Jag brukar skryta om att jag får alla de bra…adoptörerna. En del kallar sig köpare, och andra säger ”jag tog hand om” marsvin från Eragons men egentligen är alla adoptörer. Man adopterar marsvin från Eragons.
Alla undertecknar ett så kallat djurvårdskontrakt där de lovar att ta hand om älsklingarna på ett bra sätt. Kraven på hur man ska ta hand om marsvinen utvecklas hela tiden och de kraven Eragons ställer numera skiljer sig en hel värld ifrån de krav jag hade 2004 när jag omplacerade de första två marsvinen.
Första omplaceringen, jag ställde inga krav skriftligt, jag kände den som tog hand om marsvinspojkarna men samtidigt hade jag blivit ett pain in the ass om hon inte tagit bra hand om dem. Jag kände ju henne.
I början vågade jag inte ställa krav.
Men de första jag satte ut på annons, jag lämnade över dem utomhus, vårt samtal var kort och jag vågade inte ens be om deras namn och adress.
Efteråt var jag helt ledsen, navelsträngen hade slitits av på ett sätt som inte passade mig. Jag hade ju skött om dem i flera månader. Några dagar grunnade jag och sedan ringde jag numret på min lista i mobilen och bad att vi skulle ha kontakt om marsvinen.
Familjen som tagit hand om dem hade absolut inget emot det och frågade massor om marsvin som jag lätt kunde svara på. Såklart, jag hade ju haft marsvin i fem år och även under sju år när jag växte upp.
Så småningom blev jag bättre på att ställa krav.
Sen tog det ett tag tills jag skrev mitt info-häfte, gjorde det när systersonen skulle få marsvin i födelsedagspresent. Sen ändrade jag det lite (datorer är underbara) så alla nya marsvinsägare fick bra information från Eragons.
Namnet kom 2006 när vi knåpade med webbsidan, min snälla och tålmodiga vän Sonja frågade vad jag skulle kalla ”det”.
-Vad menar du sa jag?
-Du måste ju heta nåt?!
-Jaha, det måste jag? ingen aning, sa jag.
-Kalla det eragons, sa trettonåringen Jamine som lyssnade.
Eragon var hennes favoritmarsvin.
Saken var avgjord, Eragons Omplacering av Marsvin heter det. Man ska inte krångla till saker och ting 🙂
Varför jag alltid får de bästa? för att jag får dem som tänkt ett varv till. Människor som fastnar för omplacering, är ofta människor som jag. Vill ha ett djur att älska – skitsamma hur det ser ut. Kanske inte skitsamma egentligen; vi älskar ju såklart marsvin för att de är söta och snälla också…men om virveln sitter lite på sne eller om underpälsen är blek…det är skitsamma. Kan man dessutom göra nytta för ett hemlöst djur när man skaffar – ja det är vad vi kallar win-win.
Dom vinda och snea små svinen är dom allra sötaste 🙂
Och tänk att de tre finaste har hittat hem till mig! Linnea är ju erkänt vacker (man blir ju inte Miss Eragon 2011 heeelt utan anledning 😉 ), Helikopter-Hera är den fluffigaste lilla puff man kan få utan växande päls och Daisy har begåvats med både punkfrissa, änglavingar och volangkjol! Win-win-win kallar jag det… <3
Hmm, vi får allt ta upp kampen om de finaste små svinen i flocken 🙂 Här har vi halta och snea, hel- och halv-blinda, skalliga och hårfagra, gamla och unga, högljudda och tysta, pushiga och försynta, kort- och långhåriga (dock saknar vi virvlar numera), helt vita och helt svarta och allt däremellan (nästan) och allesammans är de absolut finaste, trevligaste, goaste, mest skönsjungande och allt-positivt-du-kan-komma-på-ande grisarna på hela Kringelkroken med omnejd. Välj själv hur stor omnejden är 🙂 Och några kommer från Eragons 😉