Tuffaste förlossningsveckan som uppfödare

Min 17:e kull visade sig bli den som verkligen får mig att ifrågasätta vad f*n jag håller på med.
Det är underbart att vara uppfödare och att göra allt rätt, men oj vad ledsen man kan bli när saker inte går som det ska.

Jag vaknade av mig själv kl 02:30 natten mellan Söndag 17:e-18:e och passade då på att kolla till Vilda. Hon hade gått in och lagt sig i garderoben där jag bäddat en extraplats åt henne. HON HADE VÄRKAR!
Upp ur sängen och tända lampa så jag ser henne, två stånk senare var första ungen ute så nu var det igång!

Andra ungen kom en timme efter, så jag hade hunnit slå igång en kopp kaffe till mig, även fast jag inte kom ihåg att gå och hämta den när den var klar. Jag hade fullt upp!
Andra ungen kom ut med spräckt blåsa så den hade massvis med vätska i lungorna som jag behövde få ut. I nästan totalt 2 timmar tömde jag denna lilla på vätska och insåg att jag har räddat livet på den.
Jag blev så upptagen av detta så jag missade att dens moderkaka inte kom ut, så när Vilda krystade i ca 1,5 timme efteråt och inget kom så trodde jag det var nåt fel. Jag bestämde mig för att känna efter men kunde inte känna nån unge, varför krystar hon sådär? Sen såg jag en liiiten slemhinna sticka ut så jag tog tag i den och drog, då insåg jag att det var moderkakan som var kvar och är glad att jag fick ut den.

Efter det fortsatte hon att krysta och det kom fortfarande inget, jag började ringa jourveterinärer som kunde nås klockan 5-6 på morgonen och bara rådfråga om läget. Jag började inse att det bästa var att lita på min magkänsla för av de som jag fick tag i så hade ingen koll. ”Jaa, alltså….jag är bäst på ko och häst” – Jaha?? Hur hjälper det mig nu då?

Tillslut gjorde jag samma här och bestämde mig för att känna efter inne i Vilda och jag kunde känna en unge men det gick inte att förstå om den låg fel till eller satt fast. Tiden gick och Vilda verkade bli tröttare men ingen unge kom så nu tog jag beslutet att ta tag i vad jag än kunde där inne och dra. Jag fick tag i en tass och började dra försiktigt medan Vilda krystade. Det gick inte och paniken började komma hos mig. Tänk om jag förlorar Vilda? Jag måste få ut ungen oavsett om den förloras.

Under tiden som allt detta händer så ringer jag till 8-10 sjukhus samt de jourer jag får tag i men får ingen hjälp. Strömsholm kan inte ge råd, de ber mig komma in med henne och jag inser att det tar längre tid att åka dit med Vilda än att vänta tills de nära mig öppnar. HUR F*N GÖR JAG?? Jag vll inte stressa henne med att åka i onödan nu.
Jag frågar ut på Instagram om nån kan köra oss till Strömsholm medan jag börjar närma mig beslutet om att vänta och åka till vår närmsta veterinär när de öppnar om ca 40 minuter.

15 minuter innan de öppnar får Vilda åka iväg och vi kommer fram med henne till Distriktsveterinärerna i Lindesberg och de säger nej. Dom tar inte in henne. Eller jo, dom tar faktiskt in henne i ca 4 minuter så att de senare kunde skicka mig en faktura för detta. Det är inte första gången som just denna klinik gör såhär för oss men jag tänkte om jag kommer med en hona som har en lila tass sticker ut ur snippan så bör de väl kunna hjälpa oss akut?!
Ne.

Nästa bil kommer för att hämta upp Vilda och åka vidare till Kumla Djursjukhus där jag nu bokat in henne. BILEN KROCKAR! Det går bra med katter och människor men bilen kan inte åka vidare. Bil nummer ett hämtar upp Vilda och jag ringer i lite smått panik till en annan veterinär som nu har öppnat och frågar om vi kan komma dit istället, det är bara ca 10 minuter från där Vilda är nu.
Självklart kunde hon ta emot Vilda och min puls får äntligen en chans att varvas ner. Nu fick Vilda t o m komma till en veterinär som jag litar på och det var värt mycket denna dag. Sjukhus i all ära men personalen är för opersonlig enligt min mening så detta vart helt rätt.

Vilda fick komma in direkt och den ungen som satt fast kunde inte räddas, men hem får Vilda komma tillsammans med 5 levande ungar och jag som endast hade fått 2,5 timme sömn natten innan detta behövde ta igen mig rejält denna Måndagskväll.
Vilda fick genomgå kejsarsnitt och jag bad dom kastrera henne i samma veva för jag hade sånt enormt dåligt samvete att hon behövde genomgå detta. Kanske var det värre för mig och inte alls så illa för Vilda som jag tänker att det var för hon blev aldrig utmattad eller direkt stressad heller.

Det visade sig inte vara helt slut på problemen här dock, jag kommer att skriva ett separat inlägg om detta inom kort.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *