Stålmannen har lyft

En kämpe har lämnat oss.

I juli 2010 kom tretto marsvin till omplaceringen. Omplaceringen köpte dem av en ReptilRogga som annonserat dem till försäljning på reptinet. De var så kallat levande foder a’ 25:- per marsvin. De köptes av en Eragonsmedlem och transporterades av en annan till Göteborg. Jag kallar det en hjälteinsats, det finns de som kallar det meningslöst eller idiotiskt.

Djuren kom från både Rogga och hans fru. Frun födde upp rasmarsvin. Alla såldes som levande foder.

 

Bland de trettio fanns en marsvinskille som utmärkte sig. Inte genom att han var vackrast, med plattast näsa eller  tätast teddypäls. Han utmärkte sig genom att han var mest illa däran. Så illa att det kändes extremt osäkert om han skulle klara sig.

Vi var ett tiotal marsvinsnördar som tittade över djuren när de kom. Skrev in, vägde, klippte klor, gjorde rent öron, tittade över dem och satte namn.

När vi kom till Clark var namnvalet ganska givet; klarar man en misshandel som denna måste man vara Stålmannen så namnet blev Clark Kent.

Efter cirka en månad flyttade alla ormdjuren till Bohus på sommarbete. Clark hängde med. Han var inte den snabbaste gasellen i hagen men verkade må allt bättre och ökade stadigt i vikt.

Efter en dryg månad vågade jag prova med en kompis

Jag provade med lite olika kompisar men…det ville inte fungera. Det började bra men efter ett par dagar satt Clark och blängde in i väggen. Han var sur, kränkt, tjurig eller kanske bara ledsen. Jag tror det berodde på att han var svag. Hur som helst inget jag ville utsätta honom för.

Så jag kastrerade honom, efter mycket diskuterande i huvudet. Var osäker om han skulle klara det. När han varit kastrerad i två tre dagar och var så svår att få igång, kom en liten Snövit in till omplacering. Hon hade huvudet snett och så hade det varit länge enligt inlämnande ägare. Jag tror det berodde på en stroke och C-vitaminbrist. Hon hade, liksom Clark, en ganska gles teddypäls och var allmänt nedsatt. Hon hade levt ensam sedan zooaffären och var cirka tre år. Det var lite givet att dessa två skulle få vara ihop och jag gav lilla Snövit ett nytt namn – Lois Lane.

De passade ihop - Clark och Lois

Clark älskade Lois och Lois älskade Clark. Så kändes det faktiskt från första stund, troligen för att de var så svaga och sökte mest värme av varann i början. Men ett  kurr-knorr och ett liten rumpsvängande kom det ifrån Clark,  och Lois kurade in sig intill. Det blev inget mer rumpsväng, troligen på grund av att det gjorde ont.

Critical Care var inte helt fel!

De blev friskare ihop men ingen av dem kunde bli hundra, det var inget jag väntade mig. Det var svårt för bägge att äta tillräckligt för att hålla vikten så jag provade att ge Critical Care, lite dagligen. I början tyckte Clark att det var så där men sen var han med på noterna.

Så himla fina ihop

Ibland fick de ta hand om ytterligare någon svag sjukling men för det mesta var det dessa två. De fick sommaren 2011 ihop och då var de på sommarkollo hos Anna i Kattleberg. Gräs varenda dag. Jag är glad för det. Under tiden hos Anna var Lois lite nedsatt vid ett tillfälle och när hon kom tillbaks till mig hade hon knepig mage vid ytteligare ett tillfälle. I oktober dog Lois Lane.

Ensam

Clark var ledsen. Han satt och stirrade i väggen som han gjort förut när han varit ledsen. Jag provade med mina gamla tanter men han och Ollevia kom till och med i slagsmål. En av de mer lugna marsvinsslagsmål jag sett men inget som var bra för dem. Jag avvaktade och sedan var det en teddytant som var väldigt snäll, Blackie och senare även Fanny som fungerade.

Men häromdagen var det inte som det brukade. Clark ville inte, jag stödmatade och han verkade hämta sig men…igår ville det sig inte längre.

Jag tittade på honom, det fanns inget mer jag kunde göra för honom. Frågan var om veterinären skulle få gå loss och problemsöka. Men jag ville inte det och jag tror fortfarande att det beslutet var rätt.

