händelser där jag lagt näsan i blöt och fått stryk, våldsamma situationer jag varit med om. Jag berättar en del om min tid som ordningsvakt.
Jag kommer berätta en hel del om min ångest som höll på att förstöra mitt liv, om min ångest idag som kommer då och då.
Men det är inget ”tyck-synd-om-program”, tvärtom kommer jag också berätta att jag aldrig mått bättre än idag, aldrig varit bättre än idag.
Hela sommarpratet handlar dock om hundar, för mitt liv har handlat om hundar. Jag pratar om problembarn, hur skolan hanterar dessa fantastiska individer, jag pratar om problemhundar, och hur vi många gånger hanterar dessa. Jag pratar om likheter mellan problemhundar och problemungar, om dessa fantastiska men missförstådda individer.
Jag kommer också berätta en hel del fantastiska hundminnen som jag aldrig kommer att glömma.

Så klart kommer någon inte gilla mitt program, medan andra kommer att älska det….. Men jag är så otroligt glad och stolt över att få göra detta.

Stolt personligen, men också för att vi – du , jag, alla andra hundintresserade – tagit in ”hund” i det så kallade ”finrummet”.

Att få prata om hund i P1 Sommar, har vad jag vet aldrig hänt förut, och det gör mig väldigt väldigt glad.

Jag hoppas verkligen att du ger mig en chans den 5 juli…..

Pussa din hund på nosen från mig 🙂