Stålmannen ville inte mera

Igår tackade Stålmannen för sig. Jag tror Lois sträckte ut tassen och gastade:

– Kom, jag väntar på dig!

 

 

Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Skapa ett bokmärke

13 Inlägg för Stålmannen har lyft

  1. carolina gustavsson skriver:

    Åh lilla ljuvliga Clark. Läser och tårarna rinner. Inte bara för att ytterligare en underbar, stor själ i en lite kropp, har lämnat oss utan för det liv du och lois gav honom. Tänk att få börja sitt liv på det fruktansvärda sättet och sedan få uppleva den ömhet och kärlek han tack vare er fick. Kan verkligen se dem beta intill varann på enighetens äng. Vila i frid Clark

  2. Susanna skriver:

    Det var en så fin berättelse att man inte kunde hålla tillbaka tårarna. Fina hjälten fick träffa sin fru igen…

  3. Anna Myrberg skriver:

    Sov så gott fina farbrorn <3

  4. Marie skriver:

    Lika ledsen jag blir när jag hör att Clark gått över Regnbågsbron, lika glad är jag över att han haft det så bra sin sista tid. Lois och han var verkligen ”a match maid in heaven” och nu är de det bokstavligen. Tack, finaste, milda Clark för att jag fick träffa dig! *kram*

  5. Karin, Greta och Jan Boris skriver:

    Blir alldeles tårögd när jag läser. Nu skuttar Lois och Clark tillsammans bland evigt gröna maskrosblad.

  6. Ingrid skriver:

    Så underbart skrivet.
    Vila i frid, fina lilla stålgris. <3

    Hälsa min killar!

  7. Lise skriver:

    âhh…kan inte hâlla tillbaka târarna. Just för jag vet hur sorgligt och tomt det blir när de ”speciella”, de man behövt kämpat för, försvinner. Nu Clark är du med din Lois för alltid <3

  8. Camilla skriver:

    NÄÄ!!! Nu vill jag gå hem!! Jag vill inte vara på jobbet längre. Jag vill hem och krama på Tomas.

    Clark och Lois. Det blev aldrig likadant efter Lois dog. Jag tror Clark längtade. Men jag är egoistisk. Jag vill att Clark ska vara kvar, länge till. Han är ju mitt mått på hur gammal Tomas är och hur länge han ska leva.

    För er som inte vet så är Tomas en av de trettio och jag tror det är den killen som Clark sitter med på fotografiet där de är i gräset…

  9. Frida skriver:

    :´(

  10. Frida skriver:

    Så fin text, blev alldeles tårögd!
    Ha de bra på de evigt gröna ängarna Clark och Lois!

  11. merlins matte skriver:

    Nu gråter jag så är det bara!
    Clark var den som jag fastnade för direkt och har hela tiden haft som en favorit hos Eragon.
    En sån kämpe han var ♥
    Är så tacksam att man fick vara en hjälpande hand och att han fick vara hos Eragon sin tid han hade kvar här med en tjej som han gillade så mycket. TACK Irene.

    Nu har Louis Lane kallat på honom
    Tack för att jag fick träffa dig min gorumpa ♥
    Vila i frid ♥ phuss på dig

  12. Fine lille Clark… Ett stål-marsvin behöver inga vingar så du blir ingen hängel, du flyger bara vidare med dina superkrafter. Första gången vi sågs, där i mitt höfyllda vardagsrum, blev jag rädd, jag visste inte om du skulle klara dig ens tills du skulle komma till Göteborg. Vilket bra liv du fick tillslut, Clark! Vem kunde trott det när jag fiskade upp dig ur den där bestickkorgen din tidigare ”ägare” bedömt vara en lämplig transportbur…

  13. Petra skriver:

    Hej Clark!

    Jag blev inte glad när jag läste om dig idag. Jag vill gråta och ställa den stora frågan varför. Varför måste du gå? Jag läser texten en gång till och jag läser hur mycket du tyckte om Louis Lane.
    Och jag märker hur min tanker vandra till en annan kille, som älskade sin kompis så mycket att han ville vara hos honom. Och dom bodde inte ens ihop .
    Då börjar bli glad för din skull. Du är tillsammans med din tjej och ni är friska nu. Hur känns det för dig att vara hos Louis Lane och är friska? Jag önskar er en riktig bra tid bakom regnbågsbron.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *